Var är alla lovsånger till smådjuren, mikroberna och maskarna som med sitt outtröttliga arbete omvandlar marken från död materia till en levande bädd som föder allt landburet liv. Inklusive odlingsväxterna som livnär oss.
MARCUS ROSENLUND (f. 1969), vetenskapsjournalist och författare. Citat ur boken Det STORA lilla LIVET (S&S, 2022)
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Världshepatitdagen Finland Kyrkoåret. Tionde söndagen efter pingst. Tema: Trofast förvaltning av Guds gåvor Sverige Jakttornets dag USA National Waterpark Day, National Milk Chocolate Day, Buffalo Soldiers Day
VECKANS OSanning och VECKANS KRYPFOTON – se längst nere i bloggen! Notera också att jag gett ut CD-skivan VISUM. Se/hör lju(d/v)liga smakprov längre ner! Köp skivan eller lyssna på Spotify!
Veckans OSanning
Trots olympiabyns många nybyggda härbärgen ligger de flesta idrottarna hellre i startgroparna
Veckans foto(n)
KRYP
Jag suger på synonymer. Kryp, till exempel. (Nejnejnej, jag suger inte på kryp, usch, äsch, äckligt!), bara på ordet: "smådjur", "insekt", "ohyra", "pyre", "parvel", "knatte", "kräk ..." Medge att det lutar åt det lite motbjudigare hållet? Men de är fascinerande, krypen. Och de är många. På jordklotet finns ungefär 1,5 miljoner kända växt- och djurarter och av dem är 1,2 miljoner leddjur och av dem finns i sin tur 800.000 olika former av skalbaggar, flugor, fjärilar och getingar. Hur mycket ska det då inte bli om man slår ihop alla enskilda kryp (och till och med struntar i de mänskliga motsvarigheterna) till en jättestor klump – miljonersmiljarderbiljoner? Igår såg jag en av dem på Andberget. En fjäril. Men den vimsade sedan snabbt bort i gasset. Något mera stabilt är krypläget på diverse terrassblomster där gröna gangsters synbarligen har somnat bland ståndare och pistiller. Och en och annan snigel som segar sig osynligt framåt vinglande på spröten som polisen förr i tiden gjorde med armarna i gathörnet. Smått skum är vårtbitaren där han stirrar rakt i linsen, beredd till angrepp och våldsdåd. Men vid närmare betraktande ser han ut att ha förlorat sig i drömmens värld, blickar tydligen inåt, mediterar. Mera liv och rörelse är det på en vresros nära stranden där fluga och skalbagge kivas om samma servering. Det finns ju faktiskt fler rosor, kan ni inte ...
Nej, de kan inte. Eller kanske de kan men vill inte. Dela på kakan, alltså. Först på plats bestämmer. Helt självklart. Om tvåan inte makar på sig blir det strid. Kanske inte på kniven men på kronblad, stift och sträng. En tyst strid, ibland på liv och död, men oftare handlar det om ganska oförargliga vingslag och lite sprötfäktning. Utan alla dessa fenomenala optiska linser som jag går och bär på skulle de här dusterna och charaderna åtminstone passera mig osedda, oupplevda. Den kanske största av världar är minimal, svårupptäckt, dold, har jag märkt. Ungefär som själen. Eller det gudomliga – till synes onåbart, avlägset, världsfrånvänt.
Nejnejnej, säger någon. Det där surrande, prasslande, krypande och flaxande är ju faktiskt en del av paradiset redan här och nu, en fingervisning om vart vi är på väg i det långa livsloppet. (Nejnejnej, inte långfingervisning ... suck ...). Det är just det här som är problemet, utmaningen – att inte fastna i de högljudda rösterna, de feta rubrikerna, de bästa prestationerna. Allt det där är ju bara yta, skal, presentpapper, kalla medaljer. Nästan allt det viktiga, och definitivt allt det oändliga, är mer eller mindre osynligt för ögats blick. Och ändå är det just ögonen, näthinnan, som reflekterar livets ljus på själens filmduk. Det finns en utsida och en insida på allt. Kamerans lins hjälper mig att blicka inåt när jag fokuserar på skalet, när jag ser utåt. Som jag ju gör när jag riktar fotolinsen mot de där pyttesmå krypen.
Kompisen Urban är av samma åsikt. Han sitter på mathusets tak invid äppelträdet och gnager på en sur äppelskrått. Det måste väl ändå finnas något godare där längre in, ser han ut att tänka, medan han glufsar och smackar och håller balansen med sin smäckra svans. Och han har förstås rätt. Nästan allting är bättre och godare under ytan.
Hud & Himmel 4)
Fjärde avsnittet i min senaste bok: Hud & Himmel, en fiktiv själsbiografi som baserar sig på verkliga händelser. Efter de inledande kapitlen läggs fokus nu helt på bokens huvudperson, den hudlösa.
FILM 2, scen 1 Tio pepparkorn. Köpmansgatan 5, Helsingfors, fredagen den 12 februari 1954.
[Musik: Cole Porter: Wunderbar, Zarah Leander och Wiener Tanzorchester]
Klockans visare i vardagsrummet pekar på halv elva. De höga breda dörrarna mellan vardagsrum och sovrum är vidöppna, liksom dörrarna till barnkammaren där längre bort. Ett trevande och förhoppningsfullt blekt vårvinterljus letar sig rakt igenom de tre rummen från de nyss stängda fönstren, men lämnar tamburen och den smala böjda gången mot köket i sitt eviga dunkel.
I sovrummet sitter en kvinna på en hög pall invid fönstret. Framför sig har hon ett staffli och på staffliet är en målarduk fastspänd. På ett litet arbetsbord till vänster ligger färgtuber prydligt i en stor förpackning men några är också delvis hopknycklade och utspridda på bordsskivan. Längst till vänster på arbetsbordet står tre burkar med penslar av olika storlek och kvalitet, några helt oanvända, och bredvid dem en flaska terpentin, en vattenskål och en torr trasa som skiftar i olika mörka nyanser.
Så klämmer hon innehåll ur några oanvända tuber på den färgdränkta, torra paletten – midnattsblått, och lite vitt – och lutar sig samtidigt framåt, tar stöd av högra benet mot golvet, tittar snabbt på blomsterbuketten i kopparpannan på bordet till höger, och greppar paletten. Med vänster tumme genom träskivans öga och de fyra övriga fingrarna stadigt fästade under målarbrädet är hon nu beredd att ta sig an dagens konstnärliga utmaning: att för eftervärlden avbilda en bukett rödskimrande tagetesblomster med sina mörkgröna blad nerstuckna i en välputsad, glänsande kopparpanna som tronar mot en kungsblå sidenridå.
En pojke – han är kanske fem år – sitter på mattan nära öppningen till barnkammaren, omgiven att ett tiotal små racerbilar i metall. Mattans breda bård fungerar som tävlingsbana vilket betyder att långa raksträckor avbryts av hårnålskurvor som kräver snabb nerväxling och effektiv inbromsning. Motorbullret stiger och sjunker, däcken tjuter, avgaserna luktar terpentin och hänger tunga över tävlingsbanan. Här nere på marknivån är det liv och rörelse, där uppe i konstens högre sfärer råder spänd förväntan och tyst koncentration. Två skilda världar, men allt annat smälter samman i en lågmäld och enstavig dialog som ackompanjeras av dämpade mattpiskslag från bakgården och det skarpa gnisslandet av metallskenor när spårvagnen viker av från Köpmansgatan till ändhållplatsen på Skatuddsgatan. Här kan klockor stanna utan att någon lägger märke till det, här står tiden still när helst man vill.
Hon som med en blyertspennas mjuka spets ritat konturlinjer och antytt huvudmotivets detaljer med några nästan osynliga streck, gör sig beredd att ta itu med bakgrunden. Hon harklar sig menande, och utan att släppa blicken från duken eller avbryta handens rörelser, mässar hon lågmält och nästan mekaniskt: ett peppar korn i en kop-par pan-na, två pep-par korn i en kop-par pan-na, tre pep-par ... Som bilarna på mattans raksträckor ökar hon sedan farten, höjer rösten, lägger i en högre växel ... fyrapepparkornienkopparpanna, fempepparkornienkopparpanna, sexpepparkornienkopparpanna, sjupepparkornienkopparpanna ... och med högsta växeln ilagd och med gasen i botten rusar hon på upploppet fast övertygad om att passera målstrecket före alla andra ... åttapepparkornienkopparpanna, niopepparkornienkopparpanna, tiopepparkornienkopparpanna ...
I några evinnerliga sekunder är det sedan dödstyst. Bara klockans pendelsvängningar i vardagsrummet når sovrummet som när små vassa pilspetsar tränger in i en måltavla. Där ute väntar spårvagnen tålmodigt vid ändhållplatsen på fler passagerare och ljudet av hembiträdets förmiddagsslit har upphört nästan lika plötsligt som det började.
