Hud & Himmel 12)
Min senaste bok, Hud & Himmel, inleddes med ett brev från professorn i psykologi, Etienne Bossier, där han tackade för inbjudan till denna filmfestival med Huden som tema. Av olika orsaker kunde han inte närvara och här i denna eftertext tackar huvudpersonen honom för råd och dåd. Det som från början såg ut att vara en tämligen ordinär räcka kortfilmer med huden i centrum får här i slutet en överraskande ny vinkling. Eller kanske den har funnits där hela tiden men inte explicit betonats?
Eftertext
Andberget, Hertonäs strand, Helsingfors, påskdagen den 31 mars 2024 [Musik: Oscar Peterson: When summer comes. Oscar Peterson Quartet]
Bästa Etienne!
Det har gått en tid sedan kortfilmsveckan om HUDEN avslutades och jag vill därför skicka en personlig hälsning till dig som tack för ditt brev och för dina nyskapande tankar som, enkelt och ärligt sagt, revolutionerat mitt sätt att se på mig själv, på min fysiska varelse såväl som på mina känslomässiga utmaningar.
Men det är en aspekt av denna hudmetafor som nu börjat gnaga i mitt inre. Du snuddade vid den i ditt brev och något lite kunde man ana det i någon av filmerna: vad händer med huden när vi dör? Av framstående forskare och kända evangelister har jag lärt mig att människan har tre liv. Det första är givetvis detta jordiska liv. Det andra är tillvaron efter döden när vi vilar vår varelse i Guds närhet, det som ibland kallas Paradiset. Men målet för hela vår mänskliga existens är ju det eviga livet, det liv som Gud skapar när han sammanslår jord och himmel – här på jorden! – och de döda uppstår i sina förhärligade kroppar. Ett liv, men tre stadier – larv, puppa, fjäril.
I över tvåtusen år har denna mänskligt-gudomliga trestegsraket varit en känd realitet, ändå är den märkligt bortglömd, nästan nertystad. Jesu uppståndna kropp – det kunde inte bara hans apostlar bevisligen konstatera, utan också flera hundra andra människor – var den samma som tidigare men samtidigt på något sätt annorlunda. Man kunde röra vid honom, han åt samma mat som de, han talade med dem som han alltid gjort. Men han uppenbarade sig, och försvann, som om tid och rum inte existerat. Han var sig lik, men ändå helt olik.
Hur ska jag förstå allt detta? Att huden, detta vårt personliga och skräddarsydda kroppsskal, ständigt förändras för att sen, till slut, genomgå en gudomlig metamorfos som det inte finns ord för att beskriva? Är det det du syftar på när du skriver att människans innersta väsen inte ska sökas i hjärnan eller hjärtat, utan i huden? Menar du alltså att kropp och evighet, hud och himmel, ständigt är sammanflätade hur vi än vrider och vänder på oss, var vi än befinner oss på livslinjen?
Gud är hud?
Söndagen den 20 oktober
Ni vet inte, ni kan inte veta vad det är att ha ögon i en värld av blinda, jag är ingen drottning, nej, jag är helt enkelt den som föddes till att se fasorna, ni känner dem och jag ser dem ...
JOSE DE SOUSA SARAMAGO (1922–2010), portugisisk författare, Nobelpriset i litteratur 1998. Citat ur boken Blindheten (orig. Ensaio sobre a Cegueira, 1995).
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Internationella kockdagen, Internationella osteoporosdagen, Världsstatistikdagen, Internationella flygledardagen Finland Kyrkoårskalendern: Reformationsdagen. Tema: Trons grund Tyskland Tag des Faultiers, Tag des Grabsteins USA National Youth Confidence Day, National Brandied Fruit Day, National Chicken And Waffles Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt World Blindness Awareness Month USA National Fire Prevention Month, National Dwarfism Awareness Month, National ADD/ADHD Awareness Month, Wishbones For Pets Month
Längst nere i bloggen: VECKANS ORDSKRED och VECKANS FOTO(n). Nästa blogginslag torsdagen den 24 oktober.
Hud & Himmel 11)
Vi har kommit till slutet av boken och förflyttar oss några hundra år tillbaka i tiden. I centrum står en äldre kvinna, en mycket säregen, omtalad kvinna, avlägset släkt med huvudpersonen. Men just här och nu kan man knappast urskilja några kulturella eller tidsmässiga barriärer, tvärtom är samförståndet och dialogen präglade av ett slags självklar förståelse över tid och rum. Eller kanske ändå inte riktigt.
FILM 9, scen 1 Palatium Magnum. Piazza Farnese, Rom, måndagen den 11 maj 1367.
[Musik: Cantus sororum. Vox Silentii]
Det myllrar av folk på Piazza Farnese. Barnen springer, leker och stojar mitt i denna årliga arbetsmarknad som lockat förväntansfulla skaror till staden i hopp om knog och kneg och ett och annat mynt. Bönder och pigor, murare och linnevävare, kanngjutare och krukmakare, krämare och gycklare – ingen vill vara utanför, alla dras till händelsernas centrum, även trötta åldringar, fattiga och utstötta individer, handelsmän och skrivare, välklädda damer och nästan avklädda glädjeflickor. Det djuriska inslaget icke att förglömma: getter, får, grisar, kor, hönor, hundar och, som objudna gäster, möss och råttor. Digerdöden är fortfarande en gastkramande verklighet i alla vuxna människors minne och sinne, en stor svart skugga som även ligger över detta torg. ”Den stora Döden” har visserligen mattats av just här, men följderna av detta ”Guds straff” berör alla, hög som låg. Lågtidens molande tristess, som helt automatiskt lägger sordin på vardagen, har ytterligare spätts på av pestens förfärliga realitet och närhet. Människor har dött i mängd, stanken av ruttnande råttor och variga bölder har knappt avdunstat, och livet söker nya vägar och fåror. En arbetsmarknad är ett lika välkommet som nödvändigt avbrott i den monotona tillvaron, en hög tid som tillfälligt avbryter lågtidens självklara och förutbestämda upprepningar.
Döden har sina speciella väntrum men så har också livet. Det här rummet finns på andra våningen i Palatium Magnum, en liten alkov som tidvis används som övernattningsrum för gäster men som nu står tom och får fungera som tillfälligt samtalsrum. Den enda möbleringen består av två stadiga stolar, en bänk som även kan fungera som matbord, en sovbrits, en bönepall och på väggen ett litet träkors. En halvöppen fönsterlucka kastar en stark solljusstrimma snett ned mot de mörka, breda golvplankorna. Den bortre väggen vid fönstret är delvis upplyst, resten av rummet ligger i dunkel. När man nu tittar in i cellen kan man först bara ana profilerna av två gestalter på var sin sida om det smala bordet, som om de skulle vara en del av gemakets konstruktion. Här står tiden nästan stilla.
