Ljuset bländar, skuggorna står som spön i backen. Men inne i Mercado Central, den kupolbeklädda, omfångsrika saluhallen, dras blicken spontant upp mot det imponerande taket där fönsterraderna silar solstrålar och lyser upp den citrusinspirerade ornamentationen. Det är tisdag i Stilla veckan och det är mycket vitt, men ”vita tisdagen” syftade ursprungligen på vitt fett, till exempel grädde och hörde, liksom den blå måndagen, egentligen hemma i fastlagsveckan (fr. tyskans Vastelavent=fasteafton) vilket givetvis är lite förvirrande eftersom fastan i allra högsta grad ännu pågår. Trots dessa kulturhistoriskt relaterade sammanblandningar tar vi fasta (!) på den vita färgen i saluhallstaket, de vita förklädena och det vita mjölet på det ljusa brödet – är det vit tisdag så är det.
Från saluhallen vandrar vi ganska målmedvetet genom den gamla stadsdelen, passerar vår lokal på Placa dels Furs, går genom den gamla stadsporten och kommer ut på en bred aveny där vi stiger på en buss för att några hållplatser senare stiga av vid en rad vitblänkande och imponerande byggnader. Här i ett hav av turkosblått och bländande vitt står vetenskapscentret Museo de les Artes y les Ciencies, operahuset, ett oceanium, en djurpark och ett antal bassänger för lite fridsammare vattenlekar. Ljuset är bedövande och förstärks av de kritvita konstruktionerna i de arkitektoniska finesserna.
På eftermiddagen fortsätter vi med en taxi och rullar ner mot stranden igen men den här gången till småbåtshamnens skyddade omgivningar. Även här är byggnader och brofästen kritvita och ljuset bländande men stämningen är lite återhållsam, väntande. Vi sätter oss på ett kafé och blickar ut över Baleariska sjön som är lika blå som den var igår. Ingenting tyder på att vi är i den dramatiska Stilla veckan, allra minst denna vita tisdag.
Vi vandrar vidare i Valencia varje vardag i Stilla veckan.
