Hud & himmel 9)
Skammen går på torran land. Men den invaderar inte bara det hus som är människan i bildlig bemärkelse, men ibland också det konkreta hus som människan bebor. Kroppsspråk, blick, fasad och fönster – den uppmärksamme noterar den kluvna utstrålningen, den tvetydiga, dunkla dialogen – noterar, men kan inte riktigt sätta fingret på. Det handlar om ett dubbelspel, ett synligt och ett fördolt. Kontrasten är hisnande, osannolik. Och där ytan överbetonas anar man svåra skavanker i konstruktionen, svarta hål som inte går att fylla. Maktanspråk och själsnöd går hand i hand.
Det här är nionde avsnittet här på bloggen ur min senaste bok Hud & Himmel.
FILM 7, scen 1 Mellan hud och vägg. Vörå, Österbotten, söndagen den 29 maj 2005.
[Musik: Den blomstertid nu kommer. Göteborgs gosskör, solist Stefan Ljungqvist]
Huset ryser. Inte i första hand av köld och frost och fukt och ålderdom, men nog av en obestämd och olustig känsla av främlingskap och vilsenhet. Det låter som ett svagt prassel med papper, eller som när musen en tyst natt med snabba steg rusar fram på mellanväggarnas raksträckor. Ett snabbt fortissimo och ett lika snabbt diminuendo är det auditiva beviset på att åldringen trots allt lever, trots vissa tecken på förfall och fraktur. Ja, det knakar och brister i träverket, trappsteg knarrar och knastrar. Som en seg pensionär reser sig de sneda väggarna upp mot taket som om världens alla bekymmer skulle vila på de roströda tegelpannorna och tvinga hela konstruktionen att ta stöd och sats i källare och fundament. Tiden tryter, grunden skakar, huset huttrar.
I två hundra år har det stått här på den platta slätten och med sina fönsterglas betraktat minst sjuttiotusen soluppgångar. Löften om ljus och liv och rörelse har så småningom impregnerat plank och lister så till den grad att när sedan också livets skuggor och dödens mörker dragit in över golv och tiljor har spänningar uppstått, små sprickor ritat mönster i timmer och tapet. En gång inpressat i ett gytter av byggnader – uthus, fähus och förråd, loft och bod – har huset inte bara fungerat som en snedsvängd puzzelbit i ett myllrande byaspel utan också själv inlogerat djur och människor mellan sina sneda väggar, under sitt höga tak. Dörr och port har som felstämda fioler ackompanjerat köksregionens slammer och puttrande, medan gris och får och tupp improviserat solister i denna nästan ständigt pågående livssymfoni. Stall och verkstad har bidragit till ljudmassan med rytmiska slag och gnägg, och från taken har busungarnas snabba steg trummat när de i forcerat tempo utmanat makten och ordningen genom att förflytta sig genom hela den lilla byn utan att röra vid den leriga marken. På liv och lukt och ljud och hud ingen ände.
Men nog nu. Huset står där i snålblåsten och vet inte åt vilket håll det ska vända sig när nästan alla andra byggnader försvunnit ur sikte. Så det vänder sig lite motvilligt inåt, som hus gör när inte ens väder och vind påverkar panelen nämnvärt. Dessutom har det fått en helt ny roll och kan titulera sig “författargård”. Om livet har ristat sina runor i stenfot och på panel ska den nya åbon nu inspireras till liknande storverk i dess traditionsbelamrade hägn. En dialog mellan hud och vägg är att vänta.
Och det sker redan på dag ett. Några grova knackningar i ytterväggen är definitivt inte tre tornsvalor som tripp trapp trull krockar med husets kortsida. Någon pockar på uppmärksamhet. Några minuter senare: fyra skarpa knackningar på en fönsterruta alldeles i närheten men ingen människa i sikte. Och därefter ytterligare några dova dunsar någonstans på övre våningen.
Huset talar. Och det låter mest som ett utrop: se mig, hör mig!
En stund senare: Skriftställaren noterar att lampan vid trappuppgången i andra våningen som nyss lyste nu inte gör det. På väg ner längs de nyrenoverade trapporna trampar han rakt igenom ett av de sista trappstegen. Huset vill definitivt säga nånting och nu är tonen redan smått irriterad.