Så avbryts ljudlösheten av ett stilla fnissande som snabbt övergår i ett kluckande skratt, högljudda andetag och snytningar i en stor rutig tygnäsduk. Tårarna blänker i hennes ögon, det röda läppstiftet tävlar i lyster med kindernas rodnad, hon kränger och gungar på pallen som en bil som fått sladd. När hon skrattar är det som ett mindre vulkanutbrott, pyroklastiskt och omöjligt att stoppa. Hon skrattar så hon nästan gråter.
Han som sitter på golvet och kör de tunga Dinky Toys-bilarna kallas Macke. Och hon som målar är hans mamma. Mamma är 33 år, pappa nästan 60. Mamma är ung, pappa är gammal. Mamma är hemma, pappa är på jobbet. Mamma är nära, pappa är långt borta. Mamma skrattar, pappa är allvarlig. Mammas hud är mjuk och doftar parfym, pappas är sträv och doftar raktvål. Mamma känner, pappa tänker. Mamma berättar, pappa förklarar. Mamma syns, pappa är nästan osynlig.
I morgon fyller hans storebror nio år. Han går i skola, själv går Macke inte i barnträdgård. Han är hemma. Med mamma. Och tant Linnea, hembiträdet, förstås. Linnea bäddar sängar och piskar mattor och lagar mat och gör allt det där som mammor inte tycker om. I morgon ska mamma baka en tusenbladstårta åt sin äldsta son, en tårta där de pyttesmå sockerkulorna på vaniljsåsen kommer att flyta samman till färgstarka rännilar lite på samma sätt som på målarduken.
Mamma målar. Mamma stickar. Mamma syr med symaskinen. Ibland går mamma ut med Macke på stan. En gång ville hon köpa bananer som låg i butikens fönster. Det fick hon inte för tanten bakom disken. Då blev mamma arg, drog ut Macke ur butiken, och så nästan sprang de till spårvagnen och for till polisstationen. Där pratade hon högt och var röd i ansiktet och han var lite rädd och tyckte att människorna på polisstationen stirrade på honom fast det var mamma de borde titta på. Han vet inte vad som hände men sen åt han inte bananer på många veckor.
Men annars är mamma mest bara glad. Och talar i telefon med sina systrar och mostrar och kusiner. Mamma pratar mycket, berättar vad Kerttu sagt och vad Fia tyckte, vad hon själv sett i butikerna och speciellt på Stockmanns, vad hon läst i tidningen Eeva, vilken film hon tillsammans med pappa ska se ikväll, vilken klänning hon skulle vilja köpa och vilka skor hon redan köpt. Och blusar och armband och smycken och läppstift och puder – mamma tycker om kläder, mamma tycker om att spegla sig i den runda spegeln på sminkbordet. En gång fanns hennes porträtt på pärmen av en känd finsk damtidning. Berättar hon. Kanske hon har varit en filmstjärna. En stjärna som slocknat.
Mamma tycker om att pynta och plocka. Tapeter och gardiner och färg på väggarna, dynor och kuddar, lampskärmar och mattor, stolar och soffor. Och mycket glas. Vanliga glas, och ovanliga glas i lustiga former och många färger. Glasfigurer och glasvaser. Askkoppen som pappa använder ser ut som ett löv men är av glas. Glas är fint, glas är modernt.
Och porslin. Mamma älskar porslin. I ett av köksskåpen ligger alla sextiofyra delar av en Rosenthalservis i ljus gulbrun färg med förgyllda kanter som mamma och pappa fick som bröllopspresent för tio år sen. Den används nästan aldrig. Men mamma målar porslin, mamma målar tallrikar och muggar med blommor och blad och små djurfigurer på – kaniner, ekorrar, fåglar.
Och trollsländor. Alltid en trollslända, som ett slags signatur, ett bevis. För vad? Trollsländan lever bara någon dag, glimmar till i solskenet och är sedan försvunnen. Trollsländan – har den nånting med trollen att göra? Mamma kan tala lite tyska; Wasserhexe och Teufelsnadel – trollsländan kommer med olycka och elände och hör ihop med onda makter. Mamma är inte ond, mamma är ingen häxa. Kanske det är just därför att hon målar trollsländan på porslinstallriken och sedan bränner fast den så att den inte kan komma loss, inte kan skada henne. Till sist lägger hon en förgylld kant runt tallriken som ett sista bevis på att hon härskar över de mörka krafterna. Men det är ju inte riktigt sant. Mamma har talang men hon vågar inte, eller kan inte, ta ut svängarna. Mamma är en skridskoprinsessa som gärna glider fram på isen men som inte behärskar piruetterna.
Nu målar hon blommor i en kopparpanna. Eller rättare sagt, hon målar den blåa bakgrunden först, den mot vilken blomvasen ska stå. Allt har en bakgrund säger hon, en fond, en historia, både tavlor och människor. Mamma målar sitt liv, men det tänker hon inte på just nu. Hon tänker inte på något speciellt alls. När mamma målar slutar hon oroa sig. Mamma har mycket oro i sin kropp. Det är därför hon målar och det är därför hon skrattar. Mest oroad är hon över Macke. Att han ska bli sjuk, eller som nu – att han inte ska bli frisk.
Ett pep-par korn i en kop-par pan-na ...
Scen 2 Sommarhuset. Hangelby, Sibbo, lördagen den 28 juni 1958.
[Musik: The Banana Boat Song (trad.), Harry Belafonte]
Huset har två våningar, ett brant tak med rödbruna tegelpannor och en glasveranda från vilken en betongtrappa med ett vitt träräcke förenar inne med ute. Eftersom huset står i en liten sluttning skapas ett tomt utrymme, en meter högt, rakt under verandan. Korsställda ribbor döljer en dunkel värld som under kök och domestikrum på norra sidan krympt till ett minimum. Verandan mot söder och köksfönstret mot norr blickar mot två olika världar. Rakt framför huset löper en smal sandväg, och till vänster trettio meter bort ligger Stora vägen, sommartid regelbundet trafikerad av bland annat bussen till och från huvudstaden. Varma, torra dagar passerar ibland en lutbil som duschar det dammiga underlaget och lämnar efter sig en omisskännlig, skarp och frän lukt. I övrigt är biltrafiken sparsam. En och annan mopedmotor slår tillfälligt sönder den rådande tystnaden men cyklister kan ibland passera utan att bli upptäckta.
På norra sidan, tio meter rakt framför köksfönstret, står ett lider, stort nog att inhysa en mängd skrot och bråte av svårdefinierbart slag, men också ett par förbrukade cyklar, en gammal säng, fyra plåttunnor, en barnvagn som saknar hjul, färgburkar och tomma terpentinflaskor. På en ranglig byrå som saknar en dörr står en stor trälår som innehåller spikar, skruvar, nubbar och häftstift, sandpapper, torkade penslar, gångjärn och skiftnycklar, filar i olika storlekar, två handsågar av vilka den ena har rostat och förvandlats till ett museiföremål, en handhyvel som saknar bett, en liten oljekanna, välanvända trasor i obestämda färger, en påse med tändsticksaskar, och längst ner, under alltsammans, en nersolkad liten tidskrift som förställer människor som, klädbefriade, ägnar sig åt aktiviteter barn inte ens kan fantisera om.
Längs hela den nordöstra väggen tornar ett imponerande lager av färdigt huggna vedklabbar, prydligt uppstaplade från golv till tak. Några kluvna trädstockar är placerade strax innanför den breda liderdörren som nu står öppen och inbjudande. Runt huggkubben precis vid ingången ligger ett tiotal vedträn utspridda och en yxa är stadigt nerslagen i den lite sneda ytan. En omisskännlig doft av damm och färskt virke ligger som ett stillastående moln över det gråsvarta jordgolvet som några skarpa solstrålar försöker penetrera, eller åtminstone lite värma upp. Klockan tickar ohörbart och tiden tar en välbehövlig paus.
Men när blicken nu svängs åt andra hållet, och man kan se världen ur huggkubbens perspektiv – med liderdunklet i ryggen och en långsamt nergående rödgul högsommarsol målad mot en blekblå himmelsduk rakt framför – öppnas inte bara andra vyer utan också helt nya ljudkanaler. Det tunga, nästan dåsiga vinddraget uppe i grantopparna svävar som en magisk matta högt över tak och väggar men sveper stundvis även små sjok över blåbärsris och potatisåker. Där borta till höger bolmar bastubyggnadens skorsten en strid ström av gråvit rök ungefär som när en inbiten nikotinmissbrukare ägnar sig åt sin dagliga gärning. Nere vid brunnen hörs det lätta slamret av plåt som krockar när vattnet byter plats mellan skopa och ämbar. Och alldeles invid bastuväggen kan man tydligt uppfatta knastret av eldslågor som begärligt tuggar på det torra trävirket i ugnen där inne. Byggnaden ligger i trädskugga, på ena sidan omsluten av sly och buskar, och blottar bara fasaden mot omvärlden. Där rakt framför, tjugofem meter längre bort, ligger huvudbyggnaden, nu uthyrd åt den där huvudstadsfamiljen som med en lastbil fylld med pick och pack återkommer varje år och tillför värdfamiljen ett inte alldeles obetydligt tillskott i den troligen ganska blygsamma hushållskassan. Skorstenslukten förenar sig med ett tungt stekos som tränger ut ur den vidöppna ytterdörren. Inne i bastubyggnadens enda egentliga rum anar man konturerna av familjen – fyra gestalter i det doftande dunklet där en blekgrön transistorradio gör sitt bästa för att med inte alldeles rena toner kasta lite ljus över kvällsskymningen. En väntande tystnad råder, en avvaktande ordfattigdom som bara tidvis bryts av korta kommentarer om läget vid spisen och iakttagelser genom fönstret, det immiga.
