Läsning som lampa och livslod
Även vi som skriver mer eller mindre professionellt har först lärt oss att läsa. Först håller man i en bok, långt senare kanske man själv skriver en bok. Och jag vill väl tro att skriftställandet och författandet närs av ett nästan ständigt läsande, som om en stor del av tankeverksamheten skulle ta sats ur de meningssammanhang och den bildvärld som en regelbunden läsning producerar. Och det handlar då inte nödvändigtvis enbart om prisbelönta böcker och litteraturens klassiska verk men kanske minst lika mycket om dagliga tidningar och artiklar i tidskrifter, finstilt information på förpackningar, varudeklarationer, graffiti och väggklotter och mycket, mycket annat. Det är som om de lästa orden och meningarna skulle öppna en inre värld som inte kan nås och erfaras på annat sätt. En ny verklighet definieras och nyanseras, en fragmentarisk världsbild tar gestalt och expanderar.
Men allt jag läser känns inte enbart som en mental smekning eller fungerar som självklara psykiska plåster. Eller uttryckt lite annorlunda; om motståndet blir alltför stort och om jag inte ganska snart tilltalas av rytm, rim och reson, ger jag helt enkelt upp. Och det sker ganska intuitivt. Ibland tvekar jag visserligen både en och två gånger innan jag smäller ihop bokens pärmar, tycker kanske att jag är slapp och slö som inte vågar utmana ett slumrande intellekt. Eller kanske det mera är fråga om ett slags känslomässig självbevarelsedrift, en försiktighetsåtgärd som en sliten själ i hastigheten förlitar sig på. Alla ord och alla meningar fäster sig förvisso inte smärtfritt på själsduken och frågan är hur masochistisk min teckentolkning egentligen borde vara. Ska läsning bara vara ständig njutning, ett småmumsande på smakfulla ord och delikata meningar, eller ska den också bredda min upplevelsevärld och mina insikter genom att locka till intag även av mera svårsmält tankeföda?
Idag är det WORLD BOOK and COPYRIGHT DAY, instiftat 1995 av UNESCO. Och jag tänker speciellt på de böcker jag läst som rör sig i gränslandet mellan det synliga och det osynliga. Ja, fast strängt taget handlar allt läsande om just detta mellanläge, hur bokstavskrumelurer och ordkonstruktioner på ett mirakulöst sätt färglägger och bildsätter de berättelser som sedan projiceras under pannloben. Tecken och tankar tar form, nytt liv uppstår ständigt i hjärnans och hjärtats oändliga korridorer som om inget annat än fantasins totala kollaps, eller en svårartad demens, tycks kunna stoppa. Det om något är ett livets under: att läsning ständigt slår upp nya dörrar och fönster inne i mitt själsmörker. Ord lyser bokstavligen upp de dunkla omgivningarna, långa svepande meningar drar effektivt undan tunga tankeridåer. Och då talar jag om böcker i allmänhet och inte explicit om Boken med stort B.
Där på den bokupplysta inre scenen är livet sedan lite lättare att bära.
Foto: Fokus på essäer i Akademiska bokhandeln i Helsingfors i april 2023.
Guuben i låddan
En hudkänslig blivande gycklare tränar mungipetöj utanför villan i Sibbo som mina föräldrar hyrde varje sommar på 1950-talet.
Vi har väl alla sett den nån gång i TV eller i datorn: En kort filmsekvens om hur en människas ansikte förändras från barn till åldring. På ett tiotal sekunder kan man uppleva en resa som omspänner kanske sjuttio år. Utseendets gradvisa förändring i de här snabba bildsekvenserna är på en gång rimliga och igenkännbara, men samtidigt främmande och kanske till och med lite skrämmande. Är det faktiskt samma människas anlete som tiden modellerar? Javisst, det förefaller möjligt, men …
Och ändå är det här bara skalet, till och med bara en liten del av skalet. För människan är minst lika mycket psyke, en känslovarelse som efterhand utvecklar, och invecklar, ett emotionellt register med oändliga variationer. Det är ungefär i det här skedet som bilden av ett hologram uppenbarar sig under pannloben. Jag som människa är både en lagom tung pensionär och en liten späd kille, inte bara känslomässigt och emotionellt alltså men också i någon mån rent visuellt. Skelettet är i stort sett intakt men det är på och under huden som den stora transformationen har skett. Och någonstans i detta fysiskt-mentala landskap finns det följaktligen lagrat ett oändligt antal variationer på temat Jag. Om det tekniskt vore möjligt skulle man kunna placera miljoner jag-bilder i en lång rak rad efter varandra där varje motiv skiljer sig något lite från bilden före och efter. Sett från den ena ändan till den andra skulle alla visuella variationer då smälta samman i ett nästan begripligt mönster, i en åldersöverskridande totalbild, från födsel till nu.
