5... 4... 3... 2...1 ...
För drygt tjugo år sedan gick jag i hypnosbehandling ett flertal gånger. Som avslutning på första sessionen fick jag frågan; hur länge tror du att du låg på britsen? Min intuitiva tanke var tio-tolv minuter. Svaret, och verkligheten, var 40 minuter. Men tidsbegreppet är ju även annars mycket flytande, tänkte jag: När jag mår dåligt kryper sekunderna framåt, i flow försvinner timmar, ibland till och med dagar. Tiden, om den nu överhuvudtaget finns, är en nyckfull entitet (ja, vilket ord ska jag egentligen använda...?). Den finns förstås i allra högsta grad i detta jordiska, fysiska tillstånd, den styr inte bara min vardag men allt från start till mål. Efter döden ska tiden, enligt tillförlitliga källor, upplösas. Vad betyder tidlöshet, evighet?
Idag på världshypnosdagen frågar jag mig vilka verkligheter jag ska lita på – den jag uppfattar med mina smått avtrubbade sinnen, eller den jag anar under huden. Jag har nämligen hypnotiserat mig varje dag sedan barnsben, intalat mig gång på gång att det är något fel på mig, att jag dum i huvudet, att jag är en dålig människa, svag, okunnig, osäker, ovärdig. Mycket som börjar på o-. Jag har alldeles uppenbart missförstått hypnosens roll och betydelse. Det är ingenting konstigt med hypnos, ingenting magiskt eller mystiskt. Till och med jag klarar av det, se bara: Jag har hypnotiserat mig nästan till oigenkännlighet. Jag kan det här, jag vet att det fungerar. Jag vet att jag är (o)kunnig, (o)säker, (o)värdig. Ibland är jag (o)rolig.
[Ugglan stirrade jag i gulögat i samband med en Fringe-festival i Edinburgh för några år sedan. En imponerande blick]
4 januari
Verkligheten är bara en krycka för folk som inte kan hantera droger.
– Robin Williams
Världshypnosdagen, Punktskriftens dag, Burmas nationaldag, Nationella spagetti-dagen
luxluxluxluxlux
Stadiontornet
Ljus syns bäst i mörker. Vem noterar en påslagen lampa i solskenet? Nej, det krävs mörker för att jag desperat ska önska ljus. Så är det på livsvandringen, så är det med årstidsväxlingarna. Ofta, förefaller det, sammanfaller de båda mörkren och blicken suddas ut, världen krymper. En natt för länge sedan vaknade jag och såg ett stort svart paraply rakt ovanför mig i taket. Eller rättare sagt – det var det jag inte såg. Näthinnan hade delvis lossnat och synen försvann i det övre synfältet, tittade jag framåt eller neråt såg jag normalt. Operation och laserbehandling bevarade den gången högra ögats blickfång. Sedan dess förlitar jag mig inte riktigt på mina ögon och tar gärna kamerans lins till hjälp för att digitalt dokumentera min vardag, ibland även min varnatt.
Sedan många år tillbaka har även Helsingfors stad aktivt bekämpat vintermörkret i huvudstaden. I början av året tillför man en extra dos konstnärligt ljus, denna gång på sträckan Senatstorget–Kajsaniemiparken–Tokoistranden. I morgon inleds alltså Helsinki Lux 2020-festivalen och den pågår till den 8 januari, kvällsligen mellan 17.00-22.00. De nio ljuskonstverken av inhemska och utländska ljuskonstnärer – som gärna ska upplevas som en "dramaturgisk helhet" i nummerordning från början till slut – kompletteras med sex satellitverk i olika delar av stan.
Som en inkörsport till de kommande dagarnas ljusbehandling i huvudstaden kan du lämpligen kasta ett getöga på några motiv som jag fångat i samma anda under tidigare Helsinki Lux-festivaler. När borgmästare Jan Vapaavuori i morgon deklamerar "Varde ljus!" kastar han en låååång blick tillbaka i världsalltets historia.
Domkyrkan

Ateneums konstmuseum
Ljusinstallation på Annegatan
Konsthallens yttervägg
Alexander II och Domkyrkan
3 januari
Till sist måste även de mest hårdföra kasta sig till marken när den osynliga faran flög fram över dem, eller de stod som stenstoder och lät vapnen falla ur känslolösa händer medan deras själ fylldes av ett svart mörker.
– J.R.R. Tolkien
J.R.R. Tolkien Day, Nationella chokladöverdragna körsbärs-dagen, Nationella sugrörsdagen
2 januari
Det bästa sättet att muntra upp dig själv är att muntra upp någon annan.
– Mark Twain
Vikten av att ha en vän som lyssnar-dagen, Nationella Bloody Mary-dagen, Nationella buffé-dagen, Nationella Science Fiction-dagen
1 januari
Min mamma älskade barn – hon skulle ha gett vad som helst bara jag hade varit det.
– Groucho Marx
Nyårsdagen, Internationella pizzadagen, Haitis självständighetsdag, Sudans självständighetsdag
Nystart
Igår kände jag mig uråldrig, trög, nertyngd, idag är jag pånyttfödd, nyskapt, nästan hudlös – vad allt kan inte ett kalenderbyte innebära! Jag önskar ibland att december och januari möttes lite oftare under årets lopp. Men i stället får jag göra denna resa i tiden om och om igen: födsel, uppväxt, mognad, åldrande, död.
Nej, inte död, men uppståndelse. Varje nyår blir det stor uppståndelse, som om årsväxlingen på något magiskt sätt skulle innehålla ett löfte om ett bättre liv, en tillvaro utan alla dessa artificiella livlinor jag så krampaktigt vill greppa i brist på naturligare livsflöden. Januari är fyllt av goda föresatser, i februari är missbruket fortfarande helt hanterligt, i mars lutar det redan kraftigt neråt, i april går jag ner i vårisarna. Resten av året, resten av livet, är en kamp om överlevnad, korta ljusglimtar omslutna av ett grådaskigt molntäcke.
Ibland tror jag att jag drömmer, att drömmen är mitt liv. Att jag ska drömma fram ett liv. Och det gör jag – drömmer att jag lever fritt, leker, skapar, älskar. Ända tills bilderna plötsligt växlar och Maran rider in i min idyll, sätter sig på mig, tynger ner min kropp tills jag nästan inte kan andas – som vårisarna i min drömfria värld. Tyngden, den obevekliga.
Jag är liten, hjälplös, nästan hudlös. Men bara nästan. Mitt liv är en tvåstegsraket, en certifierad och fullkomligt säker projektil som flyger i två riktningar – inåt och utåt. Och där emellan ligger huden, den känsliga. Måtte jag, även jag, aldrig bli hårdhudad, okänslig, självuppfylld, maktgalen. Jag lutar mig mot värmen, känner hjärtslagen, livets puls där någonstans mellan min hud och din hud. Det är som när december och januari möts – i skarven ligger ett löfte om ett nytt liv i livet. Det sträcker jag mig efter.