I det andra huset, i den stora röda villan med sin glasomspunna veranda och sina hemlighetsfulla labyrinter rakt under golvet, är det däremot liv och rörelse. I köket håller hembiträdet på med att förbereda filtillverkning i ett tiotal glasskålar, genomskinliga och buteljgröna. På köksbänken ligger redan rensade kantareller som snart ska stekas och tillredas till en sås, och en liten näverkorg full med blåbär – båda ett resultat av stadsbornas jungfruliga vandringar bortom lidrets väl upptrampade stigar. Macke gör henne sällskap, inte så mycket för att bistå i hantverket som för att försöka tillskansa sig några bär innan de försvinner i pajen.
I det så kallade stora rummet sitter hans storebror, mamma, pappa och en ung kvinna och spelar kort. Den sistnämnda är pappas dotter från hans första äktenskap, tjugosju år, högljutt skrattande, ivrigt förklarande och berättande. Av den öppna uppsynen, de vita tänderna och de ljusa lockarna kunde man lätt dra den slutsatsen att inga större bekymmer kan störa den här självständiga kvinnovarelsen. Men ingenting är mera felaktigt än så. Jo, det finns en grundläggande positiv laddning i den smärta och smidiga kroppen men just nu kämpar hon med en slitsam äktenskapskonflikt som inte ser ut att ha någon ände. Drömmarna att studera till sjuksköterska har hon definitivt tvingats lämna för att i stället skapa sig en framtid som sekreterare eller någonting liknande. De impulsiva känslofyrverkerierna döljer en och annan blindgångare som skapar en lätt oro hos de berörda, en oro som ingen riktigt kan sätta fingret på. Allra minst hennes far. Det finns en slutenhet, ett tyst rum som de båda delar utan att riktigt vara medvetna om det själva. Troligen har det med mammans/makans död att göra, en sorg som bara dröjande tonar ut. Det är nu nitton år sen men nånstans strax under huden har tiden ingen gång. Då är skratt och prat, ibland också tystnad, ett nästan effektivt plåster.
Men om vi nu för en stund lämnar den kortspelande kvartetten åt sitt öde och återvänder till köket och fokuserar på honom som kallas Macke och är nio år, blek och mager. De smala armarna är inlindade i förbandsgastyg från axel ner till handen, bara fingrarna är befriade från sitt fängelse. På de flammiga benen syns långa skråmor och i knävecken glänser resterna av en medicinsk salva som med dålig framgång dämpar den ständiga klådan och döljer den inflammerade huden. Ansiktets genomskinliga släthet står i skarp kontrast till invaderingen av kroppsskalet i övrigt. Det är en provokation, ett aggressivt gränsöverskridande där fienden är okänd och försvarsmekanismerna nästan obefintliga.
TABLÅ 1
När kameran nu zoomar in på hans huvud och liksom kastar sig in under och bakom hud och hinnor, träder en annan värld fram fylld av lösryckta bilder och till synes osammanhängande filmsekvenser. De allra första motiven visar en nästan naken späd kropp, knappt ett år gammal, som vrider och vänder sig som en orm. Handleder och vrister är fastbundna i sängens spjälor i ett försök att förhindra ytterligare attacker på det redan från förut nästan sönderskrapade hudpaketet. En hel armé av små blodsugande kryp marscherar taktfast över den korsfästa kroppen, glåporden haglar och de sörjande kan bara handfallet och hjälplöst följa med den långsamma tortyren.
En liten bordslampa kastar ett mjukt ljus ner över stridsfältet. En dörr står på glänt och släpper in en skarp ljusstråle som lyser upp det brunfläckiga linoleumgolvet och en del av trasmattans fransar. Tillsammans med ljuset strömmar också en smått metallisk röst in i mörkret, en ljudbild som utgår från den stora radioapparaten med det grönlysande ögat. Ett lätt tidningsprassel avbryts ibland av lågmälda kommentarer men i övrigt andas kvällen en nertystad oro.
Regndroppar slår rytmiska mönster i fönsterblecket.
TABLÅ 2
Det är en tidig tisdagsförmiddag i mitten av augusti och ännu har de lediga soldyrkarna inte orkat kravla sig ner till strand och bölja, bara några enstaka brunbrända kroppar ligger utspridda här och där, och små gälla ljud hörs stötvis från en klunga med lekande barn längre upp i viken.
Men här, bara några meter från en klippkant som avbryter bilden av det generösa sandlandskapet och bildar ett slags skyddat rum mellan vatten och en liten träddunge, ligger en kvinna i turkosfärgad, hel baddräkt på en stor och nästan ny rödblommig badhandduk. I hålrummet under nacken har hon pressat in en liten virad handduk som ger huvudet stöd och kroppen ro. Ögonen skyddas av ett par stora, bågformade solglasögon. På hennes vänstra sida, lätt inbäddad i den mjuka sanden, står en tygkasse som innehåller en tom limonadflaska, en halvtom plastflaska med hallonsaft, ett nästan fullt paket med Mariekex, en oanvänd tygblöja, en veckotidning och en oöppnad påse med franska pastiller. På högra sidan sitter hennes son, tjugotre månader gammal. En vit kortärmad blus och ett par bylsiga kortbyxor runt blöjan är det enda som skiljer hud och själ från hav och himmel. De rödflammiga armarna är i färd med att med en liten grön spade fylla ett litet rött plastämbar med varm sand. En vindvåg fläktar makligt över idyllen, två skränande måsar flyktar över trädtopparna och det svaga dunket från en motorbåt där långt ute på solglittret påminner mest om hjärtats jämna puls i stetoskopet. Livet är.
Enligt manuskriptet ska det här idylliska samspelet mellan scenens två huvudpersoner fortsätta åtminstone en halv timme till. Till dagens lunch, som intas hemmavid vid tolvsnåret, är det nämligen ännu över en timme och ingenting antyder att det schemat ska rubbas. Tvärtom går allt enligt ritningarna – solen gassar, lugnet råder, kroppen vilar.
Kameraobjektivet fångar då upp två små knubbiga händer som snabbt tar stöd i den mjuka sanden. I slow motion ser man sandkorn som pressas som små vattendroppar mellan de bensmala fingrarna och likt fontäner strilar över en skråmig hud. Ett rödflammigt ansikte under en tofsförsedd, stickad mössa passerar filmduken som en suddig projektil och medan ett utdraget lågmält bröl strömmar ur högtalarna, ungefär som när en skivtallrik på grund av strömbrist långsamt saktar av, ja, då förstår publiken att något överraskande håller på att ske. Kameran filmar kvinnans ansikte rakt uppifrån, inzoomat från himlen. Huden blänker under solcremen, pannan är slät och brun under hårfästet, näsan rak och smått rodnande, munnen sluten med en nästan osynlig antydan till leende. Andningen är lätt och ytlig. Solen glittrar i vattenspegeln, motorbåtsdunket närmar sig och snabba små steg banar målmedvetet väg genom dynerna. Orangea solcirklar pulserar under slutna ögonlock, och värmen, den välsignade värmen sluter hudpaketet med kirurgisk precision i ett drömlöst sommaride, smärtbefriat, skamförlöst, verklighetsfrånvänt. Och alla dessa tonkaskader som sköljer över kroppens kuster, kluckande, sorlande och sensuellt smekande – filmdukens förföriska bildflöde kunde fortsätta i en hel evighet om inte klipparen hade ingripit och totalt förändrat dramaturgin.
Små fötter står stilla i sanden men nu rundar vattenspegeln redan de knubbiga knäna. Solen glittrar fortfarande i vågskvalpet men ljudbilden slirar och sladdar och när kameran visar en liten putande mage som vid den lilla inåtvända naveln omsluts av en vattenring, ökar samtidigt brölet ur högtalarna på ett illavarslande sätt. En liten våg, kanske från motorbåten som passerat, skuffar till en liten kropp och nu hörs ur ljudanläggningen bara ett dämpat bubbel som en kort stund ackompanjeras av ett lågmält plaskande ljud som snart och nästan omärkt övergår i svag entonig musik, som om den kom från andra sidan väggen. På skärmen ser man en gestalt filmad underifrån, från bottnen. Ögonen är öppna men stela, armar och ben pekar åt alla väderstreck, ungefär som när man flyger wingsuit på 2020-talet. Men det här är 1950 och himlen har bytts ut mot hav, självöverskattande våghalsighet mot påtvingat krisläge, liv mot död.
