Mitt i allt
Jag kan utan större ansträngning känna mig betydelselös, osedd, anonym och till och med overklig i den värld jag befinner mig just nu. Där dagarna förr framlevdes i en viss regelbunden växling mellan högtid och lågtid, mellan fest och vardag, kvarstår idag en massa söndermosade sekunder, minuter och timmar som jag inte blir riktigt klok på. Lyckligtvis fungerar naturen här som en blankpolerad spegel och presenterar en bild: floden kräver bäddar och bankar för att kunna flyta framåt, annars går det illa. Så går det ofta för mig: flödar ut i en anonym tillvaro i ett monotont landskap där den mesta energin går ut på att hålla mig flytande. Inte vara kreativ, inte social, inte lustig, men att med vita knogar försöka klamra mig fast vid räddningsbåtens reling. Det är en liten överdrift, men bara en liten.
Normal åldersnoja? Beklagligt sjukdomssymtom? Rester av osmälta mardrömmar? Kanske det också. Men framförallt en ihärdig, närmast kronisk oro över vad människan, den från början perfekta, håller på att ställa till med i olika delar av världen just nu. I mina tankar återkommer jag ständigt till denna översvämning, till denna brist på gränser som skapar kaos. Butiker som håller öppet 24/7 och mobiltelefoner som läcker texter, bilder, annonser, ljud och oljud, musik och magi dygnet runt är kanske bara bagateller i sammanhanget, eller till och med nödvändiga ingredienser i ett liv som ständigt kräver min närvaro, min nåbarhet. Men kroppen skakar ju, mitt psyke vacklar, anden håller andan! Nånting är definitivt fel stämt! Eller är det bara min tinnitus som spelar ett spratt, en reaktion på att min småstela lekamen ganska vårdslöst hänger och slänger på det guppande framtidshjulet?
Idag firar världen Global Community Engagement Day och Finland arrangerar samtidigt presidentval. Det är massornas dag, det stora sociala engagemangets dag, kollektivets jubileumssdag. Men kanske det också är en gränsdragningens dag? Och det behövs minsann just nu – en dag som fångar upp, som binder samman olika viljor och vedermödor, som fokuserar på en gemensam tillvaro och framtid. Mycket talar nämligen för att där självupptagna kroppar oemotsagda får verka blir det strul och strid. Blandar man lite psyke med i anrättningen kan soppan fortfarande koka över men kanske i något långsammare takt. Men det finns, tror jag, bara ett sätt att få ordning och reda, frid och fred på jorden och med sig själv. Vi måste inse att vi inte kan fixa det här enbart med våra kroppar och högpresterande hjärnor. Vi måste förstå med hela vår varelse att vi är kropp, själ och ande. Eller rättare sagt – och det tål att upprepas gång på gång – att vi i första hand är ande med en själ som snyggt och elegant kopplar till den maskformiga kroppen. Grunden är gudomlig hur bristfällig min kropp än är och hur själsligt fattig jag än känner mig.
Egoismen och narcissismen är, om inga radikala åtgärder vidtas, snabbt och nästan ohjälpligt inmurade i kroppen och närs av ett oavlåtligt ordflöde på andras bekostnad. Generositet, empati och viljan att göra andra väl tar däremot sats långt under huden, i bönen, i det privata samtalet med Gud, inte bara en eller par gånger per dag utan i en ständigt pågående inre dialog. Få lyckliga hör Guds röst med öronen men den som trodde att Gud bara nångång nu och då låter höra av sig från sitt gömställe mellan igenfrusna vintergator och gäckande svarta hål tror fel. Varken himlen eller Gud ska nämligen sökas i rymden utan, kanske paradoxalt nog, i kroppen, på och under huden. Där lever anden, det är där Gud är verksam och det är därifrån jag är sammanbunden med hela den lidande och katastrofbenägna mänskligheten. Och det är också nånstans där jag hittar mina skräddarsydda verktyg, de redskap jag blivit begåvad med och som bara jag kan – och ska! – använda. Igår, idag, i morgon. Allt tid och mitt i allt.
Foto: Bilderna är tagna i en sydeuropeisk stad.
28 januari
Vad många av oss mest behöver är någon som får oss att göra det vi kan.
