Piia & Jenni Hiltunen

Kaxigt, klatschigt, komiskt, kroppsligt, kufiskt ...

Under sommaren koncentrerar jag mig här i blåggen på aktuella fotografier av konst och natur i olika former. Senaste söndag stod Helsingfors-dagen i fokus, idag besöker jag konstveckorna i Mänttä (öppna 11.6–31.8.). Och det måste jag genast säga: de här sju fotona ger självfallet inte en rättvis bild av helheten men kanske en fingervisning vartåt det lutar. Men så är jag ju inte heller en professionell konstvetare, men nog en visuellt hungrig och ganska nyfiken museikortsinnehavare. Egentligen går jag omkring och fotograferar människorna minst lika mycket som jag detaljstuderar verken. En utställning är förvisso en mötesplats inte bara för kroppar men framförallt ett försök till dialog mellan själar. Tankar och känslor och frågor rör sig ryckigt och osynligt mellan väggar och tak men man ska väl vara ganska okänslig och hårdhudad för att inte bli påverkad. Jag blir lätt påverkad, i synnerhet i negativ riktning. Första tanken är då: det konstverket skulle jag inte vilja ha i mitt vardagsrum! Och inser samtidigt att det kanske inte ens är meningen, att konstens uppgift i första hand är att bredda och fördjupa verklighetsuppfattningen, att vid behov reta gallfeber på mina stela attityder och utmana mina fördomar. Och ibland märker jag till min förvåning att det till synes fula och groteska inhyser kvaliteter som tydligen återspeglar något obekant i mitt okända psyke. Suck ... men okej då ... Allt är förvisso inte smekning och sensualism, inte i konsten och inte i livet. Men så finns det också ibland en glad galenskap i allt detta kreativa sökande, en lättsamhet som inte är ytlighet utan tvärtom ett slags lågmäld innerlighet. Bakom fasaden, under huden.

Här några minnesvärda intryck från årets utställningar (de fyra första i konsthallen Pekilo, de tre nedersta i moderna konstmuseet Gösta).

Skulpturer, målningar och installationer av Jenni Hiltunen och Piia Hiltunen.

Utblick från den övre våningen i Pekilo.

Detalj ur Maria Stereos porslins- och keramikverk Hymn.

Jesse Andeikovs restgarnssjälvporträtt.

Tre verk av den amerikanska konstnären Lorna Simpson (f. 1960), en pionjär inom genren konceptuell fotokonst.

by Magnus Lindholm

Mera dans utanför Mhuset

HELSINGFORS UPP I DAGEN?

Måndagen den 12 juni firade Helsingfors sin födelsedag, den 473:e i ordningen. Men ett sånt här offentligt, publikt firande har pågått bara sedan 1959. Idag lockar evenemanget över 100.000 människor till en massa programpunkter och jippon utspridda över stora delar av city. Med kameran i högsta hugg brukar springa som en skållad råtta bland artister och utställningar men i år måste jag nöja mig med några axplock i centrum: terrassen utanför Musikhuset, Esplanadparken och området utanför Saluhallen. Solen sken, värmen steg till 23 grader och krafterna började snabbt sina.

Det har även jag noterat många år i följd men nu blev det alldeles övertydligt. Från ett grådammigt och dimmigt 50-tal har Helsingfors det senaste decenniet dragit på sig en kolorerad festblåsa och mycket aktivt börjat gnida av sig lagomstämpeln. Uppvuxen på Skatuddens tysta bakgator för sjuttio år tar jag med förvåning och en viss försiktig iver emot den värld som kastar sig över Brunnsparksvallarna in mot stadens hjärta. Jag behöver inte resa nånstans för att känna doften av mat från världens olika hörn, höra dunket från Afrika, känna fläkten från de asiatiska jättestäderna och bli omsluten av röster och språk som låter lika exotiska som de är obegripliga.

Världen är här och staden tackar och tar emot. Men jag undrar ibland var jag riktigt hör hemma, när där har blivit här och här har blivit ... där?

by Magnus Lindholm

Samba 23 d)

HELSINKI SAMBA CARNAVAL

Den årliga sambafestivalen har arrangerats i huvudstaden sedan 1993. Trettioårsjubileet firades vecka 23 och kulminerade i den stora paraden igår den 10 juni. Själv har jag fotograferat den här färg- och dansexplosionen nästan varje år de senaste tolv åren. Och i det sammanhanget har jag lärt mig att ordet samba kommer från det angolanska ordet semba (mesemba) som betyder religiös rytm. Ska man alltså tolka de frikostiga kreationerna som ett uttryck för, och en spegling av, en djupare och innerligare verklighet? Den tanken triggar min fantasi.

För mig är sambafestivalen ett slags start på sommarens kulturevenemang, inte bara i Helsingfors men minst lika mycket i andra delar av landet. I det här skedet finns bara diffusa planer men om du regelbundet följer med blåggen får du här på sidorna troligen en liten dos konstupplevelser, kanske också lite inspiration och framtidshopp. Det är åtminstone min avsikt och drivkraft; att motarbeta den mentala nersmutsning som kris och krig åstadkommer och göra det med de medel jag har att tillgå – texten och fotografiet. Varje söndag fram till augusti ska jag under rubriken Veckans foton här på sidan sätta in några aktuella foton som i bästa fall smeker ögat och sätter fart på hjärncellerna.

Konst och kultur inspirerar, liksom allt som växer, och vissnar, i naturen. Ofta använder jag kameran som ett extra minne för hjärnan. Utan alla dessa bilder skulle min vardag vara rätt gråtrist och hopplös och mitt minne ännu sämre än det redan nu är. Mitt råd: Fånga ögonblicket med ett fotografi. Och lev det i repris när ljuset minskar.

by Magnus Lindholm