Expertis tillkallas, sakkunnig konsulteras per telefon. Oberoende av varandra har båda samma besked. Här fanns fem bortglömda själar men de har nu fått färdas vidare.
Skriftställaren vet inte vad han ska tro. Sittande i sitt författarrum på bottenvåningen med dörren på vid gavel till storköket och med sommarljuset flödande mellan golv och tak, är han starkt medveten om en osynlig närvaro. Är det hans eget samvete, hans egen röst som stockar sig i tanken? Är det en fantasislinga som tappat sitt fäste och nu tenderar att slira hejdlöst i en överhet hjärna? Vad är inbillning och hugskott, vad är ditt och vad är mitt? Kan man se det osynliga, höra det ohörbara? På vilken sida om huden ska han tala med huset?
Men det är inte bara han och hans musa som hör och känner. En dag besöks författargården av en synsk person som, stående i andra våningens stora sal, slår ut med armarna och säger upprört: Här skulle jag inte vilja övernatta! Och han berättar om en mansperson, far i familjen, som svärande och hotande och ordentligt berusad stampar upp längs trapporna med en läderrem virad runt handleden för att tukta hustrun som nu försöker skydda de två skräckslagna barnen där i hörnet.
Ett annat exempel. Fyra gäster är på besök. När alla står i andra våningen och beundrar utsikten över äng och tun hörs ett tydligt porslinsslammer från nedre våningen. De tittar frågande på varandra. Och författaren säger: ... och vi har inget porslin ...
En tillfällig besökare vaknar på natten av steg som trampar ner för trappan för att sedan svänga ut mot ytterdörr och veranda. Är det hustrun, som övernattar i andra våningen, som har ärende ut? I den ljusa sommarnatten syns inte en själ. När han går upp till andra våningen finner han hustrun djupt sovande i sängen. Följande natt upprepas stegljuden i trappan men den här gången är riktningen mot storköket där den tillfälliga besökaren ligger på en utdragbar soffa. Fotstegen närmar sig soffan men i den ljusa gryningen syns ingen kropp. “Håren på armarna reste sig ...” Efter en kort tystnad rör sig detta nånting mot den öppna spisen och där liksom löses upp i intet.
Hus som talar, klagar och hotar måste stoppas. Nu tillkallas professionell hjälp: en präst och en diakon. En regntung hösteftermiddag, som gjord för översinnliga procedurer, rör sig de två andeexperterna i tre timmars tid mellan likkällare och taklucka. Domen är klar men förklaringarna varierar. Båda är överens om att ett allvarligt brott har skett – den ena anar att en ung pojke har misshandlats på vinden, eventuellt till döds. Den andra ser husets unga piga som föder sitt oäkta barn i en skogsdunge i närheten och sedan bränner fostret i den stora öppna spisen.
Författaren är inte beredd att lyssna på fler hotfulla monologer och efter tre års ofruktbart skriftställande lämnar han huset. Den sista dagen, när alla möbler redan flyttats ut och bort och huset gapar tomt, står han och tvättar golvet i glasverandan tillsammans med sin musa. I den söndagstysta eftermiddagen hörs då tydliga fotskrap på stentrappan tre–fyra meter från deras ögon. De tittar på varandra, först förvånade, sedan med ett förstående leende i blicken – nån vill titta in, nån vill hälsa på. Och så upprepas fotskrapet, denna gång lite mindre tydligt men alldeles självklart och vardagligt. Som så mången gång förr i tiden.
Scen 2 Mellan dubbla väggar. Helsingfors, sent 1990-tal. [Musik: John Cage: 4’33’’. Valfri artist]
Människan är ett hus och huset har en arkitekt och arkitekten har skapat ett fundament och på fundamentet har han ritat in allt det nödvändiga: bröst och bål och skalle, amorbåge, adamsäpple och Darwins knöl, hammare, städ och stigbygel, armbåge och skulderblad, vårtutskott och fontaneller, organsystem och hormonsystem och respirationssystem. Mellan skalltak och fotsula ligger ett virrvarr av artärer och nervbanor utspridda, muskler och minnen, slemsäckar och senskidor, drömmar och hormoner, gallstenar, blodkroppar och oändliga mängder bakterier.
