Glad midsommar!
Somliga lindar av olvon en midsommarkrans, jag lyfter på rabarberhatten och önskar alla blåggbläddrare en skön midsommarhelg! De senaste månadernas isolation och världens febriga tillstånd till trots får vi hoppas och tro att vardagen så småningom ska återgå i något mer förutsägbara banor. Under tiden får också jag lära mig att leva i nuet, och se och ta in allt överflöd naturen bjuder på. Själv återkommer jag till det egentliga bloggandet från och med den 1 juli.
Sommarsnö i Paradiset
Terrassen, trettio kvadratmeter stor, är en värld i världen: I första hand för oss som större delen av året i huvudsak betraktar den från fönstrens inre sida, men också något lite för ett gäng vingliga typer, framförallt blåmesar, talgoxar och sparvar som under den kallare perioden åtnjuter ett, eller sannolikare flere dagliga mål mat ur diverse matstationer, både fasta och tillfälliga. Till de återkommande gästerna på Café Terrace hör också Urban (alla ekorrar heter Urban), en påträngande men nog så charmig typ som vid behov utför ganska så avancerade gymnastiska rörelser för att komma åt godbitarna. Mera tillfälliga gäster är Sveik & Svetlana (ett ringduvepar), familjen Mustang (möss), Pavarotti (råttor) och Frankenstein (småvessla). Den sistnämnda har, vitpälsad, slank och elegant besökt utskänkningsstället bara en gång för några år sedan och då inmundigade han helt brutalt familjen Mustang (som inte fanns på vår menylista). Familjen Pavarotti, sex glupska och snaskiga typer, lyckades vi efter idogt infångande för ett drygt år sedan helt göra oss av med och de är nu helt portförbjudna. Ingen pardon! Någon enstaka gång har en stadskanin (namn okänt) lyckats klämma in sig under terrassporten, och för några år sedan lunkade Metro (igelkotten) smågrymtande omkring bland tulpaner och en illa växande gräsmatta. I några fall har terrassen också fungerat som underlag för fönsterkrockande fåglar, bland annat hackspett, rödstjärt, stenknäck, koltrast, gulsparv och till och med en sparvhök. Men någon gravgård är terrassen dock inte. På eller strax utanför terrassen bortdomnade har vanligen funnit sin sista vila under något träd på Andberget. Och fast berget heter Sorsavuori på finska så brukar jag betona den And-liga förstavelsen för att liksom understryka omgivningens nästan sakrala dimensioner. Men ibland går det helt åt skogen också i det här paradiset: Just nu ligger det ett lokalt lågtryck över terrassen och ett ymnigt sommarsnöfall har lämnat äppelträdet frysande och naket. Det är säkert ett resultat av den förrädiska Ormens aktivitet? Det tror åtminstone vi som annars gärna rör oss här i den oförstörda grönskan. Ja, ursäkta, jag glömde visst att presentera mig: Adam heter jag, min kompis lystrar till namnet Eva.
Terrasstrassel
Den egentliga yttre terrassen är 35 kvadratmeter stor, muromgärdad (en dryg meter hög) med en liten port som öppnar sig mot Andbergets högsta topp (17 hisnande meter ovanför havsytan). Från början var ytan (terrassens, inte bergets) beklädd med små men stentunga betongplattor som dock fick ge vika för en betydligt kreativare och konstnärligare konstruktion: Ett stort hjärta (ca 4 x 5 m) av småsten omgärdat av en gräsmatta som i sin tur inhyser ett körsbärsträd, ett äppelträd, en cypress, två rhododendron-buskar och en buske av mera obestämt ursprung och innehåll. Men det låter bättre än det är. Problemet är att den luggslitna gräsmattan mera påminner om min flint (lite växt här och där, med betoning på lite), att körsbärsträdets körsbär är mer än lovligt sura, att äppelträdet i bästa fall lyckas framklämma några sura kart vart annat år och att bara den ena rhododendronbusken blommar årligen, men då å andra sidan desto ymnigare. Så gör även körsbärsträdet som under två veckor i slutet av maj slår ut i en fenomenal kaskad av vita blomster som sedan som sagt, efter två veckor, avslutas i ett ymnigt snöfall. De femtio övriga veckorna står den sen där, avklädd, och bara glor. Sån är situationen på terrassen när den är som bäst, men nu är vi i mitten av april och ännu bara en hårsmån från när det var som sämst.
