Från askonsdag till påskundret
BLÅGGFASTA 22.2. – 8.4.
Må väl, ta hand om din kropp, själ och ande. Blåggen återuppstår söndagen den 9 april.
Jag är en fri människa.
Det har jag alltid vetat
och aldrig förstått.
– Kristina Lugn
19 februari
Fastlagen (efter medellågtyskan vastelavent, 'fasteafton') är benämningen på de tre dagar som kommer närmast före påskfastan. Fastlagen består av fastlagssöndagen (köttsöndagen) samt blåmåndagen (av tyska blauer Montag, 'blå måndag'; även fläskmåndag och korvmåndag) följt av fettisdagen (eller vita tisdagen). Därefter börjar fastan med askonsdagen.
Wikipedia
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Whale Day Finland Fastlagssöndagen Sverige Fastlagssöndagen, Knäckebrödets dag Tyskland Tag der Minzschokolade, Tag des Tauziehens USA National Arabian Horse Day, National Vet Girls Rise Day, National Lash Day, National Chocolate Mint Day, Shivaji Jayanti, Constantin Brancusi Day, Prevent Plagiarism Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA Creative Romance Month, National Canned Food Month, National Black History Month, An Affair To Remember Month, Teen Dating Violence Awareness Month
Längst nere i blåggen: VECKANS BULLETIN och VECKANS FOTO med vidhängande text. Nästa blågginlägg söndagen 26.2.
Veckans foto
S som i faStlagSbulle
På mitt skrivbord har jag en liten (100 x 80 mm) inramad tavla som föreställer en halv Runebergstårta och texten: THIS IS A PIECE OF CAKE. Den visuella klacksparken hjälper mig stundom att slappna av inför dagens skrivövningar, att inte ta det skapande uppdraget alltför allvarligt, åtminstone inte inledningsvis. Efter några trevande meningar brukar tankegångarna nästan alltid öppna sig, ibland också i lite överraskande riktningar. Sällan slutar den runebergska klacksparken i ett stukat ben eller en bruten arm utan tvärtom i liv och uppståndelse. Så också nu.
För nu handlar det om tårtor. Eller åtminstone om bullar, fastlagsbullar. Inte halva bullar men hela, mandelmassafyllda, hallonsyltkladdiga, gräddöverhopade skapelser som lämnar mustaschmärken även på den renrakade. I tre dagars tid kan jag vräka i mig dessa pösiga läckerheter (nej, inte mandelmassan även om just den är himmelsk) förvissad om att det inte bara är tillåtet med dylika excesser men till och med påbjudet. För nu gäller det att lägga på hullet, att maximera fettintaget och leva på ytan. För från och med onsdagen fyrtio dagar framåt ersätts frossa med fasta och då är det slut på sötebrödsdagarna. Nånstans i en fjärran framtid kan man visserligen räkna med hallucinationer om memma, marsipangrisar och pascha men dit är vägen ännu lång. Men nu, strax före fastan, inträder Den Stora Överdriften.
Mindre är mera, brukar man säga när ledstjärnorna är sunt förnuft och moget övervägande. Men det är de inte idag. Och inte i morgon, och allra minst i övermorgon. Tvärtom: Nu är Mera ännuMera! MAXIMERA MERA! står det med versaler på allehanda bulletiner uppklistrade på diverse vingliga hetväggar i min nästan mänskliga boning. Och jag tar förstås ett fast tag i uppmaningen och fast jag inget fast lag har känner jag mig ändå tillfälligt upptagen i societetsgräddan, den sockersöta. AH, dessa innerligt ytliga njutningar som sannskyldigt servila servitriser svenska semlor så suveränt serverar!
Foto: Egenhändigt framställd glutenfri fastlagsbulle, för första gången syltmarinerad. Gott? Njaaa ... Det ska nog vara mandelmassa, massa mandelmassa! / Ibland är skapandet lätt som en plätt – a piece of cake – eller som finnarna säjer: helppo nakki.