Och längst nere i källaren: krypgrund och kulvertar bortglömda bakom lyckta dörrar och stängda portar. Inlåsta i överdådiga schatull och provisoriska skrin förvaras alla dessa motgifter som en sårad och självupptagen kropp är i så strängt behov av: självföraktsserum, samvetsplåster, okänslighetsampuller, skamlöshetssprutor och stela ansiktsmasker.
Allt ska husbonden hålla reda på: läckor och flagor, skavanker och brister. Ibland blir trycket för hårt men i stället för att åtgärda felet spikar han en planka över repan. Och lägger en ny tapet utan att ta bort den gamla slitna. Och skruvar upp belysningen i vardagsrummet så att kammare och kyffe försvinner i dunkel. Lux och lyx lockar mera än städning i källarregionen. Temperaturen sjunker och febern stiger långsamt och obevekligt när delar av byggnaden får förfalla. Snart bågnar väggar och blossar huden, av rädsla och förtvivlan, av vrede och avsky. Nu inleds ett sisyfosarbete som aldrig kommer att ta slut.
Instängd i sin jaguppfyllda självbild i ett rum belamrat med gäckande speglar börjar husbonden utarbeta en överlevnadsstrategi som en gång för alla ska särskilja det som absolut måste döljas och det som lika självklart ska exponeras. Frånvaro och försakelse, otillräcklighet och svaghet förpassas helt sonika till avgrunden, överskott och överflöd sätts på piedestal. Där emellan spikas nya väggar upp, på frontsidan belamrade med lånade gobelänger. Den bortvända ytan förblir omålad.
På denna privata teaterscen utspelas sedan en räcka spektakel introducerade av fanfarer i foajén och blossande marschaller i salongen. I brist på kontaktytor både neråt och uppåt i denna slitna kåk är den självutnämnda kejsaren utlämnad till de effekter han för tillfället själv kan frambringa för sina välbesökta narrspel.
Ja, det är just så paradoxalt som det låter: ett gycklande utan rim och reson. Där narren förr hade kejsarens tillåtelse att driva med och skämta om livet innanför slottets murar, är rollerna här de motsatta. Kejsaren själv är en narr i sitt hus och drar sig inte för att förlöjliga dvärgarna, småfolket, alla dem som inte når upp till hans nobless och värdighet. Under hans hud pågår nämligen ett förlamande och brutalt känslornas fältslag som han inte bemästrar, som han inte vill veta av, och på något sätt måste det balanseras och kompenseras på den nu helt stela ytan. Den obearbetade skammens adelsmärke: vit likgiltighet.
Repertoaren är välbekant, och försening är en del av den. Folket ska veta sin plats, vem de väntar på, och varför. Jorden snurrar visserligen runt solen men makten kretsar kring kejsaren, den uppstyltade, den nakna. Möten, seminarier, middagar, banketter – de klockstyrda överenskommelserna bryts av medvetna dröjsmål, lagom långa för att upprätthålla en vag oro och osäkerhet hos det lydiga folket. Det handlar om en finkalibrerad bakvänd tajmning, ett slags Fröken Ur maskerad till Herr Tjur i bur. För det är just det det handlar om: en oresonlig aggression som aktiveras av det röda tidsskynket och rädslan att måsta uppgå och liksom bara försvinna i en folkmassa, en katastrof som beslutsamt dämpas genom medvetna tidsbrott. Blickarna från en otåligt väntande folkskara är balsam för en livrädd själ.
Det hela påminner om en målning, Banquete interrupido, av en känd spansk konstnär. Ett muntert gästabud på en innergård upplöses i förvirring och kaos när en tjur plötsligt uppenbarar sig i den mörka portgången. Skrik och skrän ekar mellan väggarna, stolar välter och flaskor stjälper när kroppar trängs och skuffas mot dörr och nisch. Glas krossas, sand och damm ryker, en ljusstake faller och tänder eld på en bordduk. En sko singlar över hukande kroppar.
Så också här. Kejsaren skrider in i ljusskenet samtidigt som han avmätt hälsar på värden. Blicken flackar och kroppen kurar, ett stelt skratt lägger sig som is över sorlet. Många drar sig obemärkt bakåt, åt sidan, någon stapplar, ett glas faller och krossas mot parketten. Små slutna grupper uppstår, ryggarnas antal ökar.
