Världen genom ett titthål
En av dagens många temadagar är alltså World Pinhole Photography Day. Det vill säga en påminnelse om och eloge till kamerans föregångare, den där svarta lådan (camera obscura) som genom ett litet hål sög in en ljusstråle på lådans bakvägg som sedan, i bästa fall, förvandlades till ett småsuddigt och uppåochnervänt motiv. Principen var känd redan före vår tideräknings början men det var väl i första hand Giambattista della Porta som 1558 i sin Magia naturalis beskrev tekniken. Så påstår åtminstone Wikipedia. Men detta pinhole påminner mig samtidigt om hålen i näthinnan som upptäcktes när jag var i 30-årsåldern och höll på att orsaka en smärre katastrof. Det trettioåriga kriget har nu varat i mer än fyrtio år. Nå, ett krig är det förstås inte, idag möjligen en bagatellartad daglig batalj.
Nu är ju det här med ljushuvuden, hål i lådor/huvudet och cirkulära läror ganska så rör(l)igt, på gränsen till smått snurrigt faktiskt. Jag menar, det handlar ju inte bara om årstiderna som jagar varandra som vettvillingar runt, runt (se texten längst nere) men fenomenet tangerar också mitt eget skrivande. Jag blev en gång uppmärksammad av en redaktörskollega att jag ofta avslutar en text i samma anda som jag inleder den – ett slags cirkulärtänkande. Men cirkulärt tänkande används också som begrepp i miljödebatten, och så har vi lärt oss att det finns nånting som kallas för cirkulär ekonomi. Om också kulturen är cirkulär och snurrig är mera tveksamt men ett är säkert: cirkeln, dess mittpunkt och periferi, utmanar inte bara skoleleverna på matematiktimmarna, den är troligen också invävd i mitt uppblåsta psyke. Åtminstone om jag tänker mig att himlavalvet på ett eller annat sätt återspeglar sig i kroppen, den bukrunda och konstfulla.
Talang för en, handikapp för en annan. Jag menar – för lokföraren är tunnelseende troligen en förutsättning för att hen ska få jobbet, men en bilförare med samma talang lär nog inte bli godkänd i körkortsprovet. Nånting liknande är det med oss (amatör)fotografer: Ibland vill jag se vidvinkligt och brett och då är ett långt teleobjektiv till ingen nytta. Andra gånger är jag upptagen av att zooma in motivet och struntar då totalt i den vidsynta omgivningen. Den här förmågan – att vid behov kunna se antingen brett eller smalt – är troligen en återspegling av bilder i vardande på en bortre vägg i kroppens inre utkanter. Visst kan jag bli inspirerad av yttre motiv också men utan en motivkänslig och framkallningslysten hud bleknar bilden snabbt bort i det ständiga ljusflöde som de seende ögonen antastas med. För mycket ljus, och för lite, är fotografens fiende nummer ett.
Hålen i mina näthinnor, som för länge sedan svetsades fast med hundratals laserskott, har helt säkert bidragit till mitt behov av att fotografera. Med diverse gråa slöjor seglande framför ögongloben är jag dock smått tvungen att ta till kamerans knivskarpa lins för att i ord och bild, informativt och konstnärligt, kunna återspegla händelserna på jordgloben, både de synliga och de känslomässigt upplevda. Skrivandet, fotandet och melodisättandet är min tresiffriga pinkod som lyft mig ett litet pinnhål upp på den objektivt sett pinsamt sneda karriärsstegen.
FOTON: Krontranan fotade jag i Pombia Safari Park, rätt nära den sydligaste delen av Lago Maggiore i Italien | Gundin, en kamfingerråtta, knäppte jag genom en glasruta på Högholmens zoo. | Folkfester är festliga att fota. Den här firades häromåret i Brunnsparken i huvudstaden. | Sothönans nykläckta ungar i sitt bo vid Porolampi, inte långt från Hertonäs gårds park i Helsingfors.
Rhododendron gråter 23.4.