Eller kanske inte riktigt. Efter en dramatisk tre sekunders tystnad i filmsalongen, när duken svartnat och högtalarna slocknat, slår volymen plötsligt i taket och snabba, ettriga bildklipp matas fram på skärmen samtidigt som rop och skrik och förfäran fyller duk och salong. Ryckiga bildsekvenser visar hjulen av en barnvagn som drar upp sandkaskader bakom sig, två barfota fötter som först lämnar stora gropar efter sig men strax därefter trummar mot brännande asfaltsgator. Och alla dessa bilar som passerar, ben och kroppar som väjer undan. Och ljuden, hettan, hetsen. Och den flämtande andningen, snyftningarna, rädslan, paniken. Och efter en evighetslång kamp med tid och rum: Ytterdörren. Tamburen. Mörkret. Tystnaden.
Och en lågt utdragen gråt som växer i styrka och kulminerar i ett våldsamt skrik.
Som ett vulkanutbrott. Som en pånyttfödelse.
TABLÅ 3
Han är elva år och kan inte andas. Det är sommar, det är nästan alltid sommar när han inte kan andas. Och det är sen kväll, det skymmer och verandan ligger i halvdunkel. Han sitter på en stol, på kanten av den hårda sitsen och tar stöd mot golvet med vänstra foten. Kroppen är hopsjunken och lite snedvriden, huvudet svänger till höger och till vänster, som om halsen skulle söka en gänga som kunde passa ihop med resten av kroppen. Blicken är på en gång stel och skrämd. Tårar blänker i ögon och på kind.
Ett brinnande ljus kastar oroliga skuggor i de snedställda rutorna och han mera anar än ser bastun där längre ner och potatisåkern till vänster som nu ligger öde. Kvällshimlen lyser ovanligt röd i nordväst – aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad slask i hatt.
Någonting absolut och oundvikligt har invaderat hans kropp. Nej, inte bara kroppen men hela hans existens. Han vet inte vad det är. Ingen vet. Man talar om astma. Men astmadropparna har ingen verkan. Paniken ligger på lur. Teaterns scenograf har bränt upp rekvisitan och dekoren, koreografen vägrar att ge några instruktioner, och regissören har i brist på fantasi förärat honom rollen som en hemlös utan kläder. Han är inte bara blottad och utlämnad, han är, än en gång, korsfäst. Min mor, min far, varför har ni övergivit mig!
Scen 3 Allergisjukhuset. Mejlans, Helsingfors, måndagen den 1 april 1963
[Musik: Einar Englund: Tundran, ur filmen Den vita renen]
Isen rämnar, råken råmar. Vintern vänder våren ryggen och solen kastar långa skuggor över hukande drivor. Täcket smälter och skvättar i ystra rännilar ner längs berget, ner mot gata och trafik. Men här, högst uppe på berget, ståtar en mäktig vit byggnad omsluten av vinterns rester. Vitt i vitt. Mera jungfruligt kan det knappast bli, men skenet bedrar. Ja, byggnaden är visserligen splitterny, invigd bara några månader tidigare, men de hudar som här reflekteras mot orörda väggar är allt annat än obesudlade eller obeträdda. Av obefläckad hudyta inte ett spår. Tvärtom. Om något här är förbrukat, slitet och sönder är det just huden.
Men på det ska det bli en ändring. Ett nytt Allergisjukhus är bara det yttersta skyddande skalet runt patienten som här, om inte flådd så åtminstone mer eller mindre hudlös, under dagar och veckor ska ömsa skinn. Det är en behandling på ytan men resultatet är en mental metamorfos. Medan en ny hudens kappa skräddarsys ligger bäraren halvnaken otåligt och väntar i patientrummet.
Men det är att gå händelserna i förväg. För nu kommer han in genom dörren där längst bort i korridoren, två steg före sin mamma. Värmen immar på de svartbågade glasögonen och han måste stanna upp och med pekfingret snabbt skingra den fuktiga ridån. De magra händerna är mörkröda av infekterad hud, flagor och fjäll hindrar fingrarna att räta ut sig. Men det mest iögonenfallande är ansiktet. Som en slingrande flod i Amazonas sedd högt uppifrån sträcker sig ett sår- och skorvbälte från pannan över halva ansiktet och ner över halsen. En liten del av den bleka huden är nästan helt orörd och hel på ena sidan och bildar där ett slags livsbevarande landmassa och ingjuter hopp om att en total översvämning kanske inte är förestående. Men resten signalerar katastrof, skogsbrand, syndafall.
Och när de nu först med lite tvekande steg, men sen beslutsamt, tar sikte på anmälningsdisken längst bort i andra ändan av korridoren, zoomar kameran först in huvudpersonen och ser sedan omgivningen med hans ögon. Ett tiotal besökare uppradade längs väggarna stirrar nogsamt på hans parad genom det oändliga nålsögat. Rodnaden bränner också den friskaste delen av ansiktet och en känsla av skamfylld nakenhet sveper genom hela kroppen. Och det här är bara början. Här ska han nu vistas på obestämd tid, in på huden avklädd och avslöjad.
Avslöjad? För vad då? Han vet inte, men något skamfyllt måste det vara, det är han ganska säker på. Ett straff av något slag. Eller åtminstone ett bevis på oduglighet. Ett misslyckande. Ett kroppsligt misslyckande men också något mer. En känslomässig kollaps. Ja, ett bevis och en stämpel på att kropp och hjärna inte klarade testet. Ett underkännande i det sista provet.
Iegema allergi. 244. Emphysema pulmin 527, (Asthma bronchiale 241).
Mjölkskorv när pat. 4–13 månader, Sulfasalva lindrat besvär. Från 2 års ålder varier. eksem i armbågar och knäveck. Eksem på senaste tid spritt sig nästan överallt. Efter påssjuka i sjuårsåldern hjärnhinneinflammation. I samband med kikhosta blivit blå och förlorat medvetande. Ej tidigare sjukhusbesök. Vaccinationer: Calmette, Polio x3. Inga biverkningar. Som 2-3 åring ord. Histantimin och av den blivit skakig. Status idag: Pannan och högra kinden täckt av skorvig hud. Likaså på halsen, händernas ryggsida och armbågarna. Över hela kroppen små infekterade fläckar och skorvig eksem. Allmän tillstånd täml. gott, kroppsbyggnad mager, lymfkörtel: nej, sköldkörtel: lindrigt förstorad. Pulp. reag. på ljus. Pat:s refl nor. RR 110/70.
TABLÅ 1
Sköterskornas kritvita dräkter och badkarets mörklila vätska. Och det skarpa ljuset, de kala väggarna, den svårdefinierbara medicindoften. Nakenheten. Och denna pysslande närhet och de mjuka finska meningarna som likt varmt vatten stänker över hans huvud där han nersänkt i färgbadet kämpar med gråten över en förlorad kropp, en förlorad barndom, ett förlorat jag. Så här måste det vara att levande flyta i Döda havet.
Kanske det är sköterskornas omsorgsfulla, lättsamma, nästan muntra mantra som åtminstone något lite släpper på fördämningarna och tillåter en sårad själ att vända ut och in på sig själv. I det lila badet tonar nästan alla illröda fläckar och variga gula sår ut, en färgcirkus trollar för en stund bort de största överdrifterna och åtminstone i fantasin kan en ny hudkappa anas.
Men före det måste kroppen dö och liket mumifieras för att vandringen i den nya verkligheten alls ska kunna vara möjlig. Med lätta, mjuka händer och varsam blick går sköterskorna till verket småpratande med varandra som om också deras ord är en del av det skyddande hölje som nu appliceras på en darrande kropp. Den sista smörjelsen kronas av oändligt långa vita bandage som metodiskt och frikostigt rullas runt magra armar och hårlösa tonårsben. Slutresultatet är en balsamerad kropp redo för det kommande dagarnas utmaningar, svårmanövrerad och robotaktig, men förhoppningsfull och tillfälligt orosbefriad över att proceduren den här gången är överstökad.
Hellre bandageomsluten än hudlös och naken.
TABLÅ 2
En vecka senare, tidig måndag morgon. Han sitter på sängkanten i sitt patientrum och blickar ut över yviga trädtoppar. Det vita landskapet har bytt färg, gräs och buskar och lingonris avslöjar ett nytt motiv i grönt och brunt och lila. På bara några dagar har kalenderbladen rört om bland årstiderna, avslöjat växtlighet och släppt fram nytt ljus. När fönstervyn så har skiftat är det nu också kroppens tur att växla anlete.
Långsamt börjar han rulla upp gårdagens balsamering. Mellan bandage och hud ligger en sårdyna, eller egentligen två: en för övre delen av armen och en för nedre. Han placerar bandagetrasslet bredvid sig på sängen och lyfter med blossande kinder långsamt bort den sista skyddande hinnan. Så drar han djupt efter andan – förvånad, lättad och fascinerad. Det som förut sett ut som lavaströmmar runt en aktiv vulkan har nu förvandlats till en torr öken täckt av en oändlig mängd sprickor i marken. Ett halvhårt skorvlager ligger som en stel matta över något nytt och aldrig tidigare skådat.