Som skydd och försvar drar kejsaren då till sig några livegna i sin faderliga famn, på en gång hotfull och löftesrik. Där inleds nu scen två i denna personliga tragedi. Insinuationer och intima frågor växlar med obscena gester och otillbörlig beröring, gränser undersöks och överskrids. Bilden av fest och förväntan förändras på bara några minuter, en mörk skugga glider in över det glänsande golvet som en välriktad projektil. Nu testas lojaliteter. Nyttiga undersåtar belönas med sekiner eller kroppspåläggning, andra med positioner i slottsmaskineriet som korpgluggsförvaltare, tystnadsbejakare och ryktesspridare. Någon tilldelas en blänkande medalj. Omedgörliga förbipasserare som genomskådat skamskalet får i lönndom ett hårt slag med armbågen i solarplexus, andra blir stoppade av stenbumlingar och farthinder som i nattens mörker läggs ut på livsstigen. Resten får nöja sig med åthutningar, avsnäsningar och verbala tvetydigheter.
Skammen går på torran land.
Kejsaren, som han kallar sig, har ett omåttligt behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Den egna upplevelsen av medmänskligt utanförskap och känslomässig sårbarhet döljs bakom maktanspråk och stela ansiktsmasker, bristen på empati och värme ersätts av ett spekulativt dubbelliv. Det här är tecknen: å ena sidan ett ständigt putsande av fasaden på gator och torg, å andra sidan ett grovt smutsjobb bakom lås och bom. Ju äldre narcissisten blir desto mera övergår hänsynslösheten från det kroppsliga till det psykiska. Jag-broderade ordhudar läggs lager på lager över livets tilltagande meningslöshet samtidigt som de sinnliga övertrampen i kulisserna snarare befäster än dämpar den nu redan cementerade självöverskattningen.
Så framlever narcissisten sina dagar i ett vindpinat korsdrag mellan skorsten och avlopp. Det är han bara diffust medveten om eftersom denna tillvaro mellan dubbla väggar, husets och hans egna, har fråntagit honom både möjligheten att uppleva ett levande liv på tunet utanför, och att vila i sin egen innersta boning. Det som ser ut som makt och mod och morske män är i själva verket en hemtråcklad täckmantel, en provisorisk plankvägg som har till uppgift att dölja och skydda all den smärta och skam som livet redan tidigt serverade och som ingen hjälpte honom att hantera. Och nu är det för sent.
Gamla hus och svårt sårade själar är av samma skrot och korn – väderbitna och nästan alltid förändringsobenägna.
Söndagen den 29 september
Hur trött än rösten skall bli / Och glömskan finns inuti / Hur svagt än pulsarna slår / Du tillhör mig
JACQUES WERUP (1945–2016), svensk författare, poet och musiker. Sista versen i Slutsång, som jag tonsatt och ingår i det aktuella Visum-albumet (se längre ner i bloggen).
TEMADAGAR Internationellt Internationella hjärtdagen, Internationella pussdagen Finland Kyrkoåret: Mikaelidagen. Tema: Änglarnas dag Sverige Kaffets dag, Alla soffpotatisars dag, Återvinningens dag, Resandefolkets dag Tyskland Tag der emotionalen Achtsamkeit USA Urban National Wildlife Refuge Day, National VFW Day, Gold Star Mother's And Family Day
Längre ner i bloggen: VECKANS behjärtansvärda ORDSKRED och VECKANS kärahjärtanes FOTO(n).
Veckans foto
Kära hjärtanes!
Han bor i aphuset på Skansen i Stockholm. När jag, och ett tiotal andra turister, hälsar på i hans inhängnad sitter han för själv på en plankkant och ser lite bortkommen ut. Eller, ser ut och ser ut ... det är så jag tolkar den lite bekymrade minen, den ensamma positioneringen. Och så är det ytterligare nånting som inte riktigt stämmer, vad vet jag inte riktigt. Men jag börjar fotografera honom i närbild och då kommer en djurväktare fram till mig:
– Han heter Chromo.
– Chromo?
