Mellan nu och sen
Vintern vänder de ljusnande tiderna ryggen. Idag är det inte bara Vårdagjämning men också Internationella glädjedagen och Världsberättardagen. Slår man ihop allt det där till ett enda ord så får vi en nykonstruktion som gärna kan införas på listan över viktiga temadagar: Vårglädjeberättardagen. Och jag kan genast berätta att min egen lilla vårlycka närs av det faktum att terrassens snö och is snart ska ersättas av gräs och blom, innevistelse ska bytas mot utesitt och den bleka huden solmålas med brun färg. Och redan nu gläds jag åt att, ljusbelyst och klorofyllig, kunna fortsätta med att lösa upp mina ordknutar och i koncentrerad tystnad räta ut mina trassliga tankar till nästan raka meningar. Men också att fotografera, klinka piano och skriva visor, kanske också greppa kolstiftet. Skapelsen uppmuntrar skapandet.
Men så tystnar jag plötsligt, glädjen stelnar till en grimas och vårdagen jämrar sig högljutt. Mitt inne i fastan når mig ångestropen från Europa som en krass påminnelse om att livet också bjuder på motsatsen – den blodiga Höstsorgstystnadsnatten. Där i korsvägen hörs spikslagen redan eka och ingen kan undgå att notera de svarta skyar som hopar sig i hotfulla formationer. Vi som följer dramat på avstånd står här förvirrade och förtvivlade och rådlösa – det var just det här som INTE skulle ske, och allra minst just nu. Ingen vill ju uppleva explosiva projektiler, urblåsta hus och städer i aska när tussilagon ska titta fram mellan tuvorna och videkissorna svansa vita mot en klarblå himmel. Det är så fel, så fel. Rädsla och oro beblandas med skuld och skam när framtidshopp riskerar att krossas till gårdagsgrus. Mitt Vårparadis överskuggas av ett Hösthelvete.
Men det är ju just det som fastan också handlar om – att förbereda sig på ett möte med det osannolika. Att krig kan förvandlas till fred, att sorg kan uppstå i glädje. Och att tystnad ska fyllas med vårliga berättelser som aldrig tar slut. Men först måste klockan stanna så att evigheten ska få plats att breda ut sig i sitt utrymme. För även tiderna är två: Det finns ett nu som förgår och ett nu som består.
Och där emellan står ett kors.
Spår
Utanför fönstren här på Andberget lämnar stadskaninerna, och en och annan hare, sina pregnanta tassavtryck i den solbelysta marssnön. Rytmiska markeringar av framsteg och snedsteg avslöjar färdvägar okända för mig som just nu har fullt upp med att hålla reda på min egen och framförallt världens gång. Vilket osökt får mig att tänka på vilka spår jag lämnar efter mig. Knappast några alls, eftersom jag med undantag av en promenad i arla morgonstund och en kort länk på kvällen – av smittoriskskäl i första hand och allmän lätt lättja i andra hand – mest håller mig inomhus.
Nej, mina fotavtryck är i praktiken lika med noll. Men det kompenserar jag å andra sidan med desto fler fingeravtryck på de digitala kreatörsverktygen skrivmaskin, piano och kamera, som vid det här laget är kladdigare än lovligt. Jag har nämligen den fula ovanan att sleva och slafsa egenbakade och småflottiga – men sockersnåla! – havrekakor i hopp om att skapargnistan på det sättet snabbare ska flamma upp. Den arma själen, dödsdyster och livshungrig, följer med avsmak kroppens fasteförnekande utsvävningar och kan bara hoppas på upprättelse och uppståndelse längre fram. Trots allt, och trots att ingenting tyder på det just nu.