Veckans bulletin (v. 8)
Författare är förvisso på många sätt föregångare. Runeberg hade tårta på hjärnan, Lagerlöf hade Semla och Proust Madeleine. Långt före webbläsaren var uppfunnen godkände de kakor så det stod härliga till.
Från köttsöndag till askonsdag
Festa och fasta hör liksom ihop, som krona och klave. Men det är bara det att mitt festande – detta ständiga tuggande och smaskande från tidig morgon till sen kväll – ganska långt har styrts av en gluten- och laktoskänslig mage som alltför ofta gjort livet surt, både när jag hållit mig till spelreglerna och när jag brutit mot dem. En starkt begränsad diet (det finns också en lång rad kryddor, grönsaker och frukter som likaså är förbjudna, liksom socker i alla former etc) har mången gång fått mig både harmsen och lessen, ja smått skamsen också: jag gnäller och suras och känner mig stigmatiserad, negativt uppmärksammad och ynklig. Under år och decennier trotsade jag kroppens signaler och levde i en nästan ständig oro över vad tarmarna kunde ställa till med, mycken energi gick åt till att räkna ut var närmaste toalett fanns.
Efter tio år som pensionär, och oftast själv ansvarig för vad jag köper, tillreder och inmundigar, har vardagen ganska radikalt ljusnat. Om magen inte klarar av CocaCola och gul Jaffa, öl, vin och whisky, så finns det inget annat alternativ än att se sanningen i det klarblåa vitögat: Sorry, ett glas kallt vatten, tack! Pizza och godis? – tyvärr! Hamburgare, fransk potatis, nuggets – inte ens det? Men det är ju torsdag – lite ärtsoppa och punsch? Kaffe? Kladdkaka? Korinter? Körsbär? Kaktusfikon?
I stället för att förbanna mörkret har jag tänt ett ljus. Efter några års fladdrig träning med plån och veke börjar jag sakta mak kunna det här. Det finns ju trots allt laktosfria produkter i mängd, likaså glutenfria (även om de ibland innehåller för mig förbjudna ingredienser). Jobbigare var det med sockret. Men när jag insåg vad det åstadkommer inte bara med min stackars mage men också, och kanske i synnerhet, med min hjärna, började det gå upp ett ljus också inne i skallen. Men det tog tid: Det sägs (fackfolket säger) att det kan ta ett och ett halvt år för hjärnan att återgå i normalläge efter det man slutat överbelasta den med socker. Aderton månader! Den första tiden räknade jag dagar och veckor men så småningom glömde jag lyckligtvis nästan bort detta bedrövliga faktum. Idag VET jag att jag glömt det som jag tidigare trodde att jag kom ihåg – ett lite bakvänt faktum på att min hjärna trots allt fungerar. Likaså VET jag att jag ännu tre dagar får leva loppan, smälla i mig fettbildande föda om det nu sen är det jag absolut vill. Men jag blir lite fundersam när jag ser mina överbelastade mattallrikar så här rakt framför nunan. Vad säger de om mina prioriteringar i vardagen?
Men tillbaka till fastan. Nu har jag tre dagar på mig att ladda upp, eller rättare sagt att ladda ner. Och jag måste erkänna att det något lite pirrar i magen – hur ska jag denna gång klara av att inte småtugga mest hela tiden? Vad säger själen när kroppen propsar på mellanmål – tack, men jag tror jag avstår? Och vad gör jag när frestelserna blir för stora, när min lekamen börjar krypa upp längs väggarna – börjar skafferi- och kylskåpsdörrar senast då gnissla och smälla? Kroppen är en lurig jävel, men så är också själen – jag vet aldrig vad de riktigt är kapabla till. Och det är smått skrämmande med tanke på att jag trots allt har trott mig känna dem båda ganska väl. Men så är tydligen inte fallet alla gånger.