Rhododendron gråter krokodiltårar
Hur gick det nu så här? Himlen tömde sitt sista (?) lager av snö (22-23.4) när jag redan väntade på vårens pistiller och pasteller! På några timmar drogs jag många veckor, många månader tillbaka i tiden. Jag var redan nersänkt i aprils sista dagar när nån plötsligt började slita och skrynkla den nyss öppnade vårkalendern som om inga årstider mera skulle vara heliga. Inte får man väl ändå göra så! Dessutom är jag illa rädd att dessa meteorologiska lappkast kommer att bli allt mer frekventa och brutala. Usch, usch, usch.
Apropå årstider och känslokrockar. Nya albumet VISUM (se annons här ovanför) är en lyrisk-musikalisk resa från vinter till vinter. Ett till synes ständigt cirklande från vinter till vår till sommar till höst till vinter igen, gestaltar sig på den egna livsvägen egentligen mera som en enda lång raksträcka. Eller kanske i alla fall inte. Kanske ser den mera ut som en gammaldags landsväg, slingrig och sandig? Eller som en alpernas serpentinväg med hårnålskurvor och (tanke)stup? Eventuellt som en rotbelamrad och vinglande stig?
Nå, hur som helst. Dessa naturens återkommande färg- och doftmarkeringar har sedan länge tillbaka i tiden även klistrat in sig på kroppens insida, som ett slags mental kopia av de yttre omständigheterna. Men de två – jag och naturen – snurrar ju inte riktigt hand i hand. När kölden knäpper i knutarna tänder jag ljus och brasa, när solen steker skinnet måste jag strax ställa mig i halvkalla duschen. Våta höstar kräver vattentäta och varma skodon, det samma gäller när våren vinglar mellan snö och slask. Aldrig är det riktigt bra. Antingen är det för mycket eller för lite, för vått eller för torrt, för kallt eller varmt.
Nånting av detta kluvna, detta både och, hörs och känns också i de tjugoen sånger som Marika Westerling och Matteus Blad tolkar. Mina visaktiga tonsättningar har tillkommit både i livets uppförsbackar och under vardagars mera lättframkomliga partier, men kanske dock oftare efter jobbiga tider. Med de två röstkonstnärerna som känsloförmedlare och stämningsskapare vävs texternas tungsinne och lättsinne samman till nånting som nästan liknar en flygande matta. När sedan kapellmästaren och pianisten Martin Segerstråle och hans musiker klämmer i, fladdrar mattan mödolöst och självklart över hav och land, i tid och rum. I fyra årstidsmonologer (ja, jag vet; det heter infinita verb och ingenting annat!) försöker jag hålla kursen, fungera som en lågmäld turistguide. Den musikaliska resan tar nästan exakt en timme och under den tiden hinner lyssnaren passera både snögnistrande österbottniska landskap, vistas i kometernas evighetsrymd, höra plasket från ett romerskt kejsarbad, stå vid Diktens port, och notera hur femtifyra knipor prickar sundet – bilder som förföriskt fäst sig på tonmattan, den sammetslena.
För en billig peng köper du ett VISUM som berättigar till vistelse i Visans gränsmarker. Det kan du behöva, som motvikt till meteorologiska och andra ännu värre lappkast som bara får det att snurra i huvudet och i värsta fall göra dig olycklig. Med visum på fickan blir du lycklig. Eller åtminstone varm inombords.
Foto: Terrassen på Andberget tyckte det var en god idé att återgå till ide. Nå, riktigt idealiskt kanske det inte var med tanke på krokus- och tulpanlökarnas väl och ve. Men värre saker har hänt i historien. Och nu ser det ut att ljusna igen. Jag håller tummarna för att här snart ska både grönska och rödska, blåska och gulska. Speciellt gulska.
Veckans cirkulära ordskred
Cirkeln är sluten för den som dygnet runt är lite rund under fötterna och samtidigt rullar hatt på restaurang Caruselle
Söndagen den 28 april
Vill du gå framåt – gå i cirkel.
Reklamslogan för studiecirklar inom Studieförbundet Vuxenskolan i Sverige.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Pinhole Photography Day, World Veterinary Day, Global Pay It Forward Day, World Day For Safety And Health At Work Finland Kyrkoårskalendern: Fjärde söndagen efter påsk (Cantate). Tema: Himmelsrikets medborgare i världen Sverige Arbetsmiljödagen, Möteskulturdagen USA National Superhero Day, National Bravehearts Day, National Pet Parents Day, National Blueberry Pie Day, National Great Poetry Reading Day, Kiss Your Mate Day, Mother Father Deaf Day, Biological Click Day, Save The Frogs Day
Längst nere i bloggen fler snurriga tankar: VECKANS CIRKULÄRA ORDSKRED och VECKANS ÅRSTIDSMOTIV. Nästa blogginlägg på Mors dag 12.5.
