Himlaspråk

Koko kokoon koko kasa!  – Koko kasako? – Koko kasa!

Finska – går det att lära sig finska om man inte är född med språket? Det är i högsta grad tveksamt. Jag sörjer fortfarande att jag inte tillräckligt tidigt i livet kom i kontakt med den finska kulturen och verkligheten. Samma inlärningsmässiga fördröjning skedde med musiken. Och konsten. Och historien och botaniken och geografin och, framförallt, med matematiken: Min utvecklingsstörning började tidigt och snarare tilltog än minskade under hela min miserabla skoltid. Jag var en rekorddålig elev och min finska okunskap var lika beklämmande som den var verklig. Idag på det finska språkets dag tackar jag högre makter för att jag, trots alla brister, har ett slags dubbel kulturidentitet, att min kropp faktiskt omsluter en stereofonisk resonanslåda som hanterar och konsumerar två språk tillräckligt bra för att jag ska kunna tassa fram på två ben samtidigt (visserligen lätt haltande, men dock).

Språk – det är väl i första hand identitet? Självkännedom och kulturtillhörighet byggs upp av språkets många små detaljer, reservdelar och vässade verktyg. Modersmålet och fadersmålet känsloladdar och begripliggör kontexten, ord och meningar målar storståtliga motiv bakom pannloben. Men det andra språket mångdubblar och färglägger verklighetsbilden ytterligare, fördjupar och förskönar. Och jag avundas i hemlighet alla dessa barn som växer upp i två- eller flerspråkiga hem och miljöer och som liksom bara i förbifarten göds med mångkulturell basföda. I min tankevärld utrustas de rimligtvis med en mångfald av emotionella och intellektuella redskap som i sin tur en vacker dag kommer att rasera gränser och öppna många nya fönster, både inåt och utåt.

Jag skriver och talar flytande på svenska, och lyssnar nästan mödolöst på finska. Sammantaget ger det tanken och livsinnehållet en viss riktning och bidrar till ett nästan kontinuerligt mentalt bildflöde, mer eller mindre meningsfullt. Men jag har långt till det praktiska och självklara briljerandet med ord och uttryck på finska som jag noterar hos somliga närstående individer i min vardag där språk och identitet på något förunderligt sätt är integrerade i både hjärna och hjärta. Jag har ett språkhjärta men språkhjärnan fallerar. Om det finns ett helvete så är det ganska klart för mig att man där högljutt och gruvligen beklagar sig på språk som ingen förstår eller bryr sig om. I himlen däremot snackas det helt säkert både svenska och finska. Och det i en hel evighet! Månne jag inte på den tiden ska lära mig något mer än koko kokoon koko kasa. – Tuliko selväksi?

by Magnus Lindholm

Vår

Det här med att blogga, eller som jag gör; BLÅggar, är en ständig balansgång (apropå färger) mellan svart och vitt, mellan seriöst allvar och mer eller mindre smågalen humor. Påsken har visserligen bidragit med vårens pastellfärger, den långa fastan har avslutats med lammstek och pascha (i teorin, dock ej i min praktik), och samtidigt har löften om nytt liv och nya verkligheter än en gång tillkännagivits. Framtiden borde alltså vara väl förspänd. Och det är just vad den är: För spänd.

Jag känner det i min kropp som en gnagande oro, ett ganska distinkt molande i solarplexus. Strax före påsk fick jag min första coronaspruta och det ger min kropp en viss uppståndelsechans. Ännu en månad, minst, hålls också jag på sträckbänken och om den sociala avhållsamheten och den fysiska inlåstheten fungerar öppnar sig troligen betydligt ljusare vyer efter det – ett lite försenat påskunder. Det är mitt korta, subjektiva, priviligierade perspektiv. Sedan återstår bara den övriga världens lidande.

Nästan varje dag går jag en stund längs kajerna i environgerna, andas småkylig aprilluft på nästan helt snöfria gator och gångbanor. Men mest befinner jag mig inomhus i tystnaden och skriver, funderar, reflekterar. Fotografierna, tiotusentals, öppnar små ljusluckor i tankekorridorerna och lyser upp den stora datorskärmen, nästan som filmduken i barndomens söndagsbiografer. Då, på 50-talet, var det Walt Disney production och journalfilmerna som vidgade verklighetsperspektivet och perforerade vardagens tämligen jämngråa hinna. Idag tävlar de personligt upplevda bildmotiven med ett ständigt utifrånkommande flimmer av visuella element, ofta utan att jag bett om deras besök. Den yttre världen och den inre världen krockar och kämpar mot varandra, med mig som enväldig domare. Och aktör. Och publik.

