Veckans foto(n)
UPPOCHNERFILOSOFI
Det är söndag eftermiddag i början av maj på ett torg i centrala Saltzburg. Ett ungt par (syskon från Ukraina?) uppvisar sin kroppsliga smidighet mitt bland svettiga turister och utflyktande stadsbor. Långsamt och behärskat, och med ett monalisaliknande leende på läpparna, exponerar de turvis sina böjliga och behärskade kroppar som om tyngdlag och fysiska hinder överhuvudtaget inte skulle existera. Det är lågmält och till synes mödolöst, som en uppochnervänd meditation. Varje gång en åskådare kastar några mynt i deras väska tackar den pausande artisten, stående med armarna i kors framför magen, med en smått mekanisk röst: Danke.
Vi är många som följer med denna väl regisserade föreställning. Det ligger en sensuell njutning i att betrakta någon som behärskar sin kropps fysionomi på ett sätt som är otänkbart för en själv. Nån gång har även jag varit ung, böjlig och formbar men aldrig ens i närheten av de här talangerna. Idag ligger min gymnastiska utmaning mest på att komma ur bilen utan att krossa ratten eller framkalla sendrag i de obefintliga vadmusklerna. Och livet är för den delen alldeles tillräckligt uppochner även utan att jag medvetet behöver svänga på horisonten.
Det slår mig som huvudet på spiken att den som är klar i knoppen och frisk som en nötkärna utan större förluster och risker tydligen kan utmana både tyngdlag och sociala konventioner. Men att jag och mina gelikar, som har trögheten insydd i den obefintliga västen och ständigt är upptagen av andras mer eller mindre kritiska blickar, helst kräver en stadig stol eller åtminstone ett generöst moraliskt stöd för att vardagen inte ska bli helt snurrig och ohanterlig. En helt annan sak är sedan att hjärnan, åtminstone tidvis, förvisso försöker kompensera kroppens uteblivna saltomortaler, men även det är en föreställning på en allt slakare lina. Försöka duger dock.
Söndagen 26 maj
Dans är ett horisontellt uttryck för ett vågrätt begär.
GEORGE BERNARD SHAW (1856–1950), irländsk författare, Nobelpriset i litteratur (1925) "... för hans av både idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet".
TEMADAGAR (bl.a.) World Lindy Hop Day, World Redhead Day, World Dracula Day Finland Kyrkoårskalendern: Treenighetssöndagen. Tema: Den dolde Guden Sverige Mors Dag USA National Blueberry Cheesecake Day, National Paper Airplane Day, Indianapolis 500
TEMAMÅNAD (bl.a.) USA National Smile Month (13.5.–13.6.)
Självständighetsdag Georgien (1918), Guyana (1966)
Och som vanligt – längst nere i bloggen VECKANS (småpatologiska) ORDSKRED och VECKANS (rejält ledlösa) FOTO(n). Nästa blogginlägg (OBS) lördagen den 1 juni!
Veckans patologiska ordskred
Den som har tummen mitt i handen lider troligen psykets alla hemska kval, speciellt när hen ska lifta
Om konsten att både skutta och ta det lilla lugna
Det är visserligen World Lindy Hop Day (dansstil med rötter i 1920-talets amerikanska swingmusik) idag men det betyder ju inte att jag hela tiden måste skutta omkring som en yrvaken känguru på blomsterprydda ängar. Det räcker gott om jag låter minnena studsa fram på näthinnan som en påminnelse om att de motiv jag ser rakt framför mig just nu bara är en bråkdel av det till synes omätliga bildflöde som är lagrat under pannloben. När våren här övergår i försommar tittar jag några veckor bakåt i bildarkivet och återupplever situationer och ögonblick upplevda i Sydtyskland och delar av Österrike. I månadsskiftet april–maj förde flyget oss till München och därifrån körde vi med hyrd bil till bl.a. Bad Reichenhall, Saltzburg och Kufstein. Sammanlagt blev det 699 kilometer på närmast perfekta tyska och österrikiska vägar och gator, i strålande vackra försommarlandskap.
Jag har som bekant två fotomotivfavoriter: gravgårdar och djurträdgårdar. Båda berättar om liv, i det ena fallet liv som varit, i det andra fallet liv som inte blev som det kanske var tänkt. Det är sorgligt och svårgripbart på lite olika sätt så det gäller att försöka upptäcka det dolda både i det bortglömda och i det ingärdade. Om jag den här gången tillfälligt glömmer de idylliska gravgårdarna omslutna av mastiga, delvis snötäckta berg, och i stället fokuserar på djurlivet i diminutiva och charmiga Zoo Ebbs strax utanför Kufstein i Österrike, så hittar jag bland annat de här karaktärsstarka kufarna. Idag är mången djurpark i Europa lyckligtvis byggd så att dess invånare ska kunna leva ett möjligast fritt och meningsfullt liv på en begränsad yta, och med sin blotta närvaro påminna oss besökare om livets mångfald som så lätt kan förstöras av människans enfald.