Men bakom den nu stängda dörren utbreder sig ett större rum, eller egentligen en liten sal, i vars ena ända trappor leder ner till bottenplanet. Just nu i den sena förmiddagen söker sig antifonens meditativa toner ut från det lilla kapellet genom dörrspringor och takets träverk. Där fönsterluckan skoningsfullt silar de himmelska solstrålarna filtrerar plank och bjälke sångens klanger på dess väg uppåt i palatsets kuloarer. Som en knappt hörbar ljudmatta omsluter den inte bara rummet utan tränger också in i märg och ben och skapar en obestämd känsla av närhet och avstånd på samma gång.
Gästen ryser lätt, väl medveten om den säregna men hett efterlängtade situationen. Länge har han suktat efter ett möte, sett fram mot ett samtal med denna extraordinära kvinna som hela det katolska Europa talar om, kritiserar och kommenterar. Ett vitt dok omsluter det bleka och tärda ansiktet, en fotsida, enkel grå nunnedräkt döljer en späd kropp. Birgitta Birgersdotter är idag 64 år gammal, tärd och sliten, men ögonens glans och den öppna blicken speglar själslig vitalitet, nyfikenhet och till och med ett slags ungdomlig oppositionslusta. Förmiddagsljuset från torget utanför fönsterluckan slår mot det vita hucklet och särskiljer ansiktet i en överbelyst del och en nästan helt skuggad sida. Lätt hopsjunken i den breda stolen ger hon ett intryck av att vara rotfast både i rummet och i tiden, samtidigt som en känsla av något fragilt och nästan transparent omsluter hennes gestalt. Han drar efter andan, sänker blicken, tittar upp igen.
– Tack för att jag har fått komma, tack för att du tar emot mig.
Jag visste att du skulle komma, Magnus. Ja, under din barndom kallades du Macke, som vuxen blev du känd som Mao. Jag vill kalla dig vid det namn du döpts till, Magnus – “stor” på latin, stort som torget här nedanför. Också du är större än du tror. Och du är alltid välkommen hit. Du är väntad.
Väntad? Hans besök har visserligen föregåtts av muntliga förfrågningar via kurirer men den sistnämnda repliken verkar vara inlindad i ett sammanhang där tid inte bestäms av minuter och timmar utan snarare av sol och måne. Eller som här i huset, av tidegärden.
Du kanske tycker det är märkligt att vi möts här, i min tid, i mitt liv. Men det är inte märkligare än att jag kan färdas i andra riktningen också och att vi möts år 2024 hemma hos dig, kanske kring ditt stora skrivbord. Tiden är bara en ridå, ett skynke i fantasin. Eller med en metafor som du använder flitigt: Tiden är som huden, givande och tagande, särskiljande och sammanbindande. Allt beror på betraktelsesätt, position och inställning. Just nu är det en måndag i maj månad, tusentrehundrasextiosju år efter Jesu födelse. Men också det är bara en siffra, en chimär, ett tankens sidospår. I själva verket lever Kristus varje dag i mitt inre, varje dag uppstår jag till ett nytt liv i honom. Det finns två tider – kroppens tid och själens tid. Kroppen är innesluten i en tid som tar slut, själen hör hemma i evigheten. Men båda finns i de båda verkligheterna, det är bara det att kroppen i det här livet är nästan blind för själen. Och i det kommande livet, i Paradiset, tror jag det kommer är vara tvärtom; själen som ibland kommer att glömma bort att den faktiskt har en kropp. Förstår du? Kanske det här är självklart för dig, vet du vad jag talar om?
Han förstår, och ändå inte riktigt. Om han erkänner sin vilsenhet skulle det bara blotta den ordfattigdom som kan lamslå det bästa av samtal. Men han vill inte heller framstå som mer vetande än han är, och hans osäkerhet och otro kan inte döljas.
Nej, du behöver förstås inte svara. Jag tror jag förstår. Jag tror jag vet varför vi sitter här tillsammans. Vi har mycket gemensamt, faktiskt mera än du anar. Det självklara är visionerna, bilderna, om ock mycket olika till form och innehåll. Det andra är orden – för dig lusten, för mig tvånget – att i ord beskriva de tankar och den verklighet som uppenbarar sig för ögonen, både de som ser utåt och de som blickar inåt. Och det tredje är de gudomliga tonerna, musiken som talar till oss mellan jord och rymd. Eller som du säkert skulle uttrycka det: mellan hud och himmel. Ja, allt får vi från Gud men musiken uppstår i tillvarons hjärta på ett sätt som inga ord eller bilder kan beskriva. Musiken är Guds egen röst i oss, i dig och i mig. Nästan alla kan höra den, men alla kan inte skapa egna toner. Men här måste jag genast tillägga: allt det jag skapar är bara reflexer från en gudomlig tillvaro, jag kan inte skapa något eget ur intet, allt finns inbäddat i Guds famn. Han öppnar famnen och jag tar emot med öppet sinne, ja först faktiskt med kroppen. Du ser förvånad ut? Kroppen är ett heligt tempel, ett skapelsens mästerverk, Gud själv i mänsklig gestalt. Visst, det är ofattbart, alldeles obegripligt, och det är också avsikten med en del av vår mänskliga resa – att inte bara lära känna Gud utan framförallt att själv bli gudalik.
Från torget nedanför fönsterluckan ekar ljudet av gnisslande kärror och månglarnas monotona mässande om frukter sötare än den älskades ljuva kärleksord, om fårlår slätare och mjukare än den oskuldsfulla jungfruns knoppande bröst. Skratt och en och annan svordom studsar mellan husväggarna, två hundar skäller nånstans i ett kvarter längre bort. Basilikans järntunga klockor slår elva dova slag.
Och han tänker på en molnskäggig åldrad man som med frenesi och fasthet piskar den människostinna piazzans ljudmatta i ett nästan förtvivlat försök att avlägsna all den synd och skam och damm som det jordnära livet oundvikligen drar med sig. Efter månader och år av kvalfullt krälande i dödens närhet öppnar sig stadens portar för folk och fä utsvultna inte bara på mat och dryck utan framförallt på liv och lust. Svedda i själen och korsmärkta på huden söker de skydd under ett gemensamt tak, solbestänkt och morgondagsförlöst, föga anande att deras rörelser och förehavanden nogsamt registreras av en blick djupare än världsalltet. Förvisso har mången ärrad och rådbråkad romare både förbannat och förtvivlat frågat en allsmäktig Gud vad alla dessa helvetesvyer har för avsikt, eller vad de eventuellt är ett svar på. Men just nu är det som om gårdagen nästan skulle vara utsuddad eller bortblåst. Kvar finns bara en tid så hög att den nuddar den molnfria himlen.
Birgitta Birgersdotter tittar på sin gäst som om hon läst hans tankar.
