Klara! Färdiga! Flanera!
Mer eller mindre instängd i min håla under lång tid blev behovet av rörelse så småningom allt mera akut; jag måste få röra på mig, min karga kropp kräver kläm och kurs, krut och kraft! Men nu när restriktioner och psykologiska barriärer mer eller mindre har raserats står jag visserligen på egna ben men har förlorat något av drivkraften och riktningen. En stor del av dagen tassar jag sålunda omkring i lokalen i väntan på inspiration, traskar ut på terrassen för att kolla blomsterläget och vankar stundom på bergsängen bland trefaldighetsblomster och liljekonvaljer på jakt efter liv och mening.
Men mitt gående är slående segt och helt stegmätarbefriat. I den bemärkelsen är jag en arvinge till den flanerargeneration som befolkade de europeiska storstädernas parker och esplanader för hundra år sedan. Min lite håglösa och obestämda framfart gör dock mera sken av dagdriveri, men jag ogillar begreppet som pes ... jag menar coronan; jag vill definitivt inte driva med dagen, i alla fall inte viljelöst och vingligt som ett frö i försommarvinden. Då är det bra mycket roligare att driva med sig själv.
Detta med att gå och röra på sig i olika riktningar är en hel vetenskap. Min sakta lunk i förortsenvirongerna kompletteras sålunda med ett återkommande strosande och spankulerande, släntrande och strögande i huvudstadens park- och torgfyllda city i hopp om att där möta andra sökande på sina motsvarande livsvandringar.
Och jag upptäcker många invandrare men knappast några utvandrare, och mest bara vanliga vardagsvandrare. Om de går i ljus och sanning, eller i sitt eget mörker, kan jag knappast avgöra. På parkernas sandgångar är det också lite tveksamt i vems fotspår jag ska gå. Hur var det till exempel med Jesus – vilken sandalstorlek hade han, hur långa steg tog han, vilka avtryck ska jag alltså söka efter? För det var ju det han gjorde; vandrade – knappast flanerade men vandrade – gick omkring, talade, lyssnade och väntar nu att jag ska gå i hans fotspår. Han som inte bara visar väg, men som är Vägen.
I dag på INTERNATIONELLA FLANERARDAGEN knallar jag längs esplanader och kajer, och med kameran hängande på axeln ger jag åtminstone sken av att inte bara fånga dagen men också vara en pilgrim på väg mot mål som hägrar. Det kallar jag framsteg.
Foto: Flanerare i Amsterdam.
En enda blick
Det är alltid lika fascinerande att höra nyhetsredaktören i TV, på väg mot sina digitala kartor i den konstgjort upplysta studion, säga de förlösande orden: ”… och nu är vi till sist framme vid vädret.”
Verkligen? Var då? Väder är väl per definition något som finns utomhus? Men exakt var vädret börjar och var vädret slutar är tydligen en kvistig fråga. Med dörren vidöppen till terrassen kan jag, stående på tröskeln, känna jordens dofter efter regnet där ute och förnimma försommarvinden som nyfiket tränger in i vardagsrummet. Slutar vinden, och naturens aromer, att vara en del av miljön när de kommer inomhus, eller …? Det talas ju också om inomhusmiljö? Finns det alltså något lite väder gömt mellan bord och stol och gardin? Knappast. Men det kan ju faktiskt regna in också. Utomhus är regnet helt klart (o)väder så min berättigade fråga är; när mera exakt upphör regn att vara väder och i stället förvandlas till ett försäkringsbolagsärende? Och miljön – den hör väl ändå definitivt hemma utomhus? Eller är jag helt ute och seglar? Är det bara jag som är ute i ogjort väder?
