Month: oktober 2022

Min mat

Vilken enorm skillnad på den mat jag åt som barn på 1950-talet, och det jag idag stoppar i mig. Eller låter bli att stoppa i mig. Jag menar – som barn åt man det som blev framlagt och det kunde vara allt från benrik gädda med äggsås, smaklöst dillkött, vämjelig njure, spenatsoppa med ägghalvor, köttsoppa, ärtsoppa och plättar (torsdagar) eller tjocka lördagskorvsskivor stekta i sitt skinn som av hettan kupade sig till skålar i vilka lades kokta gröna ärter. Och potatis, nästan alltid kokt potatis, ibland potatismos. Sällan grönsaker, kanske lite riven morot nån enstaka gång. Inte sällan serverades en enkel efterrätt, fruktkräm med lite rinnande grädde på, eller frukt på burk (Del Montes persikor) och alltför sällan det allra bästa: nougatpuddingen Viri som köptes i pulverform i Varubodens kvartersbutik och som mamma sedan blandade med mjölk och vispade till en härlighet som övergick mitt förstånd.

Trots en allt oftare konstrande mage var det ingen som riktigt förstod att man kunde vara överkänslig för mat. Eller dryck. Jag var nästan vuxen när läkaren konstaterade att jag var laktosintolerant och troligen inte heller kunde äta ljust bröd. Ordet glutenfritt var knappast uppfunnet på den tiden, i alla fall var det ett okänt begrepp i vår familj. Och att jag reagerade så starkt på socker, kryddor, och en lång rad specifika födoämnen fick sin förklaring först decennier senare. Och innan jag lärde mig att leva med olika frivilliga dieter så var jag redan nästan pensionsfärdig. Idag vet jag ganska exakt vad som orsakar stora problem och vad jag i små mängder och ibland kan inmundiga. Det har varit en låååååång och seeeeeg kamp med psyket som har en helt annan uppfattning än kroppen om vad som menas med detta livets goda. Krockarna med kockarna har varit nästan konstanta.

Idag uppmärksammar Finlands svenska marthaförbund Den finlandssvenska matkulturdagen och har så gjort i precis trettio år. Av Svenskfinland finns bara fragment kvar jämfört med senaste sekels nätverk och kontaktytor, och jag kan tänka mig att också mattraditionerna på liknande sätt långsamt smulas sönder – trots Strömmingsmarknader, trots Stundarskalas, trots lokala initiativ och aktiviteter. Eller så inte. Ta nu bara en sån sak som havregryn (som visserligen knappast är en renodlad finlandssvensk angelägenhet): det finns en starkt växande industri kring detta magvänliga och näringsrika sädesslag, nya produkter ploppar fram i en till synes aldrig sinande ström. Och jag tackar och tar emot. Morgonens havregrynsgrötportion får sällskap av djupfrysta buskblåbär, hallon, ibland också gul kiwi, kexsmulor (av havre förstås!) och blåbärssoppa. AHH! I en krissituation skulle jag troligen klara mig ganska långt enbart på denna rätt.

Rätt rätt är rätt vanligt nuförtiden på min i övrigt rätt enformiga menylista. Man tager inte vad man haver, man tager vad kroppen kräver.

Foton: Det senaste ca två åren har jag regelbundet snabbfotograferat (med telefonkameran) mina luncher, middagar och mitt ständigt återkommande morgonmål. Ibland har jag undrat: varför gör jag på detta viset? Men det har troligen att göra med en allt större omsorg om vad jag stoppar i mig. Att se portionen på bild påminner ett trögt minne om vad som är gångbart och vad som bör ratas. Dessutom finns det en inte alldeles oväsentlig visuell aspekt i detta spontana matavbildande: smakreceptorerna och näthinnans tappar och stavar är nämligen bästa kompisar.

by Magnus Lindholm

Änglakamp

Visst, det råder frid och fred på många ställen runt klotet, det får jag inte glömma eller förbise, och jag omges av människor som även har andras väl och ve för sin närmsta blick. Jag känner av godhet, värme och omsorg, en omtanke som jag kunde och borde svara på mycket mera aktivt. Min vardagskokong är en självkonstruerad skyddad verkstad där jag nästan oantastlig fyller dagens minuter och timmar med att ordsätta tankar och känslor, bildsätta min omgivning och, ibland, även tonsätta en och annan rimmad vers. Jag är priviligierad som har hem, skydd och vänner. Av de sistnämnda lystrar den mest försynta och ihärdiga till namnet Tystnaden.

Men just i denna tystnad, i detta introspektiva grävande och rotande, stöter jag gång på gång på mörkare varelser, blinda skuggor och ångestspöken som tydligen uppmuntras av mina aktiviteter under huden. En stund härjar de nästan fritt men efter ihärdiga och medvetna räder i tankesnåren tror jag mig ibland kunna tämja dessa vilddjur, åtminstone behjälpligt och tillfälligt, med ord, bilder och toner. Men det är ett slit utan slut – ingen kreativitet utan ett dunkande hjärta och en blankglänsande panna.

Och i denna aktuella våldsbenägna och gränshänsynslösa vardag tänker jag: är fysiska och psykiska övergrepp ett resultat av bristfällig träning i självanalys och nyfiken inåtvändhet? Kanske många av dessa våldshandlingar i själva verket är ett uttryck för en oförmåga att se och ta ansvar för sina egna inre skuggor och demoner och som resulterar i att man i stället projicerar obehaget och olusten på andra? Eller handlar det om en mer eller mindre omedveten reaktion på en snedvriden andlig verklighetsuppfattning där Gud ses som en ondskefull nordkoreansk, eller rysk, diktator som finner en pervers njutning i att se människor lida? Om jag är utlämnad till mitt eget öde kan jag ju bete mig hur som helst.

Idag är det Mikaelidagen men också Internationella ickevåldsdagen till minne av Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhis ickevåldsmantra och ärkeängeln Mikaels kamp mot tillvarons mörka makter påminner mig om – hur viktiga olika konkreta åtgärder än är för att bekämpa övergrepp och aggressioner – att den viktigaste drabbningen sker i mitt eget inre. Innan jag kan frälsa världen måste jag möta mina demoner, våga se min egen potentiella ondska i vitögat. Och med änglars hjälp domptera den. Annars är jag bara en lika god kålsupare som Kim Jong-un, Vladimir Putin och Mao Zedong. 

Den sistnämndas skugga blir jag dessutom aldrig kvitt.

[Texten publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg]

Fotografierna: Under ett besök i Österbotten för ett par veckor sen besökte jag också min vän Ehrengard Högnäs, 92, tyskfödd textilkonstnär som jag för femton år sen skrev en bok om; "Mellan varp och måne".  Nu ville hon donera åt mig en ängel som en konstnär, Urle Westphal-Kolb, i Ehrengards barndomsstad Tönning har framställt. Ja, i själva verket har hon tillverkat många änglar, alla individuellt utformade, som sedan sålts på Julmarknaden i staden till förmån för den katolska församlingen. Lagom till dagens Mikaelidag har den nu fått sin rättmätiga plats högt över vårt vardagsrum.

by Magnus Lindholm