Smile

Det här är inget skämt men det är faktiskt Humor-dagen idag, åtminstone i USA (där man har fler konstiga temadagar än någon annanstans på jordklotet). Och det tycker jag är en skrattretande rolig idé som min hjärna gärna tar fasta på. Och jag spanar in bokhyllans humoravdelning och konstaterar genast att det mesta där är bara lagom roligt, ibland nästan inte alls roligt. Eller har jag ingen humor mera, har den förändrats, förvanskats, skrumpnat in till ett torrt russin?

Världen förändras. Och scenografin. Och inte minst huvudpersonerna. Gunnar Sträng, legendarisk svensk finansminister, gillade att berätta historier i allmänhet och om Kekkonen i synnerhet. Nu var Kekkonen och fiskade i norrländska vatten och det kom ett bud om att ett barn hade fötts i en närliggande gård men att man saknade en våg att väga det lilla knytet. Kekkonen lånade chevalereskt ut sin fiskvåg och när barnafadern returnerade vågen frågade Gunnar Sträng hur mycket den nyfödde vägde. Utan en min svarade bonden: – Tretton och ett halvt kilo.

Nå, det var ju nästan vad man väntade sig av den historien. Men den här lilla godbiten fungerar ju fortfarande:

Birgitte Bardot fick ett friarbrev från en brasiliansk multimiljonär: – Madame! Efter ingående funderingar erbjuder jag Er härmed att bli min hustru. Jag äger ett oräknat antal dollarmiljoner. Min hustru bör tycka om lugna familjekvällar, lyssna på mig och om det behövs hålla tyst. Vidare begär jag trohet för livet. Den eftertraktade skådespelaren svarade: – Lyssna? Tysthet? Trohet? För livet? – Köp er en hund!

När Monty Phyton-komikern John Cleese skrev första delen av sina memoarer gav han den namnet "Men hur som helst ... " som ett slags kommentar till alla som försöker berätta en rolig historia men i det avgörande ögonblicket kommer av sig. För det är förvisso en konst att få knorren att sitta där den ska. Och ofta krävs det ett intelligent grepp för att klämma ut den sista bitterjuva smaken ur själva härligheten. Eller som Robin Williams ordade apropå en ekonomisk tvist mellan honom och Disneybolagen: – Enda anledningen till att Musse Pigg har fyra fingrar är att han ska slippa plocka upp notan.

Och apropå intelligent humor. Tage Danielsson skaldade i sin Postilla (profana predikningar och betraktelser) på den Goda Smakens Söndag: När du äter mat som smakar pest / samlas smakens lökar till protest / Likadant, om man ser rätt på saken / är det med den andligt goda smaken / Ord och handlingar som äro lumpna / göra lätt ditt inres lökar skrumpna.

Idag är roligheterna digitaliserade och utspottade på alla tänkbara cybermoln därifrån de spöregnar ner över en paraplyfattig publik. På twitter ska man som bekant vara kortfattad och det ställer stora krav på skribenten. Här, om nånstans, skiljs agnarna från vetet. Eller kanske det är vettet? I boken Sveriges roligaste på 140 tecken får man en bra översikt av det humoravfall som likt flagande vulkanaska förmörkar komikkupolen. Är det här roligt? Hmmm ...

Min twitter är putslustig och nästan död. Som en pensionär.

Om Gud inte ville att man skulle fisa barn i huvudet hade han inte gjort dem 70 centimeter höga.

Man vet att man har bajsat duktigt när det dunkar till i toan i slutet av spolningen.

Medan jag sover får jag fler followers. När jag vaknar och börjat twittra droppar folk av. Jag är alltså mer intressant när jag sover. 

Drottning Silva säger i Expressen att hon blev upprörd över Altzheimersryktena. Sedan glömde hon bort dem.

Parkerade just på en handikappsplats! Jag menar, jag är plattfot, vänsterhänt och fjolla – hur mycket mer kan man begära???