– Han har ett kromosonfel. I stället för lång och smal är nosen kort och trubbig. Sånt händer ibland.
Och nu ser jag ju det också. Profilen påminner om en hunds, mops eller nånting liknande. Nej, men ... och jag känner en smått patetisk ömhet för denna olycksdrabbade ringsvanslemur, en av mina favoriter bland primaterna. Huruvida hans långnosade släktingar och vänner behandlade honom annorlunda vet jag fortfarande inte. Kanske hans solistiska placering en liten bit från kumpanerna bara var tillfällig och alldeles självvald. Men mina psykologiska projektioner får styrfart av denna lilla genetiska kullerbytta och jag kan inte låta bli att känna varm sympati för hans smått avvikande, och i mina ögon charmiga, utseende. Det är lätt att projicera sina egna känslor på andra, och det gäller även djur. När jag ser en smått avvikande varelse tänker och talar jag till den som om den vore mindre begåvad och i behov av min omedelbara omsorg och omtanke. Det är mycket lull och lall och gullevännen och no, voi, voi. Det låter inte riktigt klokt, och det är inte riktigt klokt.
Inte blir det så mycket bättre när jag en stund senare stöter på denna kuf i Aquariet – en människprofil insvept i fiskfjäll. Och nu är reaktionen inte alls lika hjärtsnörpande. I stället slits jag mellan respektfull fascination inför Guds skaparfömåga och en dunkel aning om jag nog inte har en aning om djupet och vidden i denna vår skapelse. Men jag kan utan alltför stor ansträngning föreställa mig själv simmande där i aquariet, långnäst och tjockläppad, betraktande alla dessa skumma gestalter där på andra sidan glaset. Vem är innanför, vem är utanför, vem är jag, vem är du? Levande scharader.
En som jag däremot förstår mig ganska på är Urban. Och det gäller både hans övertydliga kroppsspråk, ryckiga psyke och andliga ambitioner. Eller för att ta det från början.
Kroppen: Där finns alldeles tydligt en on-off-knapp. On: ett ivrigt, för att inte säga glupskt, smaskande på nötter och liknande delikatesser alterneras med ett plötslig off när kroppen går i stå och stelnar: – Glömde jag att ladda datorn? Vattnade jag krokusen? Stängde jag dörren? Aj nej, jag har ju ingen dator, ingen krokus, ingen dörr, jag är ju bara en en helt vanlig ekorre.
Psyket (Urban tänker): Det mörknar, hösten är här och jag måste äta upp mig lite grann. Och så börjar det vara dags att skaffa mig en ny vinterpäls. Och utöka vinterförrådet. Ska jag skutta till Prisma den här gången, eller blir det K-affären som vanligt?
Anden (husses projektioner): Ibland ser det ut som om han skulle sjunka ner i en inre värld, i ett tillstånd av salighet och gudomlig glöd. Med framtassarna hopknäppta och huvudet lätt på sned – kanske för att bättre höra änglaspelet? – påminner han om en munk insvept i sin kåpa mitt i tidebönens tidlösa tillstånd. Den gudomliga kontakten avbryts dock efter 0,59 sekunder av en svepande blick på omgivningen samtidigt som en halväten jordnöt gör sig synlig mellan de hopklämda tassarna. Verkligheten avslöjas abrupt, men nära var det för ett andligt genombrott, ja sannerligen!
Bland annat det här kan man fundera på idag när mänskligheten uppmärksammar Internationella hjärtdagen – kromosoner, fiskprofiler och Urbans tassar.
Hud & Himmel 8)
Som branta ljuskäglor genom en delvis öppnad gardin lyser några brev upp tillvaron i huvudpersonens verklighet. Glimtar av andra verkligheter gör sig påminda, främmande världar som är märkligt välbekanta. Ordet Rabulist dånar i bakgrunden, men det som gestaltas i text och bild är tre själar som vänt ut och in på sig själva, som inte nöjt sig med det uppenbara och självklara, som bejakat de motstridiga känslorna i kroppen och i stället utvecklat en sensibilitet som lyfter och bär. En hud som håller.
Det här åttonde avsnittet här på nätet av min senaste bok Hud & Himmel.
FILM 6, scen 1, Julius brev.
