Magnus Lindholm

Vi äger bara det vi avstår från. Det som vi inte avstår från glider oss ur händerna. I den meningen kan man inte äga någonting, vad det vara må, utan att ha fått det från Gud.

– Simone Weil

Daylight Saving Time ends (Kuba, USA), Cuenca Independence Day (Ecuador).

by Magnus Lindholm

Antingen är denna man död eller så har min klocka stannat

– Grouho Marx

De dödas dag / Dia de muertos, Alla själars dag, Alla helgons dag.

by Magnus Lindholm

Idag firar vi Alla helgons dag. Ljus tänds på gravgårdarna, ljus tänds i vårt inre. Våra avlidna släktingar och vänner lever i våra minnen, i våra sinnen. Sorg och saknad blandas med tacksamhet och glädje, ibland också med mera diffusa och ogripbara känslor. Denna ofrånkomliga död utmanar hela vårt existens, våra värderingar och vardagar: är döden slutet eller ”bara” en ny början?

För många år sedan kunde jag på ort och ställe, i staden Oaxaca, fyrahundra kilometer söder om Mexico City, uppleva mexikanernas sätt att hantera dödens verklighet och utmaning. Det var omskakande upplevelse, fascinerande som färgstarkt skådespel, gripande som känslomässig realitet.

Det här är bakgrunden: Festligheterna kring Dia de Muertos – De dödas dag – sträcker sig i tiden tillbaka till de förkolumbianska folken med aztekerna som de mest kända, där dödskulten hade en central ställning i kalenderåret. När de spanska conquistadorerna (”uppspårare”, ”värvare”) för drygt fem hundra får sedan nådde Mexicos vita stränder kom de i kontakt med en traditions som till sina yttre attribut i mångt och mycket påminde om den medeltida karnevalens uppochnervända värld. Redan på 1000-talet hade den katolska kyrkan infört Alla själars dag som firades i början av november, idag kombineras postmodern prylkultur med katolsk helgondyrkan på ett sätt som får en individ uppväxt med Alvar Aaltos rena linjer och det relativt återhållsamma färgspråket i nordisk design att framstå som en inskränkt och neurotisk navelskådare.

För forntidens mexikaner var motsättningen mellan liv och död inte lika absolut som den är för oss. Livet fortsatte i döden och tvärtom. Döden utgjorde inte livets naturliga slut, utan var en fas i ett ändlöst kretslopp. Liv, död, uppståndelse var stadier i en kosmisk process som upprepades i det oändliga. Livet hade ingen högre funktion än att utmynna i döden, dess motsats och dess komplement. Döden i sin tur var inte ett slut i sig. Människan matade de glupska, alltid lika hungriga livet med sin död.

– Ocatvio Paz: ur Ensamhetens labyrint

Dagens Dia de Muertos-festligheter i Mexiko inleds redan den sista oktober då man hälsar de döda barnens själar välkomna till jordelivet för att de under några korta timmar ska kunna umgås med sina släktingar och vänner. Här kan man se en parallell till Halloween-traditionen även hos oss (All hallows´ eve: Alla helgons afton). Under Dia de Muertos paraderar barnen i Mexiko till hornorkesterns ackompanjemang utklädda till både änglar och djävlar, ofta uppmuntrade och assisterade av stolta föräldrar.

De mexikanska Dia de Muertos-festligheterna och vår Allhelgonadag har i grunden samma syfte: att hedra och minnas de avlidna. Under Dia de Muertos hälsas den bortgångnes själ välkommen tillbaka till jordelivet för att igen njuta av mat och dryck och gemenskap med sina närmaste släktingar och vänner. I hemmen inreds ett offeraltare (ofrendas) som pryds av gula tagetesblommor, frukter, några personliga föremål som tillhört den döda, och ett porträtt. Man bakar dödens bröd (pan de muertos), kokar chokladsås (mole) till kycklingen, tillverkar små kranier av socker och choklad (calaveras), tänder rökelse (copal) och dekorerar tak och väggar med silkespapper (papel picado) i olika färger.