I dag den 5 juni firar vi World Environment Day / Världsmiljödagen och med temat Only One Earth / En enda jord i bakhuvudet stirrar jag en ladusvala mitt i planeten. Den sitter på en klen gren knappt en meter från fågelgömslet som i sin tur är en robust konstruktion av trä försedd med små luckor av glas som går att öppna och stänga. Med kameralinsen utstucken genom ett av dessa små titthål kan svalan visserligen se fotolinsen och kanske reagera på mina små rörelser, men inte se mig. En svala gör ingen sommar, sägs det, men å andra sidan: regniga somrar gör alla mer eller mindre svala. Jag känner dock stor värme för denna mörkblå-rostbruna snabbpilande skönhet som här tar en paus i sin luftburna jakt. Den fångar insekter, jag famlar efter insikter. Jag har utsikt, den har ingen insikt. Jag är inne, den är ute. Den kunde förvisso, om luckan lämnas öppen, i brist på annan sysselsättning ockupera detta gömsle en vacker natt. Men med sina smäckra vingpennor skriver den helt andra berättelser – de flesta dessutom miljömärkta – och av bara farten vet den att en svala inomhus gör att ingen somnar.
Gömslet, ladusvalan och jag – min lilla värld just här och nu är en helig treenighet där gränser inledningsvis alldeles självklart och snabbt noteras och respekteras. Men sedan plötsligt och överraskande överskrids dessa skiljelinjer, suddas ut och smälter bort: Min och svalans blick möts i kamerans lins.
En enda jord, ett enda gömsle, ett enda ögonblick. En enda gudomlig närvaro.
I själva verket
Idag söndagen den 22 maj firar vi Internationella dagen för biologisk mångfald. Och då läggs fokus på allt från osynliga pyttesmå organismer hela vägen upp till mastodonta träd och 170 ton tunga blåvalar. Anpassning och variation, mångfald mellan arter och ekosystem – hela detta naturens jättepuzzel som Gud en gång lagt håller människan självupptaget och många gånger systematiskt på att bryta ner. De senaste klimatrapporterna är dyster läsning och ytterligare ett bevis på att det är något grundläggande fel i människans uppfattning om sig själv och sin omvärld. När biologisk mångfald och mänsklig enfald frontalkrockar har vi kommit till vägs ände.
Och jag hakar speciellt upp mig på denna enfald, självfallet inte i bemärkelsen bristande intelligens men som ett uttryck för ett självcentrerat, självbelåtet och självbespeglande beteende. Det är nästan en ödets ironi att det bara är ett futtigt v som skiljer själv från själ. Eller kanske det egentligen är en gudomlig fingervisning om hur sammansvetsade en osynlig andlig dimension och en tung mänsklig kropp sist och slutligen är.
Den kraftiga fixeringen vid det hårda skalet ser jag kanske bäst hos den narcissistiska personen som nästan helt lever på hudens yta. Mången gång intelligent och verbal, men svårt upptagen av sin egen värdighet, är han en effektiv propp i samhällsmaskineriet på alla plan, högt som lågt. Paradoxalt nog anser personen i fråga att förhållandet de facto är det motsatta, att han ( i allmänhet är det han) kan och vet allt av betydelse. Och det är åtminstone delvis därför vi befinner oss i detta kritiska läge på vår planet; där självupptagna och andefattiga människor har spelutrymme uppstår ofelbart ofattbar oreda.
Själv är jag bara lite lagom upptagen av mig själv, bara så mycket att jag känner min litenhet inte bara in på kroppen men rakt in i själen. Men det slår mig med blixtens styrka att de som är så självupptagna egentligen helt saknar självkänsla, ja i själva verket saknar de många gånger känslor överhuvudtaget, åtminstone varma sådana. Och om det är något ett kallt samhällsklimat kräver så är det människor med värme och omtanke. Och konstigt nog är det samma människor som, med lite is i hatten och magen, ska svalka denna allt varmare jord. I motsats till narcissistens ensidiga repertoar, som leder käpp rätt åt kalhygget, måste jag, vi alla, lägga hela paketet – kropp, själ och ande – i blöt. Biologisk mångfald kräver självfallet även mänsklig mångfald, inte bara kropp. Enbart kropp är enfald.