[Musik: Reinhold Felix von Willebrand: Långsamt som qvällsskyn mister sin purpur. Text: Karl August Tavaststjerna. AlarikUggla, baryton]
Helsingfors torsdagen den 5 augusti 1931
Bäste Bror och Vän!
Varmt tack för den vackra blomsterhälsningen på min jubileumsdag! Det glädjer en gammal man – 75 år! – att så här på livets höst bli ihågkommen, inte bara för eventuella samhälleliga meriters skull, men, som jag uppfattar vår vänskap, speciellt för den uppriktiga förståelsen över tids-, klass- och andra samhälleliga skrankor, och som vi båda nogsamt vet, inte är någon självklar gåva. Mycket kan en människa åstadkomma, många meriter kan hon samla på sig, men utan vänskap, utan sant broderskap står man ställd mot väggen oförmögen att tillta sig något vettigt. Det är ett faktum som blir så mycket uppenbarare ju färre de hjärtliga relationerna blir. Och färre blir de ohjälpligt med åren.
Idag, när jag även lämnat nästan alla förtroendeuppdrag och almanackan knappt innehåller några anteckningar av värde, framstår förtrolighet och frändskap i en alldeles speciell dager. En jubileumsdag innebär då inte bara en festlig inramning på en grå och tyst vardag utan framförallt blir den en påminnelse om alla de ljusglimtar som ett slitsamt liv också bjudit på. Ja, du vet uttrycket: ingen saknar kon förrän båset är tomt, men det är ett faktum. Kanske inte ett bittert faktum, men dock ett faktum. Men jag måste genast tillägga att det är en sanning med modifikation. Det är också mycket jag inte saknar. Som till exempel oförståelsen, egennyttan, närsyntheten, den politiska hätskheten, ”arvets” angelägenhet, ”blodets” betydelse. När man i riddar- och adelsståndet påstod att jag med blixt och dunder försökte skrämma vårt folk med faror som inte hörde hemma i storfurstendömet var det förstås ett uttryck för ett tankesätt som hade sin grogrund i tidigt 1800-tal. Men, för böfweln!, då skulle vi bemöta 1900-talets utmaningar – herrarna var hundra år efter sin tid!
Ja, du förstår, jag kan fortfarande bli upprörd över detta inskränkta tankesätt, denna förskansning i privilegier och förmåner, att höra alla dessa högljudda röster som sedan barnsben matats med silverskedar. Fastän jag knappast uppskattade det då måste jag tillstå att fars uppfostringsmetoder formade mitt tankesätt och min person i så måtto att jag redan i mycket unga år kunde ta självständiga beslut. Att som åttaåring i Haminanlax sitta i en roddbåt som var fäst med ett tre meter långt rep i bryggan var både lite skrämmande och förbryllande – fri, men ändå inte fri. Nästa år förlängdes repet till fem meter och ytterligare ett år senare – jag var då tio år – var repet tio meter långt. Det var först när jag fyllt elva år som jag fick ro på egen hand, och det bara i den inre delen av viken, och när det fanns en vuxen i närheten. Lika var det med geväret jag fick som åttaåring; först fick jag inte röra det utan fars närvaro, så småningom kunde jag gå omkring med det på axeln, men skjuta – det blev aktuellt först när jag fyllt tolv. Allt skulle ske stegvis, det var som att vandra i en trappa.
Nej, jag ska inte belasta Dig bästa Vän med mina barndomsupplevelser, de, liksom hela uppväxten, hör ju förra seklet till. Men det slår mig nu med nästan överjordisk tydlighet: vilken ofattbar utveckling har vi inte genomlevt de senaste decennierna! Där Leo Michelin från sin statsmannaposition i första hand var en konstitutionalist – och visserligen också en röst för många svaga i samhället! – gick jag tidigt in för att explicit stärka arbetarnas position. Och det skulle knappast ha blivit min livsuppgift om jag inte redan som tonåring haft möjlighet att resa till Tyskland.
