F v Wright
Ett hörn av paradiset
Det jordiska paradiset är ett undantag, en parentes, i bästa fall en sidomening. I praktiken, alltså. I fantasin breder den ut sig över stora delar av kroppen, ockuperar tankar och sinnen och inspirerar konstnären till stordåd. Medge att det känns smått himmelskt med denna vue; Blommor och fåglar i ett hörn av trädgården, ett av Ferdinand von Wrights många mästerverk, målat 1853-54. När bomber malar sönder Ukraina och världen knappast kan stoppa en kallsinnig diktators egenmäktiga förfarande kan det förefalla förmätet att tänka på blomster, (freds)duvor och paradis. Ändå är det en bild jag vill hålla under pannloben, som ett riktmärke, som en realitet. Den engelska matematikprofessorn (emeritus) och samhällsdebattören John Lennox, en intellektuell gigant och världskänd evangelist, talar om en Kompensationernas Gud: De som fått lida mycket i detta liv kommer att kompenseras i det kommande. Vad det betyder, och hur, vet vi förstås inte. Och vad tyrannerna och skurkarna och narcissisterna går till mötes behöver vi kanske inte bry våra hjärnor med. Det som nu känns hopplöst, orättvist och avskyvärt varar inte för evigt, kanske länge men inte för evigt. Utan den blicken, utan det perspektivet, är livet förvisso platt och trist och hopplöst. Utan en inre kompensation för de yttre hotbilderna är jag snabbt såld, tillplattad, förstörd. Nu kan jag åtminstone tillfälligt kasta en blick i ett hörn av trädgården, snart också på den egna terrassen, och där finna en glimt av Paradiset. Blåögt? Javisst, men absolut hellre blåa ögon än svarta blickar.
Fotnot: Ferdinand von Wrights målning kan man beundra på Konstmuseet Sinebrychoff i Helsingfors. Fram till slutet av augusti visas där bl.a. "Linné och glimtar av paradiset". Och ett slags 1800-tals paradis är väl också Paul och Fanny Sinebrychoffs magnifika hem i andra våningen, väl värt ett besök.
ALTER EGO
Han heter Tage Toll. Tage för att det är ett ”taget” namn, Toll för att det ännu på slutet av 1800-talet fanns någon enstaka Toll sittande där längst ute i ändan på en smal och bräcklig släktgren. Och smått förvirrad och borttappad i den verkliga världen som han är, passar det honom alldeles utmärkt att vara lite tollo. Att Tage Toll är en produkt av fantasin ska inte uppfattas som en ursäkt eller bortförklaring, allra minst som en drift med genetiska föregångare eller deras historiska bravader. Nej, nej, nej – Tage Toll har den allvarliga blicken och de närsynta ögonen stadigt fästade på morgondagen, både den kalendariska och den himmelska.
Tage Toll har en förkärlek för religiöst struntprat, gärna invirat i aforismens skräddarsydda fodral, eller uttryckt som ett nästan begripligt tänkespråk. Om sanningen saknar sälta så ska den åtminstone smaka sött. Tycker Tage Toll, som för övrigt också vurmar för allitterationer. Senaste sommars transpiratoriska temperaturer fick honom att haka upp sig på T: Trendigt trimmad i turkos t-skjorta tillreder Tage Toll te trots terrassens tropikvärme. Men just nu ligger vinterterrassen inbäddad i ett stelfruset snötäcke och Tage Toll tänker mest på alla ljud som inte hörs. Efter ett evighetslångt grubblande plitar han sålunda högtidligt och inåtvänt leende i sitt midnattsblåa anteckningsblock: Som en spindel ljudlöst vakar över sitt nät väntar Gud på att min själ ska fastna i tystnaden. Det är så elegant formulerat att Tage Toll nästan drabbas av religiösa rysningar.
Men i övrigt är Tage Tolls tankekonstruktioner inte mycket att hänga i predikstolen. I brist på mer eller mindre innehållslösa satsbyggnader plitar han därför ner sina självstulna synonymer – ett slags språkets reservdelar – som han eventuellt kan ha användning av i ordfattigare tider: Bönehus – baljväxtskal. Korsdrag – blåst på gravgård. Prästrock– sakral rumba. Men i övrigt, när tanken rullar på som bäst, får Tage Toll en obetvinglig lust att uppfinna hjulet igen. I sitt nymornade väckelsetillstånd skumpar de inre bilderna fram över hans tidigare så torra tankeöken och helt mödolöst formulerar han så till slut dagens – eller kanske det är morgondagens? – sanning: I kroppens hus är själen husbonde. Men fastighetsägaren heter Andén.
