Det här är världens centrum, eller åtminstone mitt centrum i tillvaron. Det heter Andberget men syftar inte på andar utan på änder (på finska: ”Sorsavuori”). I själva verket har jag bara en gång sett ett andpar i environgerna. Kanske de bor där på sjunde etaget, i en vindsvåning med himmelsk utsikt? Vem vet, kanske de var här före oss alla andra?
Tre meter bakom den turkosa terrassen i huset framme till vänster står jag bakom det höj- och sänkbara skrivbordet. Rakt framför mig har jag nästan hela berget. Från mitt datorbordsperspektiv ser jag trätrappan snett till vänster ungefär trettiofem meter bort. Med sina 48 trappsteg leder den ner till Andbergsparken som i sin tur avgränsas av Båtviksbågen som sträcker sig runt en stor del av denna del av Hertonäs strand.
Från husets översta våning ser man småbåthamnen, till höger Brändö, till vänster de yttersta delarna av Turholmsparken. Några kilometer längre bort syns Helsingfors centrum med kyrkornas höga spiror, lyftkranar, Sverigebåtar och Talllinfärjor.
Eller, om man så vill, en kilometer mot norr under de mörka molnen kan man ana metrostationen, busshållplatserna och snabbköpen.
Men tilllbaka till fönstervyn. Mitt på berget finns två hållpunkter; några stenfötter som ett minne efter baron Gripenbergs villa som låg här på 1800-talet. Och där strax invid; ett 3000 år gammalt gravröse som är fredat enligt lagen om fornminnen. Stenarna får i stort sett stå ganska orörda – sommarvarma kvällar händer det att unga vuxna sitter där med sina engångsgrillar och dricker öl – men informationstavlan invid är däremot ofta föremål för graffitisprejande ungdomars behov att markera sina kulturella revir. I övrigt är det mest hundar med sina mattar eller hussar som tysta och svansviftande passerar berget i en från mina fönster sedd sned vinkel.
Det pulserande livet på Andberget är av annat slag. Och det är det som dagligen frestar lins och öga. Mera om det nästa gång.