I båda kulturerna tänder man ljus på gravarna. Men i motsats till vår lågmälda och ofta gråtyngda Allhelgona är Dia de Muertos ett utspel i färg och form, ljud och rörelse. På natten sitter alla, ung som gammal, på gravgården och väntar på de dödas tillfälliga återkomst. Under några hektiska timmar och dagar blandas yta och innehåll, allvar och karnevalstämning. Bakom det färgstarka och smått makabra skalet döljer sig sannolikt samma rädslor och förhoppningar som de flesta människor bär på inför det okända. I Mexico har man sedan århundraden tillbaka löst det olösliga med karnevalens vapen där lågt blir högt, gråt övergår i skratt, tystnad trasas sönder av ljud och oljud. Gränser överskrids, fyrverkeripjäser fräser iväg och exploderar, kaos regerar. Döden i Mexico är förunderligt levande.

by Magnus Lindholm

Klara, färdiga…

Så bryter jag nu högtidligen ett outtalat löfte om att aldrig någonsin figurera på nätet. Förklaringen till denna min plötsligt påkomna cyberokänslighet är ytterst egoistisk och enkel: Jag söker kontakt med omvärlden och mig själv. M.a.o. ska jag formulera meningar och visualisera landskap, yttre och inre, som i bästa fall gör min egen tillvaro lite mera begriplig och hanterlig men också väcker genklang hos bloggbesökaren.

Så vad kommer MAOs BLOGG att handla om? Det yttre ramverket är ett slags dagbok, eller rättare sagt en kalender. Varje dag är ett liv – vi föds på morgonen, lever på dagen, drar oss tillbaka på kvällen. Och dör på natten. Följande dag uppgår vi igen och cirkusen fortsätter så, dag efter dag. Varje dag är livsviktig men egentligen serveras vi bara ett visst ramverk – innehållet måste vi på olika sätt själv skapa. I arbetslivet sker det mer eller mindre automatiskt men för pensionären, den arbetslösa, den sjukskrivna, den bortgglömda, den ensamma, är det mera utmanande. Jag vet, jag har själv varit ytterst aktivt med i arbetslivet på många olika plan och platser, och som pensionär har jag tidvis stött på det rakt motsatta; tystnad, brist på fokusering, ensamhet, tystnad, villrådighet, kluvenhet, tystnad, irritation, tystnad. Mycket tystnad.

Med bloggens hjälp lägger jag nu upp ett slags ramverk för mig själv som jag gärna delar med dig. Varje dag noteras den aktuella Temadagen (officiella, mindre officiella och helt självpåhittade) och Dagens citat – även de i en mer eller mindre seriös ton. Likaså injicerar jag en gång i veckan mina egna missförstådda Mordspråk på bloggarens känsliga hud, och aktiverar hjärncellerna i en koncentrerad Temadagsessä. Därmed är en slags känslomässig och intellektuell första-hjälp fixad och vi kan övergå till Livets allvar.

Jag kommer att återkomma till det i olika former men noterar det redan nu: Världens händelser så som de exponerar sig på våra tv-rutor, på nätet, i pressen och i vår närmaste omgivning går djupare under huden än vi mången gång är villiga att medge. Jag försöker hantera det på lite olika sätt och här på bloggen sker det på några olika geografiska och mentala nivåer: Terrassen, Environgerna, Staden och Världen. Med texter och bilder beskriver jag min dagliga omgivning, men rör mig också tidvis längre ut i periferin. Detta är mina personliga UTsikter. Av dem följer, i bästa fall, vissa INsikter. Och må det sägas redan nu som ett slags programförklaring: Människan är en själ som har ett psyke med en kropp som skal. Jag kommer alltså att åka bergådalbana både i yttre miljöer och inre landskap väl medveten om att allas våra verkligheter skiljer sig på många punkter. Det vill säga på ytan – under skalet, långt under huden, är vi ganska lika varandra.

Under den första bloggmånaden – November 2019 – har jag ambitionen att varje dag späda på med en ny text. För denna första försöksmånad har jag valt ut ett tiotal offer – du är ett av dem – i hopp om att åtminstone ha några medresenärer på denna första improviserade bloggtripp. Du får gärna reagera efter hand, helst i korta konstruktiva kommentarer per mejl. Jag inser självfallet att här behövs en hel del träning för att inte tappa bort sig i alltför ordrika formuleringar och meningslösa visuella motiv. Må den i allmänhet dystra november nu i stället, för en gångs skull, lysa upp vardagen för både bloggens upphovsman och hans medresenärer. Välkommen ombord!