Nej, själv är inte bäste dräng, själv är i själva verket sämste dräng.
Foton: Sothönan med sin nykläckta färgstarka unge är fotad vid Poroviken i Hertonäs strand. Bärfisarna plåtade jag förra midsommaren i Nådendal (viktig geografisk information ?), den goda och charmiga lemuren är avbildad på Skansen i Stockholm, och bilden på kvinnan med den miljövänliga huvudbonaden knäppte jag i Helsingfors i samband med ett stort publikt evenemang.
ögonBLICK
Sedan 2010 har jag årligen gjort en fotografisk översikt – rubricerad ögonBLICK – av det gångna årets händelser, smått och ännu mindre, stort och ännu större. Mellan pärmarna har jag samlat en salig röra av visuella element som flimrat förbi kameralinsen; stadens människor och liv på landsbygden, barnens familjer och speciellt barnbarnens intryck och uttryck, små kryp och nästan vilda djur på Andberget, utfärder i environgerna, ängar och vägar och vyer och landskap, konst och konserter, och årstidernas växlingar. Och mycket annat. Året 2021 fångades i exakt 475 fotografier på 96 sidor i formatet 300 x 300 mm.
Och min fråga till mig själv blir: Varför just dessa bilder av 10.000 möjliga? Vad säger insnöade lastbåtar och mastodonta skrotlager om mina visuella prioriteringar, varför alla dessa närbilder på terrassens sloknande tulpaner och fönsterkrockade fåglar? Och dimmiga stränder och hus i förfall och graffiti på väggar som knappt står upprätta – är det psyket som speglar sig i något som känns hemtamt och välbekant? Ja, jag undrar ibland vad jag med de digitala verktygen riktigt har ställt till med. Visst, i årsboken finns också alldeles normala bilder på alldeles normala människor, arkitektoniska skapelser med estetiska företräden, vackra blommor i macroformat och tillrättalagda motiv i hemmiljö. För att inte tala om alla dessa snabba turistbilder som bara måste knäppas. Men så uppenbarar sig där alltså också dessa motiv som väcker frågor, förbryllar och förvånar.
Så vad är då ett fotografi? Ja, det är väl ganska självklart att fotografiet speglar nånting av det som döljer sig i själen. Till en del handlar mitt fotograferande helt självklart om visuella smekningar, om lust och gamman. Men ofta också om ett mer eller mindre omedvetet sökande efter ett dolt svar, eller åtminstone efter en kommentar, en förklaring. Det är inte så att jag först ser och sedan fotograferar, perspektivet är ofta det motsatta; först kommer utsikten, sedan infinner sig, i bästa fall, insikten.
Människan är inte bara ett hus, människan är också en bildmaskin laddad med ett oändligt antal potentiella gudomliga motiv. Och med den visionen för ögonen framstår fotograferingen i en lite annan dager; det är kanske inte alls trivialt eller oskyldigt att knäppa bilder. Fotografering med gudslinsen påskruvad är i själva verket jämförbart med bön – en dialog mellan yta och innehåll, ett samtal mellan fotograf och den som ständigt levererar nya motiv.
Och då kan även ett brutalt fult rivningshus blotta konstnärliga fingeravtryck.
Fot(n)o(t): Denna text publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg. Och bilderna – ja, de är tagna för några dagar sen i Hertonäs där stadsdelen växer så det knakar i skyskraporna.
Morsan
Idag på Morsdag kör ordlekaren i mig igång på en gång. Mor-gonluft, Mor-se, Mor-bror, Mor-ot, Mor-fin, Mor-gondag och (hemska saker!) Mor-d. Ja, det är lite krystat och smågalet, det medges, men jag tror att mor Marianne – om hon levde skulle hon vara nästan 102 år – hade småskrattat åt mina verbala slängkyssar.