Folket är hårt prövat, javisst. Vi är alla prövade och funna lätta, som fjun, som damm. I världsalltet är vi förvisso försvinnande små, nästan osynliga, men i vår Herres ögon är vi det största och viktigaste Han har skapat. Alla lika stora, alla lika unika, alla lika viktiga.
Och ändå är vi så olika, tänker han nästan bestört. Om det är nånting som förenar människor så är det olikheterna. Alla är olika, alla är behäftade med tecken och märken som saknar motstycke hos nån annan, egenskaper som varierar i all oändlighet mellan individerna. Finns det överhuvudtaget nånting som går igen hos alla, kan man peka på ett enda särdrag som är gemensamt för hela mänskligheten? Finns det en hud som liknar en annan hud? Han har sina dubier.
Du har förstås rätt. Gud har skapat oss unika med alldeles speciella kännetecken – kropp, utseende, personlighet – men variationerna ligger på ytan. Ju djupare ner i själen jag rör mig desto närmare kommer jag Kristus. Och där i livets mitt upphävs alla olikheter, inte de fysiska kännetecknen, men allt det som vi burit på vår livsvandring. Men redan här i jordelivet kan vi ana, och till och med se, detta gudsljus hos våra medmänniskor när vi betraktar dem med kärlek. Men världen är syndig, kroppen besudlad och själen märkt av det jordiska så att allt detta himmelska som är vår vandrings väg och mål liksom döljs bakom slöjor.
Hela detta rum är dolt bakom slöjor och skuggor. Solljuset som flödar genom fönsterluckorna och ritar mönster på de renskurade golvplankorna lämnar samtidigt de bortre hörnen, och till och med dörren, i dunkel. Att det finns en jord som doftar och talar är alldeles övertydligt i detta rum som silar både stank och stön från torget nedanför, och det behövs knappast någon större föreställningsförmåga för att samtidigt också uppleva marknadsvarornas sötma och sälta på tungan, att känna de svettiga kropparnas dunst och närhet. Jord och hud är förenade till ett förbund så starkt att ljuset närmast bara späder på denna enhet, understryker ytans och skalets betydelse.
Det är det jordiska perspektivet, kroppens utblick. Men själen suktar efter inblick, ”en horisont under huden” som du kanske skulle kalla det. Och så har vi det viktigaste: insikten som är rotad i hela vår varelse och förankrad i anden. Insikt – att se inåt, inte bara blicka och titta, utan att se och förstå på djupet av sin varelse. Av det här kan du ana att alla delar av människan är viktiga. Kroppen klarar sig inte utan själen, och anden behöver både kroppen och själen för att bli fullkomlig.
Klappret av hästars hovar, grisars grymtande och den böljande ljudmatta som kommersen på piazzan framkallar, förstärks nästan plötsligt av några okvädningsord och visslingar som skär genom den halvöppna fönsterluckan, vasst och nästan brutalt, som slaktarens kniv. Skrik och skrän stiger snabbt i höjden, kärror gnisslar, en ko råmar och mellan husväggarna ekar en kvinnas högljudda och klagande utrop: Lo pregavo the piovesse, ma non che venisse il diluvio! Hånrop och svordomar haglar, någon halkar i tumultet och svär högljutt och irriterat, ett spädbarn gallskriker. Det monotona och nästan regelstyrda köpslåendet har brutalt avbrutits av något, eller någon, som här inte är välkommen. En skugga lång som fattigåret drar fram över ett soldränkt torg.
Birgitta Birgersdotter stiger långsamt upp och går fram till fönsterluckan. I gränden snett nedanför pågår ett tyst slagsmål mellan en vinstinn månglare och två romerska soldater, men folkmassans intresse riktas mot en man som sitter på en åsna som nu viker in på en sidogränd bort från stimmet och larmet på piazzan. Glåporden tystnar i takt med att figuren på det eländiga kräket långsamt avlägsnar sig från den solbelysta folksamlingen in i kåkarnas leriga skuggvärld. Handel och vandel återupptas, incidenten glöms nästan lika fort som den uppstått. Trängseln kring kärror och bodarnas smala diskar hotar den allmänna ordningen, småkrämare och schackrare tävlar högljutt om folkets uppmärksamhet, och gatflickorna kastar skälmska blickar på både borgare och bönder. Lågtidens monotona lunk är tillfälligt bruten av högtidens löftesrika framtidsutsikter. Mannen på den slitna åsnan är av pöbeln redan glömd och kvinnan med hucklet drar igen fönsterluckan.
Han heter Giovanni Colombini, en före detta rik köpman som i ånger och skuld skänkte hela sin förmögenhet till de fattiga, gav sina sista pengar till sjukstugor och barmhärtighetsinrättningar. Pestens grymheter öppnade hans ögon, han anade en straffande Guds hand över det lidande som romarna i många år fick utstå och bevittna. Nu sopar han trappor och torg, hjälper till i kök och går de fattigas ärenden. Det var han som red här förbi och förkunnade försoning och ånger. Men det gillar inte handelsmännen, inte heller folket som ju redan är barskrapat. Några få följer honom, i början även hans fromma maka. Det var hennes röst du hörde: ”Jag bad om regn, men inte om en översvämning”.
En straffande Gud? En handelsman som köper sig fri från skuld? Marknadsglitter och gycklare i skuggan av ett kloster? Pest och böld och sår, men också kött och frukt och fisk, stop och bägare, hätta, huva, siden och sammet – dröm eller mardröm? Liv eller död?
Dröm OCH mardröm, liv OCH död. Du förstår – det finns ingen enkel förklaring på livets med- och motgångar. Ja, i själva verket är det som ser ut som en vinst ofta en nitlott. Och tvärtom: när våra värsta farhågor besannas står Gud oss närmast. Det är som du själv antytt om huden: den kan vara ett skal och ett hölje som skyddar och döljer men också kärlekens kontaktyta och själens hemvist. Det finns ett innanför och ett utanför som gränsar till varandra och som förenas av ett både och. Som kropp och själ: kroppen kräver en själ för att vara levande. Och en själ utan kropp är ... ingenting. Men också Djävulen har en kropp, han är verklig. ‘Själen bör därför ge noga akt att den inte styrs av köttet, ty då råkar det hela i oordning. Då vill också ögonen se det lockande och skadliga, och öronen höra det som är förgängligt. Då förvillas också förståndet, då tar otåligheten herraväldet, då förminskas fromheten, då växer lösligheten, då räknas synden som en likgiltig sak, och framtiden tänker man inte på.’ Du förstår – fastän vi lever i olika tider och världen runt omkring oss ständigt förändras så finns det en sak som aldrig förändras: Gud. Kroppar kommer och går, själen byter ständigt dräkt men Anden, Guds ande, är alltid den samma. Ni moderna människor brukar säga att människan är kropp, själ och ande men jag vill påstå att människan är Ande i första hand, en Gudsvarelse, som har en själ som kopplar denna ande till kroppen. Det handlar om vad man betonar. Betonar du köttet är du snabbt på villovägar, betonar du enbart själen uppstår omedelbart förvirring. Allting måste grunda sig i Anden utan att kropp och själ glöms bort. Jag vet, du är inte van att tala om Anden, du vill kanske inte ens för dina närmaste erkänna att din innersta och innerligaste hud är gudshuden, evighetshuden? Ja, jag talar förstås i bilder så som jag lärt mig sedan jag var barn. Kristus uppenbarade sig för mig redan när jag var liten flicka.