Men hur är det egentligen med psyket, med känslopalettens alla möjliga och omöjliga färger? Finns också där en förlaga, en originalskiss, som lyser genom tid och rum, ett motiv som kan avläsas lite oberoende av perspektiv och humörssvängningar? Ja, jag tror det är just där andra kan se även mig, ana själva kärnan och avsikten med detta skal som idag hasar fram på gata och torg. Men – och här kommer själva poängen – det är knappast någon förunnad att upptäcka detta kalejdoskopiska motiv med mindre än att man ikläder sig gudomliga glasögon, att man blickar genom hela personligheten med sina slumrande evighetsögon.
Idag på UNICEFS födelsedag (världens största barnrättsorganisation grundades 1946, ett par år före jag föddes) påminner jag mig själv att jag fortfarande, innerst inne, är ett barn och ska så förbli trots diverse slappa hudar och mungipor som alltför ofta ger efter för gravitationens lockelser. Ordet lillgammal har för mig, och troligen för många seniorer, en alldeles speciell ordagrann betydelse.
Rim utan större reson
Första advent? Det är ju den 1 december!
Skolstart? Nå, det är förstås den 1 september!
Och påsken? Mitt i april!
Nej, nej, nej. Eller rättare sagt: nästan. Längre in i november än så här kan första advent faktiskt inte infalla. Men så där är det mest hela tiden – få dagar hålls kvar på sina riktiga datum från år till år, de flesta flyter omkring sådär lite kreativt i kalendern, ungefär som jordens kontinentalplattor på vår planet. Det sistnämnda kallas för plattektonik och innebär att de 100 km tjocka sakerna – de åtta största i medeltal ca 60.000.000 km² under havs- och jordskorpan – troligen helt godtyckligt rör på sig ibland, rätt ofta faktiskt. Följderna är som bekant jordbävningar och tsunamivågor, gråt och tandagnisslan.
Jag vill att allt ska vara förutsägbart, klart och tydligt, varje sak ska stå på sin plats – ordning och reda är mitt mäktiga motto. Men nej, ingenting i världen och livet står stilla, allting roterar, flyttar på sig, skiftar i färg och form. Att det sker nånstans på andra sidan klotet, och ibland till och med rakt framför näsan på berget där jag bor, är illa nog. Men dessa ständiga förändringar och mobiliteter är också i allra högsta grad involverade på och i min kropp. Så nu står också jag här och vinglar: kroppens kontinentalplattor har rört på sig ordentligt under årens lopp, även själens. Och det är sannerligen inte långt till gråt och tandagnisslan.
Att i det läget notera att första advent infaller den 27 november är på gränsen till vad jag står ut med. Mentalt ska jag alltså försöka acceptera en fyra-dagars förskjutning i min redan från tidigare knöliga kropp och kalender. Och dessutom ska jag tampas med skolstarter, påskharar, midsommargrodor och Gud vet vad allt annat som infaller och framträder lite hipp som happ. Nej, det är ingen ordning på min tillvaro om jag inte först kan fånga dagen, om den stora världsklockans tickande och min ur-sinniga väckelse inte sker simultant. Idag är det dessutom nån som tänder ett ljus, ETT stackars ljus! Mitt mentala mörker skulle kräva en mindre skogsbrand för att upplysa den tanketorka som här grasserar.
Nej, jag hänger inte med i kalenderkonstruktörernas nyckfulla improviserande. Enligt dem lackar det mot jul från och med idag, men jag tycker det mera känns som strul. 27 november … första advent … nej, jag föredrar att backa: kom igen om nittiosex timmar! Då ska vi inte bara lacka men också snacka och packa, godhetsfullt smacka och tacka. Och ikläda oss vinterjacka. Nån rim och reson får det väl ändå vara med denna kalenderstyrda formsvacka i slutet av årets högtidsfyllda almanacka!