Och jag tänker på henne med värme. Ändan av den en meter breda väggen mellan kök och vardagsrum har jag målat mörkröd (bild nertill) och här hängt upp några av mammas konstnärliga alster; överst tre målade porslinstallrikar och under dem tre tavlor; en akvarellmålning med sagomotiv, en fusktavla med motiv från Paris och en oljemålning föreställande en kopparkanna med blommor stående på ett litet rottingbord mot en gråblå bakgrund.
Rottingbordet, det originala, står på golvet precis under målningen och speglar så att säga konsten mot verkligheten. Det lilla bordet – en gåva på pappas 60:e födelsedag 1953 – är täckt av sex kakelplattor som mamma kolorerat med gröna bladmotiv. På bordet har jag placerat pappas cigarettställ (även det målat av mamma) och en liten gumma i lera, kanske ett självironiskt porträtt av amatörkonstnären själv.
Men hur var det med den där parisiska fusktavlan? Jag kommer faktiskt ihåg när hon i min barndom nån gång på 50-talet skapade den. Duken var indelad i numrerade färgfält som motsvarade siffrorna i den medföljande färgtubslådan. Sen var det var bara att smeta rätt färg i rätt fält och – voilà! – triumferande vifta med konstnärsbaskern. Men det här var ett undantag. Mest målade mamma porslinstallrikar, koppar och fat, som sedan brändes och förgylldes.
På fritiden sydde hon pannlappar, huvor till kaffekannor och små dekorationstavlor på sin älskade Elna-symaskin som hon, på 1960- och 70-talen, dagtid sålde på Stockmanns varuhus. Sålde symaskiner alltså – pannlapparna levererade hon till Askartelutyö, en stilig liten presentaffär på Norra Hesperiagatan som förestods av hennes tre mostrar Pia, Sirkka och Ragni. (Apropå Pia – se Alla dessa mödrar nertill).
Mycket har jag lärt mig av mamma, bland annat att Skapelsen och det konstnärliga Skapandet har samma bakgrund och avsikt; att synliggöra det osynliga. Påmind om detta ska jag, den här gången, avslutningsvis alltså inte bjuda på någon av mina sedvanliga torra och jästfria mor-alkakor.
FOTON: Mamma föddes i Vasa 1920 och dog på självständighetsdagen 1999 i Helsingfors. Studiofotot är troligen taget i början av 1960-talet. På väggen nedan har jag samlat några av mammas skapelser. Ofta använde hon trollsländan som sin signatur och jag har ofta undrat vad som låg bakom det valet. Mamma kunde ju lite tyska; Wasserhexe och Teufelsnadel för ju tanken närmast till olycka och elände, till och med till onda makter. Eller såg hon bara de skimrande vingarna, kanske tänkte hon på deras korta liv? Men mammas sländor är mjuka och böjliga i formen, oftast bekymmerslöst lättsamma och livsbejakande. Framförallt hade mamma ett estetiskt sinnelag, det vackra och harmoniska stod i centrum för hennes pejlande blick, och det har jag troligen ärvt just av henne.
Ballongtankar
Det är riskabelt att tänka himmelshöga tankar dessa tider: Krockande rymdavfall, kärnvapenbestyckade missiler, interkontinentala ballistiska robotar, störtande flygplan, kameraförsedda droner … Och en massa annat som bara fantasin sätter gräns för – skyn är full av hot och skrot som jag inte har en chans att värja mig mot om de skulle råka trilla ner.
Och nånting liknande är det också i huvudknoppen: En massa negativa och destruktiva tankar som tidvis löper amok mellan hjärncellerna och helt sorglöst spränger välbevarade idébanker och tankelager till mos och förvandlar mitt mentala reservlager på några ödesdigra ögonblick till en rykande svart sothög.