Det samma kan han inte säga, någon Kristus har aldrig uppenbarat sig för honom. Tvärtom har frånvaron av en Guds röst varit den ständiga följeslagaren. Ingen brinnande buske har talat till honom, inga röster hörts från skyn, för att nu inte tala om alla helbrägdagörelser som lyst med sin uppenbara frånvaro. Jo förvisso, det har funnits en vag aning om att kroppen inte är en sluten säck, att psykets till synes nyckfulla rörelser mellan eufori och vandringar i dödsskuggans dal inte är så oförklarliga som de så mången gång verkat. Men vid det har det också stannat – vid tillfälliga ljusglimtar och vaga förhoppningar. Men nästan aldrig någon djup förvissning om mål och mening med livet, om avsikter och uppdrag större än de utmaningar vanliga vardagar uppenbarar. En känsla av flyktighet och en dovt malande meningslöshet har under årens lopp, likt en kardborre eller molande tandvärk, fäst sig någonstans på hudens yta. Inte fri, inte fast, men ständigt i rörelse mot något obestämt mål. Vind för våg.
Du förstår, livet och frågorna och våra vägar är alla olika men liksom skräddarsydda för var och en. Det har behagat Gud att skapa oss till sina avbilder, att spegla sig i våra anleten. Och det betyder att det synliga och det osynliga är lika viktiga. Barnmorskor, igelkottar, ostar, bröd och båtar, pil och båge, brud och brudgum – saker och ting, bilder och berättelser ingår alla i samma väv, ibland tydligt och alldeles uppenbart men oftare förtäckt och fördolt, inlindat, bortvänt. Eller tvärtom: djävlar och demoner är förvisso alldeles verkliga men inte på det sätt vi kanske tror. Vi har ögon att se, näsa att dofta, öron att höra, mun att smaka och en kropp som kan känna – allt inlindat i den hud du ofta tänker på. Men det slutar inte vid det. Huden hör ihop med jordelivet men vid porten till evigheten omformas vår mänskliga gestalt så att den visserligen liknar oss men framförallt återspeglar den speciella gudsvarelse vi från början var skapta till. Jordelivet formar och bereder, evigheten fullkomnar och fastställer.
Gud älskar oss, dig och mig, så oerhört att det inte finns ord för det. Men samtidigt har han gett oss, dig och mig, en fri vilja. Du kan själv bestämma över mycket i ditt liv, men du måste också ta konsekvenserna av dina val. Kroppen vill en sak, själen en annan, men det är bara Anden som kan få bitarna att passa samman. Gud talar till oss, till dig och mig, ständigt, oavlåtligt. Lyssnar du, uppfattar du Guds röst? Jag är välsignad, Kristus talar till mig i både ord och bilder, jag kan inte slå dövörat till, jag kan inte undgå att höra hans röst. Men ändå verkar han ibland frånvarande och avlägsen. Och då ställs min tro på prov. Allt handlar om en Gud som älskar mig i all evighet men som jag kan välja bort om jag bara vill leva i och på huden.
Det här vill jag ge dig som vägkost: bejaka tystnaden och ensamheten i din själs centrum. Du kan bli fullkomlig bara om du tömmer dig på all stolthet och självgodhet som lockar och förför. Du har själv sett, känt och upplevt den självförhärligande människans desperata handlingar för att bli accepterad, hyllad, satt på en piedestal. Guds avsikt och väg är den motsatta: att upphöja den som ödmjukar sig, att lysa upp den som ser och lider av sitt själsmörker. Sorgen och ensamheten, din brist på mänsklig tillit, dina tillkortakommanden och motgångar – allt det där som tynger och drar neråt blir till välsignelse när Guds andes ljus sveper över mörkret.
Och det sker när du börjar be, när du börjar tala med Gud, och framförallt när du börjar lyssna på Gud. Tala och lyssna, ständigt. Också om du inte ser några tecken på en levande dialog så försök hålla fast vid att Gud alltid ligger ett steg före dig. Han har ju skapat dig. Han finns i den oändliga rymden, men framförallt är han verksam i din kropp och bor i din själs innersta. All tid.
Han stiger upp och går fram till fönsterluckorna, öppnar dem på vid gavel så att solgasset slår honom i ansiktet som en varm handduk. I den glittrande middagstimmen kan han först inte urskilja folk och fä, än mindre ana armbågar och gester i det sakta vaggande vimlet där långt nedanför. Liksom lukter och dofter svävar också röster och larm som en genomskinlig matta över Piazza Farnese och förvandlar hela motivet till en målarduk inför hans kisande ögon. Tavlor, brukade hans föräldrar smått roat säga, ska betraktas på långt håll med halvslutna ögon. I det påståendet fanns en sanning inbäddad som de knappast ens själva anade. Ibland måste man stiga ett steg bakåt för att se hela motivet.
Men inte ens då ser man allt det som ramarna omsluter, tänker han nu plötsligt. Målarens duk är bara ett suddigt återsken av den hud som färglagt tavlan, och den ska dessutom filtreras och framkallas på betraktarens egen hud för att kunna upptäckas med hudomslutna ögon, med hela hudkroppen.
Och ändå förblir bilden otydlig, diffus, famlande.
Han vänder sig inåt mot rummet och bländad av det starka solljuset ser han först ingenting annat än ett flimrande mörker. Det påminner om när han brukar få ögonmigrän och delar av synfältet liksom rivs sönder och lämnar en massa luckor i motivet. Att se men ändå inte se.
Eller som nu. Att höra men ändå inte höra.
– Du kan släppa greppet nu.
--------
Torsdagen den 24 oktober 2024 avslutas Hud & Himmel här i bloggen med en kort eftertext. Samma dag diskuterar jag egenutgivning av böcker på Bokmässan i Helsingfors kl 14.30 tillsammans med Anna-Lena Palomäki och Michaela von Kügelgen. Och där kan man förstås då också köpa boken. Och andra av mina böcker. Och min senaste CD-skiva Visum, och komplett notbok, med tjugoen egna tonsättningar till finlandssvenska och rikssvenska författares texter. Vi ses där!
