Veckans ordskred (v. 50)
I skolan blev jag så ofta underkänd att jag blev ökänd fast jag i övrigt var igenkänd som den som var helt okänd
Lurvig nakupellevovve, blågg
Barnet i mig är en hund
Den som trodde att kameran avspeglar omgivningen trodde fel. Kameran avslöjar i själva verket fotografens inre värld, eller åtminstone vissa sidor av kameraknäpparens ibland ganska suspekta sidor. Att med digitala verktyg fånga den analoga världen är med andra ord (bilder ...) förenat med vissa utmaningar, för att inte säga risktagningar. Är slutresultatet lyckat applåderas motivet, om bilden blir suddig och felkomponerad får fotografen skulden. Nå, nu är det på det här sättet att fotografen i det senare fallet faktiskt har ett litet ess/äss i fickan, ett trumfkort: Han behöver inte visa sina usla bilder, han visar bara sina mindre usla bilder, sina bra bilder. Men utmaningen är som jag konstaterat många gånger förr: för att få några bra bilder måste man ta många (sämre) bilder. Så det gäller att knäppa på. Och det underlättas, som sagt, om man redan från början själv är lite knäpp. För fotografering är sannerligen en paradoxal sysselsättning. Nånting i omgivningen aktiverar ögats blick och kamerans lins, och i bästa fall fångas ett intressant motiv. Men ibland är det precis tvärtom: Först när kamerans öga är riktat mot motivet ser jag bilden. Det handlar alltså om ett slags seende både utåt och inåt, ett samspel mellan synliga och osynliga verkligheter. Frågan är vad som kommer först: hönan eller ägget.
Nå, i det här fallet är det hunden. Eller kanske barnet – alltså barnet i mig, det lekfulla, spontana, icke dömande. Djur i allmänhet väcker blandade känslor men hundar i synnerhet aktiverar minst halva ömhetsreservoaren (eller kanske inte bara den, utan även många andra oförlösta känslor och egenskaper). När så den laddade kroppen med den laddade kameran sammanfaller med det laddade motivet blir resultatet .... laddat. Laddat med känslor, insikter, upptäckter och detaljer. För fotografen, alltså. Om någon utomstående reagerar på liknande sätt är sen en helt annan femma. Men man kan bara utgå från sig själv, spegla sin dolda sida och hoppas att den i bästa fall till och med bidrar med en puzzelbit i åskådarens världsbild. Eller för att travestera underrubriken till ett känt program i vår kära Rundradio: Det du inte visste att du ville visualisera.
Fotografier är alltså inte bara mer eller mindre bra avspeglingar av vissa motiv, fotografier är kanske i första hand fantasins och den osynliga inre världens stubintråd. Eller med en annan bild: en aptitretare. Ibland kanske en luftballong. Med Andra Ord: ett fotografi är inte ETT fotografi utan många, lika många (minst) som betraktarna. Ja, även för fotografen själv lever bilden, förändras, förskjuts, tonar bort eller stiger fram. Som minnes- och sinnesförstärkare är fotografiet unikt. I den världen är barnet i mig i dag en hund.
Foto: Senaste veckoslut var det dags för Helsinki Winner 2022 – Finland största hundevenemang med över 19.000 hundar inklämda i Helsingfors Mässcentrum. Här några exempel.
Veckans seriösa kattvarning (v. 49)
När geparden är borta är det knappast någon som dansar på bordet.
Katten och den heta gröten
Min tillvaro kretsar helt och hållet kring den heta gröten. Och nimenomaan (som man säger på lågsvinska) handlar det om havregrynsgröt. Het gröt framställd på fullkornshavregryn är självaste kärnan i min gastronomiska tillvaro, en grundbult i min i övrigt tämligen ensidiga diet. Havregrynsgröt ska det vara varje morgon, en gröttallrik som fullkomnas av lagom mängd buskblåbär, hallon och blåbärssoppa. Och som pricken på i:et och som elegant svansföring: smulor av havrekex som strös lite nonchalant över hela skapelsen. Glutenfritt, laktosfritt, och nästan sockerfritt – en lisa i första hand för kroppen men också för själen. Nu kan dagen drabba mig nästan hur den vill, jag är redo.
Men katten då, var kommer den in? Nå, vanligen kommer den in genom bakdörren, nånstans där ur de mörkaste delarna av tankens bortersta skrymslen. Det är en lur(v)ig typ, tyst tassande, lika självmedveten som reserverad, spanande och distanserad på en gång. Med fingrarna på tangentbordet och världen framför mig låtsas jag som om det regnar, som om jag hade allt under kontroll. Men jag har inget under kontroll, allra minst förstår jag mig på detta småjamande i kulisserna, detta återkommande strykande längs dunkla färdvägar och nattliga bakgator. Mitt vakna jag suktar efter ord och mening, mitt drömska jag ältar sig i förlorade jakter och förflugna tankar. Hjärtat kokar, katten haltar.