De gamla trätrallarna på den forfarande betongstensbeklädda inre terrassen (8,5 kvadratmeter stor och delvis glasomspunnen) var sk(r)attade åt förgängelse redan senaste år men nu, senaste veckoslut, blev det plötsligt fart på kropp och plånbok – vi köpte nya trallar. Vilket rimligtvis betydde att de gamla skulle bort. Stor städning utbröt utomhus: "Det som göms i..." brukar man ju tralla lite lättsamt i självironiskt övermod och, javisst, alldeles riktigt: Där under låg en hel höst begraven, dock (lyckligtvis) inga mösslik eller fönsterkrockade fåglars skelettrester.
Här har det nämligen krockats lite på samma sätt som på tidigt 1960-tal i hörnet av Runebergsgatan och Tölögatan där jag från mitt tonårsfönster på tredje våningen regelbundet kunde blicka ner över vad som i värsta fall kunde bli resultatet när trafiken rusade lite för ivrigt vid fyrasnåret. Men i motsats till gårdagens mer eller mindre betydande plåtskador får jag i bästa fall, med kameran som vittne, nu upprepade gånger tillfälle att detaljstudera finesserna i de skapelsens under som kallas fåglar. Men det må genast vara sagt: Jag är mera fascinerad av färg och form än av taxonomi. Så att när jag nu påstår att ovanstående avsvimmade fjäderfä på terrassgolvet är en rödstjärt så är jag beredd på zoo-logiska mothugg eller annars bara ologiska tillrättavisningar. Men, erkänn bästa amatörornitolog, det måste ju rimligtvis vara en rödstjärt: Se bara på de stiliga bruna fjäderpennorna längst bak!
På lördagen var det koltrasten som dunsade mot rutan och landade vimmelkantig mitt i den stora krukan med ljung. Där satt den sen och stirrade hjälplöst omkring sig, ungefär som när en boxare blir nerslagen och tycker sig bara höra fågelkvitter i den arma skallen. Fast i det här fallet var det förstås tvärtom... (Nedslagen fågel hör boxare flåsa i fjädrarna...? Nää, det där blev helt galet, men du förstår vad jag menar...? Eller...? Äh, strunt det samma... Till saken): I allmänhet, och så också denna gång, räcker en tio-tjugo minuters återhämtning för att få alla fjädrar och fnurror på rätt tråd. Naturen är förvisso alldeles fenomenal på att fixa smärre blessyrer och jag behöver agera begravningsbyrå bara några gånger per år.
Men nu handlade det alltså om de nya trätrallarna på den inre terrassen. De inköptes i en stor järnhandel i Esbo på lördagen av en ung sympatisk försäljare som serverade siffror och tekniska egenskaper med en imponerande självklar elegans, och till sist även, tillsammans med en mera tystlåten kollega, bar alltsammans ut till bilen och till och med skuffade in bråtet i bagageluckan: Sexton trätrallar i mörk grafit (a 6,50 e), samt fyra 45-liters säckar trädgårdsmull (a 3,50 e). Ett par timmar senare inleddes trallbytet på Andberget, inklusive terrassputsning och betonggolvssköljning. Ytterligare en timme senare hade höstens ljung fått ge vika för violer i blått, lila, gult och vitt i den stora krukan, och den inre terrassens förr så bleka och slitna trallgolv hade fått en ny mörkare lyster som nu också synkroniserade med den stora redskapslådan i samma färg där invid husväggen. Det var bara ett aber: Av sexton beställda trätrallar hade vi fått femton. Man kan nästan säga att terrassen fortsättningsvis lyser med sin frånvaro.
[Tippan på vinjettbilden torde vara en grönfink men om någon blåggbläddrare med kännedom i fågelklädsel är av annan åsikt torde hen höra av sig.]
Lill-Urban
Det var för knappt ett år sedan en halvvuxen Urban (ekorre) klängde i terrassens äppelträd en sen eftermiddag, svansvåt av dagens snöslask. Men det var någonting i det tafatta klängandet som inte stämde. Och mycket riktigt – när jag riktade teleobjektivet mot pälsen såg jag tydligt att högra bakbenet var skadat. Ibland hängde det nästan löst vid sidan av kroppen, men däremellan kämpade han på, haltade och hasade på gungande snötyngda grenar. Snart gav han dock upp kampen med tyngdlagen och sökte sig ner mot marken, till det småblöta vita underlaget. Efter ett kort besök vid småfåglarnas fröfyllda utskänkningsställe drog ha sig som en krypande baby över snödrivorna mot innerterrassens nästan torrborstade plankor. Och med en målmedvetenhet som var både hjärtskärande och rörande haltade han mot en stor kruka, drog sig upp längs kanten och försvann in bland smärre trädgårdsattiraljer, inklusive en mjuk borste.