Och så har vi denna självupptagna, självförhärligande och våldsbenägna längtan efter synliga spår i historieböckerna som jag gång på gång läser om i hufvudstadstidningen? Jag har tolkat den som ett paradoxalt och osannolikt uttryck för psykisk nakenhet och andlig kortslutning och som söker sina förklaringsmodeller i tidig barndom. Ömhet och närhet lämnar spår, men kärlekslöshet får hudens porer att stelna till ett pansar. När känsligheten sedan avtar och till slut försvinner bottenfryser samtidigt också empatins djupa källflöden. Kvar blir ett skelett omslutet av en livlös hudkappa som, för att skyla sig, nu frenetiskt och självupptaget famlar efter yttre attribut som titlar, pengar, sex och makt. Den inre döden förblindar och förvränger verkligheten, skuggor fladdrar olycksbådande och gränser utplånas. Ett snärtigt armbågsslag i magen, en projektil mot ett ukrainskt barnsjukhus – skamlösheten avslöjar sin grinande dödskalle i smått och stort.
Och sånt går inte spårlöst förbi.
ALTER EGO
Han heter Tage Toll. Tage för att det är ett ”taget” namn, Toll för att det ännu på slutet av 1800-talet fanns någon enstaka Toll sittande där längst ute i ändan på en smal och bräcklig släktgren. Och smått förvirrad och borttappad i den verkliga världen som han är, passar det honom alldeles utmärkt att vara lite tollo. Att Tage Toll är en produkt av fantasin ska inte uppfattas som en ursäkt eller bortförklaring, allra minst som en drift med genetiska föregångare eller deras historiska bravader. Nej, nej, nej – Tage Toll har den allvarliga blicken och de närsynta ögonen stadigt fästade på morgondagen, både den kalendariska och den himmelska.
Tage Toll har en förkärlek för religiöst struntprat, gärna invirat i aforismens skräddarsydda fodral, eller uttryckt som ett nästan begripligt tänkespråk. Om sanningen saknar sälta så ska den åtminstone smaka sött. Tycker Tage Toll, som för övrigt också vurmar för allitterationer. Senaste sommars transpiratoriska temperaturer fick honom att haka upp sig på T: Trendigt trimmad i turkos t-skjorta tillreder Tage Toll te trots terrassens tropikvärme. Men just nu ligger vinterterrassen inbäddad i ett stelfruset snötäcke och Tage Toll tänker mest på alla ljud som inte hörs. Efter ett evighetslångt grubblande plitar han sålunda högtidligt och inåtvänt leende i sitt midnattsblåa anteckningsblock: Som en spindel ljudlöst vakar över sitt nät väntar Gud på att min själ ska fastna i tystnaden. Det är så elegant formulerat att Tage Toll nästan drabbas av religiösa rysningar.
Men i övrigt är Tage Tolls tankekonstruktioner inte mycket att hänga i predikstolen. I brist på mer eller mindre innehållslösa satsbyggnader plitar han därför ner sina självstulna synonymer – ett slags språkets reservdelar – som han eventuellt kan ha användning av i ordfattigare tider: Bönehus – baljväxtskal. Korsdrag – blåst på gravgård. Prästrock– sakral rumba. Men i övrigt, när tanken rullar på som bäst, får Tage Toll en obetvinglig lust att uppfinna hjulet igen. I sitt nymornade väckelsetillstånd skumpar de inre bilderna fram över hans tidigare så torra tankeöken och helt mödolöst formulerar han så till slut dagens – eller kanske det är morgondagens? – sanning: I kroppens hus är själen husbonde. Men fastighetsägaren heter Andén.
FOTO: Väggutstyrsel på Portobello Road i London.
Tre tankar med Ukraina i hjärtat
Tystnaden är smal och hög
vertikal som högtiden
sammanpressad mellan tidens larm
och kroppens klagan
Styrkans svaghet och
svaghetens styrka
Katedraler hyser rymder av ljus
röster talar utan ord
evigheter ekar
Småsaker
Nu ska jag berätta om min havregrynsgröt. Inte vilken havregrynsgröt som helst, och absolut inte den som är tjock och kladdig. Men om den som är en återkommande morgongåva åt mig själv – sammetslen och magsmekande. En och en halv deciliter havregryn, fem och en halv deciliter vatten, + lite salt, får småputtra i tio minuter innan jag fyller på med en dryg halv tesked phylliumpulver (”loppfröskal”). Det hela får sedan dra en minut medan jag plockar fram buskblåbär och hallon ur frysen, och sockersnål blåbärssoppa ur kylskåpet.