Ralph Waldo Emerson (1803–1882), amerikansk essäist, poet och filosof.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Global Community Engagement Day, World Leprosy Day, World Geoffroy's Cat Day, International Reducing CO2 Emissions Day, International Lego Day, Europoäischer Datenschutztag Finland Tredje söndagen före fastetiden. Tema: Den oförtjänta nåden Sverige Dataskyddsdagen, Konungens namnsdag Tyskland Spass bei der Arbeit Tag, Tag des Blaubeerpfannkuchens USA National Gift Of The Ladybug Day, Data Privacy Day, National Blueberry Pancake Day, National Kazoo Day, National Daisy Day, National Bible Sunday
Längst nere i blåggen hittar du VECKANS UTSKÄLLDA ORDSKRED och VECKANS DJURISKA FOTON. Nästa blågg: söndagen den 11 februari.
mingla och vingla
… men annars mår du bra? fint fint! jo tack det samma, inte så mycket att klaga nåja, lite klaga, men i stort sett fina pipor, släta fjädrar, och regelbunden andlig spis förstås ja, lite tystnad och koncentration krävs ibland det är så många som näbbar och kacklar nuförtiden, de kunde hålla truten i stället och alla dessa försäljare jaaa, är det inte förskräckligt häromdan var det en sån där skum kvacksalvare som ville sälja fjäderolja påstod att den försnabbade turen till kanariefåglarnas holmar med flera minuter han pratade förstås bara goja och det erkände han ”jag en galen goja tycker om att skoja här i min bloggarjkoja men ändå bär jag ingen fotboja inte ens en geggamojadoja trots en viss lindrig åldersnoja” är det roligt det? i mina öron lät det närmast som en trist plasttrast apropå det häromdan råka jag en kråka som bara ville bråka men jag förespråka att vi i stället skulle slurpa lite tapioka och sen, förföriskt uppfriskade, flaxa till norska Kongsvinger nää, det fungerade inte alls i stället för att lugnt och smidigt glida över havet gick det helt åt skogen och då vet man vad klockan är slagen URskog, du vet … HA HA HAAAA ... ja, det är en liten ordvits jag lärt mig på mina fjäderfärder i tid och rum ”rum and kåkkakåååla ….” ja, jag märker att jag börjar bli riktigt i gasen och ashungrig är jag dessutom vad tror du det bjuds på här smulor från rikemans bord? det ser ut att vara stående bord – vi står och borden ligger på marken inga bord men ändå krävs det bordsfasoner men lyckligtvis inga bordsfasaner HA HA HAAAAA ...!!! kul fest det här har du sett några bekanta? vad är det förresten för en tillställning? global community engagement day?! som om vi fåglar inte liksom helt automatiskt skulle vara sociala av oss! och mycket andliga, givetvis! har du för övrigt märkt att högsta hönset ofta är en tupp? jo så är det och så lär det vara så att när blåmesen öppnar korpgluggarna anar den genast ugglor i mossen och har snabbt örnkoll på hela omgivningen MEN ÄVEN EN HÖNA I ANKDAMMEN MÅSTE VARA RAPP! brukar jag då tillägga näää, hejnudå, nu ska jag mingla och vingla vidare och spana in en eller annan smörgås HA HA HAAAAA!
Foto: Änderna är fotade i Hertonäs park, alldeles invid bron till Tammelund / Fåren betade bland klipporna i Torcal, Spanien / Flamingona tog sig en tupp(!)lur i Tierpark Hellabrunn i München / Svanarnas revirstrid i Hertonäs strand / Lemurer i Skansens djurträdgård i Stockholm.
Veckans foto
En röst ur det fördolda
Nu får du nog börja skärpa dig lite mindre! Nån oordning och oreda får det verkligen vara, även i en bloggares huvud! Fattar du inte att lite sund dumhet och fåraktig enfaldighet är att föredra framom rakbladsvassa proklamationer och snusförnuftiga resonemang! Nån liten stupiditet och pinsam tabbe måste du väl ändå kunna fixa med lite ansträngning. Ett snedsteg där och ett felsteg här är försvarbart till och med för en tusenfoting men du som bara har drygt tvåhundra ben ojar och ajar dig för varje litet moraliskt övertramp du expedierar. Fy på dig! Lite mindre sunt samvete om jag får be! Vad är du rädd för? Att få på pälsen? Det har jag fått hela livet och inte har jag mått dåligt av det, nehejdå.