Världen runtomkring, och min tankevärld – hur ska jag vrida och vända mig när utsidan tenderar att invadera insidan? Och jag tänker på alla dessa författare som skriver livsförvandlande texter och kompositörer som tonsätter odödlig musik – inte utgående från djup kärlek och euforiska känsloupplevelser men från bottnen av en svart sorg, från hudnära brister och förluster. Och även om jag nånstans i mitt innersta förstår att tiden ibland smetar helande salva över själen så kan jag inte undgå tanken att kriser och tillkortakommande också bär på potentiella välsignelser. Men det gäller troligen bara andra människor, knappast mig.
Första maj; vårkänslor, blomknoppning, solljus, sommaraning, kärlekskutter – hur fel fäster sig inte de bilderna på sönderbombade höghus, hur falskt klingar inte de orden i en narcissistisk despots blodtörstiga mun? Två verkligheter frontalkrockar och det finns knappast några trolleritricks som kan lösa den gordiska knuten. Vad göra? Det finns bara ett svar: Att på något sätt – kanske med ord, kanske i toner – försöka foga samman det orimliga med det rimliga, det svarta med det ljusa, det lätta med det tunga. Så gjorde också de första luftfararna på 1800-talet. De fäste en enorm gasballong över en tung korg av vide som hade plats för både människor och diverse vägande utrustning. Och när man sedan släppte ankaret drogs det förut så jordbundna ekipaget – till allas stora häpnad! – upp i höjderna med en nästan gudomlig styrka. Det omöjliga hade plötsligt blivit möjligt.
Idag på Första maj firar jag den omöjliga tankens ballongdag.
Foto: JAN UNESTAM är skådespelare och utbildad cirkusartist hos Ecole Philippe Gaulier. Han var med om att starta Cirkus Cirkör, han är magiker och skådespelare i Malmö Magic Maffia och konstnärlig ledare för Kompani Kanalje och Kompani Paradiso (tillsammans med Magnus Jarlöv). Dessutom har han startat och drivit nycirkuskompaniet Idiot Savant, nattvarietén Salong Giraff och sommarvarietén Varieté Hablingbo. Bilden är tagen i samband med Finsk-svenska handelskammarens 80-årsjubileum på Grand Hotell i Stockholm 2016.
Det nästan naturliga kretsloppet
Alla dessa yttre bilder och inre motiv som gnager mot varandra. Vad synfältet uppenbarar och hjärnan tänker går nämligen sällan hand i hand i min värld. Som nu detta med våren. När vinterns bandage viras upp och blottlägger fuktig jord, gräs och plantor är det som om tiden samtidigt skulle peka både framåt och bakåt: ”Kommer du ihåg rabatterna, minns du dofterna i fjol, smakerna, samtalen, upplevelserna, resorna”? Men också: Allt det som nu träder (!) fram i skog och mark är nytt, obrukat, aldrig förr upplevt och upptäckt, en gåva ännu försluten.
Så står jag där mellan en avlägsen gårdag och en icke gestaltad morgondag och vet varken ut eller in. Kalendern ger mig en vink om när solen ska stiga över horisonten men samtidigt mässar tidning och press samstämmigt om jordens successiva nedgång. Någonstans i min åldrande kropp krockar de här, och många andra, bilder med varandra.
När det löftesrika vårljuset fångas upp av näthinnan och reflekteras mot den gråsvarta – och just nu också blodröda – bakgrunden förstår jag att det är dags att tänka om, att vända på vyerna. ”Allt är inte guld som glimmar” men också ”Skuggor dödas i första hand med ljus”. Det handlar om positionering, kanske också om protest och profilering.
Där andra kämpar mot en fysisk övermakt för jag en patetisk strid med mina inre demoner Självupptagenheten, Bekvämligheten, Modlösheten. Det skarpa solljuset mejslar ut mina tillkortakommanden med suverän tydlighet och jag blir långsamt medveten om dessa plågsamma perspektivförskjutningar som årstidsväxlingarna aktiverar: Vårens ljus och själens mörker, sommarens tillväxt och psykets vissenhet, höstens mognad och andens förfall, vinterns vila och kroppens oro.