En djup tallrik – ”Taika” (Magi), med ett dekorativt mönster i blått och rött och en djuraktig elegant figur i centrum, designad av Klaus Haapaniemi för ett internationellt känt finskt företag, får härbärgera hela härligheten. I med gröten nästan upp till kanterna, på med bären, och till sist ett generöst stänk av blåbärssoppan. Och, som kronan på verket, ett par teskedar av min egen mix av krossade havrekex, cocosflingor och några smulor choklad. Vardagslyx? Ja, sannerligen!
Och så här fortsätter min dag, fylld av småsaker, gryn och flarn: Sängbäddning och korsdrag, vattenpåfyllning av luftfuktaren, jordnötskross och solrosfrön åt terrassens småfåglar, gratulationer åt en FB-vän, ett och annat mejl. Men mest långa stunder vid datorns tangentbord funderande på enskilda ord och meningar som bara avbryts av korta utfärder till kylskåpet, toaletten, terrassen.
Ögonen återkommer gång på gång till skrivbordets nästan organiserade röra; några aktuella böcker, flera anteckningshäften, en kalender, två små högtalare och ett litet gylleninramat foto föreställande en halv Runebergstårta med texten This is a piece of cake. Vidare ett ägg och en miniatyrsnurra av trä, en nästan platt sten med en påmålad ängel omgärdad av fem stjärnor och texten Schutzengel, och en tudelad liten gyllene ikon. Och på det smala fönsterbrädet precis bredvid mig till höger; fem behållare med skrivverktyg, en tejprulle, en knytnävsstor stressboll i form av ett jordklot, en konstnärligt utförd liten kanin i lera, en temperaturmätare (ute och inne), några ….
Alla det här, och tusen andra detaljer, tar jag dagligen nästan för givet. Och det är de. Givna. Som gåva.
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
I väntan på Vadå?
Det finns åtta miljarder människor på jordklotet just nu. När jag skriver den här meningen är antalet mera exakt 7 926 182 820. Men bara någon minut senare är de tre sista siffrorna uppe i 998. Och ytterligare sextio sekunder senare är de sex sista siffrorna 183 135. Och så där tickar det på. Med fart.
Åtta miljarder … Jag kan knappt hålla reda på de några tiotal som finns i min lilla skalle. Några få träffar jag öga mot öga, men 99,99 % av ”mina” människor finns i huvudet. Är jag riktigt petnoga så kunde också de där övriga 7 926 183 444 befinna sig nånstans under pannloben om bara min arma skalle skulle räcka till. Men redan med några tiotal vänner och bekanta och släktingar och grannar i daglig åtanke har hjärnan fullt upp med att uppdatera fakta och städa bort förbrukat minnesgods. Och den processen har ytterligare trögat till sig under de senaste två åren i takt med att de meningsskapande sociala banden har fallerat och de organisatoriska nätverken trasats sönder och tystnat. Lägg därtill alla andra kriser och krigshot på det globala planet och det kanske finns en alldeles naturlig förklaring till att det ekar så tomt i den igenbommade kroppen.
Det har uppstått ett vakuum i min dagliga tillvaro. Den inre tomhetskänslan står onekligen i en viss kontrast till det liv som bevisligen brusar och rusar i min omedelbara närhet. Det är då jag tänker på de där övriga 7 926 183 998. Ju fler människor på klotet desto mer trängs jag ut i marginalen. Eller? Hur är det möjligt att detta överflöd av liv som jag omges av knappast alls når in under min hud? Är jag dum i huvudet? Är jag dement? Är jag död?
