Visum till visans gränsmarker

Det var julen 1968 och jag var tjugo år. Efter mormors död 1965 firade morfar Erik jul i mitt föräldrahem på Runebergsgatan 59. Tidigare den hösten hade han gett några av sina dikter åt mig, bland annat en som hette Sång i julkvällen. Till den började jag knåpa ihop en enkel melodi och nu på julaftonen sjöng jag den för första gången till eget pianoackompanjemang i mitt popaffischspäckade rum. Vad familjen i övrigt tänkte och tyckte kommer jag inte ihåg men jag minns att morfar fick något fuktigt i blicken, lättrörd som den åldrande översten var. Det var där och då som melodimakeriet slog rot, mycket anspråkslöst och vagt, men dock rot.

Sen blev det en paus på nästan tio år. Jag avbröt en sorglig skolkarriär i gymnasiets första klass, tog ett kreativt mellanår i Folkakademin i Borgå och började så småningom studera i Socialhögskolan. Efter studierna flyttade jag 1975 till Vasa där jag hade erbjudits ett jobb på Roparnäs sjukhus som förman för nystartade socioterapiavdelningen. Och livet fick en ny, skapande riktning. Men nästan lika viktigt var att Visans Vänner i Vasanejden, under Håkan Strengs inspirerande ledning, grundades 1976.  Jag skaffade mig en gitarr, övade några ackord och gick med i ett entusiastiskt gäng som många år framåt skulle betyda både social identifikation och musikalisk inspiration. 1977 blev Håkan proffs och jag fick överta ordförandeklubban i VVV.  Nu var jag fast i visan, och framförallt i den melodiska, den känslosamma, den livsspeglande varianten. Och trots att gitarrkompet var styvt och ansträngt var det något i själva visans väsen som resonerade med min hudkänsliga varelse, nånting som både helade och pekade framåt, inåt.    

Med Visans Vänner i Vasanejden idkades det ett livligt artisteri men oftast i tämligen slutna sällskap. Det var Håkans kontakter med norska visartister som sedan ganska snabbt vidgade vyerna, både de geografiska och de musikaliska. Lars Hauge, Kalle Zwilgmeyer, Karin Kittelsen, Per Hommelhaug, Øyvind Sund och Tore Haraldsen hörde till viseliten i Norge och började regelbundet besöka Vasanejden, och vi dem. Jag vet inte om nivån på VVV:s visor höjdes nämnvärt tack vare den kontakten men begreppet Visa fick nu ett annat djupt, en annan kulör i min dunkla själ. Vad jag fäste mig vid var hur deras texter och melodier ofta slingrade sig vällustigt runt varandra, som gripna av ett inre samförstånd. Men det var inte bara vackert och stämningsfullt, det var ofta beskrivningar och bilder av en vardagsverklighet som pulserade liv och mening av ett slag som jag redan då saknade.

Sen kom arbete, familj och rutiner in i bilden. Aldrig vissnade väl visan i mitt väsen helt och hållet men skrivandet, och ibland också fotandet, kompletterade det kreativa uttrycksbehovet allt oftare. Jag fortsatte förvisso att nu och då melodisätta en och annan dikt men tonsättandet gick tidvis på sparlåga. Nåja, tonsätta ... Det riktigare uttrycket är nog melodisätta, åtminstone i mitt fall. En melodi och ett antal ganska grundläggande ackord, det var det jag lyckades fixa. Tonsättning är när pianisten skriver utförliga notparader för höger och vänster hand, eller stämmor för olika instrument. År 1979 gav jag ut ett litet första vishäfte – Visor till Dig – och fick hjälp med noterna av åländska vissångaren Knut Grüssner. Nästan trettio år senare var det dags igen och nu var det musikläraren och körledare Kalle Sundman i Korsholm som fixade noterna i ett datorprogram och gjorde diverse nya och förfinade ackordnoteringar i ett häfte som jag döpte till Visitation. Att mina melodier kanske också kunde användas i andra än vissammanhang blev jag varse först när tonsättaren, körledaren och organisten Kaj-Erik Gustafsson arrangerade några av mina melodier för blandad kör och manskör. Hade jag skrivit det där!?! Jo, och nej. Melodin hade fått nya vingar, tonerna flög som fåglar i formation, ibland alldeles samstämmigt, inte sällan tillfälligt i sina egna banor. Kaje har jag mycket att tacka för. Hans professionella hantering av mina melodier, förslag till alternativa harmonier, uppmuntran och vänskap – sånt har gett råg i ryggen. Och på liknande sätt har också Jan Hellberg och Gunnar Döragrip lyft några av mina melodier till nya höjder i sina musikaliska arrangemang. Och jag började ana att här kanske fanns en potential, någonting som var värt att framföras från en scen. Men att jag inte skulle göra det själv utan låta proffsen ta hand om tolkningarna.