Tycker du att jag ser misslynt ut, ger jag sken av dysterhet och olösta inre konflikter? Tror du jag har skabb? Att jag inte varit till frissan på flera månader? Då tror du fel. Fel fel fel. Jag mår tvärtom rysligt bra, nästan på gränsen till sjukt bra, faktiskt. Beviset på det är min sjuka humor, ett friskhetstecken om något. Bakom mitt stenansikte skrattar jag nämligen nästan ihjäl mig åt dina krampaktiga krumelurer och hjärntvättade blåggalster. BLÅgg ... HA!! Är det roligt!? Lika oroligt som Mao's lilla RÖDA. Vad syftade det på? Man kan bara undra ... Snuskgubbe! Nej, jag föredrar nog mina egna apfasoner, väl dolda bakom päls och panna. Nakenhundar och nakenkattor känner jag ju till, och de går väl ännu an. Men Homo sapiens, nakenapan, där går nog gränsen! Problemet med er släthudsomspunna människor är att ni är så kliniska, alltför väl putsade, smaklösa, luktlösa. Som robotar, som maskiner. Okänsliga. Eller kanske hellre: överkänsliga.
Det är så typiskt. Din bästa kompis är en maskin, en manick med artificiell intelligens. A r t i f i c i e l l ... Redan själva ordet kräver ett övermått av hjärnsubstans för att kunna uttalas. Och inte nog med det, du ska hela tiden briljera – med ord, med åsikter, med kläder, med utseende. Masker och förklädnader, täckmantel och kamouflage – under all skyddsmålning och utstyrsel är du knappt ens synlig. Jag tycker mig ana ett slags skev balans: Ju mera yta desto mindre innehåll. Är det så, är du verkligen tom innanför skalet? Är det därför du döljer dig bakom meningslösa meningsparader, lånade citat och andra tvivelaktiga ordkonster? Ditt liv ser ut som ett enda långt och tråkigt teaterstycke, en blodfattig tragedi, en monoton monolog. Dessutom – jag tycker mig märka att du börjat tappa replikerna, att din tomma blick allt oftare söker sig till sufflörluckan. Du har redan tappat mycket av sinnet, ska du tappa minnet nu också?
Jag ser ett spel i spelet: En tragikomisk gestalt vimsar omkring på scenen fast publiken redan för länge sen gått hem. Det är för sorgligt, inser du inte det? Ett gott råd: VAKNA!!
Foto: En sakiapa (av släkten plymsvansapor) i djurparken Parco Natura Viva i Bussolengo, ca tjugo kilometer från södra delen av Gardasjön i Italien. Djurparken är grundad 1969 och håller sig med över 1500 djur av 250 arter.
Skratt som skratt?
Med glimten i ögat och skrattsalva smord över halva kroppen gör jag mig beredd på en ny dag. Det är inte så hurtigt och ytligt som det låter, i själva verket handlar det mera om allergiska symptom och en lätt panikreaktion på de tidningsrubriker som även jag även idag tatueras med. En sjuk värld kan med mer eller mindre sjuk humor något lite hanteras och manipuleras men visst är det krampaktigt och patetiskt, i all synnerhet som mitt fysiska och psykiska lidande är mikrobiskt jämfört med så oändligt många andras. Jag skäms över jag inte förstår att skämmas ännu mer.
Varje morgon och varje kväll lyssnar jag (på Youtube) på kloka, skarpa och varmhjärtade talare som på lite olika sätt och med varierande tematik tar sig an dagens utmanande ämnen. Just nu är speciellt de engelska evangelisterna Michael Ramsden och John Lennox på tapeten, men också de intelligenta humoristerna Eddie Izzard, Monty Python och svenska humorgruppen After Shave & Galenskaparna, de sistnämnda även i form av en tjock och bildrik historik. Gudabenådade talare med halsbrytande skämtlynne är minst lika upplivande som helgalna parodier på en helknäpp tillvaro. Upplyst av brutala paradoxer och verbala saltomortaler blir jag visserligen inte botad från mina egna nojor och självupptagna psykoanalyser men jag får ett visst perspektiv på och avstånd till vad som är verkligt och viktigt, och vad som är förljuget och falskt, i mig och i omvärlden.