Veckans foto
Se si och så
Oktober flammar upp och sprakar som en brasa innan den sen långsamt, kanske lite motvilligt, flagnar och byter skrud. Jag protesterar i all tysthet, suckar stilla och noterar en blöt fjäder i höstsalladen. Fåglarna sträckte iväg – det är redan några veckor sen – lämnade löven och mig ensam att hantera jordfästning och sorgearbete. Av återuppståndelse knappt ett fjät. Det är dags att se sanningen i vitögat: Det mörknar i park och psyke, ett grått lock lägger sig över regnrock och glimmande reflexer. Nyss var det sensommar, hetta och evighetsljus, nu står november redan och stampar i farstun och kräver sin årliga tribut av lera, veta, sega dagar och humörhöjande piller. Det är just så trist det verkar, i själva verket är det ännu tristare.
På natten vaknar jag av postiljonens danssteg i trapphuset. Klockan är 02.47 och mörkret nästan ogenomträngligt. Bara datorns högtalarlampa som jag glömt att släcka stirrar kattlikt grönt på mig från fönsterbrädet, och mellan persiennerna blinkar en parklykta långt borta påhejad av ett stilla regn mot rutan. Jag motstår frestelsen att lyssna på musik med hörlurarna och vänder mig i stället rak lång på rygg och drar täcket högt upp under hakan och gör mig beredd på långsam inandning genom näsan och en tyst bön. Just nu är min kropp och själ i stort behov av en kombination av urgammal evighetsdialog och modern vetenskaplig forskning om näsandningens avgörande betydelse för välbefinnandet. Ande och andning hand i hand.
Med drömmar på alla sidor, och en skum nattridå rakt framför, blickar jag inåt. De senaste veckorna har den ena krämpan efter andra invaderat kropp och själ, mattheten och uppgivenheten är redan nästan kroniska. Nej, det är knappast något allvarligt, men osedvanligt ihållande och energislukande. Dagtid måste jag ta vilopauser minst var fjärde timme och nu på natten har jag ingen oanvänd sömnreserv till förfogande och resultatet blir ett dimmigt vaggande mellan dröm och vaka. Men jag nås av en lugnande röst att allt är precis som det ska vara, att mitt ofrivilliga vågräta läge fungerar som en landningsbana för själen som varit på vift och nu sakta mak söker sig tillbaka till detta tilltufsade kroppspaket. Ett virus med en intensiv och plågsam skrällhosta som bihang, feber, ishias, magsjuka, kroppsvärk, prostataundersökning, tandläkarbesök, coronaspruta, influensaspruta, återkommande ögonmigränanfall – stoppsignalerna och farthindren har varit många.
Men sjukvården fungerar i det lyckliga Finland, apoteken levererar lindring. Husen står kvar vid sina gator, trafiken bullrar och metron rullar, butikerna är proppade med livets överflöd och vardagen lunkar på som om nästan ingenting hänt. Kroppen återhämtar sig långsamt, dag för dag, natt för natt, inte rätlinjigt och självklart men ändå nästan förutsägbart. Nånstans detonerar bomber, barn gråter av förtvivlan och hunger, mödrar sliter sina hår, åldringar ser sina sista år bokstavligen gå upp i rök. Våldsspiraler snurrar allt snabbare, krismötena avlöser varandra, världens ledare träffar varandra oftare än sina familjer – kaoset ser inte ut att ha något slut. För att inte tala om gängvåld, våldtäkter, nikotinpåsar, nätattacker, spraymålningsaktioner, mord och konkurser.
Just nu klarar jag inte av mera än att fånga höstlöv med näthinnan. Kanske det är en bra början: att inse sin egen maktlöshet. Att styrkan tar sats ur svagheten.
Veckans foto
Skapa bör man, annars ...
Det är ett väldigt flöde av ljud och bilder just nu, intryck och uttryck, som (bland annat apropå Kinas överlägsenhet på elbilsmarknaden) likt vindtunnlar smetar förbi min kropp, pressar mig bakåt fast jag nästan ständigt stretar framåt. Och motståndet blir bara värre för var dag, allt högljuddare, allt mer flimrande, fragmentariskt. Som en orkan, som en tornado. Och det verkar som om jag, självklart i och för sig, intet kan göra för att stoppa, eller åtminstone lindra, naturens överkänslighetsreaktioner och människans nycker. Har allt verkligen glidit mig, oss, ur händerna? Är loppet verkligen kört?
Jag medger (o)gärna att min skaparlust de senaste åren på många sätt har minskat, åtminstone kvantitativt. Ålder, psykisk läggning, tidsandan, klimatoron, krigen och brutaliteten – orsakerna är legio. Samtidigt tunnas äldre släktskapsband helt naturligt ut, och nya tunna generationstrådar smyger in i släktväven nästan obemärkt. Mer eller mindre vänner (även på Facebook) droppar av, röster jag hört i radio och TV i decennier tonar ut, bubblor spricker. Mitt i oljudet ökar tystnaden.
Det är nånstans här i stormens öga jag befinner mig, har alltid har befunnit mig. Även jag har min livsbubbla, ett skyddande hölje som dagligen måste nyskapas, putsas, beläggas. Och för min del sker det med ord, bilder och toner. Framförallt med ord. Med sårbarheten och hudlösheten, och lite galghumor, i verktygsväskan sätter jag igång varje morgon med detta sifysosarbete, på en gång motsträvigt och lockande. Och jag vet, efter år av upprepade manövrar, att nånting nytt växer fram ur kaoset, ur ovissheten och tröttheten, kanske inte just då men så småningom.
Men det går alltså lite trögt även om jag med fingar och klor försöker hålla kvar denna dagliga själsstretching, detta gnuggande av knölar innehållande grundämnet geni. Jag tröstar mig nämligen med att kreativitetens villkor är direktkopplade både till Big Bang och den kommande evigheten, alltså som om Skapelsen och Skapandet skulle utgöra slantens båda sidor. I sällsynta stunder av inre upplysning kan jag ana detta ljus och sus från tidernas begynnelse och det sker när orden och tankarna efter många om och men slinker in i datorns tangentbord, när kamerans objektiv hittar sitt motiv, eller när händerna nyfiket och vällustigt söker sig fram på den svartvita klaviaturen.
Det finns ett evighetslöfte i allt som skapar och bygger upp, liksom det finns en evighetsdom i allt som söndrar och splittrar.
Fotona är tagna i Glyptoteket i Köpenhamn i samband med en elektronmusikkonsert för några veckor sen.
Veckans ordskred
På den gamla goda tiden var skogsarbetaren propsmätt och hungrig samtidigt, drog timmerstockar även på natten och fattade inte ett barr av sitt grenrika stamträd
Hud & Himmel 10)
Inte sällan har han tvivlat på sin hjärna, inbillat sig att den i bästa fall bara är behäftad med lite plack och ibland fungerar som ett slagfält för snavande synapser, i sämsta fall att det något grundläggande fel i själv konstruktionen. Men när han sent om sider samlar sig för en intellektuell batalj märker han snart att en stor hjärna inte heller löser särskilt många utmaningar, tvärtom drar den med sig flodvågor att uppdämd sorg och trasiga hudar. Lösningen på livets utmaningar ska tydligen inte sökas under pannloben.