Foto: Ung spanjorska på ett torg i spanska Alicante där hon tillsammans med en rad andra ungdomar utförde någon form av performance. Året var 2019.

by Magnus Lindholm

Blicken

Grattis Leonardo di ser Piero da Vinci! Idag är det 569 år sedan du föddes – ett mera ojämnt födelseår får man söka efter! Jag skulle knappast ha noterat det annars men så tyckte jag att mitt foto av den eleganta emun (taget i djurparken i Benidorm i östra Spanien) färg- och stilmässigt påminner om dina teckningar i gulockra och sandbrunt. Och därför slog jag upp lite fakta om dig och upptäckte detta med födelsedagen. Grattis alltså!

Men jag kunde ju lika gärna gratulera mig själv också, inte för att jag kan teckna eller måla eller uppfinna, men för att jag ibland, (ibland!), kan skapa fotografier som är något mera än rena rama avbildningar ("kuka se kissan hännnän nostaa jos ei kissa itse!). Det handlar inte om någon medfödd konstnärlig begåvning men kanske om resultatet av flitigt övande och dagligt knäppande (ca 15.000 foton per år). Som sagt, och det måste erkännas, sällan blir resultatet riktigt bra. Min kvalificerade gissning är att 80% av mina fotografier är mediokra och alldagliga, 10-15 % har hyfsad kvalitet och kan användas i tryckta media och på bloggen. Men det är nog bara högst fem % som höjer sig över mängden. Just det: 5 av 100 fotografier sparar jag i lämpliga mappar på datorn för kommande bruk, resten fungerar som visuellt avfall och, i värsta fall, som varnande exempel.

Med detta vill jag idag på WORLD ART DAY ha sagt att allt medvetet konstnärligt skapande ohjälpligt medför också en hel del slaggprodukter. I själva verket är det just detta som skiljer amatören från proffset; amatören nöjer sig med det halvgoda, den seriösa konstutövaren gräver djupare, försöker mer, börjar om. Som du, Leonardo, gjorde. Tvivlade du någonsin på din förmåga, eller förlöpte det mesta som på Strömsö? (Strömsö är en plats utanför Vasa här i Finland där allt man skapar blir perfekt redan vid första försöket).

Mycket handlar om blicken, har jag förstått. Att se. Men jag har upptäckt ett paradoxalt fenomen: Först knäpper jag en bild, sen efteråt ser jag finesserna. Jo, jag anar kanske saker och ting och tänker mycket på kompositionen, men det är som om ögonen skulle öppnas först efteråt. Nånting liknande är det med skrivandet; först kommer orden och meningarna, sedan dyker tanken och insikten upp mellan raderna. Skapandet är ett trolleri, ett slags verklighetsframkallning. Jag gissar att du också ibland blev förvånad över vad som uppenbarade sig på duken eller pappret? Som jag idag, när jag plockade in bilden av emun från den separata hårdskivan till datorns stora skärm. Och det var då jag tänkte på dig och dina fenomenala teckningar. Tänk att det råkade ske just idag – på din 569-årsdag!

by Magnus Lindholm

Bortom molnen

Först några enkla tal som lätt uppvärmning: Jag är 1,79 meter hög/lång och känner ibland av en lätt svindel när jag snabbt stiger upp ur sängen. För andra sker det kanske först på 2500 meters höjd när de drabbas av höjdsjuka. Och härifrån uppåt blir det snabbt ganska motigt. 8000 m ö h definieras som rena rama dödszonen – risken att kollapsa av syrebrist på de här bredd-, jag menar höjdgraderna, är klart överhängande. Mount Everests topp, jordskorpans högsta punkt, befinner sig 8.848 m ö h, på andra sidan livet, alltså. Och därifrån uppåt 10–18 km har vi sedan troposfären som gradvis övergår i stratosfären. 37,6 km är höjdrekord för flygplan utan raketmotor eller liknande och vid 80,5 km (50 miles) börjar rymden enligt NASA. Men Fédération Aéronautique Internationale anser att rymdens gräns går vid exakt 100 km och har därför där ritat in ett lååångt streck mitt i detta ingenting, den sk. Karmanlinjen. Strax ovanför strecket, på 110 kms höjd kan man snudda vid norrskenets undre gräns. Men för att komma upp i en någorlunda stabil omloppsbana runt jorden måste man ta sig till 160 kms höjd.  Och ytterligare några tänka-på på väg uppåt i karriären: 360 km är medelhöjd för Internationella rymdstationen, på 35.768 km:s avstånd har vi Geostationära banan med sina väder- och kommunikationssatelliter och därifrån tio gånger längre bort, det vill säga på 320.000 kms höjd, kolliderar vi med den närmaste av Lagrangepunkterna (L1) – platsen där jordens och månens gravitation tar ut varandra. Det säger sig självt att här ska man inte uppehålla sig länge eftersom det sliter och drar alldeles förskräckligt åt två diametralt olika håll samtidigt.