Min fasta förvissning är att min fasta förvisso är både gluten- och laktosfri men kanske inte helt klagofri. Vilket får mig att tänka på att fastan bara till vissa delar handlar om att tillfälligt avstå från mycket av det goda som vardagen för med sig. Jag FÅR faktiskt fasta, jag FÅR faktisk fylla mig med hur mycket andlig föda som helst utan att själen kollapsar. Och tystnaden är garanterat inte fettbildande, åtminstone inte så länge jag håller min lekamen i någorlunda rörelse. I längden är tystnaden förvisso beroendeframkallande, men det är kanske just det jag måste bli: beroende av tystnaden, bunden till det som inte går att äta och dricka men ändå, och just därför, kallas Livets bröd och dryck.
(Spana också in S som i FASTLAGSBULLE längst nere i blåggen!)
Foto: Ett litet urval av de matportioner jag det senaste året har inmundigat. Idag undrar jag varför jag egentligen har dokumenterat mitt överflöd. Dåligt samvete?
12 februari
Jag har aldrig förnekat Guds existens. Jag tror att evolutionsteorin mycket väl kan förenas på ett harmoniskt sätt med tron på Gud som en personlig skapare.
Charles Robert Darwin (1809–1882), brittisk biolog, zoolog, geolog, teolog och forskare.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt International Darwin Day, World Marriage Day Finland Andra söndagen före fasta (Sexagesima), Teckenspråksdagen Sverige Djurförsökens dag USA Super Bowl Sunday, National Plum Pudding Day, National Pork Rind Day
TEMAVECKOR (bl.a.) Internationellt International Flirting Week USA Random Acts of Kindness Week, National Jell-O Week, Children of Alcoholics Awareness Week, Freelance Writers Appreciation Week
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA National Hot Breakfast Month, National Children's Dental Health Month, National Cherry Month, National Bird Feeding Month, National Self-Check Month
Se också VECKANS SANNING och VECKANS FOTO(n) med vidhängande efterapad text längst nere i blåggen. NÄSTA BLÅGG: Fastlagssöndagen den 19:e!
Veckans sanning ( v. 7)
Jag skriver inte för att jag har något att säga, men ofta får jag nånting att säga när jag börjar skriva
Gibraltars gapande berberapa
APFASONER
Idag firar alltså mänskligheten Charles Darwins födelsedag, hans 214:e. Mannen som med sina teorier om det naturliga urvalet förändrade inte bara hela vår världsbild och lade grunden till den moderna utvecklingsläran, han inspirerar också mig idag att räta upp min krumma apgestalt och rakryggat framåtsträvande våga möta morgondagens utmaningar. Det är inget litet uppdrag i synnerhet som reptilhjärnan i mig slår på rödljusen så fort någon, ofta en maktperson, bestämmer var gränserna ska dras. Om det är nånting som Darwin tydligen inte räknade med var att utvecklingen också kan gå bakåt, alldeles förskräckligt mycket bakåt. Utveckling eller avveckling, hitåt eller ditåt, alltså?
Ta nu till exempel det aktuella ord evolution. I biologin handlar det visserligen om förändring men det latinska evo'lvo betyder ordagrant rulla ut, ungefär så där som det före detta svenska bilmärket idag gör från den kinesiska fabriken. Stor förvirring uppstår då på gatan: rullar där en svensk bil eller kinesisk bil? Hemska saker, ingen vet! Att det skett en förändring är uppenbart, men betyder det samtidigt att det skett en utveckling? Var det inte det som evolution syftade på – utveckling? Ja, hela vetenskapsvärlden talar ju om utvecklingslära, att nånting blir större och bättre och vackrare för varje generation som växer upp, att saker och ting förfinas i kanterna, att egenskaper och människor uppgraderas till perfektionism. Men processerna kring den där rullande volvon antyder också helt klart att utvecklingen inte bara blivit mera krånglig och invecklad men framförallt att den kanske finns där och inte här, där den också borde finnas. Jag tror att Darwin anade just detta och därför presenterade sin evolutionsteori mycket medveten om att saker och ting faktiskt kan rulla i alla möjliga riktningar. Och det var ju i så fall ganska klokt tänkt – vad som än händer har Darwin alltså rätt.