Det här är tionde avsnittet här i bloggen i min senaste bok Hud & Himmel.
FILM 8, scen 1 Liten hjärna, ingen ursäkt. Hertonäs strand, Helsingfors, lördagen den 3 juni 2006.
[Musik: Modest Musorgskij: Tavlor på en utställning (Dvärgen). Khatia Buniatishvili, piano]
Lördagen den 3 juni klockan 03.47 vaknar han av att en målning faller ner från väggen i sovrummet. Det plötsliga prasslet av målartejp som släpper greppet om den vita väggen och den därpåföljande lätta dunsen på parkettgolvet spräcker drömmens hinna och han drar ett ryckigt och snabbt avvärjande andetag. Samtidigt som han inser orsaken till krocken mellan tid och rum låter han en djup suck passera luftstrupen och den stela tungan. Mödosamt och med spända käkmuskler vänder han sig tungt på rygg och blir liggande så en lång stund innan han flyttar blicken från taket till klockan och sedan vidare mot springan vid den öppna fönsterluckan. Försommarnattsljuset står som ett utropstecken mellan de nerdragna persiennerna, och en klagande mås överröstar småfåglarnas lågmälda men intensiva kvitter. I övrigt råder tystnad. Han måste lyssna riktigt noga för att höra sambons andetag i bädden bredvid. Ja, hon lever.
Han vänder sig på högra sidan och försöker somna om. Och han tänker på konstverket – en stor akvarell i formatet 985 mm x 745 mm – av en relativt okänd finlandssvensk konstnär, och varför han aldrig låtit rama in den, bara hängt upp den med sex målartejpssnurror – tre upptill och tre nertill – och vid behov, kanske en gång i månaden, bytt till nya. Ibland, som nu, händer det sig att tavlan rasar ner, lika plötsligt som smått skrämmande. Allt som faller från väggar aktiverar hans livliga fantasi och när det gäller målningar och tavlor lutar förklaringen åt det övernaturliga hållet – någon i släkten ska dö eller, vilket är ännu mera sannolikt, en borttappad och olycklig själ försöker på det här sättet pocka på uppmärksamhet från andra sidan.
Ingendera förklaringen bidrar till sömnlusten och han lyfter försiktigt på ena ögonlocket för att om möjligt släppa ut en och annan tankedemon genom den starropererade linsen. Längst ner i synfältet, på golvet, ligger tavlan lite snett i förhållande till golvlisten och i den skumma belysningen noterar han någonting mjukt och grått bredvid konstverket – en dammråtta i vila. När han sedan höjer blicken och fokuserar mot dörröppningen kan han se biedermeierstolens högra armstöd och sits i profil i tamburen, svagt upplysta av det ljus som sipprar från köket lite längre bort. Grått, vitt och en mjuk form – är inte det också en beskrivning av hans eget psyke, en skiss av en sorglig skepnad, av en själ som skaver mot kroppen? En obestämd känsla av oro vältrar i hans tunga kropp. Vad är det egentligen i målningen som tilltalar honom, varför anstränger han sig överhuvudtaget att hålla bilden fastnitad i väggen när den ändå, målmedvetet och regelbundet, försöker slita sig från sina förtöjningar? Kanske det finns något svårförståeligt samband mellan hans person och målningens motiv? Och vad föreställer tavlan, egentligen?
Med ena ögat gömt bakom handens flata betraktar han målningen med det andra. Uttrycket med “svaga ögon och på långt håll” har han hört av människor som, i något slags snedvriden självbevarelsedrift, tapetserar väggarna med målningar i den förhoppningen att konsten ska avleda betraktarens uppmärksamhet från innehavarens egen bristande bildning – konsten som statusförhöjare och irrbloss, som dekoration.
När han nu ligger där i dubbelsängen, småvarm och enögd, och betraktar konstverket på golvet invid, är det som om han upptäckt bilden för första gången. Att han ser motivet i ett delvis nytt ljus, en tidig sommarmorgon som denna, är naturligtvis en sanning med dubbla bottnar. Ur detta nattperspektiv, och i denna golvdunkelnärhet, börjar minnets och sinnets spegelbilder flyta in i varandra som andevarelser borttappade i tidens ström. Han tittar och registrerar: ett stort runt ansikte omgärdat av ett orange fält på ena sidan och ett ljusblått, nästan turkost, på den andra. Det ena av de två koboltblå ögonen har en orange pupill, det andra bara en svart fläck mitt i ögat. Näsan formas av två vinklade streck, kinderna är två runda orangea cirklar med vitt i mitten, hakan antyds på liknande sätt. Munnen består av en lång blåsvart rektangulär yta på vilken konstnären har klistrat ett vitt pappersark med några gulröda streck som troligen ska föreställa tänderna. Det naivistiska slutresultatet fullbordas av en spretigt skriven text uppe till vänster: very very small BRAIN. Och längst nere till vänster: NO EXCUSE.
Hela tavlan ger ett oavslutat intryck. Nere till höger har färgen liksom bara tagit slut. En oinvigd skulle i detta kludd se enbart en sexårings tafatta försök att fånga faderns bistra anlete. Men så är det det där med texten. Han tänker att lösningen på gåtan döljer sig bakom orden, kanske rent av i själva orden. En mycket mycket liten hjärna – ingen ursäkt. Han har ägnat åtskilliga timmar åt att knäcka koden men inte kommit någon vart. Och han har störts av det oavslutade. Tog färgen slut? Eller inspirationen? Varför, och i vilket sammanhang, är det ingen ursäkt att ha en liten hjärna? Och varför är de båda textblocken placerade till vänster så att hela bilden får slagsida? Han har själv en hjärna där de två hemisfärerna med varierande framgång lyser upp varandra, eller, i värsta fall, gruffar med varandra. Men han hyllar speciellt den högra hjärnhalvans aktiviteter, den som speglar kreativitet och skönhet, i motsats till vänstra hjärnans gråstränga rätlinjighet. Det är någonting med målningen som skaver och stretar emot, som retar hans vardagsoro i stället för att uppfylla honom med stolthet och glädje över att äga ett naivistiskt konstverk som dessutom har ett visst pekuniärt värde. Kluvenheten stör och lockar på en gång, som en tvål som slinker ur händerna, som ett lottospel där sista siffran blir fel.