… nu!

- Mao

[En och annan medmänniska har, förklarligt nog, associerat mitt smeknamn med en viss kulturrevolutionär massmördare på andra sidan klotet, inte minst sedan de noterat mina snedsteg i kulturmyllan. Och jag kan förstå dem: flinten har varit förbryllande lik, liksom det lite rundnätta hullet (för tjugo år sedan) och den hänsynslöst idealiserade självbilden. Men sanningen är denna: Jag fick namnet redan i unga vuxna år efter en liten patient på en vårdanstalt för funktionshämmade barn. Enligt en vårdare där var jag väldigt lik en kille som kallades Mau, och så började hon kalla mig Mao. Sedan dess har alla i utvecklingen störda människor mitt tysta stöd – vi har något mycket grundläggande gemensamt].

[Ugo Rondinones utställning ”everyone gets lighter” i Konsthallen i Helsingfors har pågått hela hösten och avslutas den 17 november. Hans hyperrealistiska clowner rör sig, eller rättare sagt befinner sig, i olika vardagliga situationer. I stället för stor glädje och djup sorg speglar deras ansikten och kroppar närmast stort lugn och eftertänksamhet. Ja, de är nästan melankoliska. Jag känner stor sympati med dem].

by Magnus Lindholm

Andberget

Det här är världens centrum, eller åtminstone mitt centrum i tillvaron. Det heter Andberget men syftar inte på andar utan på änder (på finska: ”Sorsavuori”). I själva verket har jag bara en gång sett ett andpar i environgerna. Kanske de bor där på sjunde etaget, i en vindsvåning med himmelsk utsikt? Vem vet, kanske de var här före oss alla andra?

Tre meter bakom den turkosa terrassen i huset framme till vänster står jag bakom det höj- och sänkbara skrivbordet. Rakt framför mig har jag nästan hela berget. Från mitt datorbordsperspektiv ser jag trätrappan snett till vänster ungefär trettiofem meter bort. Med sina 48 trappsteg leder den ner till Andbergsparken som i sin tur avgränsas av Båtviksbågen som sträcker sig runt en stor del av denna del av Hertonäs strand.

Från husets översta våning ser man småbåthamnen, till höger Brändö, till vänster de yttersta delarna av Turholmsparken. Några kilometer längre bort syns Helsingfors centrum med kyrkornas höga spiror, lyftkranar, Sverigebåtar och Talllinfärjor.

Eller, om man så vill, en kilometer mot norr under de mörka molnen kan man ana metrostationen, busshållplatserna och snabbköpen.

Men tilllbaka till fönstervyn. Mitt på berget finns två hållpunkter; några stenfötter som ett minne efter baron Gripenbergs villa som låg här på 1800-talet. Och där strax invid; ett 3000 år gammalt gravröse som är fredat enligt lagen om fornminnen. Stenarna får i stort sett stå ganska orörda – sommarvarma kvällar händer det att unga vuxna sitter där med sina engångsgrillar och dricker öl – men informationstavlan invid är däremot ofta föremål för graffitisprejande ungdomars behov att markera sina kulturella revir. I övrigt är det mest hundar med sina mattar eller hussar som tysta och svansviftande passerar berget i en från mina fönster sedd sned vinkel.

Det pulserande livet på Andberget är av annat slag. Och det är det som dagligen frestar lins och öga. Mera om det nästa gång.

by Magnus Lindholm

England mitt i hettan

Nu när vintern hotar med sin ankomst vilken dag som helst minns jag sommarens resa till York och London – två städer så olika till storlek och karaktär. Viveca deltog i 9th International Conference on Social Work in Health and Mental Health som hölls i York i slutet av juli och jag fick åka med och avbilda engelskt turistliv med kameran. Först en vecka i York alltså, sedan bilutfärder mot östkusten, och till sist fyra dagar i engelska huvudstaden. Med Finnairs airbus med sina 450 sittplatser var flygtiden bara drygt två timmar i medvind från Helsingfors till Heathrow. I slutet av juli månad 2019 rådde rekordvärme i olika delar av Europa, även i England. I Cambridge mättes alla tiders värmerekord: 38,7 grader.