Foton: Så här tedde sig min värld för precis ett år sen: Madeira i decembers första dagar. Överst: Huvudstaden Funchal och den 20 meter höga elektroniska julgranen. Nere: Atlantens vågor slår mot kusten i nordväst, och en utsiktsplats högt ovanför huvudstaden (nedersta bilden är tagen av Vive). I minnet är det lätt att förflytta sig till ljuset, och fotografier fungerar som effektiva glidmedel. Och till och med första advent är på Madeira, åtminstone dagtid, både solstark och havsskummande, perpektivförskjutande och sinnlighetsstärkande.
Modersmålet är bara förrätten
Den gångna veckan har bjudit både på Alla helgons dag och Alla själars dag och idag kulminerar temadagarna i Svenska dagen och det svenska språk som är vårt modersmål. Ja, för min del är svenskan också mitt fadersmål: båda mina föräldrar var uppväxta i huvudsak i svenskspråkiga miljöer även om de finska kulturinslagen fanns där alldeles hudnära också. Min pappa var dessutom restaurangchef så där fick ordet "fadersmål" en lite speciell betydelseskiftning (mitt favorit fadersmål var wienerschnitzel med potatismos).
Och apropå hudnära; medicinare talar om pia mater som är den djupast liggande hjärnhinnan som omsluter hjärnan och vars uppgift är att via sina blodkärl försörja ryggmärg och hjärna. Etymologiskt betyder pia mater ”hudmodern”, det vill säga det är här som fostrets och moderns hud redan från livets början förenas. När vi talar om modersmål kan man med det förstå – lite mungipstöjande tänkt – både modersmjölk och det första språk som barnet börjar tala. Modersmålet är alltså alldeles konkret förankrat i moderns kropp.
Det är i språket jag lever. Svenskan är mitt modersmål och det fabricerar näring åt mina tankar och erbjuder mig de ordstinna verktyg som en menings-fylld vardag kräver. Med möda kan jag kanske lära mig andra språk också (hittills utan framgång latin, tyska och engelska) men det är ur modersmålet jag hämtar min huvudsakliga inspiration och näring. Det är förvisso beundransvärt att ha mål i munnen men jag föredrar mål i hela skallen, inklusive skrivararmen. Språket är ett glittrande nöjesfält och skriftställarens vardag en fart- och ordfylld tur i bergochdalbanan, ett ständigt sökande efter rätt riktning och fart, allt beroende på medpassagerarnas förväntade intressen och omgivningens växlande vyer.
Den dag Gud skapar en ny jord och himmel – och det sker ju här på jorden! – uppstår det samtidigt troligen också en språklig förskjutning. Alla jordens många modersmål byts ut mot ett enda gemensamt och allom gångbart fadersmål utan några som helst krystade och mer eller mindre humoristiska undertoner. Från den dagen framåt kan vi nämligen inte bara skatta oss lyckliga över ett språk som ständigt skapar liv och lust, men också skratta oss lyckliga i en gränslös språklig gemenskap.
Eller kanske bara gråta ordlösa glädjetårar.
Texten publiceras idag också i Kyrkpressens Andetag-blogg / Foto: Helsinki Pride 2022, efterfesten i Brunnsparken
Den sommartid som bara fortsätter och fortsätter
I natt hände det. Rättare sagt klockan 04.00. Då upphörde sommartiden att gälla. Sommaren själv hade visserligen tonat ut långt tidigare, redan i september, kanske i augusti. Nu följde också tiden efter, lite motvilligt kan jag tänka mig. Men vad är det riktigt som händer? Det ligger något ödesmättat och dramatiskt över detta visarvridande framåt och bakåt, som om en timme hit eller dit skulle förpassa mig antingen i säckmörker eller lyfta upp mig i catwalkens strålkastarsken. Jag tror jag ogillar båda platserna med ungefär samma intensitet och skärpa; den ena klaustrofobisk, den andra ytligt exponerande. Jag är inte gjord för dylika svårhanterliga ytterligheter, jag föredrar ljus i lagom mängd.