FOTO: Väggutstyrsel på Portobello Road i London.
6 mars
Jag talar spanska med min Gud, italienska med kvinnor, franska med män och tyska med min häst.
– Carl von Clausewith (1780–1831), preussisk general och militärteoretiker. Skrivit boken Vom Kriege.
TEMADAGAR Internationellt Europeiska logopeddagen Finland Ota selvää nimesi historiasta -päivä, Hamepäivä Tyskland Tag des Zahnarztes, Oreo-Tag, Tag der Tiefkühlkost, Tag der ungewöhnlich Namen Irak National Day of Tolerance and Coexistence USA National Dentist's Day, Hospitality Workers in HealthCare Day, National White Chocolate Cheesecake Day, National Frozen Food Day, National Oreo Cookie Day, National Dress Day, Finisher's Medal Day, Namesake Day
TEMAVECKOR Internationellt World Orphan Week USA No More Week, Women in Construction Week, Return Borrowed Book Week, Read an E-book Week, National School Social Work Week, Dental Assistant Recognition Week, National Groundwater Awareness Week, Jewish Book Week, mm.
TEMAMÅNADER Storbritannien Marie Curie GreatDaffodil Appeal Canada & USA National Nutrition Month USA Women's History Month
Självständighetsdag Ghana (1957 från Storbritannien)
Notera också Veckans missförstånd och Veckans foto (med vidhängande text) längst nere i blåggen!
Veckans foto
SPETSFUNDIGHETER
Häromdan dök Lord Hac-Speth upp som ur ingenstans. Hans gästbesök på Café Terrace brukar som bekant ske sommartid då serveringen under körsbärsträdets bark tilldrar sig hans speciella intresse. Men så här på gränsen till vårdelen av vintern har jag troligen aldrig sett honom förut. Det närmaste jag kommer Lord Hac–Speth och vinterbesök är när hans kusin, Sir Hac-Kycklingh, en sen höstdag krockade med ett fönster högre upp i restaurationen och föll stendöd rakt ner på restauranggolvet. Det var inte trevligt.
Vi i köksregionen övervägde en kort sekund om man kunde dra nytta av situationen på någon vänster, kanske tillreda Tippa på spett, eller Fågel a la Flygande Fläng. Någon galenpanna (han heter Otto) föreslog helt egoistiskt en Ris-Otto med hackad dvärgspett men det förslaget föll inte i god jord – nån ordning får det väl ändå vara i köket! Förslaget att helt enkelt dra till med en klassisk Hac au vin, eventuellt serverad på en bädd av trassliga fjädrar dränkta i gelaterad rödgumpslikör, orsakade däremot ett muntert mumlande och många spontana bifall. Men så var det nån fifficus som påminde om den oskrivna regeln att inte servera gäster åt sina gäster, så det hela rann sist och slutligen ut i stekpannan innan den ens hunnit bli varm.
Men det här var bara ett sidosteg och en obetänksam påminnelse om hackordningen, inte bara i köket men också på restauranggolvet. En Lord är förvisso ännu mer välkommen än en Sir och i synnerhet om han är levande – hungrig förvisso, men levande. Men det hela utvecklades till en ganska patetisk föreställning: En näsvis galenpanna som är van att öppna de mest hårdföra matsedlar hade nu, bokstavligen, hamnat i smeten. Fettkorv i röd strumpa – dessutom exklusivt tempererad i plus tre grader – borde egentligen vara portförbjudet för en Spettkorv med röd rumpa. Det ivriga hackande på korven mellan de sega nylontrådarna förvandlade nämligen näbben allt mera till nånting som liknande en klisteromspunnen spik. Ja, för att säga det rakt ut – när det var som vurst såg man inte hacket för korven.
Vad lära vi härav? Knappast nånting, eller möjligen detta: Även en välkommen cafégäst kan hamna i smeten.