Men sen är det ju eventuellt en lite annan sak att utveckling inte nödvändigtvis behöver betyda större, snabbare och stiligare men också kan innebära att mindre är mera. Man behöver bara kasta en slö blick på sin slappa kropp för att inse faktum. På nätet noterar jag nämligen en artikel som handlar just om detta och jag sammanfattar för egen del: Hår på bröstkorgen? Helt värdelöst. Bihålor? Det finns ingen vettig förklaring varför vi har bihålor (annat än att sinuiten där har ett utmärkt slagfält för sina slemmiga bataljer). Öronmuskler? Jag är väl ingen kanin eller elefant heller ... Visdomständer? De behövde stenåldersmänniskan när han tuggade blad och rötter. Men jag som är lite dum i huvudet och inte ens kan bita ifrån mig klarar mig med ett betydligt fridsammare garnityr. Blindtarm? Nästan helt onödig. Räcker det inte med att jag redan har glasögon och gråstarr! Gåshud? Möjligen ett uppmuntrande tecken på viss upphetsning men knappast någon livsavgörande kroppslig förmåga. Och tår, vad gör jag med så många tår? De är ju ändå effektivt instängda i skorna när jag drar ut på jakt i asfaltdjungeln. Tårdränkt och bedrövad konstaterar jag att listan över överflödiga kroppsdelar och funktioner säkert kan göras längre än så här. Till sist dock en kommentar om det som går under namnet Darwins knöl; ett litet hudveck som man kan se till exempel på apors öron högst uppe, och som en liten utbuktning på öronmusslans bakre rand hos människan. Men också den knölen är på utdöende; bara ca tio procent av mänskligheten kan stoltsera med denna utmärkta öronmärkta likhet med apsläktet.
Utvecklingen rullar alltså vidare sakta i backarna, ibland nästan behärskat bakåt, inte sällan farligt nära dikesrenen i utförsstupen. Men senast då vill jag veta hur, och varför, de där kinesiska apa-apa-apparaterna – jag menar evolvon, väderleksballonger och otaliga andra tekniska manickar Made in China – egentligen fungerar. För de mänskligheten framåt eller bakåt, uppåt eller neråt eller bara lite oförargligt hitåt och ditåt? Apfasoner och darwindrömmar, nanoteknik och artificiell intelligens, vad ska jag välja? Fysikern Richard Feynman, en av 1900-talets briljantaste hjärnor, noterade efter en koll på atomer i sveptunnelmikroskopet att ... there is plenty of room at the bottom. Nå, inte lär det saknas utrymme där uppe heller. Frågan är vad jag ska TRO på.
Fotona är knäppta på Gibraltar för en dryg månad sedan. Nitton graders värme första dagarna i januari uppskattades både av mig och de halvtama svanslösa berberaporna där högst uppe på klippan ovanför sundet. Nedersta bilden är tagen av Vive.
Gör en darwin
Jag är ju varken biolog eller zoolog, än mindre geolog eller teolog – allt det där, och mycket mer, som Charles Darwin var. Rent formellt är jag faktiskt statsvetare / socialvetare men det låter så pompöst att jag alldeles spontant ryggar tillbaka för en dylik titulation. Överhuvudtaget ryggar jag tillbaka för titlar, i synnerhet när de helt skamlöst används som polermedel på den egna hjälteglorian. När ytans dominans överskuggar allt annat uppstår självfallet frågan; vad är det som med sådan frenesi måste döljas? Jag tror inte att Darwin hade tid och behov att slänga sig med titlar i tid och otid, det hade han nog insett senast där på Galapagosöarna bland havsleguaner, lavaödlor och blåfotad sula. Naturens under och mysterier möblerar i bästa fall ordentligt om i det mänskliga hjärnkontoret så att saker och ting får sina rätta proportioner och intar sina rättmätiga placeringar på livskartan.