Nu är det här med ”normal tid” och ”sommartid” givetvis en fråga i första hand för EU och därför har jag för avsikt att kontakta min hantlangare i Strasbourg med ett radikalt förslag: I stället för att helt slopa sommartiden föreslår jag att EU i stället inför ytterligare tre tider; hösttid, vintertid och vårtid. Och att fördelningen mellan årstiderna skulle vara följande: sommartid april–september, hösttid oktober–november, vintertid december–januari och vårtid februari–mars. Klockslagen kan man kanske diskutera men pointen skulle vara att respektive års-tid skulle erbjuda maximalt antal ljusa timmar på dygnet, också när det annars är beckmörkt. Hur det ska gå till får våra klockkloka folkvalda representanter på bästa sätt räkna ut, de är ju så mycket ”visare” än jag.
Nå, jag måste erkänna att det här är ett dåligt förslag och jag undrar hur Gud riktigt har tänkt sig det här med klockslag och årstider. Månne det inte ligger en poäng i att vi här på nordligaste delen av klotet ska lära oss att leva i tidvis skymning och till och med mörker. Det var visst den engelska matematikprofessorn och evangelisten John Lennox som konstaterade att han tror på en kompensationernas Gud: Det goda vi går miste om i jordelivet kompenseras med ett överflöd i evigheten. Men hur det här med ljus och mörker riktigt ska fördela sig är en gåta för mig. Jag menar; en kompensation innebär rimligtvis då att de som fått för mycket jordiskt ljus ska placeras i en mörkare del av evigheten? Råder det natt även i Paradiset? Jag trodde att där handlade det bara om liv och lust, inte om snark och suck. Medge att det låter lite konstigt.
Så jag tror att jag föredrar ett alldeles vanligt jordiskt kyligt vintermörker, mer eller mindre klockstyrt, framom ett helvetiskt varmt ljusbad som varar i all oändlighet.
(Texten publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg)
Fotona är tagna på Mallorca för ett par veckor sen. Bilden nertill knäppte Vive.
Konstant kemi
Många temadagar är alldeles självklara och självlysande medan andra är mer eller mindre kryptiska och tolkningsbara. Till den sistnämnda kategorin hör dagens temadag: Internationella moldagen, även kallad Mole Day.
Moldagen firas i första hand av kemister och det sker dessutom idag ganska exakt mellan kl 06.02 och 18:02 vilket har att göra med något som kallas Avogadros tal (som är ca 6,02*10^23 och alltså är en sk fysikalisk konstant ”som anger antalet atomer eller molekyler i en mol av en substans”), allt detta enligt Wikipedia. Amadeo Avogadro (1776–1856) postulerade, fortfarande enligt Wikipedia, att ”alla gaser vid samma temperatur, tryck och volym innehåller samma antal molekyler.” Avodadros konstant handlar alltså om antalet molekyler i en mol, och det är det som kemisterna världen över idag uppmärksammar.
Skulle inte korvspad vara grumligt skulle jag säga att det här med kemi är alldeles klart och tydligt och framförallt fullkomligt begripligt. Kemi är nämligen min grej, känslokemi i allmänhet och rädslan för ett kärnvapenkrig i synnerhet. Alla dessa kryptiska siffer- och teckenkombinationer aktiverar nämligen min skrynkliga hjärna men troligen på ett helt annat sätt än vad som sker under kemistens skallben. Och apropå hotet om kärnvapenkrig – en aktuell figuration: E=mc2. E betyder alltså energi, m står för massa och c2 är ljushastigheten i kvadrat. Man behöver inte vara ett ljushuvud för att förstå att ljusets hastighet i kvadrat helt säkert snuddar vid risken för fortkörning och mer eller mindre total katastrof. Och sånt leder rimligtvis till bot och ett mol-oket känsloläge, en dag i mol(l).
Ja, det är krystat och krångligt och svårbegripligt det här med kemi. Eller så inte. Vad jag plötsligt kom att tänka på är nämligen att denna kemiska cocktail som kallas känslor självklart även är inblandad i alla positiva upplevelser som hjärnan processar och kroppen producerar. Förälskelse, till exempel, är krasst uttryckt ett pyroklastiskt utbrott av kemiska signalsubstanser och dopaminströmmar som flödar längs kroppsvulkanen. Testosteron och östrogen står som spön i backen när kärleksfulla par likt Chagall-figurer flyger fram på de rosenröda mol-nen samtidigt som all världens kemister taktfast applåderar Avogadros konstant.
