Veckans (m)ordspråk (v. 53)
Små sår och fattiga föräldrar ska man inte förakta, men det är också något liknande med stora sår och stenrika släktingar
Veckans foto
Att jorden snurrar vet vi alla, och det är också ett allmänt erkänt faktum att vi är allt fler som blir ännu snurrigare i skallen än vad vi någonsin varit förut. Dessutom verkar världen snurra fel väg – upp och ner, liksom. För inte alls många decennier sedan var vintern svinkall och sommarn grisvarm, idag är vintern gråtmild och sorgsvart, och sommarn ... ja, den är fortfarande ganska varm men torr. Eller så är den dyblöt. Och blåsig. Eller vindstilla och tryckande. Det är svårt att veta på förhand, ingenting är nämligen som det varit förr. Det kanske inte var bättre förr men det var tydligare, mera förutsägbart. Nu är osäkerheten det enda säkra. För inte så länge sen fick jag mina fördomar bekräftade i södern när jag noterade överfyllda sopcontainers lite här och där, och i mitt stilla sinne tänkte jag att det skulle ALDRIG ske hemma i Norden och allra minst i Finland. ALDRIG! Nu sker det också här hemma, ofta och nära dessutom när service och logistik fallerar. Och det gör det efter stora helger. Samtidigt kommer jag ihåg med vilken nästan nitisk iver man putsar golv och gata i mången stad och by där långt borta i söder, hur välklädd man är på kvällspromenaden, hur vänligt man bemöter turister. Här i nattnorden lunsar jag omkring i slitna farmare och förrgårdagens skjorta, och ryggar förskräckt tillbaka om någon tilltalar mig på ett främmande språk. Världen är sannerligen uppåner. Och jag med den.
Veckans foto
För att ingen på ett felaktigt sätt ska kombinera Veckans (m)ordspråk med Veckans bild vill jag genast understryka: Den hattförsedda eleganta kvinnan på sambafestivalen i Helsingfors (2015) var fullkomligt klar och nykter och inte alls pratsam, närmast lågmäld och försynt. Så här i det mörkaste av allt decembermörker vill jag bara påminna om ljusare, gladare och mera färgstarka tider på kommande. Hur det blir med huvudstadens sambafestival inkommande sommar vet kanske ingen idag men då är det i alla fall 30-årsjubileum för Suomen Sambakoulujen Liitto ry, ett slags tak- (hatt?)organisation för de sju sambaskolorna i Finland. Helsinki Samba Carnaval grundades 1993 och är den största i sitt slag i landet. Ordet samba kommer för övrigt från det angolanska ordet semba (mesemba) som betyder religiös rytm. Under och bakom de frikostiga kreationerna kan man alltså ana en djupdimension av tillvaron som vid första anblicken kanske inte är alldeles självklar. Indienfödda kanadensisk-amerikanska evangelisten Ravi Zacharias (1946–2020) brukade med ett brett leende notera för sina överfyllda åhörarläktare att det sedan är Indian Cuisine som gäller i Paradiset. Med samma visshet kan vi vänner av sydamerikansk musik och kultur redan nu påminna andra och varandra att efter all Tandoorikyckling, Dum gosht och Masala dosa blir det het och rytmisk Samba, inte bara en liten stund men i en hel evighet.
20 december
Solidaritet är när man tvingas göra något man inte vill göra.
– Sven Sabroe (1906–1996), dansk journalist och författare
Internationellt International Human Solidarity Day / Internationella mänskliga solidaritetens dag Temadagar i USA National Sangria Day, Mudd Day, Games Day Temadagar i Tyskland Sangria-Tag, Geh-Sternsingen-Tag Temadag i Sverige Fjärde advent
Notera gärna också Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längst ner i blåggen – de sista för i år.
"En för alla ..."
Stora ord gör mig alldeles matt i kroppen, torr i halsen och snurrig i skallen. Ett sånt ord är SOLIDARITET. Först tänker jag på franska revolutionen – "frihet, jämlikhet, broderskap" – sen på de tre musketörerna – "en för alla, alla för en" – och så på Benvenuto Cellini (1500–1571), narcissisten personifierad och ett slags motsats till det gemensamma ansvar som solidariteten kräver. "Så enastående män som Benvenuto behöver inte underkasta sig lagarna", noterade påven Paul III. Det är då jag hittar citatet ovan av Sven Sabroe och anar mitt dilemma: En solidaritetshandling kräver att jag övervinner något slags inre motstånd, krossar en mur som jag skyddat mig själv med. Men inte ens det är riktigt tillräckligt; jag måste också våga sträcka mig ut till ett större sammanhang, uppgå i ett kollektiv av något slag, tona ner jaget på bekostnad av det gemensamma viet. Smälta in, bli en del av den gemensamma soppan, inte bara fungera som en dekorativ dillkvist a la Cellini.
Coviden kräver solidaritet, ett avsteg från den egna bekvämlighetszonen till förmån för det gemensammas bästa. Men hur svårt är inte det – se bara på alla masklösa fejs i huvudstadsbilden! De här osolidariska typerna kan inte ens tappa masken eftersom de aldrig burit den! Och jag blir så förba ... förpepprat ... hypokondrisk och känner mig som en nordkoreansk diktator som vill ryta: Nu, banne mig gör ni som JAG säger eller så får ni på snåte allihopa! På med masken, NU, NI, just NI, NU! Jag däremot, Guds utsände, har annat viktigare att syssla med, därför behöver jag ingen mask.