Veckans omusikaliska ordskred
Strängt taget kan man säga att det är mänskligt att fela men att det inte finns plast för den som spelar cello som f-n.
Veckans foto(n)
ORDFLÖD OCH VÅRTONER
Terrassen ser risig ut. För några dagar sen, när snön redan smält bort och den nya ännu inte anlänt, stod uterummet naket sånär som på gräsmattan runt det hjärtformade sandpartiet men också den hade slitit av sig en del av den gröna dräkten. Körsbärsträdet och äppelträdet spretar förstås ännu som grafiska mönster mot den jämngråa skyn och cypressen där borta i hörnet är visserligen grön men delar av den tidigare nästan jämna fasaden har torkat bort eller annars bara blivit offer för väder och vind. Jag vet inte om den mera går att rädda.
På pluskontot noterar jag att krokusarna runt körsbärsträdsroten tränger upp genom det vita täcket. Likaså ser man de första tecknen på att tulpanlökarna utanför sovrumsfönstret håller på att vädra morgonluft. Nånting håller helt tydligt på att ske men ännu är det mesta bara i vardande. Eller bara och bara ... Stora ting sker som bekant i det fördolda och våren hör definitivt till naturens mest väntade premiärer. Nu får det nog räcka med snö och slask.
Vyerna var de samma när vi för några dar sen vandrade längs gångstigarna vid Gammelstadsviken nära Arabiastranden. Bofink och koltrast följde med vår tysta lunk, två kanadagäss kom flygande och kvackande på låg höjd med hög hastighet över vassen, och i ett fågelskådningsgömsle satt fyra entusiaster med kikare och teleobjektiv beredda att fånga gamla bekanta, eller kanske till och med en och annan ny besökare. Nån noterade att fiskjgjusen (Pandion haliaetus) ett par minuter tidigare hade gjort en räd över byggnaden.
Efter en lång höst och vinter börjar tålamodet, det största av alla mod, att vara på upphällning. I stället för att avslappnat luta mig tillbaka i min obefintliga skottkärra och ta dagen som den kommer är jag otålig och hialös, närsynt och smådeppad, när jag i stället borde vara förväntansfull, nöjd och glad. Jag har trots allt just kommit ut med en ny bok och ett nytt musikalbum. Kreativt skapande i det tysta och fördolda under en lång tid resulterar i gröna levande stjälkar som sticker fram genom skaparjorden för att hoppeligen snart slå ut i full blom. Inför all denna vårens frodighet och mina egna något mindre men dock knoppande alster står jag stum och tyst som om jag lyssnade på nånting som inte hörs, ser på nånting som inte syns. Än gömmer jorden färgers mängd, än döljer huden tankar och toners parad. Men snart vänds avigsidan ut och in och avslöjar sitt verkliga jag. Huden har fått en ny språkdräkt och själen har iklätt sig en ny tonkappa. Och naturen gör sig beredd för den största showen. Allt tycks synka.
Foto: I trakterna kring Vandaforsens mynning och Arabiastranden vid norra delen av Gammelstadsviken står våren och väntar på att få göra entré. Men gårdagens takatalvi lägger tillfällig sordin på växtkraft och fågelkvitter. Det borde man ha lärt sig från tidigare vårar – att inte invagga sig i falska förhoppningar, alltså.
Dikter i ny tondräkt
Världsdagen för kreativitet och innovation, det är idag det. Och det här är helt säkert också en påminnelse om att livet bygger på ett ständigt nyskapande, på en oändlig räcka med initiativ och upptäckarglädje som får klotet att snurra och människan att hurra. Och då handlar det självfallet inte bara om professionella konstutövare och en kulturhungrig publik men om alla levande varelser. Skaparkraften och utvecklingslusten är liksom inbyggd i kropp och själ, lite på samma sätt som djur och natur är en direkt återspegling av Skapelsen. Stagnation leder till död, kreativitet till liv. Det är den allmänna regeln, mantrat som likt en liten maskin i all tysthet stånkar på mellan muskler och mollusker.