Och här står vi nu. För tre år sen skrev Martin Segerstråle pianoarrangemang till ett drygt trettiotal av mina melodier/tonsättningar. Och tanken på en mera regelrätt sångkonsert började ta fart i huvudet. Men coronan grasserade, kulturlivet gick på sparlåga och Ryssland inledde sitt galna krig mot Ukraina. Visor? I detta elände? Ja, visor mitt i eländet. Eller, visor och visor ... Egentligen handlar VISUM om sånger av ganska olika karaktär och uttryckssätt, nånting som ibland påminner om folkvisa eller chanson, andra gånger om kabarésång, traditionell nordisk visa eller psalm. Allt detta är uppbyggt kring texter som förankrar lyssnaren i den livets underström som berör oss alla mer eller mindre, förr eller senare. Det är stundom allvarligt, men inte dödligt, det är ofta lättsamt utan att vara ytligt, vackert utan att vara söckersött. Orden har en märklig förmåga att inte bara beskriva det konkreta och påtagliga men framförallt det osynliga, det dolda, det livsviktiga. Och när meningarna sedan viras in i musikaliska trådar, får färg och form, uppstår helt nya motiv, på och under huden.

(Se mera om den aktuella VISUM-konserten längst nere i bloggen bland Veckans foto(n)

by Magnus Lindholm

K som i Kapellmästare, Körledare och acKompanjatör

Tanken på en konsert med mina melodisättningar av ett trettiotal dikter av finlandssvenska och rikssvenska författare (och två av Bertolt Brecht ...) skulle knappast ha blivit av om inte Martin Segerstråle skulle ha tackat ja till att, i ett första skede, skriva pianoarrangemang på den här repertoaren. Det skedde för tre år sen, mitt i coronaåret 2020. Och jag fick blodad tand: Här fanns ju plötsligt sånger för en hel konsert, inte med mig i huvudrollen utan med professionella sångare och musiker. Men just då grasserade coronan och kulturlivet gick på sparlåga. Och när coronan började tona ut inledde Putin sitt bestialiska anfall mot Ukraina och de tjocka rubrikerna i tidningarna suddade ut mer finstilta texter, det högljudda krigssmattret i TVn dränkte de melodiösa tongångarna. Det var bara att vänta och se tiden an. Men för ett knappt år sen tog jag ny kontakt med Martin och presenterade en konsertidé. Och han nappade omedelbart. Och då ville jag förstås också veta lite mera om hans musikaliska bakgrund.

Jag är nog pianist i själen, jag började ju spela redan som femåring. Men de senaste åren har jag allt mera inriktat mig på kapellmästeriet. Och i den rollen ska du ha förmågan att tillgodose allas behov; att sångare och dansare har det bra, orkestern, koreografen, ljusmästaren, regissören – att alla känner sig bekväma. Du måste ha en uppfattning om hur ett skådespel fungerar, hur allting hänger ihop. Som betraktare utifrån kan det vara svårt att förstå hur mångbottnat uppdraget är. Det är utmanande men  jag njuter av att kunna hjälpa artisterna, jag har uppnått mitt när alla på scenen har det bra. Senaste aktuella projekt: Musikaliskt ansvarig för Broadwaymusikalen Something Rotten! på Åbo Svenska Teater. Det är min första produktion som kapellmästare på min “hemteater” – jätteroligt, ett kul material och härliga medarbetare!

Mellan femåringens första klink och dagens kapellmästaruppdrag ryms förstås en väldig massa steg, och kanske snedsteg. Efter studenten började han läsa musikvetenskap vid Åbo Akademi men det blev aldrig någon riktig hjärtesak. I stället jobbade han med allt möjligt, bland annat på teater och Sverigebåtarna. Uppmuntrad av sin hustru beslöt han söka till Sibelius-Akademin. Som 28-åring kom han in och började studera körledning. Och piano. Och fick sin examen. Men samtidigt blev han kritisk till Akademins benhårda betoning av perfektionism.

Det stora problemet med Sibis är att det ska vara "rätt", man glömmer att det också ska vara roligt. Redan före mina egna studier där hade jag bekanta som förvandlats till "spöken", som jag brukar säga, som helt hade tappat glädjen i musiken. Men det var spännande studieår och så hade jag ju alltid teatern där nånstans i bakgrunden.