Just nu föredrar jag de inre bilderna, minnesbilderna, mina egna verklighetsavtryck. Krukorna (vinjettbilden) stod i en nisch i en liten konsthall som i sin tur är en del av en botanisk trädgård i Madrid. Det var påsktid 2017 och solen gassade i den lummiga parken utanför, här inne var det just då ganska folktomt och stilla. Fotografiet ser ut som en stillbild men i mitt bakhuvud projiceras samtidigt visuella fragment av parken utanför, restaurangen precis vid ingången, och den sluttande tvärgatan ner till uteserveringen. Och längre bort; huvudledens bilbrus och den unga mannen som elegant stod på händerna, och där ytterligare lite längre bort, den stora öppna tidningskiosken, folkmassornas jämna ström, tågstationens grönska, och ...

Nej, min vardag är inte svart-vit, snarare blå-grå. Eller det är åtminstone min strävan; att om möjligt undvika ytterligheter och samtidigt parera detta tveksamma lagom. Medan vi alla mer eller mindre håller andan tillåter jag mig att tillfälligt kliva in i gårdagens visuella värld och några minuter tassa i mina egna fotspår. Det är ett vardagens sidospår, inte svart-vitt men ofta ljusdallrande och framtidsinriktat. Det kan jag behöva just nu – gårdagar fyllda med morgondagar.

Fem foton från Madrid i påsktid: Konsthallen Pabellón Villanueva i anslutning till botaniska trädgården Real Jardin Botanico ...

... och till sist en överblick av den grönskande och prunkande tågstationshallen Atocha i Madrid.

by Magnus Lindholm

Min Gud, min Gud ...

Det är bara en liten staty, några decimeter hög, delvis ännu snötäckt. I kvällsdunklet har jag svårt att urskilja detaljer och slår därför på blixtens on-knapp och trycker ner slutaren. På kamerans display uppenbarar sig ett ansikte, smärtfyllt, frågande, naket: Varför, varför!?! Trots den minimala bildytan rycker jag till som om överrumplad själv av ett genomstrålande sken: Smärtan, den ultimata övergivenheten formad i lera och förevigad i en brännhet ugn, slår mig med full kraft. Min vilsenhet, min hudlöshet, min sorg och min längtan är visserligen kroppsnära och alldeles verklig men i den här stunden förskjuts perspektiven och tiden slirar. Det är något med den rent kroppsliga brutaliteten i korsfästelsen som bränner till långt inne i mitt själsmörker och som drar mig neråt och bakåt i tiden.

Och jag ser mig själv, kanske bara ett drygt år gammal, fastbunden i armar och ben i sängens smala spjälor. Min nakna späda överkropp är fläckig och rödflammig, armarna övertäckta av såriga rivmärken som likt grafiska mönster perforerar den nästan genomskinliga huden. Vi ingången till 50-talet saknar svår småbarnsallergi relevanta behandlingsmetoder och med hjälplösa föräldrars bistånd får den medicinska vetenskapen lite andrum i sitt febrila sökande efter mera humana vårdmetoder. Kärleken till medmänniskan får helt legitimt ta sig oförstående utvägar, tillfälligt styras genom mörka gränder och dunkla språng. Kroppen offras på själens bekostnad.

Långfredagens skräckfilm handlar om ett påstått brott, om straff och total förnedring, om skammen fastspikad i träverket. Den maktfullkomliga människans triumf över sin egen ondska är lika paradoxal som den är verklig. Och över natthimlen hörs ett skrik, de mest ofattbara orden i världshistorien: MIN GUD, MIN GUD, VARFÖR HAR DU ÖVERGIVIT MIG!!! En allsmäktig fotoblixt slår tvärs igenom rymdens alla vintergator och stjärnstoff, tidstaket faller i två tunga bitar och inom bråkdelen av sekund lägger sig ett kompakt mörker över jorden. Eftertexterna rullar på en stund, men då har redan de flesta lämnat skådeplatsen. Och så är föreställningen definitivt slut. The End.

Foto: Keramikskulpturerna, ett tiotal, av Syster Lydia Mariadotter finns utplacerade längs den stora trappan på retreatcentret St. Davidsgårdens västra gavel. Stiftelsen Berget som upprätthåller både retreatcentret och Meditationsgården har sin hemvist tre kilometer norr om Rättvik i Dalarna, Sverige.

by Magnus Lindholm