Det är med en alldeles speciell förväntan jag nu, på ålderns höst (våren –24 ...) släpper lös en del av mina melodisättningar. Även om jag snickrade ihop den första egna melodin redan för drygt femtio år sedan så har merparten av mina tonsättningar tillkommit på den här sidan av 2000-talet. Från början handlade det om ganska traditionella visor men så småningom halkade jag helt obemärkt in också på andra sångstilar. På det nu aktuella albumet rör vi oss i Visans gränsmarker och då är det som bekant bäst att utrusta sig med ett giltigt VISUM. Men varifrån kommer egentligen musiken? Ja, ibland är den dold bakom orden, invävd i själva texten. För min del måste dikten helst rimma för att jag ska få tag på en lockande melodislinga. Rimmet i sin tur pulserar samtidigt fram en rytm och när sedan text och tempo börjar smeka varandra ynglar de i bästa fall av sig toner, ibland lite bångstyriga sådana, men oftast vackra och harmoniska. Utmaningen är att få ord och melodi sammankopplade på ett så självklart sätt – utan att det blir patetiskt – att det förefaller som om de sprungit fram ur samma källa.
Det är förvisso otroligt intressant att någon annans text – i de här fallen skrivna av författare och poeter som jag storligen beundrar – inte bara får mina hjärtesträngar att vibrera utan också dammar av min självvävda tonmatta. Jag har trots allt inte någon egentlig musikalisk grundutbildning utan genomled, mer eller mindre frivilligt, privatundervisning i piano under tonåren. 1960-talets popvåg och Visans Vänner-livet, speciellt på 1970- och 1980-talen, väckte dock en slumrande kreativitet, och i kombination med ett aktivt skriftställar- och kulturliv i övrigt började tonerna så småningom falla på plats. Till dags dato har jag tonsatt närmare femtio dikter. Men utan andras uppmuntran och samverkan hade den här musikaliska stigen knappast öppnat sig. Och här vill jag alldeles speciellt rikta strålkastarljuset på pianisten och kapellmästaren Martin Segerstråle som för några år sedan såg en potential i dessa av mig tonsatta dikter och som på min begäran sedan skrev pianoackompanjemang till ett drygt trettiotal sånger. Och när vi inledde planeringen av det här projektet blev det aktuellt att utöka instrumenteringen och Martin började arrangera musiken för några av mina favoritinstrument – piano, oboe, cello och (kontra)bas. Marika Westerling och Matteus Blad har sedan som rutinerade sångartister med stark känsla för stil och personlig tolkning lyft alltsammans till höjder som jag förr bara kunde drömma om. Till slut har jag kompletterat det hela med fyra monologer så att man med fog kan kalla det hela ett lyriskt-musikaliskt paket i årstidernas och sångstilarnas gränsmarker – en effektiv vaccinationsspruta mot allt i vardagen som eventuellt tynger och utmanar, trots vår, trots ljus i sikte.
Foto: Genrep inför premiärkonserten senaste höst i Balders sal, Helsingfors. Fr.v. Matteus Blad, Marika Westerling, Martin Segerstråle, Anna Mantere, Iida Sinivalo och Jonathan Bäckström. För en månad sen gick Visum-gänget in i Robi de Godzinskys studio i Hindhår, Borgå. Och nu, inför första maj, släpps albumet ut. Det är bara att fröjdas och tacka.
Söndagen den 21 april
Min hustru och jag var överväldigade av er konsert. Om ni fortsätter spela så underbart, kommer ni säkert att dö ung. Ingen kan spela med sådan perfektion utan att väcka gudarnas avund. Jag bönfaller er allvarligt att spela något dåligt varje kväll innan ni går till sängs ...
George Bernard Shaw (1856–1950), irländsk författare, Nobelpriset i litteratur 1925. Citatet är ur ett brev till violinisten Jascha Heifetz (1901–1987).