Vetenskapen bryter ner, plockar ut och studerar varenda liten detalj in på atomnivå, religionen pusslar ihop bitarna igen, bygger upp och skapar helheter. Och på lite liknande sätt är det också med den ytliga komiken kontra den djupsinniga humorn. Milan Kundera skilde på djävulens och änglarnas skratt. Den förstnämndas är illvilligt och sårande, de sistnämndas lycksaligt och helande. Hur mycket av illa dold ondska finns det inte i det överlägsna, råa skrattet, väl företrätt av bland annat osäkra maktmänniskor och inte sällan också utgjutet via tv:ns mekaniska skrattmaskiner? Och motsatsen: Hur mycket av väl exponerad godhet finns det inte i det bubblande skratt som tar sats från diafragman och sliter med sig en del av hjärtats innehåll på sin pyroklastiska väg genom kroppen? Skratt som skratt? Nej, verkligen inte!
Humor handlar om blick, att se det sjuka och galna men med ordens och bildens trollstav lindra smällen och i stället väcka medkänsla, förståelse, empati. Komiken rör sig oftast på ytan och i stunden, humorn bäddar ner sig under huden. Vitser och gags lever loppan på fasaden medan spiritualiteten och fyndigheten kräver eftertanke och intellekt. Men ibland fastar skrattet i halsen och någon enstaka gång gråter jag av lycka. Känslorna åker kana i kroppen, krockar med varandra, rör om i systemet. Men hellre det än att som narcissisten, utlåst på det hårda skinnet, vara oförmögen att låta skrattets och gråtens tårar smörja denna mångbottnade apparat som kallas människa. Jag tror inte att det är så stor skillnad på artificiell intelligens och en känslokränkt människovarelse som saknar kontaktytor till sina sorger och synder. Båda ser ut att fungera men bara i specifika sammanhang. Först tårar, sedan skratt – det är det magiska mantrat.
Jag har en daglig utmaning: att fylla ett meningslöst tomrum. Och då menar jag det både bildlikt och bokstavligt. Utan en viss ansträngning – eller kanske det är en attityd, ett förhållningssätt – att våga möta min egen ljudlöshet och tomhet halkar jag nästan säkert på ett eller annat bananskal. Redan i min kåserifyllda barndom noterade en och annan lustigkurre till exempel att En kyss utan mustasch är som soppa utan salt. Signaturen Cello (Olle Carle) var efterkrigstidens ordvrängare nummer ett, därom skvallrade redan boktitlarna. Lätta tankar som lättat tankar. En hög repriser till högre priser. Lätt färdiga stycken. Och det var ju småroligt för stunden. Men humor utan en allvarlig underton (det hade Cello förvisso också om ock inte så tydligt) är i värsta fall bara pinsamt och plumpt . Att riva sönder och stigmatisera är enkelt, att foga samman och hela är mer krävande. En rolig yta kräver en allvarlig botten.
Jag lyssnar på min egen tomhet, försöker höra vad tystnaden talar. Ibland tycker jag mig nämligen uppfatta ett bubblande lågmält skratt som om det kom från andra sidan väggen. Jag har faktiskt hört det, upplevt det mycket konkret en gång. Det var i Granadas gamla stadsdel Albaicín, det var våren 2014, och det var mitt i natten. I de smala gränderna, på en terrass alldeles i närheten, satt tre män och talade med varandra, kanske smuttade de på vin. Det lågmälda samtalet ackompanjerades att ett välvilligt, för att inte säga hjärtligt, sammetsinvirat skratt som en av männen i all sköns ro och med stor regelbundenhet utstötte. Det lät som livets gemyt och sanna godhet i koncentrat, expedierat av hudlena ljudvågor som mödolöst och förföriskt trängde ner i min halvslumrande varelse. Så här måste det vara i Paradiset, tänkte jag – en ständig glädje som förvisso ändrar färg och form och intensitet men aldrig upphör, aldrig blir påträngande, aldrig slår sönder. Evighetens puls och ton.
Övre fotot: En gäckande fallasfigur i Museo Fallero i Valencia, Spanien. Nedre bilden: Barnbarnets spontana glädje, oförställd, självklar.
14 januari
Den som får dig att skratta är en komiker. Den som först får dig att tänka, och sen skratta, är en humorist.
– GEORGE BURNS, född Nathan Birnbaum (1896–1996), amerikansk komiker, skådespelare, sångare och författare.