Trots svaga varningsklockor klingande i bakhuvudet, och uppslukad av en sinnlig frestelse att sopa armarna rena från gårdagens bojor, börjar han putsa bort det översta förbrukade hudlagret. Och ju mer självsäkerheten växer desto mera målmedveten blir denna sensuella avklädning och han avbryter sig bara en kort stund för att överblicka avfallshanteringen. Men fortsätter sedan tills bara ljusröd jungfrulig hud uppfordrande speglar sig mot den lystna blicken.
Småsvettig och skamsen samlar han ihop skorvhögen och gömmer den i ett hörn av nedre lådan i nattduksbordet, ungefär som när mördaren gräver ner pistolen i trädgården.
TABLÅ 3
Tiden flyter fram i en blandning av frihet och lätt ångest. Efter tre veckor är huden slät som en babys men återfall är att vänta och sjukhusvistelsen fortsätter tills vidare. Skolgången är lagd på is och lär så fortgå, trots vår, trots värme. På dagarna får han röra sig fritt utanför sjukhuset, kvällar och nätter vistas han innanför de vita väggarna. Tv-rummet ockuperar han nästan alltid ensam. I kväll ser han på Den vita renen. Om människor kan vara påfrestande och svårbegripliga så är det annat med djur. En vit ren i ett vitt landskap måste väl ändå ses som ett gott omen?
Nej, det är det inte, långt därifrån. Lappländsk natur och mystik målas upp i hisnande vackra naturscener som sedan lika mödolöst växlar med skräckfyllda inre själslandskap. En förförisk kvinna förvandlas till en vit ren, kärlek får smak av blod och död. Varulvar och schamaner och skräck framkallas med hjälp av en frenetiskt piskad tonmatta som knappast lämnar någon oberörd.
Han, en fjortonårig prepubertal sjukhuspatient, har ingen hud att försvara sig med mot denna störtflod av svårtolkad folklore, invävd i komplicerade känslohinnor och serverad ur en tv-apparat en sen kväll när resten av avdelningens få inskrivna redan ligger inbäddade i trygga rena lakan och nattsköterskan troligen går rond på nån annan avdelning.
Med bultande hjärta och gråtfärdig hastar han genom den skumma korridoren på småklapprande tofflor mot sitt sjukrum. Om nån nu kommer emot honom ska han helt säkert förvandlas till en ren och efter det finns det ingen återvändo.
Och precis just då svänger en vit gestalt runt hörnet och han fryser till is och får inte ett ljud ur sig. Men nattsköterskan ler bara glatt och önskar honom god natt. Och så passerar hon honom med en blink i ögonvrån, plockar fram den rasslande nyckelknippan, öppnar dörren till kansliet och försvinner tyst in i det upplysta rummet.
(forts. i nästa blågg)
Hud & Himmel 3)
Tredje avsnittet ("filmen") i min senaste bok: Hud & Himmel, en fiktiv själsbiografi som baserar sig på verkliga händelser. I första avsnittet skrev den internationellt kände hudforskaren och psykoanalytikern Etienne Bossier ett brev till filmfestivalarrangörerna där han beklagade att han inte kan närvara eftersom han befann sig i stadium två (av tre) i livscykeln. Och så redogjorde han i korthet om sin syn på huden som ett slags bakgrund till den förestående filmfestivalen som har HUDEN som tema. I det andra avsnittet – Tystnadens hud – fick vi följa med de sista timmarna i första delen av en människas tre liv (ja, det låter kanske märkligt, men bilden klarnar efterhand). Nu förflyttar vi oss ännu mer bakåt i tiden, till huvudpersonens barndom. Eller egentligen handlar det om hans pappas verklighet.
FILM 1, scen 1 Restaurang Royal, direktörens arbetsrum. Norra esplanaden 2, Helsingfors, måndagen den 25 september 1950.
[Musik: W A Mozart: In diesen heil’gen Hallen. Kim Borg, bas, Münchener Philharmoniker]
Första samtalet – Jo hej, det är jag. Hördu, jag glömde galoscherna i tamburen – jo, det ser ut som om det skulle börja regna. Inte skulle du vara så snäll och ta dem med när du går till Stockis. Om jag inte är här på rummet så ge dem åt fröken Helsingius på kontoret. Ja, jag ska nämligen om en timme på långlunch med Nicken och ... ——— ja vi måste planera hans 70-årsdag senare i höst ——— nej, inte tror jag det men säkert blir det en ordentlig bankett efter premiären ——— jo, det kan hända, men tror du inte att den där ljusblå sidenklänningen som du hade på Amos 70-årsdag för ett par år sedan fortfarande kunde duga ... ——— nå, vi får väl se hur finanserna ligger till i oktober. Som du vet är augustimånads hyra fortfarande obetald åt Ahrenbergs och av sommarens fröjder finns bara fotona kvar ——— nej, det är klart ——— visst, visst har det varit värt ——— självklart ——— men jag menar bara att vi inte ska ta oss vatten över huvudet, vi borde kanske spara lite också med tanke på höstens övriga utgifter. ——— Men apropå det – Mackes utslag har inte blivit bättre. Trots sommarens sol och saltvatten är armarna fortfarande såriga och röda. Borde du inte gå med honom till doktor Björkenheim, kanske han skulle ha någon ny salva? ——— nej, det hörde jag inte. Skrek han länge? ——— ... men om man inte binder fast armarna så river han sig ännu mer. ——— Ja, jag förstår. Men nånting måste göras. Kanske Björkenheim kan vänta med sitt arvode om du pratar snällt med honom, ni är ju ändå släkt! ——— Bra, just det, men vi talar mera senare, just nu är det lite bråttom ... ——— ... just det, puss, puss älskling, hej, hej.
Andra samtalet – Tjänare doktor Andersson, broder Georg hälsar från de vita linnedukarnas Royal. ——— Nej, faktiskt inte riktigt ännu, men om en timme ska jag äta lunch med Nicken ——— ja precis, och för att inte komma helt tomhänt till den diskussionen hade jag tänkt fråga hur Broder ser på de yttre ramarna kring festligheterna? ——— Jag har förstått det ... Är alla medförfattarna inbjudna till överräckningstillfället? ——— Jag förstår, ja ... ——— det betyder knappast att alla kommer, av trettiosju kanske man kan räkna med högst ett tjugotal, eller ...? ——— Femton? Han är i alla fall nordisk teaterkung ... ——— Ja, och så får vi inte glömma redaktionsrådet: förutom herr Ordföranden själv har vi sedan Fagerholm, Ingrid Qvarnström, Bertel Appelberg och ... ——— javisst; Edgar Grönblom. Och redaktören förstås: Henrik von Bonsdorff! Låt se ... det blir ytterligare sex personer. Jag noterar i det här skedet 20 personer, minst, som ska överräcka festskriften. ——— Jag har förstått att det är mera regel än undantag ...! ——— Skrev han det – ”den ideala teaterchefen”!? Nå jo, visst är han det också. Härifrån restaurangsidan betraktat kan han åtminstone hantera sekinerna; ”... det får gärna vara gott men inte kosta mycket”! Lös den ekvationen, bästa doktor! ——— Nej, det är klart! Och Royal bjuder självfallet på skålen, och hyra för bankettsalen och kabinettet kommer naturligtvis inte i fråga. ——— Utmärkt! Jag ber att få återkomma när jag diskuterat med Nicken om hans egna önskemål. Men jag gissar att han gärna bjuder på ett nachspiel, vilket betyder att någon form av formell mottagning borde arrangeras mellan överräckandet av festskriften och premiären. ——— Jag tackar för förtroendet! Utgående från Nickens önskemål ska jag sammanställa ett litet PM som jag vidarebefordrar till Broder. ——— Javisst, tack det samma ——— adjö!
Tredje samtalet – Ja, hej hej .... nu hade du tur ... jag lade just ner luren ... ——— Jasså? Men har du tittat i garderoben? ——— Inte? Då vet jag inte själv ... Och du har frågat Linnea? ——— Ja, i värsta fall får hon gå upp på vinden och hämta de gamla som är lite slitna. ———Nej, jag förstår, men om du hinner så ...? ——— Puss själv, Pupun.
Fjärde samtalet – Det är kapellmästaren själv, hör jag, hej, Joju här. Trots att du spelar här på Royal var och varannan kväll ses vi sällan öga mot öga. ——— Nej, just det. Men nu måste jag i förbifarten fråga nånting som ligger utanför vårt normala kontrakt. Du vet, Nicken Rönngren fyller 70 den andra november och det blir stor bahia, först premiär på Svenskis och sedan festmiddag i restaurangen. Och före allt detta ska Amos et consortes hylla jubilaren med en festskrift och en mera officiell uppvaktning, och ... ——— ja, Fagerholm sitter faktiskt med i redaktionskommittén och lär ha skrivit ett intressant förord för övrigt ... ——— Högsta nivå, absolut! Och det är därför jag nu vänder mig till kapellmästaren, och jag har flankstöd av Amos ska du veta. ”George de Godzinsky är ett obligatorium”, sade Amos så myndigt som bara Amos kan ... Såå, min fråga är: kan du ställa upp som hedersmusikant den andra november, från låt oss säga klockan 15.00 till följande morgon? ———Aj katten! Det låter inte bra ... Och det sker när då? ——— Illa, illa. Med tanke på vår kära doktors obligatorium måste jag genast sondera alternativen. Ursäktar du mig, så återkommer jag om möjligt alldeles strax. ——— Tack det var hyggligt, vi hörs! Adjö!