Solidarisk är den som trots ett visst inre motstånd ändå gör som samvetet säger, fast det tar emot, fast man hellre skulle lata sig och vara passiv. Jag kan i viss mån förstå Cellinis självupptagenhet eftersom den hade sitt ursprung i ett ovanligt brett och kompetent konstnärligt uttrycksbehov i en mycket speciell historisk kontext, men jag kan inte förstå en helt vanlig finländare som inte bara sätter sin egen vilja framom andras men samtidigt aktivt bidrar till potentiell smittospridning och framtida kanske helt okontrollerade samhällsscenarier. Och jag skakar förtvivlat på huvudet åt vaccinationsmotståndare som kommer med minst sagt huvudlösa påståenden och hjärtlösa utsagor. Har vi alldeles glömt vår historia: Det här är Vinterkriget 2020-2021, här krävs Solidaritet! NU!
Fotot: Prideparaden på Alexandersgatan sommaren 2019, långt före Covid var på tapeten.
15 december
Kallt te och kallt ris kan föredragas – men aldrig ord utan värme
– Kinesiskt ordspråk
Internationellt Internationella te-dagen Temadagar i USA Lemon Cupcake Day, Bill of Rights Day, Cat Herders Day, National Wear Your Pearls Day Temadag i Tyskland Esperantobuchtag
Konungarikets dag Nederländska Antillerna
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto (v. 51) längst ner i blåggen!
Koppkropp
Just nu tänker jag på T (te). Eller egentligen är jag ganska upptagen av tanken att kroppen ibland har ett väldigt hårt skal. Och för att koppla ihop de två något disparata tankarna föreställer jag mig att T-koppen är mitt kroppsskal. Och då förenas de två entiteterna naturligtvis i en koppkropp. Och det tycker jag är lite kul; Koppkropp. Eller varför inte kroppkopp. Kroppkopp, kroppkopp, kroppkopp – det låter nästan som när hästar galopperar. Försök säga det riktigt snabbt och du riskerar att bryta om inte benet så åtminstone tungan. I min barndom lärde min mamma mig en ramsa som startar i relativt makligt tempo men sedan snabbt avancerar i fartfylldhet: Ett-peppar-korn-i-en-koppar-panna, två pepparkorn i en kopparpanna, trepepparkornienkopparpanna, fyrapepparkornienpopparkan.... Jag har någon gång klarat åtminstone sju pepparkorn utan tungvrickning. Idag tar jag det säkra för det osäkra och kör med färdigblandad pepparmix på påse. Påpåse, påpåse.
Var var jag? Jo, alltså det här med ett hårt skal, att kroppen kan omgärdas av ett stelt pansar. Rent konkret betyder det att huden är hård och okänslig men jag tänker kanske mera på en känslomässig hårdhet, en hudyta som mera skiljer än förenar. I dessa pandemitider handlar det väldigt mycket om yta och skal, om hud och vaccin och kropp och biverkningar och smittorisker och konspirationsteorier och att Trump nog egentligen har vunnit presidentvalet och att lögnen vikt sig bakfram och förvandlats till sanning. Enligt somliga alltså; somliga med okänslig hud, med sår och smärta under skalet som skyddar sig med alternativa sanningar, uppånedvända perspektiv och rena rama lögner. Det är som att hälla vattnen på gåsen – den flaxar lite och allt det våta försvinner, och så vaggar den vidare helt oberörd.
Många vill inte beröras eftersom sanningar kan smärta, inte bara i kroppen men ännu mera i själen. Då fungerar en hård hud, meningslösa meningar och upprepade ordmassor som ett slags brandfilt som snabbt täpper till alla lågor och kväver känslobranden. Det är lika sorgligt som det är förödande: Det som kunde öppna ögonen och värma kroppen kvävs i sin linda och brännsåren kryper istället ner under skinnet, ristar djupa ärr i själen, och efter en tid är mer eller mindre hela kroppspaket fastlåst i sig själv. På visitkortet kan det stå President, Minister, Partiordförande eller vad som helst men det saknar betydelse eftersom innehållet stelnat och kvar återstår bara är ett tomt skal, ett stel fasad.
Och var kommer T:t in i det sammanhanget? Ja, teet kommer naturligtvis in genom munnen, värmer svalg och mage, mjukar upp både led och leda tankar, smälter kalla ordbarriärer och inleder en behövlig islossning på känslokontinenterna. Kaffet kanske aktiverar kroppen tillfälligt men teet smeker självaste själen och laddar samtidigt automatiskt upp det egna kraftverket. Enligt National Today firas Internationella tedagen alltid den 15 december men sedan 2020 har också FN infört en Internationell tedag och den avdricks den 21 maj. Nå, två internationella koppar te ska jag väl klara av. I själva verket kan den individuella tedagen lämpligen celebreras varje dag som ett effektivt skydd mot navelskåderi, hård hud och ett gränslöst självförhärligande. Tedrickning handlar om tillgivenhet, tålamod, transparens. Nyckelorden börjar som synes på T. T som Teologi.
För precis ett år sen, på internationella te-dagen 2019, presenterade jag här på blåggen Finlands första i Kina utexaminerade te-sommelier Annika Knekt-Ahtinen.