Nu i detta vågräta läge, med försommarens ystra morgonläten som haltande ackompanjemang, sjunker han sakta in i ett dis av grårosa landskap där groteska masker rusar emot honom. De vrider och vänder sig och tänjs ut till långa böljande parader som bildar mönster och ändrar form och utseende i en rasande takt. Näsor och munnar flyter fritt omkring i ansikten stora som ballonger, pupiller pulserar som små maneter i ögonvråns tårflöde och dna-slingornas serpentiner singlar genom en ekande rymd, turkos och orange och oavslutad. Bakom väggar tunna som silkespapper trängs röster, bokstäver faller ner i en rännsten, bestyrsamma ord kryper omkring och bildar ordstackar eller gräver hål i tankevävnader, det surrar och väser och fräser som i en alltför het stekpanna överfylld av olja och smör. Små köttslamsor, troligen hjärnvävnad, flyter omkring i fettet endast kryddade av små krumelurer, siffror från ett gammalt intelligenstest. Någon skrattar, det låter som kråkor, himlen, om det finns någon, är ett svart paraply utan regn, utan stjärnor, utan början eller slut. Det finns bara frågor, obekväma, olustiga, inklämda i en orange cirkel provisoriskt omsluten av nånting som redan tagit slut. Hjärnceller skramlar i tankekvarnen men ut trillar bara näsor, munnar, ögon och hud i en aldrig sinande ström. Det fanns ingen ursäkt för detta överflöd, för detta missbruk, iståndsatt av en hjärna så liten att den knappt får utrymme mellan planeterna, de turkosa och orangegula. Meningslösheten lägger sina dragkedjor över dolda svalg, kvävda röster trängs i djupen. Långa remsor av målartejp blåser omkring som ormskinn i en torr öken, en vindil drar upp en sandstorm, en suck låter som åska i vardande.
Han vaknar med ett ryck, drar djupt efter andan som om han länge befunnit sig under vattenytan, och sätter sig förvirrad upp i sängen. Klockan på nattduks- bordet visar 07.09 och från köket hörs en tekokare vissla.
Scen 2 Stor hjärna, ingen ursäkt. Hertonäs strand, Helsingfors, fredagen den 15 december 2023.
[Musik: Vincent Youmans: Tea for two. Yuja Wang, piano]
Andberget, insvept i dis och dimma, ruvar svartvitt mot en stålgrå eftermiddags- himmel. Några timmars upplyst tillvaro tonar långsamt bort och julens lampor och girlander slår framgångsrikt hål i det svarta täcket. Som laserstrålar avfyrade mot en söndrig näthinna håller julens sken och strålning provisoriskt samman tankens och minnets bilder. Hjärnans hinna glöder som ett varmgult ljushav inte helt olikt den syn passagerarna möter när flygplanet mitt i natten går ner för landning i jättestaden Mexico City. En till synes oändlig matta av vibrerande och flämtande ljuspunkter glimmar mellan hemisfärerna, signalsubstanser rusar, aktionspotentialer står beredda. Under pannloben en sprakande aktivitet, på gata och fasad en ljustavla som håller natten stången.
Detta innanför och utanför, och speciellt spelet där emellan, är det som upptagit hans tankevärld under år som förflutit. Inte bara söndriga och inflammerade hudar men också irrblossliknande tankefragment och en frostig hjärnsubstans har mer eller mindre effektivt lagt sordin på tillvaron. I stället för en dialog mellan hjärna och hjärta har nästan all uppmärksamhet fokuserats på det trånga utrymmet mellan epidermis och underhud. Med hårt arbete, nistisk plikttrogenhet och en ständig jakt efter ett grönare gräs på andra sidan huden har han försökt bemästra denna obalans, i första hand utgående från rådande känslor, i andra hand styrd av en intellektuell nyfikenhet. Det gick så långt att han beslöt att utmana hjärnhinnan, den som drabbades av inflammation när han var sju år.
Men inte ens nu kunde han bestämma sig för på vilken sida han skulle stå. Han älskade att jobba och gå an, men ogillade arbetets rutiner. Alltså skrev han en avhandling vid den dåvarande hemstadens universitet om arbetets förmedling, den som kopplar samman arbetaren och arbetsgivaren och som växte sig stark under senare delen av 1800-talet i de mellan- och nordeuropeiska länderna som en direkt följd av industrialiseringen och urbaniseringen.
Vid samma tid, och som ett svar på det moderna samhällets framväxt, fick den myndighetsstyrda socialpolitiken allt fler förespråkare. Det frivilliga sociala hjälparbetet, filantropin, hade fortsättningsvis sin stora betydelse i lokalsamhällets begränsade sfär, men i det industriella samhället med sina folkmassor och stora flyttningsrörelser krävde en hotande samhällskris även en statligt styrd social politik. Politiskt stod landet inför ett allt starkare socialistiskt inflytande som försatte hela den partibundna makten i en ny dager. Samhällsutvecklingen komplicerades ytterligare av det ryska maktväldet som tog struptag på en självständighetsmobilisering i vardande.
Det är nånting med den krassa sakligheten och den historiskt verifierbara sanningen som triggar ordvalet och oljar meningsflödet när forskaren in spe nu, djupt försjunken i universitetets forskarrum, styr ut på de stormiga forskarvattnen.
När jag i denna avhandling analyserar de idémässiga bakgrundsfaktorerna till arbetsförmedlingens framväxt i Finland vid sekelskiftet 1900 sker det alltså i korstrycket mellan olika samhälleliga utvecklingstendenser. Här kunde sannolikt tillämpas såväl statsvetenskapliga, sociologiska som utvecklingspsykologiska förklaringsmodeller men min analys tar avstamp i en socialpolitisk teoriram med historiska dimensioner. Sociala rättviseaspekter sammanbinds med synen på arbete och utkomst i en tid då utformningen av det demokratiska styrelsesättet står i fokus för samhällsdebatten. Arbetsförmedlingens bakomliggande syftemål synliggör därmed socialpolitikens nya och dominerande roll i samhällsbygget. Tanken att tillgången på arbete och social rättvisa kan befrämjas med en myndighetsstyrd arbetsförmedlingsinstitution får allt starkare fäste.
Denna uppfattning besjälar många ansvarskännande politiker, samhällsdebattörer och forskare i ett Europa som samtidigt, på ett brutalt sätt, även exponerar den gryende välfärdsstatens mest extravaganta sidor. Arbetsförmedlingens ideologiska essens frampressas sålunda under hårt tryck från många konkurrerande utvecklingstendenser och dito avarter. Kanske är det en förklaring till att verksamheten på så likartade sätt förverkligades i stort sett i hela Västeuropa, inklusive Finland.
Speciellt de inledande kapitlen om arbetets idéhistoria aktiverar hjärnans slumrande kreativitetspotential och med citat ur facklitteraturen av ännu klokare forskares insikter antar texten redan från första början en air av mentalt snobberi och intellektuell klarsyn.