Femte samtalet – Ursäkta broder att jag stör igen – jag vet att ni ska på Husis styrelsemöte senare idag. Du läste förstås revisionsrapporten? ——— Inte mycket. Men vi kan vid behov återkomma till den ännu idag men här bara en kort sidoreplik. Jag talade nyss med de Godzinsky och han är faktiskt bokad på Kämp samma kväll, visserligen bara för ett par timmar, men ... ——— det var precis vad jag också sa, men ... ——— Jag förstod att det inte fanns någon skriftlig överenskommelse men ett muntligt kontrakt är ju lika bindande ... ——— Ja, vi sitter båda i Restaurangförbundets styrelse och han brukar delta i frimurarnas kvällsmåltider i kabinettet men särskilt bra kan jag inte påstå att jag känner restaurangchefen. ——— Det skulle vara tacknämligt av doktor Andersson ... ——— Javisst, och de Godzinsky har säkert ingenting emot ett dylikt arrange- mang, tvärtom! ——— Tack Broder, vi hörs. Adjö!
Sjätte samtalet – Har ni hittat dem? ——— Inte? Jäklar! ——— Det dessutom! Och hon letade också i bortre skåpet, det som står till höger om dörren? ——— Det var som tusan! Trolleri, vad kan man annat säga! Men nu hinner jag inte sörja över det. Din pappa skulle komma med Sonjas brevsamling idag, han kan säkert ta med sig ett par extra galoscher åt mig. ——— Ja, jag ringer honom genast, hej, hej Pupun!
Sjunde samtalet Joju här, gomorron! ——— Ja, jag vet, men den stora allmänheten anser troligen att klockan 09.30 fortfarande är morgon. Det är annat med oss åldringar som med åren stiger upp allt tidigare i ottan, vare sig man måste det eller inte. ——— Du menar det? Kanske, men nog skulle det ibland smaka med en ledig morgon mitt i arbetsveckan. Och så här omedelbart efter helgen tar det lite tid att komma upp i varv igen. Men hör du, jag sitter just här och pusslar ihop Nicken Rönngrens 70-årsjubileum och ska på några ärenden senare på dagen, bland annat till Tilgmanns och Husis. Men nu ser det ut som om regnet bara skulle tillta och Maja hittar inte mina galoscher och då undrar jag om du kära Erik tillfälligt kunde låna ett par av dina, när du nu ändå är på väg hit? ——— Det var hyggligt, va ...? ——— Nej, paraskaftet har jag lyckligtvis nästan alltid under armen ——— ja just det, utmärkt, jag bugar mig i stoftet ... ——— Det samma! Välkommen!
Åttonde samtalet – Lindholm här igen, stör jag? ——— Det låter som om du tagit Amos obligatorium på allvar! Jo, det var nog ingenting att diskutera. Han skulle genast ta kontakt med direktör Nochis och föreslå en liten bytesaffär – de ägnar sig tydligen åt små ömsesidiga handräckningar bakom kulisserna. ... —— — Nej, inga problem, faktiskt inga. ” ....och arvodet åt kapellmästaren skall också vara generöst”, det lovade Amos på stående fot. ——— Jo, den andra november, från tre på eftermiddagen till åtminstone midnatt. Sen får vi börja improvisera ... ——— Passar som hand i handske! Och jag ska komma ihåg att genast kontakta pianostämmaren. Senare får vi fundera på trions placering i restaurangen, men det blir först när vi vet gästernas antal och har detaljerna om bordsplaceringarna. Men senare på kvällen får du och dina spelmän gärna röra er lite mera fritt bland gästerna. Dragspelet behöver lyckligtvis inga hjul, bara en stark rygg och starka ben har jag förstått. Men det har du ju bevisligen; det måste på alla sätt och vis ha varit mycket påfrestande att överrösta kanonmullret där i skyttegravarna och korsuna. Men de minnena ska vi nu inte återuppliva, men gärna en annan gång när det passar Maestro! ——— Nej, just det! ——— Men då ber jag att få tacka för mig för den här gången, nu ska jag på lunch med Nicken och då ska jag så där lite i förbifarten också försöka luska reda på hans favoritmusik. ——— Exakt! Så gör vi! Tack broder! Adjö!
Nionde samtalet – Direktör Lindholm här, allt väl i restaurangen? ——— Bra. Jag vill bara försäkra mig om att bordet är dukat för lunch med Nicken Rönngren? ——— Tack, utmärkt, det var omtänksamt ... det är hans favoritfärg dessutom ——— Bara en liten detalj; jag gör ett undantag idag och dricker ett glas rött med professorn. Och så tar vi säkert var sin bakelse till kaffet.——— Jag litar helt på herr Erikssons val, det blir säkert utmärkt. ——— Ja, just det. Vi kommer ner om cirka en halv timme ——— Tack för det!
Tionde samtalet – Hallå, Joju här igen ——— Inte har det väl hänt nånting? ——— Det menar du inte! Hur i all världen ...? ——— Nå här på Skillnaden står regnet som spön i backen. ——— Och Eriks galoscher är också försvunna! Det börjar låta som vi skulle vara offer för en illvillig galoschmaffia som vill sabotera våra träffar och möten. Men hör du broder, nu hjälper inget annat än att spara vårt sammanträde till en soligare dag när munlädret är viktigare än fotlädret. Jag måste nämligen skynda på lunch med Nicken. ——— Ja, precis. Kulturen kallar och maten kallnar.——— Jag säger det samma, må väl Broder Erik, vi hörs!
SCEN 2 Fest i glädje och sorg. Torsdagen den 2 november 1950 kl. 21.00.
[Musik: George de Godzinsky: Katupoikien laulu, sång: Birgit Kronström, ur filmen Den lyckliga ministern]
Ibland missar regissören grovt och så har skett idag. Med alla blickar fästa på den storväxta och majestätiskt mullrande teaterfursten och hans glamorösa följe, som nu bänkat sig runt ett stort ovalt bord i mitten av restaurangen, noterar man så här inledningsvis knappt de övriga nästan hundra gästerna som stimmar och sorlar vid mindre men lika festdukade bord.
De höga fönstren mot Esplanadparken reflekterar takkronornas glitter från hundratals nyputsade prismor och den fladdrande ljuslågan från varje enskilt bord. Skuggor och skarpa ljuskällor för en tyst dialog som om bara de, men inte människorna, skulle vara medvetna om denna dags speciella betydelse. Här står kroppen i fokus, inte bara teaterkroppen och jubilarens omfångsrika hydda, nu dras ögat också till alla dessa frackinsnörda gentlemän och sidenfodralomslutna damer som, på en gång instängda i sina rustningar och utslängda på ett laddat slagfält, utför smärre försiktiga men strategiskt genomtänkta inledande piruetter, allt ackompanjerat av korthuggna och ibland onödigt högljudda verbala utfall. Ljudbilden kompletteras av en och annan stol som ovarsamt dras närmare bordet, klirret från ett glas som faller på parketten i ett hörn av salen, och ett mummel som snabbt tilltar i styrka.
Och regissörens miss? Att Allhelgonahelgen står för dörren är förvisso inte oklart för någon och orsakar inga specialåtgärder eller några strategiska åtaganden. Men knappast någon tänker på att det i vissa delar av världen denna dag och kväll firas Alla själars dag, att den döda i till exempel Sydamerika just nu hälsas välkommen tillbaka från sina irrfärder i svartkalla rymder och stekheta öknar. Där – sorgblandad glädje, självrannsakan och skrattande skelett. Här – parfymdränkta skrattsalvor, champagnebubblande broderskap och kroppar som redan nu förträngt morgondagens vedermödor. Hade inte regissören kunnat sammanföra dessa disparata verkligheter, fördjupat scenbilden och kanske antyda en närhet i tid och rum som bara teaterkonsten är kapabel till, tillföra spelet nerv och substans, även om det livet skramlar av benkotor?
Men nej, tiden är inte mogen, vi är inte där ännu. För även om jubilarens självuppfattning närmast är gränslös och den djupa stämman får parketten att vibrera – eller kanske just därför – är även denna föreställning endimensionell, platt och förutsägbar. Inte nödvändigtvis dålig eller ointressant, men ...
... STOOOOOPPPPPPP!!! (ljudkulissen tonar snabbt ut ... skratt och fniss och en och annan harkling ...)
Ärade statsminister, bästa inbjudna gäster, kolleger och vänner!
Varje människas liv är en teaterföreställning, ibland ett drama, inte sällan en tragedi, ofta en fars. Och i den pjäsen spelar vi inte bara huvudrollen men också alla biroller. Vi är vår egen koreograf, scenograf och framförallt vår egen regissör. Och ibland tar vi på oss rollen som kritiker. Eller publik. Ja, vi är också själva teaterbyggnaden där pjäsen framförs, i vårt inre dväljs både salong och loger, balkonger och änglar – ja, ni vet de där änglarna under kupolen som vid behov skjuter pilar i hjärtat på skådespelarna ...