När ingenting syntes på en lång stund öppnade jag försiktigt terrassdörren och tittade ner i krukan. Jo, där halvlåg han på en välanvänd trädgårdshandske, kroppen småskakade och jag uppfattade en svart blick uppåt. Vis av småfåglars förmåga att ganska snabbt rehabilitera sig efter en fönsterrutekrock lät jag honom vara i fred i hopp om att ett under skulle ske. Några timmar senare, när kvällsmörkret redan lagt sig över berg och terrass, kollade jag läget i ficklampans sken. Jordnötterna jag satt bredvid honom såg orörda ut, och så var även han – orörlig. En kort sekund trodde jag det värsta men så noterade jag andningen som nästan obemärkt pågick under pälsen. Jag sökte fram en gammal men kär t-skjorta och lade den som ett litet täcke över den sorgliga gestalten i hopp om att han skulle klara natten. Följande morgon var situationen den samma; svag andning, orörlig, men levande. Jag ringde till Högholmens zoo och frågade vad jag ska göra. Ta honom inomhus eftersom det troligen blir minusgrader idag, lägg honom i stor låda med många hål så att ha kan andas, ge lite vatten och lite mat. Men var försiktig när du rör honom: rent instinktivt och i försvarssyfte kan han bita, använd alltså tjocka handskar. Vi skickar en djurvårdare härifrån men hon kan komma först om några timmar.
Okey. I ett skåp hittade jag en lagom stor plastlåda. Med stjärnskruvmejsel perforerade jag ett tiotal hål i plastväggarna, lade en kasserad men ren städtrasa på bottnen, lite vatten i en liten skål i ena hörnet och där bredvid några jordnötter. Utrustad med dubbla skinnhandskar lyfte jag bort täcket från patienten, tittade honom i ögat, uttryckte mitt beklagande över den uppkomna situationen och tillade några valhänta standardfraser om att allt nog ska bli bra men att jag måste tyvärr nu måste lyfta er över till en tillfällig sjuksäng för att ni därifrån ska kunna förpassas till en specialklinik för vidare undersökningar och eventuell operation. Beredd på en panikreaktion och ett snabbt hugg i fingrarna tog jag försiktigt i honom med båda händerna och lyfte upp honom ur krukan. Han vägde nästan ingenting, gjorde inget motstånd, tittade kanske lite förvånat på mig och när jag lade honom i den torra varma sängen utförde han fortfarande inga krumbuktiska rörelser eller försök till flykt. Efter ytterligare några tröstande och själavårdande fraser lade jag på locket och, på högholmsexpertisens uppdrag, täckte alltsammans med nattens mörkblåa täcke, allt i avsikt att utestänga störande synimpulser.
Några timmar senare ringde det på dörren, en ung kvinnlig djurskötare hämtade Lill-Urban, konstaterade att det här troligen var en unge som troligen var född på senhösten (sånt lär hända) och att han efter röntgen- och andra undersökningar troligen skulle opereras. Men vi kan tyvärr inte lova besked om hans fortsatta öde, därtill är vi alldeles för arbetstyngda av en lång rad liknande klienter, men tack för att ni tog hand om honom.
Jag undrar fortfarande, ett år senare, hur det gick för Lill-Urban: springer han glad och fri omkring på Högholmen bland apor, björnar, tigrar och skrikande påfåglar, eller smörjer han kråset i det eviga jordnötsparadiset, benstark och skuttvillig.
Mellandagsmums
Vid årsskiftet för ett år sedan tränade jag på att för Café Terraces besökare fixa fågelkäk dränkt i kokosfett. Det blev en viss succé även om det visuella utförandet lämnade en hel del att önska.
