DUVORNAS VÄLGÖRARE

Men så finns det också de som själva knappast har det särskilt fett ställt men ändå, eller kanske just därför, månar om de ännu mer hjälpbehövande. Den här smått tilltufsade gentlemannen, som jag noterade nära kulturhuset Pompidour i Paris, bar på en säck torra kringlor som han, gissar jag, hämtade från något bageri i närheten. I hörnet av torget spred han sedan ut innehållet till hundratals duvors flaxande förnöjsamhet. Någon enstaka verbal glirning ekade mellan folkmassorna men han såg ut att inte bry sig. Kanske det här var hans självpåtagna dagliga goda gärning, hans aktuella livsuppgift, vad vet jag? Men situationen har fastnat i mitt minne som en liten sten i skon, och jag hör en inre röst anklagande utbrista: hur ofta för du mat åt dem som har det sämre ställt än du själv?  Om jag frånser det smått hälsovådliga i att mata duvor i stadens centrum ger jag ändå en eloge åt Duvmannen för hans goda avsikters skull. Att tänka gott är bra, att göra gott är bättre.