Om inte de här siffrorna får det att snurra lite extra i planeten så kanske det behövs lite excentriska fakta. Allt snurrar för det första runt solen men Månen snurrar ju dessutom runt jorden. Avståndet mellan jorden och månen är för övrigt cirka (cirka!) 385.000 km. Problemet (?) är att den här separationen tilltar med cirka (cirka!) tre centimeter (centimeter!) per år och det skapar ju naturligtvis stort huvudbry för varje nogräknad individ. Och inte går det heller att riktigt klart slå fast avstånden från Solen till de enskilda åtta planeterna i vårt solsystem, för dels befinner de sig inte i en rak linje, dels är deras omloppsbanor inte helt runda utan har mera formen av ellipser. Men i det här sammanhanget kan jag nöja mig med vissa medelvärden. Från Jorden till grannplaneterna gäller alltså följande avstånd: Till Merkurius 91 691 000 km, Venus 41 400 000 km, Mars 78 340 000 km, Jupiter 628 730 000 km, Saturnus 1 275 000 000 km, Uranus 2 723 950 000 km och till Neptunus 4 351 400 000 km.

Men lugn, bara lugn, för det här är bara början. Vårt solsystem är en del, pytteliten del faktiskt, av vår galax som ju bär det ståtliga namnet Vintergatan. Diametern är anspråkslösa 100 000 ljusår (ett ljusår = den sträcka en ljusstråle färdas i rymdens vakuum under ett år, vilket lite mera noga räknat är 9 460 730 472 580 801 meter. Plus minus några centimeter). Vintergatans tjocklek är anspråkslösa 12 000 ljusår. I denna vår gemensamma intima inre krets trängs sedan 200–400 miljarder (här fallerar matematiken ordentligt) stjärnor. Vår egen kära sol befinner sig på anspråkslösa 28 000 ljusårs (ljusårs ...) avstånd från centrum (snacka om förorter ...). Men det är ju en bagatell jämfört med att det finns flera miljarder (cirka, cirka ...) galaxer i universum. Och om jag inte fått det hela helt om bakfoten så  fortsätter alltsammans dessutom att expandera och utvidga sig med ljusets hastighet. Och det här har pågått i drygt 13 miljarder år (vanliga hederliga 365-dagars år, men dock).

Idag på Internationella dagen för bemannade rymdfärder får jag en vag, ytterst vag, ja nästan mikrobiskt liten aning om att nånting inte riktigt stämmer, att någon troligen tänkt en aningens aning fel. För hur långt man än åker – förbi Månen, förbi Mars och Jupiter och ännu längre bort – så kommer man ju liksom aldrig  riktigt fram. Man skulle ju nämligen eventuellt (eventuellt ...) kunna tro att planeterna är behändiga små hållplatser på vägen till evigheten men då har man nog haft livskartan riktigt fel svängd. Himlen finns nämligen inte i rymden

Fotnot: Fakta hämtade från Wikipedia, Geologia.fi och Swedish National Space Agency. Foto: Åskmoln ovanför Helsingfors.

by Magnus Lindholm