Frankenstein
Så här på flygarbröderna Wrights dag konstaterar jag att terrassens småfåglar inte har några svårigheter att varken lyfta eller landa på de tre utplacerade matstationerna. Utan egentligt tillstånd från flygledningen dyker de ner från äppel- och körsbärsträden, träffar pricksäkert landningsbanan, rycker åt sig ett frö eller en halv nöt och lyfter som en helikopter lika snabbt upp igen mot grenverk och okontrollerat internationellt luftrum. Sett från mitt övervakningsfönster några meter bort påminner det om det jag kan se på Radarbox av den just nu pågående flygtrafiken i området Helsingfors-Estland-Lettland-Mellersta Sverige. Jag räknar till närmare hundra plan på väg till och från respektive huvudorter. Riktigt så många vingpar trafikerar dock inte utanför mitt kontrollrum, men dock nio-tio. 
Men det var inte luftrummet jag skulle övervaka utan marktrafiken. I serien "gäster på Café Terrace" vill jag berätta om en kulinarist som kom och gick och aldrig sedan dess återkommit. Han heter Frankenstein och är en vessla, möjligen en snövessla (ni som vet – berätta!). En midvinterdag för några år sedan plirade han med sina pepparkornsögon ut över snövidderna, troligen spanande efter familjen Mustang som vid den tiden var en nästan daglig gäst. Och troligen hittade han dem för sen var det snabbt slut med rallykörandet. Frankenstein är en blodtörstig varelse som trots sitt näpna och sirliga utseende döljer diverse vassa mördarverktyg under den eleganta pälsen. Efter fullbordad lyxlunch (minst fyra mössportioner) försvann han ut genom bakdörren och har som sagt inte synts till sen dess. Men trots sin makabra köttkonsumtion skulle jag gärna välkomna honom tillbaka till utspisningen, även om möss saknas på menyn för tillfället.
Det här ser nästan arrangerat ut men det är det inte. På terrassen fanns den gången, trots vintersnö, tre eller fyra varningsskyltar i miniformat, en reminiscens från en installation jag hade på Författargården Abrams i Vörå i början av milleniet. Rubriken på den utställningen var "Djuriskt" (året var troligen 2003) och jag lät framställa varningsskyltar i olika storlekar för allt från gräshoppa och fjäril till får och ko. Skylten för varning för svala placerades den gången strax under författargårdens tak, nära ett fönster på andra våningen. Skyltarna hade jag låtit framställa hos Laatukilpi där det mesta av trafikskyltar i Finland tillverkas. Men knappast hade man där före mitt besök sett en skylt med varning för padda (obs! obs! – en groda, inte en laptop). Någon varning för vessla-skylt tänkte jag inte på den gången och jag tvivlar att Frankenstein idag skulle låta sig hindras av en dylik uppmaning. Jag borde tvärtom spraya lite graffiti på terrassdörren: Välkommen tillbaka Frankenstein!
Urban
Jussi, Pavaråtti, Mustang – idag står Urban i presentationstagen. Urban (alla ekorrar heter Urban) är en pälsklädd varelse som dagligen figurerar på Terrassen och självfallet också på Andberget. Varför han heter Urban är något oklart men det beror troligen på att han är en urban varelse. Sett ur hans mark-, sten-, trädperspektiv är förortens stenkolosser och de rullande plåtlådorna troligen dock av föga betydelse; han ägnar sig i första hand åt gastronomiska upplevelser på det skyddade utskänkningsställe som han döpt till Café Terrace. Här inmundigar han dagligen sina morgonmål, luncher och ibland till och med tidiga middagar, småfåglarna till förtret.
Vanligen kastar han sig in på terrassen via huvudingången, eller rättare sagt över huvudingången, via tallen på yttre sidan, över till körsbärsträdets översta grenar, skuttar ner på terrassmuren, rundar cypressen, tar ett spänstigt höjdhopp upp i äppelträdet och rusar de sista två metrarna neråt längs grenverket mot buffébordet. När snålheten bedrar visheten och magkurret bedövar hjärncellerna ger han sig inte tid att hoppa ner på en stödjande gren utan hänger i stället ner från det lilla mathusets tak. Med baktassarna stadigt fästade i takåsen fäller han framkropp och dito tassar, inklusive nosen, ner över takkanten rakt över smörgåsbordet, och slänger hastigt i sig några frön och nötter för att dämpa den värsta hungern. Efter en stund inser han att magen trots allt fylls på något enklare uppifrån ner, och då kan han kliva ner på den stadiga gren som stiger upp alldeles invid smörgårdsbordet och ställa sig lite bekvämare vid serveringen.