Ni kanske undrar hur det är möjligt att vara både skådespelare och byggnad, kritiker och åskådare samtidigt? Det har också jag undrat hela mitt liv. Teatern har varit mitt liv, javisst, men livet har också varit ett skådespel. Jag och min pjäs är ett. Idag är jag och Svenska Teatern hopväxta som siamesiska tvillingar – ett faktum som belackarna finner vedervärdigt men jag bara ... värdigt (... skratt ...). Men eftersom de inte är bjudna hit (... spridda fnissningar och leenden ...) kan vi förbigå deras illvilliga utsagor med en axelryckning. Och lämna skalpellen oanvänd på operationsbordet (... halvkvävda skratt, harklingar och fnitter).
Med dessa inledande ord: Välkomna till kvällens festligheter! Och eftersom det inte är jag som betalar kalaset så föreslår jag att värderade damer och herrar smörjer kråset in till sista såsdroppen. Skål!
... som sagt; avbrott och protokollsmalörer hör till vardagen när fursten står i centrum. Medan rader av servitriser paraderar ut från köksregionerna genom svängdörrarna med förrätten upplagd på stora silverbrickor spanar hovmästarens ögon likt ett fyrljus över det församlade folkhavet samtidigt som han nästan omärkt signalerar instruktioner åt sina fem frackklädda undersåtar som, utspridda över hela det vida restauranggolvet, sköter lokaltrafiken. Själv har han hand om honnörsbordet där det just nu råder en lätt förvirring på grund av jubilarens spontana men inte helt oväntade utspel. Någon ger sig lite ouppmärksamt i kast med förrättstallriken och utan att en egentlig startsignal har skjutits stiger mumlet och gaffelklirret på några sekunder till hittills oanade höjder.
Statsminister Fagerholm, festskriftens ordförande, böjer sig lätt framåt och söker dr Anderssons blick där på andra sidan jubilarens hustru. Med en menande nickning åt värden skjuter han undan sin stol, slår lätt med gaffeln i champagneglaset och reser sig i sin fulla längd. Sorlet som bara några sekunder tidigare lät som ett lätt jordskred tystnar lika fort som det uppstod.
Högt ärade professor Nicken Rönngren, värderade teaterarbetare, inbjudna gäster, mina damer och herrar!
Tillåt en enkel man av folket att uttrycka några enkla ord om dagens jubilar innan han stjäl hela föreställningen. Vi finlandssvenskar, som blott är 350.000 till antalet, bor och verkar som bekant utspridda på ett vidsträckt område. Men trots det är det finlandssvenska kulturlivet både rikt och mångskiftande. En av de mest centrala bastionerna i detta finlandssvenska kulturnät är Svenska Teatern i Helsingfors, samtidigt även Finlands svenska nationalscen. Den dominerande, allt överskuggande spindeln i detta nätverk, är självfallet Nicken Rönngren.
När vår högt beundrade teaterchef idag fyller 70 år har han förvisso en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Med suverän hand leder han sin teater, han för den från seger till seger. Många och stora är de konstnärliga framgångar vår teater under hans chefskap kunnat glädja sig åt, både hemma och ute i Skandinavien. Nicken Rönngren har förmågan att rikta blicken mot stjärnorna men också att samtidigt stå med båda benen på verklighetens fasta mark. Han har en säker blick för det konstnärliga, men han försummar inte att samtidigt analysera sin teaters materiella utmaningar. Han är helt enkelt den ideala teaterchefen. Mången har säkert hört historien förr men jag drar den på nytt som ett grannlaga exempel på den visuella vidsynthet, kombinerad med en krass ekonomisk klarsyn, som är så typisk för dagens jubilar. Man repeterade alltså Världens vackraste ögon – ni kommer ihåg Nanny Westerlund och Georg Funkqvist i de två centrala rollerna? Alltnog, herr Funkqvist som ju spelade en figur i samhällets utkanter gör entré i en väl använd, för att inte säga sjabbig, ytterrock. Nicken avbryter högljutt genrepet och befaller att en ny rock genast ska beställas från Stockmanns. Varvid fröken Westerlund modigt replikerar: Men det är ju meningen att han SKA se förfallen ut! – Det bryr jag mig inte om, röt då vår gode teaterchef, på Svenska Teaterns scen kommer INGEN in i sjaskig överrock!
Den historien står INTE att läsa i den festskrift som vi dag har överräckt åt professor Nicken Rönngren. Men där står mycket annat som kan glädja inte bara en inbiten teaterpublik men också en finlandssvensk kulturpublik i vidare bemärkelse. Jag hoppas givetvis att festskriften ska bidra till en ännu större förståelse för denna vår centrala finlandssvenska kulturinstitution och den man som sedan 1919 med osviklig energi och ett aldrig sinat engagemang har förverkligat teaterkonstens kanske främsta uppgift: att vara en spegel av det samhälle vi lever i, ibland en narrspegel förvisso, men ännu oftare en konstnärlig kommentar till och en analys av de hög- och lågtider som livet består av.
En skål för dagens jubilar! Han leve!
Så avnjuts förrätten – en skål med räkor, ägg och sparris garnerad med köksmästarens specialkomponerade sås – under muntert glam i den festprydda restaurangen och det är bara de flämtande ljuslågorna som påminner om den själens mässa som samtidigt firas i Mexico och månget annat sydamerikanskt land. Den andra november 1950 fyller en teaterdirektör 70 år i det avlägsna Finland men den nyheten når självfallet inte nyhetströskeln vare sig i Mexico City, Guadalajara eller Oaxaca. Också där är kroppen visserligen i allra högsta grad närvarande och festfokuserad men under det tunna skalet grinar ett skelett, inte hånfullt och skrämmande men igenkännande och ibland till och med glatt. Livets avigsida och dödens närhet möts inte med rädsla och psykologiska förträngningar utan tvärtom hälsas välkomna som gamla bekanta och såta vänner. I stället för att fly och fäkta går man den döda till mötes, plockar fram gamla kära ägodelar, nackar och tillreder gårdens enda höna och serverar tillsammans med den den chokladsmakande molesåsen, dukar ett festbord och ställer där en extra stol för den osynliga gästen. Allt andas högtidighet och närvaro, saknad och glädje, skratt och gråt, kropp och själ. Både och.
Om man då ställer de båda scenbilderna bredvid varandra, vilket ju inte bereder några större utmaningar för den villiga, ser man alltså festande och mer eller mindre uppklädda människor kring korta eller långa bord som smörjer kråset och halsar vinflaskan. Prat och sorl fyller rummet och tillsammans med det lågmälda slamret från kniv och gaffel som snuddar vid tallrik och kärl uppstår en ljudmatta som låter som bruset på ett böljande hav. Färg och form och mönster varierar givetvis men i övrigt påminner scenografierna om varandra och det är först när koreografen blandar sig i spelet som det uppstår en annan dynamik på scengolvet. Här i den nattsvarta sydamerikanska kvällningen är rörelserna snabbare och mimiken mera uttrycksfull. Kroppar flyttar på sig, böjer sig framåt, stiger åt sidan, kommer tillbaka, riktar sig anklagande uppåt och faller ner på golvet, skälvande och högljutt klagande. Och nu förändras tablån totalt. Det som sett ut som munter samvaro och ett dryckesgille övergår på några ögonblick i ett känsloladdat sorgespel, i en klassisk tragedi där både död och liv förbannas med samma intensitet. Och skulle det inte vara en scenbild i det ständigt närvarande nuet kunde man lätt förväxla det med de pjäser man kan avnjuta på Thalias tiljor. I själva verket förefaller det som om aktörerna skulle korsa två gränser samtidigt och att betraktaren förväntas kunna följa med till andra sidan. Men det kan den inte.
Kanske i Mexico, men inte i Finland.
Men låt oss återvända i tanke och handling till jubileet i den finska huvudstaden, närmare bestämt till restaurangen där den hyllade teaterchefen och hans bankettgäster avverkat varmrätten – helstekt kyckling med gräddsås, små morötter, kulpotatis och svartvinbärsgelé – och gör sig beredda att, inte alls ovilligt, även intaga en dos andlig spis. Det finns nämligen en liten men bräcklig likhet mellan de nyss nämnda själens festligheter i Mexico och kroppens utsvävningar här kring festborden och även om den är fragil och nästan transparent, ja, faktiskt mera påminner om en åsnebrygga, så är den värd att notera.
Nästa talare är nämligen inte bara en före detta riksdagsman, elektor i presidentval, finansman, bergsråd och en kulturens gynnare av Guds nåde, men också en mystiker med en själ förankrad i en katolsk medeltid. Att så olika kompetenser och egenskaper härbärgeras i denna välkammade och kortväxta figur framkallar nästan helt automatiskt känslor och kommentarer som är svåra, för att inte säga omöjliga, att placera under en och samma rubrik. När dr Amos Andersson nu lugnt och värdigt sträcker på sig i den skräddarsydda fracken och blickar ut över ett hav av vita linnedukar och halvtomma vinglas som glittrar i ljuslågornas sken, är det inte den ganska obetydliga fysionomin som fångar gästernas blickar utan tvärtom den själsliga resningen och den självsäkra utstrålningen.