Det kan bara finnas en lösning på mitt paradoxala predikament: Jag måste svänga ut och in på mig själv, svara på den sol som skiner på mitt skinn, punktera den pessimism som rådbråkar mitt psyke. Och jag tar till stora yxan, det vill säga språket, och formar vårens första skriftställarcredo: Orden är meningslöshetens opponenter.
Och i ett huj känner jag mig nästan upplyst inifrån.
Framtidsutsikter
N.T. Wright, biskop emeritus i engelska kyrkan, berättar att han en gång åkte taxi i London och att chauffören, när det blev trafikstockning och bilen stod stilla, noterade biskopens klädsel och korset och började fråga honom om den aktuella situationen i kyrkan. Efter en kort stunds dialog noterade chauffören: ”Om det är så att Gud verkligen uppväckte Jesus från de döda så är ju resten egentligen bara rock and roll!”
Och så är det ju; bakom och bortom denna världsliga röra väntar ett nytt liv, en annan verklighet, så annorlunda men ändå på något sätt bekant. Är jag medveten om den, kan jag på något sätt visualisera den tanken? Och hur påverkar den insikten mitt liv här och nu? Guldglänsande gator och harpospel på molnkanter kan jag bra undvara, likaså ett oändligt lyssnande till en änglakör. Och en evig sysslolöshet, om ock fridfull, är inte heller särskilt lockande.
N.T. ”Tom” Wright, en av världens ledande forskare i Nya Testamentet, konstaterar att troligen de flesta människor, även kristna, inte bara har en snäv men också felaktig bild av vad som väntar oss efter döden. Han talar, hänvisande till Bibelns löften, om ett slags tvåstegsraket (mitt ord). Efter dödsögonblicket förflyttas vi först till kretsen kring Kristus och vilar där i frid och fred. Sedan, på den yttersta dagen, som Gud bestämt, kommer himmel och jord att förenas – här på denna jord, inte nånstans diffust avlägset bortom rymderna. Och vi ”vilande” människor uppstår i våra förhärligade kroppar till ett fullkomligt liv, totalt fritt från allt vad krig och elände heter, till en ständigt nyskapande verklighet, till en tillvaro i stor gemenskap och glädje, till liv och lust.
Obegripligt, javisst. Jag kan inte förstå hur min förhärligade kropp kommer att fungera, att den faktiskt kommer att vara en kropp som både jag och andra känner igen, att jag kan röra andra och själv bli berörd, att jag inte är bunden vid materia men ändå kan äta och dricka. Och att jag, högst sannolikt, med stor iver fortsätter med mina skapande aktiviteter och slutför projekt som blev på hälft här i denna trånga tillvaro, och förväntansfullt tar itu med helt nya lockande utmaningar, kanske i samarbete med många andra.
Så här visualiserar jag min morgondag. Hur ser din evighet ut?
Foto: Efter timmar av vandring i stekheta parker och magnifika salar i palatset Alhambra (Granada) är det paradisiskt skönt att vila i trädets tidlösa skugga.
Ord och Mening
Vi befinner oss alla i två verkligheter; den lilla privata, och den stora världsvida. Min lilla värld är terrassen: Jag sitter vid mitt arbetsbord och skriver invid ett antal fönster av vilka tre stora, och den glasade dörren, vetter mot den trettio kvadratmeter stora terrassen medan de övriga tre fönstren öppnar sig mot Andberget. Fönstrens mängd och ljusets generositet gör att jag ständigt befinner mig i ett slags mellanläge, i ett gränsland. Bara några tunna glasskivor skiljer min inre värld från terrassens, just nu i blötsnön gästad av fem koltrastar, några sparvar, två talgoxar och en blåmes, som alla tar för sig av läckerheterna i de fem matstationerna. Urban, ekorren, flyger och far; nu gnager han på jordnötter tätt invid körsbärsträdets stam. Det är lunchtid på Café Terrace.