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Creativity and Innovation Day, World Curlew Day Finland Kyrkoårskalender/Tredje söndagen efter påsk. Tema: Guds folks hemlängtan Sverige Terrakottakrukans dag Tyskland Kindergarten Tag, Tag des Plattenladens Storbritannien London Marathon, British National Tea Day USA National Bulldogs Are Beautiful Day, Big Word Day, National Tea Day, National Chocolate Covered Cashews Day, National Yellow Bat Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA National Autism Awareness Month, International Guitar Month, Keep America Beautiful Month, Stress Awareness Month, National Garden Month, National Couple Appreciation Month
Längst nere i blåggen hittar du VECKANS OMUSIKALISKA ORDSKRED och VECKANS VÅRINFLUERADE FOTON. Nästa blågg söndagen den 28 april.
Du kan släppa greppet nu
Min senaste bok, Hud & Himmel, är en drygt hundra sidor lång essä indelad i tolv berättelser, eller kortfilmer om man så vill se det, med huden i fokus. En av bokens utgångspunkter är att människan i första hand är hud, att kropp, själ och ande är sammanfogade och tar gestalt i detta kroppens elastiska skal som ständigt ändrar skepnad och förbryllar, lockar och förför. Här som ett smakprov, bokens förfilm med rubriken Terminalvårdens sista utpost. I bakgrunden hörs tonerna av Veniamin Basners komposition Vita Akacior, en av min mammas favoritsånger som hon ibland lite haltande klinkade på pianot. Fotografiet, taget när hon var ca 40 år i början av 1960-talet, har jag manipulerat i Photoshop (som jag även gjort med alla andra bilder i boken).
Måndagen den 6 december 1999
Döden har sina egna väntrum. Det här är ett av dem. Till det yttre skiljer det sig inte från vilket sjukrum som helst – en säng, ett nattduksbord, två stolar och ett litet bord till höger och där bredvid ett skåp med oklart innehåll. På motsatta sidan en skärm på hjul som nu är uppskuffad längs väggen. Ett blekt ljus från takarmaturen ligger som en sval hinna över rummet, på nattduksbordet lyser en mindre lampa i en varmare färg. Så här i kvällningen får den sparsamma inomhusbelysningen inget stöd från fönstret som vätter mot en park och en gata lite längre bort. Lätta snöflingor dansar obekymrat mot rutan upplysta endast av en gatlykta nånstans i närheten. Tystnaden i rummet är närapå total.
En nästan ohörbar ton tränger fram från en luftkanyl som är placerad precis under näsan på kvinnan i sängen. Hon ligger orörlig, rak på rygg, ögonen är slutna och det är bara med största möda man kan uppfatta den ytliga andningen. På stolen alldeles invid sängen sitter en medelålders man, troligen hennes son. Hans vänstra hand omsluter hennes svala, kraftlösa hand, medan den högra bläddrar förstrött i en veckotidning. Det svaga pappersprasslet erinrar honom om det gnistregn som spiskroken åstadkom i barndomens gröna kakelugn där han satt och fångade troll i den glödande veden. Och stolens sakta knarr påminner om en jordbävning i vardande, eller kanske det är en tsunamivåg i antågande. Tystnaden talar, den förebådar och förbereder.
Bara tio dagar tidigare hade rummets två gestalter befunnit sig i ett annat sjukrum, i ett annat sjukhus. Det oundvikliga beskedet, den slutliga domen, var visserligen inte oväntad men som alltid när tiden gör en tvär och överraskande gir förvandlas och förvanskas perspektiven nästan till oigenkännlighet. Dagar och nätter som tidigare följt på varandra i en ganska förutsägbar ordning skenar nu ut i ett okänt landskap, tid och rum knycklas ihop som urspårade tågvagnar och på bara några korta ögonblick har hela den stora bilden inte bara ändrat ton och karaktär, den har också rivits sönder och förvridits, besudlats och deformerats. Halvsittande i sängen hade kvinnan tagit hans händer i sina och med darr på rösten sagt:
– Förlåt Macke för allt som jag gjort fel mot dig!
Hon kallade honom Macke, det gjorde alla andra också när han var ett barn. Nu, nyss fyllda femtio, känner han sig verkligen som ett barn, ordlös och hudlös. Och innan hennes överraskande ursäkt ens hade hunnit passera örongångarna svarar han snabbt:
– Det är ok. Allt är ok.