Den största kemisten av dem alla skakar frågande och förtvivlat på huvudet åt den kemiska soppa som vi människor värmt upp här i hans teckenfyllda skapelse. Men hans frånvaro är allt annat än konstant och hans röst förblir aldrig mol-tyst.
Foto: Graffitin är fotograferad för en knapp vecka sen i Palma på Mallorca. Mera Mallorca-motiv längst nere i blåggen i samband med Veckans Foton!
Min mat
Vilken enorm skillnad på den mat jag åt som barn på 1950-talet, och det jag idag stoppar i mig. Eller låter bli att stoppa i mig. Jag menar – som barn åt man det som blev framlagt och det kunde vara allt från benrik gädda med äggsås, smaklöst dillkött, vämjelig njure, spenatsoppa med ägghalvor, köttsoppa, ärtsoppa och plättar (torsdagar) eller tjocka lördagskorvsskivor stekta i sitt skinn som av hettan kupade sig till skålar i vilka lades kokta gröna ärter. Och potatis, nästan alltid kokt potatis, ibland potatismos. Sällan grönsaker, kanske lite riven morot nån enstaka gång. Inte sällan serverades en enkel efterrätt, fruktkräm med lite rinnande grädde på, eller frukt på burk (Del Montes persikor) och alltför sällan det allra bästa: nougatpuddingen Viri som köptes i pulverform i Varubodens kvartersbutik och som mamma sedan blandade med mjölk och vispade till en härlighet som övergick mitt förstånd.
Trots en allt oftare konstrande mage var det ingen som riktigt förstod att man kunde vara överkänslig för mat. Eller dryck. Jag var nästan vuxen när läkaren konstaterade att jag var laktosintolerant och troligen inte heller kunde äta ljust bröd. Ordet glutenfritt var knappast uppfunnet på den tiden, i alla fall var det ett okänt begrepp i vår familj. Och att jag reagerade så starkt på socker, kryddor, och en lång rad specifika födoämnen fick sin förklaring först decennier senare. Och innan jag lärde mig att leva med olika frivilliga dieter så var jag redan nästan pensionsfärdig. Idag vet jag ganska exakt vad som orsakar stora problem och vad jag i små mängder och ibland kan inmundiga. Det har varit en låååååång och seeeeeg kamp med psyket som har en helt annan uppfattning än kroppen om vad som menas med detta livets goda. Krockarna med kockarna har varit nästan konstanta.
Idag uppmärksammar Finlands svenska marthaförbund Den finlandssvenska matkulturdagen och har så gjort i precis trettio år. Av Svenskfinland finns bara fragment kvar jämfört med senaste sekels nätverk och kontaktytor, och jag kan tänka mig att också mattraditionerna på liknande sätt långsamt smulas sönder – trots Strömmingsmarknader, trots Stundarskalas, trots lokala initiativ och aktiviteter. Eller så inte. Ta nu bara en sån sak som havregryn (som visserligen knappast är en renodlad finlandssvensk angelägenhet): det finns en starkt växande industri kring detta magvänliga och näringsrika sädesslag, nya produkter ploppar fram i en till synes aldrig sinande ström. Och jag tackar och tar emot. Morgonens havregrynsgrötportion får sällskap av djupfrysta buskblåbär, hallon, ibland också gul kiwi, kexsmulor (av havre förstås!) och blåbärssoppa. AHH! I en krissituation skulle jag troligen klara mig ganska långt enbart på denna rätt.
Rätt rätt är rätt vanligt nuförtiden på min i övrigt rätt enformiga menylista. Man tager inte vad man haver, man tager vad kroppen kräver.
Foton: Det senaste ca två åren har jag regelbundet snabbfotograferat (med telefonkameran) mina luncher, middagar och mitt ständigt återkommande morgonmål. Ibland har jag undrat: varför gör jag på detta viset? Men det har troligen att göra med en allt större omsorg om vad jag stoppar i mig. Att se portionen på bild påminner ett trögt minne om vad som är gångbart och vad som bör ratas. Dessutom finns det en inte alldeles oväsentlig visuell aspekt i detta spontana matavbildande: smakreceptorerna och näthinnans tappar och stavar är nämligen bästa kompisar.