Men här inne under huden hörs bomber krevera långt borta, eldslågor flammar till, sten och trä och allsköns bråte flyger omkring, människor skriker, kvider och stönar. Ett nästan fysiskt illamående vältrar sig i solarplexus-trakten och jag har svårt att koncentrera mig. Det är för mycket sagt att tankarna irrar; mina tankar får överhuvudtaget ingen fart, troligen ligger de utslagna nånstans, bedövade, kanske förintade. Där ute fortgår snöfallet och matjakten, här innanför är det moltyst och förstelnat.
Om det är nånting jag lärt mig av skrivprocesser så är det att meningslösheten, åtminstone i mitt fall, bara kan motarbetas med meningar. På något gudomligt sätt framkallar några tveksamma ord och ofullkomliga satsbildningar ett antal bilder och sammanhang som sedan, efterhand, tapetserar sig på släta och obrukade tankeväggar. Den nästan totala tystnad och tomhet som jag tampas med varje dag, liksom alla dessa obestämda men helt reella känslolägen som kladdar på kroppen och snärjer själen, är tydligen en förutsättning för att detta interna renoveringsarbete ska kunna fortskrida.
Varje uppstånden dag upprepar jag de magiska orden: Ord, bli till!
Och ibland, nästan alltid, börjar klotet rotera.
Ärke
Jag kommer faktiskt ihåg det ganska tydligt; att stå där framför klassen vid svarta tavlan och bli avslöjad för att inte förstå läxan, att inte fatta de algebraiska finesserna, att inte räcka till, att vara en riktig ärkeidiot. Tjugoåtta par ögon par stirrade på mig, den alkoholiserade matematikläraren sluddrade att jag även i fortsättningen lika bra kan låta bli att försöka, det blir ändå underkänt på betyget. Dom fälld, orättvisa skipad.
Att stanna på klassen var genant. Att stanna två gånger var närmast ofattbart. Så krönte jag statistiken genom att stanna ytterligare en tredje gång några år senare. Däremellan sysslade jag med en lika vilsam som villsam villkorsläsning på somrarna, tills jag en ful eftermiddag mitt i gymnasiet gjorde mitt livs klokaste beslut och helt resolut steg åt sidan.
Det fanns nämligen ett halmstrå och det var språket, det svenska språket. Även om jag upprepade gånger stannade på klasserna så snubblade jag bara ibland på ordklasserna. Och jag märkte att det gick att vrida och vända på bokstäverna, leka med ord, svänga saker och ting uppåner och ändå – eller kanske just därför – begripliggöra det obegripliga: Det meningslösa skulle helt enkelt med meningar avslöjas, upplösas, tillintetgöras. Faktum kvarstår än i dag: Jag är en bokstavstroende.
Två högskoleexamen och femtio år senare skelar jag fortfarande på verkligheten och gör en dygd av nödvändigheten, det vill säga använder detta bollande och jonglerande för att avslöja vad som försiggår inte bara bakom den egna pannloben men också i andras snedvridna retorik och grötmyndiga ordharanger. Och jag, en före detta ärkeidiot, känner en viss tröst att det var en ärkeängel som bebådade (vilket ord! – ”tillkännagav”) en helt vanlig enkel tonårsflicka inte bara att hon skulle bli gravid men framförallt att hon skulle föda Den Högstes Son. Kan det bli mera osannolikt, kan det fantiseras en mera fantastisk information än så! Jag, en helt vanlig enkel pensionär, vill också bli gravid med gudomliga ord och föda fram levande meningar som ska rädda en hel mänsklighet, också jag vill bli överväldigad! Eller är det för mycket begärt …?