Det är inte gröten som är utmaningen. Och det är inte heller katten som är problemet. Nånstans under pannloben anar jag ett spel, en strategi som går ut på att skifta perspektiv, att låta periferi och centrum byta plats ibland. Att låtsas ointresserad, och att i nästa sekund kasta sig över bytet med risk att bränna sig, försäga sig, förskriva sig. Men den heta gröten är het bara en liten stund, snart är den lagom varm. Då gäller det att snabbt agera, att skriva och forma och färglägga, även om motivet är diffust och slutresultatet ännu ligger i träda. Katten har sina möss, jag har mina projekt. Båda ska lokaliseras, analyseras, omfamnas. Väntan kan bli lång ibland, och stegen runt gröten alltför många. Tålamod prövas, hud och päls putsas före och efter.
Sens moral: Jakten på mening och möss är själva meningen med det stora mössteriet.
Foto: Den vilande snöleoparden fotade jag i Kolmårdens djupark i Sverige.
Katten också ...
Man kan möjligen ge katten i katten men man kan inte ge katten i geparden. Åtminstone inte efter en titt på statistiken: Det finns nämligen bara ca 7000 geparder i vilt tillstånd, de flesta i afrikanska länder söder om Sahara. WWF noterar att Namibia har den största populationen – ca 2500 djur. Idag firas INTERNATIONELLA GEPARD-DAGEN och det kan jag definitivt inte ge katten i. Tvärtom måste jag lyfta katt ... jag menar geparden, upp på bordet. Att geparden är nästintill utrotningshotad beror bland annat på ett snabbt krympande levnadsutrymme när människan breder ut sitt boende och expanderar sina jordbrukslandskap snabbt och effektivt. Och eftersom geparden behöver en yta på 100–150 km² för att leva och trivas så är den snabbt trängd mot en alldeles konkret husvägg. Och då börjar det inte bara osa katt, utan gepard. Ett sorgligt faktum är till exempel att i Serengeti dör 90% av ungarna före de fyllt tre månader.
Men hur jag i övrigt, förutom att donera slantar och sedlar till WWF, ska agera för att hålla gepard-stammen livskraftig länge än vete katten. Situationen är allvarlig (trots detta raljanta ordlekande) och jag blir så lessen att notera hur denna stiliga och supersnabba varelse snart inte har något eget utrymme att röra sig på. Fy katten, säger jag då bara. Geparden har knappast nio liv som vissa andra av dess släktingar. Sålunda använder ju katter i allmänhet träd att klättra upp i och brandkårspersonal för att klättra ner med. Men det är inte gepardens grej. Och i motsats till de andra kattdjuren jagar geparden på dagen och som världens snabbaste däggdjur har den i allmänhet inga större problem att springa i fatt sitt byte. Gepardens kanske mest typiska tecken är för övrigt tårränderna under ögonen. Kanske den redan från första början sörjt sin utsatta situation?
Jag som är allergisk mot vanlig huskatt har därmed en något kluven inställning till dessa charmiga men ibland ivrigt klösande varelserna. OM jag av någon anledning ändå skulle skaffa mig en vanlig katt (vilket Gud förbjude) skulle det troligen vara en sån där nakupellekisse med stora uppstående öron och stirrigt anklagande blick. Varför? Tjaaa ... det är nånting tragiskt elegant över en nakenkatt som inte har något att dölja, stilig på ett fulsnyggt sätt. Ungefär som Barbara Streisand.
Jo katter, stora och små, är charmiga varelser som får mitt hjärta att bulta lite extra. Och alldeles väldigt mycket bultar mitt hjärta idag för geparden. Donera också du en slant, förslagsvis via WWF, till arbetet för gepardernas fortsatta liv och leverne. Det är en uppmaning som faktiskt är motsatsen till vad politikerna brukar syssla med och som går under begreppet Dead Cat Strategy: man slänger ut ett chockerande påstående för att snabbt dra bort fokus från det aktuella och viktiga ärende som är på agendan. Om vi inte NU agerar i gepardfrågan får det uttrycket alltför snart en alldeles krass och fullkomligt ordagrann betydelse.
Fotona: Vinjettbilden av geparden är tagen i Parco Natura Viva nära Garda sjön i Norditalien. Den bedårande svartvita kattungen stötte jag på i gamla stadsdelen Albaicin i Granada. Den champagnefärgade kissen som doftade på häckens späda blad bor på Portobello Road i London. Och den sollapande katten på terrassen i vår Airbnb-locus i Albaisin var kanske kompis och granne med det svartvita charmtrollet. Tigern längst nere poserade för oss turister i Münchens zoo.
4 december
Antag att en smörgås alltid faller med smöret neråt och en katt alltid med fötterna först. Vad händer då om man spänner fast en smörgås med smöret uppåt på kattens rygg ?
Steven Alexander Wright (f. 1955), amerikansk skådespelare, filmproducent, författare och komiker
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt International Cheetah Day, World Wildlife Conservation Day, World Pear Day Finland Andra advent Sverige Andra advent, Armbandsklockans dag Tyskland Tag der Kekse, Zieh-braune-Schuhe-an-Tag USA National Cookie Day, National Dice Day, National Sock Day, Cabernet Franc Day
TEMAVECKOR (bl.a.) USA Clerc-Gallaudet Week, National Influenza Week, Older Driver Safety Awareness Week, National Hand Washing Awareness Week
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt International Sharps Injury Prevention Awareness Month, Worldwide Food Service Safety Month, World Twin To Twin Transfusion Syndrome Awareness Month USA Learn a Foreign Language Month, National Car Donation Month, National Pear Month, Gift of Sight Month, National Tie Month