Änglakamp
Visst, det råder frid och fred på många ställen runt klotet, det får jag inte glömma eller förbise, och jag omges av människor som även har andras väl och ve för sin närmsta blick. Jag känner av godhet, värme och omsorg, en omtanke som jag kunde och borde svara på mycket mera aktivt. Min vardagskokong är en självkonstruerad skyddad verkstad där jag nästan oantastlig fyller dagens minuter och timmar med att ordsätta tankar och känslor, bildsätta min omgivning och, ibland, även tonsätta en och annan rimmad vers. Jag är priviligierad som har hem, skydd och vänner. Av de sistnämnda lystrar den mest försynta och ihärdiga till namnet Tystnaden.
Men just i denna tystnad, i detta introspektiva grävande och rotande, stöter jag gång på gång på mörkare varelser, blinda skuggor och ångestspöken som tydligen uppmuntras av mina aktiviteter under huden. En stund härjar de nästan fritt men efter ihärdiga och medvetna räder i tankesnåren tror jag mig ibland kunna tämja dessa vilddjur, åtminstone behjälpligt och tillfälligt, med ord, bilder och toner. Men det är ett slit utan slut – ingen kreativitet utan ett dunkande hjärta och en blankglänsande panna.
Och i denna aktuella våldsbenägna och gränshänsynslösa vardag tänker jag: är fysiska och psykiska övergrepp ett resultat av bristfällig träning i självanalys och nyfiken inåtvändhet? Kanske många av dessa våldshandlingar i själva verket är ett uttryck för en oförmåga att se och ta ansvar för sina egna inre skuggor och demoner och som resulterar i att man i stället projicerar obehaget och olusten på andra? Eller handlar det om en mer eller mindre omedveten reaktion på en snedvriden andlig verklighetsuppfattning där Gud ses som en ondskefull nordkoreansk, eller rysk, diktator som finner en pervers njutning i att se människor lida? Om jag är utlämnad till mitt eget öde kan jag ju bete mig hur som helst.
Idag är det Mikaelidagen men också Internationella ickevåldsdagen till minne av Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhis ickevåldsmantra och ärkeängeln Mikaels kamp mot tillvarons mörka makter påminner mig om – hur viktiga olika konkreta åtgärder än är för att bekämpa övergrepp och aggressioner – att den viktigaste drabbningen sker i mitt eget inre. Innan jag kan frälsa världen måste jag möta mina demoner, våga se min egen potentiella ondska i vitögat. Och med änglars hjälp domptera den. Annars är jag bara en lika god kålsupare som Kim Jong-un, Vladimir Putin och Mao Zedong.
Den sistnämndas skugga blir jag dessutom aldrig kvitt.
[Texten publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg]
Fotografierna: Under ett besök i Österbotten för ett par veckor sen besökte jag också min vän Ehrengard Högnäs, 92, tyskfödd textilkonstnär som jag för femton år sen skrev en bok om; "Mellan varp och måne". Nu ville hon donera åt mig en ängel som en konstnär, Urle Westphal-Kolb, i Ehrengards barndomsstad Tönning har framställt. Ja, i själva verket har hon tillverkat många änglar, alla individuellt utformade, som sedan sålts på Julmarknaden i staden till förmån för den katolska församlingen. Lagom till dagens Mikaelidag har den nu fått sin rättmätiga plats högt över vårt vardagsrum.
Ode till en nästan bortglömd verklighet
Ibland blir det lite komiskt. När jag slår upp ordet ”drömmar” på nätet trillar en massa recept på småkakor fram på skärmen. Många kakor är förvisso drömgoda men somliga är tydligen så fantastiskt goda att det fått namnet Drömmar. De få gånger jag bakar blir resultatet oftast nånting som närmast kunde kallas Mardrömmar: platta sega saker som inte ska vara platta och absolut inte sega. När jag nu tänker på drömmar så tänker jag alltså inte på småbröd utan på den vanligen nattetid aktiva filmapparat som projicerar sina dramer under pannloben när kroppen sover.
Idag på världsdagen för drömmar – World Dream Day – slår jag ett slag för den drömska verkligheten. Och jag tar stöd i den franska psykoanalytikern Didier Anzieu (1923–1999) som med mina mycket förenklade ordparader förklarar drömmens väsen ungefär så här: Drömmen fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen fungerar också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder – stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.