Idéhistorikern Arne Helldén hänvisar till de primitiva kulturernas diffusa karaktär: samhällets funktioner är så invävda i varann att till exempel kultur, riter och ceremoniella handlingar inte begreppsmässigt hålls isär från den verksamhet vi är vana att kalla arbete. Det är i de tidiga, arkaiska perioderna av en kultur, innan samhället hunnit differentieras och de sociala klyftorna markant har ökat, som man börjat uppfatta arbetet som en nödvändighet för alla, både för trälen och för hans herre. Ordet arbete, som beteckning för ett visst slag av mänsklig verksamhet, smyger sig in i den västerländska historien först under antiken. Att utöva ett yrke, att arbeta, var för filosofen Platon liktydigt med mänsklig förnedring. Bakgrunden till denna ‘arbetets kris’, som skulle påverka det västerländska samhället i ett par tusen år, var uppkomsten av samhällsklasser. Sysslolöshetens ideologi blev överklassens varumärke – att inte arbeta var det sant mänskliga.
Ännu i det här skedet kunde han tycka att inte forska var det sant omänskliga. Ändå blir slitningen mellan hjärnans dagliga stretchövningar i forskarrummet och behovet av fysisk och mental närhet till en hudomsluten människa, en helt vanlig kvinna, allt uppenbarare. En långt utdragen, och en något kortare men desto mer traumatisk, separation har tärt på de nu obefintliga försvarsmekanismerna. Det vanliga vardagslivet med relationer och aktiviteter i fokus är ställt på undantag, ja, det saknas praktiskt taget helt och hållet. Forskarentusiasmen började allt mera likna en narrkåpa, motivationen hålls uppe enbart tack vare en akademisk titel i vardande. Tvångströja och piska i en osalig samverkan.
En kväll strax före midnatt ligger han i sängen halvslumrande och känner hur någonting som påminner om ett vulkanutbrott tar sats i nedre delen av magen och bara på någon minut, innan han hinner fäkta eller fly, är eruptionen ett faktum. Ett pyroklastiskt flöde av förtätad sorg sprutar ut ur ögon och näsa ackompanjerat av djupa stön, halvkvävda skrik och kramper i diafragman. Gråten väller fram som en tsunami efter en våldsam jordbävning, slem och sekret forsar ur näsa och mun, svetten lackar, lakanen kladdar. Han flämtar, försöker andas i kapp med hulkandet, men det är som om högre makter, eller mörkare krafter, gång på gång skulle daska honom som en våt trasa mot en stenhård berghäll. Samtidigt går hjärnan på högtryck, övertänd och bromsbefriad – vad är det som händer, håller han på att förlora förståndet, är det själen som bryter samman? Varifrån all denna okontrollerade styrka, alla dessa känslor av sorg och saknad och skuld som likt glöd och aska väller fram ur hans kropp? Av bilder och minnen inte ett spår, bara förtvivlan, ensamhet och ett stort svart hål. Utflödet kan inte kontrolleras, styras eller stoppas och efter några korta andhämtningspauser forsar lavan het och röd igen längs den skakande kroppen. Timme efter timme. När dagen gryr lugnar sig vulkanen något, men bara för att ta ny sats efter några korta uppehåll. Utmattad och förtvivlad kan han inte annat än låta gråten flöda och hoppas att den har ett slut. Ganska exakt tolv timmar efter det första utbrottet krälar han upp ur sitt vulkanmörker, duschar, klär på sig. En stund senare sitter han och gråter tyst för sig själv vid köksbordet, en gråt över gråtens verklighet och befriande förbannelse.
Flödet fortsätter ryckvis, dag efter dag, men nu med lätt fördröjning. Det året befinner han sig nästan dagligen i sitt forskarrum i universitetets huvudbyggnad och när han känner av det första svaga mullret och anar den stickande känslan av förtätad sorg, packar han ner sin dator, går snabbt till den parkerade bilen och kör sedan under stark koncentration hem, en sträcka på sju minuter. De första dagarna hinner han knappt innanför dörren förrän han bokstavligen faller ihop i tamburen och blir liggande där medan krafter aldrig förr upplevda sliter och vrider i kropp och lem. Intensiteten skrämmer och förbryllar honom. Veckor och månader drunknar i flödet men det anlete omvärlden får se skiljer sig inte så mycket från det som tidigare uppvisats. Möjligen är ögon och ögonlock rödare än vanligt, blicken visserligen tom och trött men i övrigt speglar skalet knappast någonting av innanmätets kaos.
‘Mentaliteter är åsikter, bryggor mellan idéer och sociala rollstrukturer, och ofta förankrade i människans omedvetna. Inom mentalitetshistorien används både kvantitativa och kvalitativa metoder, liksom hypotetiskt-deduktiva och dialektiska metoder. Mentalitetshistorisk forskning är speciellt kritisk mot s.k. kronologisk imperialism, det vill säga den i och för sig mänskliga tendensen att projicera dagens situation bakåt på en gången tid. Här har den mentalitetshistoriska forskningen åstadkommit mycket för att klargöra bilden av människans situation och tänkande i gången tid .’
Det glädjerus som en på äldre dagar genomförd högre högskoleexamen själv- klart skulle bidra med uteblir, trots diplom och universitetets insignier. Gråtattackerna fortsätter, inte varje dag men nästan, inte fem timmar men en eller två, ibland bara en halv timme. Så töms, portion för portion, sorgreservoaren under en tidsperiod som sträcker sig över tjugo månader. Efter hand inträder, nästan obemärkt, ett slags vilsam tystnad. Som fotografier i ett gammaldags framkallningsrum stiger landskapen långsamt fram ur mörkret, nya motiv blir synliga, dunkla profiler får färg och form, nya relationer etableras och fixeras. Efter det kan vulkanmullret ibland anas under huden, men nu mest som en påminnelse om sin urkraft, kanske som en välbehövlig motvikt till idyllen, den förföriska.
Söndagen den 6 oktober
Ondska utförs av människor mot andra människor. Ondska är inte något som händer utan något som utförs.
ANN HELEN van der HEEG HEBERLEIN, ursprunglingen Holmström, (f. 1970), svensk författare, filosof och teologie doktor. Citat ur En liten bok om ondska.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Internationella CP-dagen Finland Kyrkoåret: Tjugonde söndagen efter pingst. Tema: Tro och otro Sverige Gräddtårtans dag, Nationella anhörigdagen Tyskland Deutscher Tafeltag, Tag des verrüchten Hutmachers, Tag des Assistenzarzes, Tag der gewaltfreien Kommunikation USA Birthday and Events, National Coaches Day, National Orange Wine Day, National Plus Size Appreciation Day, National Noodle Day, National German–American Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt World Menopause Month USA National Women In AI Month, National Chili Month, National Sensory Processing Awareness Month
Längst nere i bloggen som vanligt VECKANS ORDSKRED och VECKANS FOTO(n).