För precis sjuttio år sedan skrev Samuel Beckett sitt absurda drama I väntan på Godot. Didi och Gogo sitter vid ett träd och väntar på Godot, som aldrig kommer. Alla försök till kontakt och meningsskapande dialog dem emellan liksom bara rinner ut i sanden. Allt är bokstavligen meningslöst, drömskt, overkligt. Lite åt det hållet är det också med mig idag. Också jag famlar, försöker formulera en mening, upptäcka ett sammanhang, också jag dröjer i tanke och handling, spanar både utåt och inåt. I väntan på Vadå?
P.S. Nu är vi 7 926 184 548.
Snömorgon
Jag sitter vid pianot och småkraxar en egen melodi till Jarl Hemmers dikt Snömorgon, den som slutar med orden ”själens reningstid”.
Reningstid … Jag tror mig ana vad han syftar på men själv känner jag mig allt annat än renad, möjligen luttrad. Har det nånting med 2000-talets varierande väderlekar att göra? För hundra år sen, när Jarl Hemmer var knappt trettio år och redan förde de svåra själskamper som blivit hans livsöde, var vintrarna verkliga vintrar – kyliga, snörika, långa. I den kontexten var ett mental reningsbad ganska naturligt förknippat med den kallaste årstiden.
Drivan ligger milsvitt med gnistor översållad
rymden är ett ljushav, som svallar utan strand.
Somliga bilder krockar med min egen verklighet. Visst, snödrivor och vinterinpackade träd och klippblock ser jag rakt framför ögonen, men de milsvida glänsande vidderna finns nog bara i fantasin. Själv är jag omsluten av höghus och trafikfyllda leder, människor, berg och parker, och kan svårligen upptäcka ett helt öppet, orört landskap i min omedelbara närhet. Men rymden ovanför mig är den samma som Hemmers – ett ljushav som svallar utan strand.
Solen stiger högre: som ett norrsken den sprutar
flammor in i skogen, där skuggan drömmer blå.
I min sinnevärld, reningstidsdecimerad och inte heller särskilt informationsvaccinerad, väcker uttryck om norrsken som sprutar flammor associationer till krig och kanonmuller. Och det beror knappast på något annat än det vapenskrammel och ordartilleri som just nu med sådan intensitet speglas i media och alltmer tenderar att även invadera min själ. Om det är nånting jag verkligen skulle behöva så är det öppna, gnistrande, vida inre vyer som kunde lägga ett vitt lugnande täcke över en instängd kropp och ett pressat psyke. Men när jag mellan tonslingorna noterar träden utanför terrassen sammanfaller ändå Hemmers blick och mina ögon i den sista versens ljuvt krassa konstaterande:
Tallen höjer tindrande sin vinterhuva fållad
mjukt i svala svandun av snönattens hand.
Långt är det sen sommaren, och långt är det till våren.
Nu är vinterns höga helg och själens reningstid.
Kanske inte ett iskallt dopp i en vak, men dock en uppiggande ord- och bilddusch. Och ett slutackord i C maj 7 ...
Stum
Om jag bortser från de ljud som vind och regn och åska och snöfall – alltså väder och oväder – åstadkommer, och inte heller hakar upp mig på städernas trafikbuller och radions och TV:n auditiva output, så finns det ju faktiskt också en väldig massa småljud som bryter den välsignade tystnaden; sus och brus och prat och pladder, suckar och stön och tinnitus och Gud vet vad allt annat. Ja, i själva verket är det ljud kroppen och dygnet runt.
Och som om inte det här skulle vara krävande nog att hantera och stå ut med; nu har tystnaden också börjat tala, Nå, det har den kanske gjort tidigare också men inte i den här omfattningen och inte så här högljutt. Tala och tala … Ibland talar tystnaden, men oftast bara viskar den. Eller mumlar. Men vad är tystnad, egentligen? Ett tomrum som tanken – eller Gud – tapetserar och möblerar?