Verkligheterna är verkligen många och det jag ser, känner och upplever just nu är bara en knappt förnimbar vindpust på tidens allt mer dramatiska väderlekskarta. Må jag förstå att oftare stanna upp och njuta av de glimtar av liv och oåterkalleliga nanosekunder som möten med människor i allmänhet, och kontakter med djur i synnerhet, så ofta bjuder på. Och jag får hjälp av tekniken, den digitala. Fotografiets frusna ögonblick är en påminnelse om att skapelsen, den förunderligt mångbottnade och ständigt förbiglidande, överöser mig med bilder och upplevelser som bara väntar på att bli uppbjudna till dans i min hudomslutna evighetsvarelse. Swing baby, swing!
Monolog om våren
Länge vaggade jag vinter i min hud men i det dolda hade redan ett under skett. Bortom nattens sega hinnor hörde jag en röst som mässade: Vakna, vakna ur din livsdröm, mardrömsaktig och klaustrofobisk! Slå upp dina ögon, en ny värld väntar, en ny tid bankar på dörren. Vakna, säger jag, VAKNA!
Och nu går allt med fart, som om ingen sekund får gå förlorad. Som höstens tulpanlök dök jag en gång ner i ett skyddande mörker, men nu rämnar skalet och där uppe breder en ljusgrön matta ut sig. Jag känner inte igen mig. Horisonten buktar och glimmar, träden har bytt klädsel, och så har också jag. Någonstans i min varelses mitt anar jag dock att himlen är min publik, att skogen leker modevisning, att också jag är kallad att visa upp min nya stass.
Uppflugen på en sten mitt i vikens speglande vatten fångar jag flygfiskar med mina laserbehandlade näthinnor och lyssnar på örontrumpetens högstämda tinnitusfanfarer. Ljuskänslig och våromtumlad försöker jag vänja mig vid detta pastellmjuka färgspel som vill omfamna min småfrusna och knoppande kropp. Allt från årstidernas fjäderlätta förflyttningar och kontinentalplattornas mäktiga muller är inpressat i detta nyöppnade presentpaket, himlabespeglat. Hela min instängda garderob ska vädras, alla avsikter ljusbestrålas, alla tankeslöjor genomlysas. Försommaren är förförisk och förledande och från solmättade blad och blommor stirrar 80.000 facettögon på min återuppståndna gestalt.
[En av fyra årstidsmonologer som ingår i albumet VISUM och som i första hand innehåller tjugoen dikter som jag tonsatt till rikssvenska och finlandssvenska poeters texter. Solister är Marika Westerling och Matteus Blad. Arrangemang, musikalisk ledning och pianist är Martin Segerstråle – se annons längre ner i blåggen. Fotografierna är tagna i Keukenhof, Holland].
Söndagen den 12 maj
Hon var verkligen mycket bättre den våren. Hon satt inte längre dag och natt i sin stol vid fönstret, hon skyggade inte för det elektriska ljuset, hoppade inte till för varje ljud. Hon försummade inte längre hushållsarbetet och timmarna med böckerna som hon älskade. Hon fick färre migränanfall och fick nästan tillbaka aptiten.
AMOS OZ (1939–2018), israelisk författare, samhällsdebattör och professor i litteratur. Ett avsnitt ur boken En berättelse om kärlek och mörker (W&W, 2005) där författarens berättar om sin sjuka mor.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Internationella dagen för växthälsa, Internationella fibromyalgidagen, Internationella sjuksköterskedagen Finland Kyrkoåret: Sjätte söndagen efter påsk. Tema: Väntan på den heliga Anden, Mors dag, Snellmansdagen Sverige Massagens dag, Dagbokens dag USA National Nutty Fudge Day, National Limerick Day, National Odometer Day
Längst nere i blåggen VECKANS SVARTVITA MORDSPRÅK och VECKANS FASANAKTIGA FOTO(n). Nästa blågginlägg: söndagen den 26 maj.
Veckans foto(n)
Fasansfullt fashionabla fågelfjädrar
Det är MORS DAG idag men bland påfåglarna (som hör till familjen fasanfåglar) är det HAN ( som vanligt ...) som kråmar och har sig medan HON håller sig lite avvaktande och diskret i bakgrunden. Man kunde ju tycka att han åtminstone idag kunde fästa blicken på henne, uppmärksamma henne och för en gångs skull ge avkall på det narcisisstiska stoltserandet med den egen bländvita elegansen. För även om han förvisso är stilig i sin vita smoking är det trots allt ändå inte Fars dag idag. Det är väl bara det att han av gammal ohejdad vana är så förblindad av sin egen förträfflighet och sin flotta utstyrsel att han glömt vem som idag ska stå i fokus. Men han är inte albinistisk även om man kanske kunde tro det. I stället är han leucistisk vilket betyder att den vita fjäderdräkten är följden av en sk. recessiv mutation. Ögonen har en mörk iris, inte röd som hos albinisterna. Det här paret fotograferade jag i parken El huerto del Cura i dadelpalmstaden Elche på Spaniens östsida en strålande vacker majdag för fem år sedan.
Idag på Mors dag sätter jag en vit blomma på mammas grav och minns hennes estetiska blick och skapande talanger. Vitsipporna fotograferade jag igår i Hertonäs gårds park.