Hans bordsfasoner lämnar en hel del i övrigt att önska; förutom att han står med framtassar mitt i maten drar han sig inte heller för att, i övrigt mätt och belåten, fylla kindpåsarna med några extra godbitar som han sen helt sonika sticker i väg och gömmer nånstans bland tulpanlökar och trädrötter. Inte sällan har han helt uppenbart en framtida naturkatastrof i bakhuvudet eftersom ruljansen mellan matbord och förråd kan pågå i många minuter. Hur hans stackars skalle kan hålla reda på alla gömmor och skrymslen är en gåta. Men om det är någonting Urban behärskar så är det att knäcka nötter så då är det ganska sannolikt att han också, när det är så dags, även knäcker denna lilla minnesnöt. När mathusbordet är tömt och magen inte ännu är fylld tvekar han inte att också ge sig kast med fettkulorna i småfåglarna matrör. Där förekommer inga bordsskick överhuvudtaget eftersom bord saknas. Som en trapetskonstnär under cirkustältets tak hänger han helt mödolöst från baktassarna och mediterar med mat i munnen. Hans livsmantra lyder: nöt-frö-nu nöt-frö-nu nöt-frö-nu.
I motsats till den sävlige och stirrige Jussi på Andberget invid är Urban en blandning av knäppskalle och utryckningsfordon. När han blir riktigt upphetsad trummar den långa ludna svansen ikapp med hjärtslagen. Och det enda som får honom upphetsad är käk. Ekollon helst, men jordnötter och solrosfrön ligger också högt på menylistan. Till och med kex- och brödsmulor, men de passar nog bäst till efterrätt. I somras åt han till och med apelsinbitar som egentligen var reserverade åt fjärilarna. Sån är han, Urban, småstressad och matglad. Nästan som jag.
Hökhot
Ännu i går glödde berget i gult och rött, idag har frosten huggit sina vita tänder i torra löv och kala grenar. November är årets dystraste månad, våt, kall, mörk. Blicken stannar redan innanför terrassmuren. Både äppel- och körsbärsträdet bär ännu några enstaka gula blad och cypressen är visserligen rak i stammen men samtidigt lite luggsliten i grenverket nertill. Den stora avklädningen är ett faktum.
Den rektangulära terrassen, trettio kvadratmeter stor, domineras av en hjärtformad sandplan med hjärtats spets riktad mot porten som öppnar sig ut mot berget. Sommartid är terrassen ett omgärdat uterum, en naturlig förlängning av själva bostaden, vintertid är den en ingärdad skyddszon för både vingförsedda och pälsbeklädda besökare. I denna värld i världen huserar Urban (alla ekorrar heter Urban), Mesterton (alla blåmesar heter Mes-terton), en och annan kråka och skata, trastar, talgoxar, sparvar och bofinkar – de vingförsedda varelserna hör till fågelvärldens vanligaste. En gång krockade en hackspett med en glasruta högre upp och föll död ner i sandhjärtat.
Fönsterkollisioner är inte ovanliga men vanligen kvicknar de fjädermjuka varelserna till efter en kort medvetslöshet. Den mest dramatisk krocken åstadkom sparvhöken som tydligen var helt fokuserad på att fånga en trast. Det blev en rejäl skräll mot innerterrassens ruta och två fjäderpaket som landade på trätrallarna, det ena stendött, det andra omtumlat men bara tillfälligt bedövat. Från mitt fönster knappt två meter ifrån såg jag den imponerande varelsen, med klorna i offret, stående villrådig på terrassgolvet.
Jag tog kameran från bordet, ställde hastigt in tänkbart ISO-tal, bländare och slutartid, lade mig ner på golvet vid terrassdörren, drog ljudlöst ner handtaget, höjde kameran till ögat, och började millimeter för millimeter långsamt skuffa upp dörren för att inte skrämma den påflugna gästen. Med dörren på glänt var höken och offret mindre än två meter från kameralinsen. Jag knäppte en, två, tre, fyra bilder. Då reagerade den bistert blängande tippan, flaxade och lyfte en meter med sitt offer i klorna, men krockade mot det höga terrassfönstret som vätter mot berget, och föll ner igen på golvet. För ett ögonblick verkade den tveka huruvida matportionen var viktigare än den egna säkerheten, men så släppte den greppet om sitt offer och lyfte med kraftfulla vingslag ut mot terrassen, förbi körsbärsträdet och ner över berget. På några sekunder var den borta ur synfältet. På terrassgolvet låg en blodig och huvudlös före detta koltrast.