Nästan alla människor drömmer, även om minnet av drömmen kan fallera. De enda som inte drömmer är spädbarn och psykotiska personer och det förklaras med att de inte kan skilja på vaka och sömn. Drömmens centrala uppgift är, enligt Anzieu, att dagligen återuppbygga det psykiska höljet. Att drömma är följaktligen oerhört viktigt med tanke på vår mentala hälsa.
Det här får mig att reflektera över samspelet mellan yta och innehåll. Kroppens spänst och styrka upprätthålls med fysiska aktiviteter men själ och ande söker i första hand sina näringskedjor under huden. Det måste rimligtvis innebära, bland annat, att mina medvetna fantasier och dagliga tankeströmmar på något förunderligt sätt beblandar sig med nattens drömbilder och kanske återuppstår som mer eller mindre medvetna insikter som hjärta och hjärna sedan fortsätter att processa – en gudomlig rundgång.
Och jag tänker: Gud talar visserligen ständigt till mig men kanske det bara är i drömmen som vi småsnackar så där riktigt otvunget – ja, det låter nästan som en lovsång (och här kommer dagens smått ansträngda ordlek) – som man ofta gör vid ett bord med drömgoda småkakor och varma drycker – Te Deum.
Midsommarmomentum
Jag hakar lätt upp mig på ord, vilket vanligtvis är roligt därför att: Utan ord – ingen tanke, ingen tanke – inget liv. Ungefär så. Vad jag alltså menar är att orden kommer först, sedan tanken. Jovisst, ibland har jag en tanke som jag bokstav för bokstav skriver ner men oftast öppnar sig innehållet först när jag skrivit ner några ord och meningar. Eller uttryckt på ett annat sätt: Meningsskrivandet är ett obegripligt sätt att skapa mening, att begripa det jag tidigare inte begripit, ord för ord.
Söndagen den 26 juni uppmärksammar FN Internationella solidaritetsdagen för tortyroffer men stående mitt i midsommarens fagraste landskap har jag all möda i världen att länka samman ögats blomstrande motiv och de våldshandlingar som min fantasi också är kapabel till. Jag vill självfallet hellre betrakta solupplysta ståndare och pistiller i macrolinsen än bli påmind om de mörka skuggor som själen också kan reflektera. Mycket ont har jag tänkt, sagt och gjort i mitt liv, ändå tror jag mig i grunden vara en rättskaffens man. Hur går det ihop, hur ska jag begripa denna kluvenhet, detta dubbelspel?
Paradoxalt nog kan midsommarens liv och lust, som ett slags kontrast, påminna mig om att det finns många verkligheter inbäddade i mig, egenskaper och karaktärsdrag som är allt annat än fagra och beundransvärda. I själva verket handlar mycket av mitt skapande – skrivandet, fotograferandet, pianoklinkandet – om att eftersträva något slags balans och harmoni i det som annars lätt kunde leda till både leda och destruktiva handlingar. Sålunda dämpas en potentiell dårskap med smågalen humor, mörka framtidsvisioner tempereras med ljusflödande digitala avtryck, och meningslösheten, världens och min, tyglas med ett ordflöde där avigsidans mörka trådar helt säkert kan anas i de till synes lättsamma formuleringarna.
Men det har jag så småningom förstått; det är inte JAG som skapar, jag är bara ett verktyg. Nej, inte "bara" – även jag är ett verktyg, även jag är en medskapare i tid och rum. Jag som så lätt noterar och hakar upp mig på de egna misstagen och felstegen har lite svårt ibland att tro att Gud kan klämma fram ljus och omtanke och skratt och glädje även ur en dyster själ. Midsommaren påminner om att det inte bara är möjligt, men nödvändigt – midsommaren som meningsskapande motvikt till mycken mänsklig misär.
Några veckor reste sig terrassens tulpaner höga och stolta mellan äppelträdet och cypressen men så, kort före midsommar kroknade skönheterna en efter en. I ett slags sista kollektiv bugning och nertryckta även av byiga vindar, gav de mig ett sista farväl. "Av jord är du kommen ...", Men bilderna lever kvar, nästan i en hel evighet.