Det här kom jag att tänka på när jag hyvlade röd Emmental ost häromkvällen; den smakade nämligen inte riktigt som det brukade. Det var då jag plötsligt förstod orsaken; det är hålen i osten som gör smaken! Och den här specifika ostbiten saknade de nödvändiga hålen. Emmentalosten kommer ursprungligen från Schweiz men jag är ganska säker på att hålen, och därmed smaken, kommer från himlen. Det är för övrigt något liknande med musiken och som nån fifficus uttryckte det så här: Det svarta i partituret är noterna, det vita är musiken. Underförstått: kompositören ristar musikaliska hieroglyfer, Gud ger tonerna.
Det är mycket jag har svårt med och tystnaden hör definitivt till detta obehagsområde. Ja, inte frivillig tystnad förstås, men den ofrivilliga, påtvingade, omutliga. När jag sålunda nu står här hopklämd mellan å ena sidan alltför många påträngande ljud utifrån och en till synes (”hörandes" …?) kompakt tystnad inifrån frågar jag mig: Ska jag vända oljudet, eller den olustiga tystnaden ryggen?
Troligen.
Nej, det är inte lätt. Men kanske det inte heller är svårt. Att det som inte är, inte syns, inte känns, inte går att beröra – alltså ostens hål – kan vara det som ger smak och mening och ton åt livet, är så ofattbart att jag blir helt nollställd. Och stum.
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Foto: Gitarr avbildad i Musikmuseet Fame som finns i anslutning till köpcentret Tripla i Böle, Helsingfors. Fotot är lätt manipulerat i Photoshop.
Ordhud
Ordens och meningarnas magiska föreställning. Nya vyer och verkligheter uppenbarar sig klart och tydligt allt eftersom språket rullar igång. Jag läser en text, lyssnar på ett tal, och ofelbart börjar ett bildspel och en dramaturgi forma sig under pannloben. Men det är inte bara visuella landskap som tornar upp i tankehorisonten, också känslostormar och emotionella högtryck gör sig påminda under huden, små ordskalv på ön Patos sänder tsunamivågor längs hela min kroppskust. Så drabbas också jag av detta flöde som både kan bevattna och berika, dränka och förstöra.
Språk är som isberg: En del av orden hörs och syns men det egentliga innehållet ligger fördolt, men tillgängligt för den nyfikne djuphavsdykaren. Det här är romankonstens domäner; författaren skapar med lust och hjärta alternativa liv, verkligheter som ibland är mera verkliga än verkligheten själv. Orhan Pamuk, nobelpristagaren, står där och föreläser om ordet naïveté, ett slags barnslig öppenhet, som krävs för att kunna leva sig in i fiktiva livsberättelser. Romanförfattarens främsta mål och mening är att upprätthålla en illusion av verklighet.
Och det är denna naivitet, denna oskuldsfulla tilltro till parallella liv, som nu håller på att smulas sönder. Pandemier, miljöhot och vapenskrammel är några av de våta tunga mattor som lägger sig över min kropp och mitt psyke och jag orkar knappt andas, än mindre fantisera och formulera. När den meningsfulla dialogen minskar ökar i stället de grötmyndiga och jagfokuserade rösterna och vardagen plattas till, blir endimensionell och kvävs till slut i ett skummande ordöverflöd.
Det här är jag mest rädd för; att jag ska tappa min språkdräkt, bli tyst och stum. Den enkelriktade litania som press och media levererar gör sitt bästa för att redan nu spika fast mig i något slags tankekors, och jag kämpar för att komma loss eller försöker åtminstone slå dövörat till. Men det hjälper föga. Till slut, när inget annat återstår, ropar jag förtvivlat: Min hud, min hud, varför har du övergivit mig!
Det är då jag vaknar till min gamla vanliga kropp, oändligt lättad att lämna drömmens verklighet.
Foto: Två textfyllda dörrar i Madeiras huvudstad Funchal. Bilden är manipulerad i Photoshop – originalet kan du se längst ner bland Veckans foton.
[Texten ingår också i andetag.blogg.hbl.fi]