TEMADAGAR (bl.a.) Finland Andra söndagen efter trettondagen. Tema: Jesus uppenbarar sin gudomliga kraft Tyskland Nationaler Zieh-dein-Haustier-an-Tag, Schaff Ordnung in deiner Wohnung USA National Sunday Supper Day, Ratification Day, National Dress Up Your Pet Day, National Hot Pastrami Sandwich Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) Januari USA National Slavery And Human Trafficking Preventation Month, National Braille Literacy Month, National Hobby Month, National Hot Tea Month, National Oatmeal Month, National Blood Donor Month
Längst nere i blåggen: Veckans Verbala Bottenfrysning, och Veckans Foto med vidhängande inre monolog.
Nästa blågg: söndagen den 28 januari.
Soluppgång i Nerja, blågg
LJUSET ÅTERVÄNDER
Ett av de mest fotograferade motiven i världen är säkert solnedgångar. Jag frågar mig varför? Om man tänker: En dag, ett liv, så kan man förstå ivern: det här livet/den här dagen slutade ju snyggt, jag kan andas ut, slappna av, vila, sova. Det är bara det att fotografiet sällan, aldrig, motsvarar verklighetens solnedgångar. Bilden blir ofta platt och endimensionell, om det nu alls blir nån bild på grund av bristande ljus. Fotografering handlar om ljus. Och fotografering handlar inte om att återge den synliga verkligheten 1:1.
Det fotografering däremot handlar om, bland annat, är ett slags återgivande av bildskaparens mer eller mindre medvetna själsliv, en spegling av det som ligger under huden. Av någon anledning vänder nämligen kameraägaren helt subjektivt kamerans objektiv mot ett specifikt motiv i ett försök att fånga någonting som ligger där emellan lins och lus. Det handlar om dialog. En dialog i första hand med sig själv, med någonting synligt utanför min kropp och något bara anat innanför. När jag sedan betraktar fotografiet ser jag inte bara ett platt motiv utan också en massa element och detaljer som ligger utanför bildens ramar. Eller kanske det är under huden? I själva verket ser jag inte bara en bild utan upplever ett helt kluster av sinnesintryck; dofter, ljud, smaker. Betraktandet av en enda bild sätter igång ett sinnesflöde som inte riktigt går att förklara i ord och som dessutom skiftar från gång till gång beroende på den aktuella sinnesstämningen och dagsläget. För att inte tala om vad övriga bildbetraktare ser och upplever i mitt foto. Summa summarum: Ingen ser bilden på samma sätt, "bara" olika variationer på samma tema.
Men nu skulle det handla om ljus. Senhöstens och midvinterns reducerade ljusmängd begränsar lusten och förmågan att fotografera. Dessutom är det kallt och blött och föga lockande att plocka fram kameran ur väskan. Men jag har haft turen och lyckan att få röra mig söderut när det är som mörkast här på Andberget. För precis en månad sen var Vive och jag nio dagar i Sydspanien, närmare bestämt i lilla staden Nerja. Där var det 15-19 grader varmt på dagarna (och tidig eftermiddag betydligt varmare i solgasset), men 10-12 grader på kvällen och natten. Det var som sagt i första hand ljuset vi ville uppleva, fånga och bevara i kamerans digitala minneskort.
Med utsikt rakt över Alboránsjön i den västligaste delen av Medelhavet kunde vi visserligen bakom några närliggande byggnader ana solnedgången i väster men det var soluppgången som imponerade mest. Först ett blekt ljus som trevande uppenbarade sig där någonstans vid den svarta horisonten i öster och snabbt övergick i gula toner för att sedan med breda penslar måla himladuken i lila och varmgult och rött. Och sedan den egentliga uppgången: en aning av en cirkel som tittar uppfordrande fram över havslinjen. Och nu kan man redan med ögonen följa med hur den stiger ur vattnet som om den snabbt vill komma upp och värma sig i sin blåa himladuk. På bara några få minuter ändrar färgspelet sedan karaktär. Den dramatiska koloraturen mjuknar och bleknar, siluetter och skrymslen avslöjar sitt verkliga innehåll och så ligger dagen där utbredd och mottaglig, lockande och förförisk.
Det är dessa bilder, dessa minnesbilder, som jag tyr mig till när mitt inre och yttre mörker överrumplar mig. Solljuset är viktigast, och konstljuset en nödvändig ersättare tidvis. Men ljusmätta fotografier är inte heller något dåligt substitut för den sol som nu sakta mak söker sig upp ur horisonten och som min själ så otåligt suktar efter. Förr eller senare segrar ljuset.