Nå, nu hade ju Darwin inte rätt på alla punkter och hans tankar om skapelseberättelsen förbigår jag med blindgångarens självsäkerhet. Mera tänker jag på alla dessa människor som på olika sätt gräver ner sig i gigantiska problemkomplex, som med metalldetektorn i högsta hugg tassar på potentiella kunskapsfält, allt i syfte att på djupet av sin varelse söka efter godbitar under huden. Och i synnerhet applåderar jag dem som med stor envishet tvingar tystnaden att tala, ungefär så där som skulptören gör när han hackar och slipar och tar bort allt onödigt så att motivet kan träda fram och bli synligt. Det handlar alltså kanske inte alltid om att lägga till och komplettera utan också om att karva och skära bort.
Varje seriös forskare, konstnär och någorlunda mogen människa inser ganska snart att det vi kallar livet är en mix av till synes stort och smått, synligt och osynligt, mjukt och hårt. Och att vi alla är skräddarsydda till att vara forskare inom vårt eget specifika område. Jag är nämligen ganska övertygad om att Gud har en glasklar tanke med våra liv, ett uppdrag och en idé som det är vår alldeles speciella uppgift att upptäcka och gestalta. Jag tror att vi alla, var och en, med förundran och nyfikenhet är satta att ständigt botanisera i vårt själsliga galapagoslandskap, även när dimman ligger tät och livet står stilla som en ålderstrött jättesköldpadda. Uppdraget är att "göra en darwin" så gott det går, att se och finna men inte nödvändigtvis vinna. För att sedan, under skratt och gråt, dela de unika forskningsresultaten med oss alla andra sanningssökare. En mun, två öron och ett hav av hud.
Fotona uppifrån ner: Ödla i Amsterdams zoo, jättesköldpadda i Fuengirola zoo i Spanien, och kvällsvy på Teneriffa.
Veckans foto (v 6)
BÄSTA BYSTEN
Jag har (apropå Runeberg) länge funderat på hur det egentligen känns att stå staty, att på en gång vara upphöjd och förstelnad, hyllad och bortglömd. För det blir man väl – bortglömd? Jag menar; vem vill väl komma ihåg människan, den där av kött och blod och svett och tårar när man har tillgång till både sten och betong, stål och marmor? Sokrates tankevärld i all ära men det skäggiga ansiktet här ovan signalerar väl ändå mera nånting förskräckt och föga skarpsinnigt? Man kan nästan ana ett mänskligt drag i den smått stirriga, bekymrade blicken, i den halvöppna munnen där seklers sega gång torkat bort resterna av saliven.
Kanske skulptören, i övrigt säkert kompetent och hantverkskunnig – kanske bara ung och oerfaren? – inte riktigt fattat galoppen, trott att man bara kan hugga i sten på ett sätt. Men man kan faktiskt hugga i sten på många sätt. Vill man riktigt statuera exempel ska man hugga i sten så ivrigt att inga mänskliga drag kvarstår, att alla känslomässiga tillkortakommanden och oundvikliga snedsteg på livets gropiga sandvägar nogsamt filas bort och döljs bakom heroiska poser och triumferande gester. För det är väl så mången hjälte vill bli ihågkommen – som en blankpolerad likvit gestalt halshuggen ur italiensk carraramarmor?
Men det gällde knappast Sokrates. Kanske anade han sitt öde, och allra senast måste det ha skett när han såg den unge gäsellen dra fram sina slipade verktyg. Fullt övertygad var Sokrates nu att denne, bokstavligen, höll hans odödliga huvud i sina dödliga händer. Det som skulle resultera i en storståtlig och magnifik byst, beundrad av all världens potentater och titulärminstrar, förvanskades nu av pur omognad och naiv blåögdhet till en alldeles naturtrogen och känsloladdad återspegling av en människa som av oraklet i Delfi hade kallats "samtidens visaste man".
Hur galet kan det inte gå när konstnärer blandar sig i människans ärofyllda och fläckfria liv. Inte nog med att Sokrates fick tömma giftbägaren på helt felaktiga grunder, hans byst klämdes också in i ett klaustrofobiskt stenblock på Museo Sa Bassa Blanca i den lite avsides nordöstra delen av Mallorca, nästan oåtkomlig för solens strålar och människomassornas hyllning. Men som installation är den förstås elegant, ett konstverk i konstverket.