Och efter ett år vid Royal Academy of Music i London, där han studerade Musical direction and coaching, har det blivit allt fler uppdrag just som kapellmästare här i hemlandet. Helst rör han sig i musikalvärlden men mellan varven dirigerar han också körer, fungerar som pedagog, arrangerar musik och ackompanjerar sångare. Och det är här som jag, och framförallt VISUM-projektet, kommer in i bilden.

Som teatermänniska tycker jag om musik som respekterar texten. Och det gör ju Visan. Det är roligt att återknyta till pianoarrangemangen jag gjorde till dina tonsättningar för tre år sen. Nu har vi utvecklat konceptet med nya sånger, musiker och två lyskraftiga solister som nyfiket och känsligt rör sig i Visans gränsmarker, med text och tolkning i fokus. Visan som konstform är nog bekant från förut men arbetet med VISUM har breddat och fördjupat den bilden.

Fotnot: Konserten VISUM – en resa i Visans gränsmarker mellan vinter och vinter framförs lördagen den 30 september i Balders sal i Helsingfors. Solister är Marika Westerling (se intervju 17.9.) och Matteus Blad (10.9.). Martins medmusikanter är Jonathan Bäckström, bas, Anne Mantere, oboe och Iida Sinivalo, cello. Se annons lite längre ner i blåggen. Ett unikt tillfälle att samtidigt fundera på vad som är visa och vad som är sång, lied eller chanson, psalm eller finlandssvensk tango. Reservera biljett NU!

by Magnus Lindholm

M som i Marika och Musikal

– Utbildningen och teaterarbetet har sedan studenten 1996 gått sida vid sida. I universitet inledde jag med att läsa socialpolitik, samtidigt som jag började med skådespelandet. Studierna drog ut på tiden men resulterade så småningom i en magisteravhandling (med högsta betyg, red. anm.) i socialt arbete om invandare och teater. Där kombinerade jag mina intressen för det konstnärliga och det akademiska. Men det är nog åt musiken, sången och skådespelet, som jag ägnat nästan all min professionella tid. Men socialt arbete skulle jag bra kunna tänka mig ännu, gärna i kombination med skapande verksamhet, till exempel i fängelser.

Marika Westerling är den ena av VISUM-konsertens två solister (se konsertannons lite längre ner i blåggen!). Det är som sångerska med inriktning på musikteater som hon gjort sig känd på både finska och finlandssvenska teaterscener. Språket var en utmaning: de första finska föreställningarna var en form av regelrätt språkbad. Det allra första framträdandet i en musikal var i Les Misérable på Stadsteatern i Helsingfors, och språkbadet fortsatte som Maria i West Side Story i Jyväskylä. Idag känner hon sig ganska bekväm med finskan, kantigheter har slipats bort. Den professionella musikutbildningen har hon fått vid Musikteaterlinjen vid Royal Academy of Music i London (2004) efter att ha jobbat ungefär fem år som skådespelare i musikaler i Finland.

Jag fick höra om utbildningen i London av min sånglärare som kände huvudläraren där. Och så var jag och tog sånglektioner av henne i London och hon förelog att jag kunde söka till Royal Academy of Music. Jag var faktiskt den första finländaren på den linjen som studerade där, senare kom också Martin, till kapellmästarlinjen, och andra. Av vår årskurs på ca trettio var fem från andra länder än England. Mycket handlade förstås om sång och hur man kan tolka texter i musiken, och det är britterna bra på. Men också drama och dans och musikteaterns historia var en del av utbildningen. Första uppdraget efter examen var att sjunga i en kör med Elton John ...

Och nu, nästan tjugo år senare: VISUM. Vad är det utmanande med dessa sånger i Visans gränsmarker?

Här rör vi oss verkligen i Visans gränsmarker, och det är jätteroligt. Det är som musikalfacket när det är som ledigast. Av "Alla människors vals" får jag till exempel vibbar av ledmotivet i filmen Paraplyerna i Cherbourg. Jag är ju inte en sångare i den klassiska genrén men kan göra den stilen på mitt eget sätt. Och såna sånger finns här också. Till exempel de fyra höstsångerna ("Höstljus") till Bez Zilliacus texter är skriva över ett ganska brett register och det är inte alldeles självklart var i rösten man placerar berättelsen, så att det flyter. Det är en utmaning, en inspirerande och bra utmaning. Jag tycker om att kombinera stilar, att röra mig i sångens olika gränsmarker. Och det får jag göra i VISUM.

by Magnus Lindholm