York ligger som bekant ganska mitt i landet, sjutton meter över havet och med ett invånarantal på 144.000. Enligt historieböckerna började staden byggas 72 e.Kr. och vikingarna intog staden år 866. Det sistnämnda märks bland annat i ett välbesökt museum i city. Den lilla, gamla stadskärnan, är mitt i sommaren fullproppad med turister, mest asiater, och stämningen är avspänd, nästan dämpad på grund av värmen. I engelsk TV talades det om två saker: den olidliga hettan och den nya premiärministern Boris Johnson.

Turisterna lockades med spökvandringar, kanalbåtsturer och gatuartisternas mångfald. I Yorks St Marys visades van Gogh – The Immersive experince; ett ljusspel där ett tiotal projektorer lyste upp den lilla kyrkans höga, mörka väggar och tak och förvandlade det heliga rummet till ett slags van Goghs inre rum, en själens grotta. Känsligt, på och under huden.

En riktig engelsk visit kräver naturligtvis också ett besök i ett gammalt slott. Vi valde Castle Howard fyrtio kilometer öster om York. Med högerrattad hyrbil körde jag för första gången på vänster sida – en smått obehaglig upplevelse i början men som så småningom övergick i ett slags uppmärksam avspändhet. Slottet Howard byggdes 1699-1712 åt Charles Howard, 3:e earl av Carlisle. 1940 brann delar av slottet ner men är numera nästan helt restaurerat. Slottet har fungerat som skådeplats för både tv-pjäser och filmer. Stora trädgårdar och enorma gräsmattor omgärdar den stora tunga stenkolossen, inne förflyttas man snabbt till högreståndsliv modell 1700-tal. Oerhört imponerande dagtid, men knappast ett ställe jag skulle vilja övernatta i…

Bempton Cliffs vid Nordsjökusten inhyser en koloni havssulor, över 10.000, och lite andra havsfåglar, även lunnefåglar. Vi har sett dem förut, havssulorna, dessa blåögda giganter som mäter 1,80 meter i vingspann. Här låg de på de branta klippavsatserna där lite längre ner – vuxna fåglar, halvvuxna och ännu inte flygfärdiga sulor. Dagen var grå och lite kulig, turisterna lätt räknade. Där långt bortom det grådisiga havet låg… Nederländerna?

Och så till sist fyra dagar i världsmetropolen. Med en snygg, gulgrön-målad airbnb-lokal på Inverness Terrace 67 alldeles nära Kensington Park, som utgångspunkt gjorde vi utflykter i olika riktningar, mest med underground. Med de många glasade skyskraporna i fonden, breda lastbåtar fyllda med allsköns bråte och illavarslande mörka moln ovanför de många broarna blev vår inledande kanaltur på Themsen en nästan dystopisk upplevelse. Eller var det bara i mitt historiahuvud som ett smutsigt och mörkt 1800-tal krockade med ett brexitdominerande engelskt 2019? För att inte tala om de väldiga folkmängderna, den hektiska rytmen, ljuden, rörelserna. Och som sagt – värmen.

Vad jag minns? De mörka hiphop-killarna på Piccadilly Circus, kyrkan där Oscar Wilde gifte sig, de magnifika blomsteruppsättningar på väggen vid Pride of Paddington, springbrunnarna i Kensington Park, den högljutt jamande, nästan vita katten som ett kort ögonblick följde oss på Portobello Road, hattputsaren på samma gata, de pastellmålade husen på samma gata. Och pelikanerna i St James Park, Helene Schjerfbeck-banderollerna utanför Royal Academy of Arts, hästar och folkmassor runt Buckingham palace, och gatumusikanterna på broarna. Tate Modern blev till sist lite för mycket för hjärnan medan London Zoo blev lite för lite för kameran (men några fågelarter var imponerande, liksom sengångarmamman med sin unge, och lemurerna förstås). The Play That Goes Wrong såg vi på Duchess Theatre i en helgalen föreställning som salufördes med orden: It´s as though The Mousetrap has been taken over by Monty Python – lämplig avslutning på en händelserik tiodagars englandsvistelse.