Ärade statsminister, värderade jubilar, bästa teatervänner, mina damer och herrar!
‘Något öster om den plats, där Helsingfors svenska teaterhus nu står, uppfördes för nära 125 år sedan ett thaliatempel av trä. År 1825 hade ett bolag grundats speciellt för ändamålet, och C.L. Engel fick i uppdrag att utföra ritningarna till detta vår huvudstads första verkliga teaterhus. Den 9 mars 1827 stod byggnaden färdig att invigas. Det nya teaterhuset ingav givetvis de ljusaste förhoppningar, men dessa grusades snart. En förödande brand, natten till den 8 maj 1863, förvandlade den stolta byggnaden till en rykande ruin. Denna för alla teatervänner i vår stad förkrossande händelse förmådde dock ej lamslå intresset för scenkonsten. Med mycket energi lyckades Helsingfors teatervänner åstadkomma att arbetena på ett nytt thaliatempel, det tredje i ordningen i Esplanaden, snart kom igång. Det nya teaterhuset, vartill arkitekten vid de kejserliga teatrarna i Petersburg, N. Benois, gjort ritningarna, stod på hösten 1866 färdigt att invigas.’ Sjuttio år senare gjordes en omfattande ombyggnad och utvidgning som resulterade i ett till stor del nytt teaterhus, det fjärde här i Esplanadens ända. Invigningen av detta vårt modernaste teaterhus skedde den 15 september 1936.
Bästa jubilar och högt värderade Broder! Den teaterbyggnad du i över tre decennier har tjänat och styrt och ställt över inhyser ett kulturarv som förpliktar inte bara till fortsatta kulturella ansträngningar och ett kontinuerligt utvecklande av en teaterrepertoar som tiden kräver men också, och det vill jag speciellt understryka, ett fortsatt och fördjupat vårdande av den speciella anda som råder på teatern, en anda som inte enbart är en produkt av ett medvetet repertoararbete och en högklassig personals insatser och uppoffringar. Att en teaterbyggnad är en kropp som ska skötas och vårdas kan vi förvisso förstå och acceptera men att den också har en själ, något osynligt men klart förnimbart, nästan fysiskt påtagbart, är svårare att begripa. Men det är inte konstigare än det vi ibland kan erfara i sällskap med en annan individ som utstrålar värme och närhet och något slags inre ro. Medan vissa människor stöter oss bort och drar gränser är det som om själfulla personligheter tvärtom drar till sig omgivningens uppmärksamt och intresse. Och det ska också en god teaterbyggnad göra – locka men inte förleda, fånga publikens intresse och förlösa.
I ett festligt ögonblick som detta må vi inte för en sekund förglömma det faktum att under teatersalongens änglaprydda kupol, och långt under vår festklädda lekamen, döljer sig något oskattbart viktigt som kräver vår ständiga omsorg och tillit. Som ni förstår handlar det om en dialog mellan två aktörer, en synlig och en fördold. Denna vår inre värld är ett slags spegelbild av det som sker på teaterns tiljor, vilket i sin tur osökt leder till tanken att kropp och själ är för evigt förenade med varandra. Eller med ett exempel ur affärsmannens vokabulär: slanten har två sidor. Må denna bild stanna kvar i sinnet och länge framöver påminna om teaterns dubbla uppgift: att upplysa kroppen och stärka själen. Och för det krävs det en mångkunnig teaterchef som månar både om publiken och om teaterhuset.
En skål för vår store teaterchef och vår ännu större teaterbyggnad! De leve!
Kameran fokuserar nu på en bullrande teaterdirektör som låter hela sin gränslösa anatomi fånga upp de spontana applåderna, samtidigt som pianotrion lite längre ner på parketten stämmer i med de första takterna i Offenbachs Can Can. När dr Andersson, med en lätt bugning mot jubilaren och hans hustru sätter sig, stiger i stället restaurangdirektören upp och taktfast klappande i händerna gör en gest, först till de övriga vid honnörsbordet men sedan ut över salen, att följa hans exempel.
Efter en kort tvekan hörs sedan stolars skrap mot golvet och ett försiktigt mummel som snabbt övergår i breda leenden och rytmiska applåder. Restauranggolvet gungar, blanka festskor trycker små tillfälliga tatueringar i ekparketten, siden frasar och doften av parfym och naftalin och svett beblandar sig med lukten av stek och allehanda aromatiska kryddor. För en kort stund upplöses den nästan frimureriska ordningen i salen och raka bordsrader omgärdas nu i stället av snett ställda stolar och människokroppar som vaggar och gungar i takt med musiken. Ljuslågor slår små dansande skuggor på de belamrade matborden medan takkronorna majestätiskt och festfullkomligt speglar sig mot de nattsvarta höga fönstren. Bakom svängdörrarna till köket står servitriserna beredda med efterrätten – röda frukter i en dallrande geleform.
Här inne under de ljusfyllda valven hyllas kroppen. Där långt borta i natten på andra sidan jorden famlar själen efter en boning.
(fortsättning följer i nästa blogg)
Veckans foto(n)
ANKDAMMENS motsats
Förra veckoslutet var Helsingfors huvudort för Tall Ships' Races. Master och vimplar, tackel och tåg, block och rep, hävstångsprinciper och kraftmultiplicering och jag vet inte vad allt annat – för inblandade sjömän och dito kvinnor är den här typens vokabulär troligen vardagsmat, för mig tankenäring. Omringad av huvudstadsprofilens skyskrapor, kyrktorn, buktande broar och en aldrig sinande bilkaravan, seglade en förgången tid in i stadskärnan, en verklighet som knappast någon nulevande konkret varit med om men som man hört talas om både i släktberättelser och historieböcker, och självfallet läst om i skönlitteraturen. Det hela doftade och andades 1800-tal och ännu äldre tider. En totalt annan verklighet än vår digitala och strömlinjeformade, en mera handgriplig och kroppslig verklighet gjorde sig påmind. Plötsligt var igår idag och någonstans på den bleka huden anade jag storm och svett och högljudda kommandon från sekel sedan länge försvunna.
Segelfartyg och skummande vatten, friska vindar och Evert Taube – det kan inte hjälpas men jag har en ganska smal syn på dessa havets ryttare. Men som skriftställare och ordvändare samlar jag gärna även på båttermer i stil med gippa, halshorn, ledblock, naja, revlöddra och snörplina. För att inte tala om öljett, krängpinne och bomsax. Men då är jag redan på sjufamnars vatten och riskerar att drunkna i ett hav av fantasifoster och mytomspunna sjöodjur. Men det räcker för mig att tänka på vår finlandssvenska ankdamm för att inse att det även förekommer mer eller mindre märkliga fiskar även i de grundaste vatten. Och så den där gammelgäddan som ensam lurar i vassen, självupptagen och grandios.
Nej tacka vet jag gamla segelfartyg som kan beundras på avstånd och avbildas digitalt. Det räcker gott för mig med dessa vattenomslutna visuella vibrationer för att jag helt galant ska kunna förflytta mig i fantasin till tider och platser aldrig förr upplevda. Utan att förringa det inre livets sjöskumsdolda grund så flyter jag nog hellre fram på den kreativa tankens bottenlösa hav, även om det sker med risk att också där stöta på ett eller annat havsodjur. För många gäller: Navigare necesse est. Min sentens stavas: Scribere necesse est.
Deltagarna i Tall Ship's races samlades på Domkyrkans branta trappor för att sedan marschera genom centrum till Glaspalatsskvären, eller kanske man hellre kunde kalla platsen Konstmuseet Amos Rex inre gård. Här blev det sång och improviserad dans och spex innan prisutdelningen tog fart. Biträdande borgmästare Anni Sinnemäki talade till både sjömän och landkrabbor och stämningen var hög.
Veckans våta V:en
Vissa vindögda vattenskoterveteraner vandaliserar varje vackert veckoslut vindstilla vattenleder varför vanliga vädervänliga varningsskyltar vore vansinnigt välkomna vid vikens vackraste vadställen!
Söndagen den 14 juli
Måleriet ger mitt liv mening. Det har fungerat både i goda och onda dagar, som tillflykt och tröst, när livet i övrigt varit kaos.
Lars Lerin (f. 1954), svensk målare (speciellt akvareller), grafiker och författare.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Internationella dagen för ickebinära Finland Kyrkoårskalendern/Dagens tema: Kristus förhärligad Sverige Kronprinsessans födelsedag Tyskland Tag der Nacktheit, Nationaler Navajo–Codesprecher–Tag USA National Mac And Cheese Day, National Nude Day, National Tape Measure Day, National Grand Marnier Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt World Watercolor Month USA National Hemp Month, National Contract Sewing Month, National Fragile X Awareness Month, National Anti-Boredom Month, National Grilling Month