Och han sväljer mödosamt, samtidigt som hjärnan börjar gå på högvarv i ett desperat försök att snabbt förstå vad hon syftade på med det onda. En snällare människa får man söka, kanske också en mera velig och osäker, men inte ond, inte hård. Absolut inte hård.
Följande dag upprepade hon ordet förlåt, men nu med en tondöv röst som redan var innesluten i ett bedövande morfinmoln. Sedan försvann hon snabbt in i tystnaden, in i sin kropp, långt ner under huden, oåtkomlig. Inga fler behandlingsförsök ville hon genomgå. Cancersvulsten i buken, ”stor som ett barnhuvud”, var orsak nog, men metastaserna hade dessutom helt okontrollerat spridit sig över kroppen. Och nu låg hon där i det bleka ljuset i terminalvårdens bortersta rum och väntade på sin tur. Och han som var hennes son och som hon hade bett om ursäkt av, bläddrade i veckotidningen utan att läsa, utan att tänka, utan att riktigt vara närvarande.
I ett försök att hitta en hållhake i stunden böjer han sig fram mot henne och frågar om hon vill dricka lite vatten. En knappt skönjbar nickning får honom att sträcka sig efter den lockförsedda muggen och försiktigt lägger han munstycket mot hennes torra läppar. En droppe passerar mynningen och försvinner in i den stora tystnaden och han tycker sig ana en suck, eller kanske är det bara en ofrivillig muskelryckning upplivad av livets källa.
Så sitter han där en lång stund alldeles orörlig vid hennes sida och betraktar det bleka ansiktet, på en gång närvarande och oändligt frånvarande. Och utan att riktigt förstå vad som styr honom stiger han först upp i hela sin längd och böjer sig sedan ner och viskar mjukt och tydligt i hennes vänstra öra:
– Du kan släppa greppet nu.
Förvånad över sitt tilltag och upprörd över sina ord börjar han långsamt gå omkring i rummet som om han sökte en osynlig budbärare eller försökte fånga en främmande röst. Varifrån kom orden, vem använde hans tunga? Det var inte han själv som talade, inte hans kropp som agerade. Jo, det var förstås hans kropp och röst men initiativet var inte hans. Eller …
En stund senare placerar han veckotidningen i nattduksbordets undre låda och sätter på sig ytterrocken. Med högra handen smeker han lätt hennes panna och kind och säger ett lågmält hej då. Tyst går han mot dörren, öppnar den, tittar snabbt tillbaka mot sängen, och stänger sedan dörren försiktigt.
En timme senare sitter han hemma framför tv:n och följer med självständighetsmottagningen på presidentens slott och minns med ett snett leende att han förra året själv var där. Men nu lockar inte pressfotografernas blixtar, kristallkronornas glitter eller dansen på det polerade parkettgolvet. Efter en stund släcker han apparaten, står och betraktar sitt tomma ansikte i badrumsspegeln men går sedan och lägger sig med en känsla av att natten redan fångat honom i sitt svarta garn.
Knappt har han blundat förrän telefonen ringer och en vänlig röst säger mjukt:
– Er mor dog stilla och lugnt för en halv timme sedan. Om ni vill komma och säga ett sista …
Rösten försvinner i något som påminner om ett stilla sommarregn fast det är den sjätte december och små snödrivor har samlats längs husväggarna. Han stiger upp och tänder alla lampor i sin tillfälliga arbetsbostad och går med obestämda steg från sovrummet till köket där han knäpper på radions musikkanal och kastar samtidigt en blick ut mot bensinstationen på andra sidan gatan som står tom och öde och snöpudrad. Två ungdomar står huttrande med var sin ölburk i handen i gatukorsningen, upptagna av sina egna röster, men i övrigt är det tyst och tomt. Och han går ut i den smala tamburen och tillbaka in i sovrummet och sätter sig på sängen. Från kökets radioapparat strömmar Elvis Presleys röst: Are you lonesome tonight och tårarna börjar, först långsamt sedan i en allt stridare ström, rinna ner för kinderna ackompanjerade av krampaktiga snyftningar och rysningar över hela kroppen. Natten har tusen ögon men just nu är det som om de alla tittade åt något annat håll.