Du förstår, intresset för hantverk låg djupt inte bara i familjetraditionen utan i hela den bygd i östra Finland där jag växte upp. I de savolaxiska herrgårdarna stod hemslöjd och teknisk skicklighet högt i kurs och med en far som var speciellt bevandrad i metallarbeten blev jag tidigt präglad på detta manuella arbete som satte kropp och material i en alldeles speciell relation till varandra. Så när jag sedan som 17-åring med ett 800 marks stipendium från Senatens manufaktur- direktion i bakfickan styrde kosan mot Nürnberg var jag redan i så måtto preparerad att både lässtudier och arbetspraktik inte beredde mig några större svårigheter. Och det trots att jag var mycket närsynt, som Du säkert kommer ihåg. Ja, du minns att jag till och med hamnade i Blindskolan – Matilda Linsén var för övrigt en förtjusande och förståelsefull lärare – men inte långt efter det fick jag samtidigt delta som lyssnande elev i Normallycéet. Den svaga synen stärkte troligen mina övriga sinnen, inte minst hörseln, och med den säkert också fantasin. Jag blev tidigt upptagen av att skriva ner mina tankar och intryck, att formulera mig i ord och meningar. Och det var givetvis också grunden till att jag i vuxen ålder kom att besitta så många ordförandeposter i föreningar, kommittéer och stora hantverksmöten. Det som en gång kändes som en brist och begränsning visade sig vara en välsignelse och väg framåt, uppåt.
Ja, livet bjuder på märkliga händelser och en lång rad till synes nyckfulla sammanträffanden. Som detta att vi båda ägnat Arbetet så stor uppmärksamhet, du i din forskning och jag i min praktik. Men inte bara det. Båda bär vi på ett socialt patos och ett rättvisekrav som – och det slår mig nu – kanske har sitt ursprung i de många regelstyrda barndomsupplevelser som vi snuddat vid tidigare. Du har talat om dessa söndriga hudar som måste ersättas med andra hudar. Mina ersättande hudar har varit Rimlighetens hud, Rättvisans hud, eller för att använda ett modernare och specifikare uttryck, den Socialpolitiska huden. Ja, det är kanske mitt eftermäle – att jag lyft fram och omslutit en arbetarklass med en hinna som andas och känner och som synliggjordes i en tid då blått blod var viktigare än en känslig hud. Den metaforen kan dock leda tanken i fel riktning, som om vi förflyttat oss från ett tryggt och ”innerligt” tillstånd till en ytlig och osäker samhällssituation. Men ingenting kan vara mera felaktigt än det. Arbetarklassens förbättrade arbets- och livsvillkor är bara början på den demokratiprocess som nu måste gå vidare, fördjupas och förfinas. Tillsvidare har vi hållit oss till kropp och yta, till kollektivet, längre fram måste vi också diskutera och hantera själ och personlighet. Men det är inte ett uppdrag för mig, därtill räcker min livstid inte till, ej heller min förmåga.
Just nu räcker min förmåga bara till att än en gång tacka för blomsterhälsningen, och för vänskap över tid och rum. Må arbetet ge Dig ro och lisa, och behövlig hud på näsan vid behov. Det behöver en samhällsförbättrande rabulist – känslighet och mod. Idag har jag bara känsligheten kvar. Men också det kräver ett visst mod.
Lev väl! – Julius
Scen 2, Breven från Alex.
[Musik: The Blues Ain’t Never Gonna Die. Mike Griffin & The Unknown Blues Band]
Första brevet. Onsdagen den 13.11. 1991.
Med anledning av ditt tackbrev – oförtjänt är jag, det var en så liten sak att skriva – vill jag dock nedteckna några reflexioner om detta med anledning av att min senaste bok nu är färdig i korrektur. Och jag noterar detta inte minst i vetskap om att du också kämpar med texter i tryckt form. Kanske mina bekännelser kan vara till någon nytta, knappast till glädje; så pass konfliktfyllt är detta skapande som du ju redan vet.
Just nu, när jag släppt ifrån mig manuskriptet, infinner sig en märklig blandning av känslor. Arbetet har pågått, aktivt, i nästan tio års tid och förberedelserna gjorde jag redan för över tjugo år sen. Det har varit en ständig process med dialoger som dragit mig åt olika håll och nu, när tryckpressarna kör igång, inser jag vilken fruktansvärd mängd timmar jag ägnat detta projekt. Och nu släpper spärrarna och en tomhet infinner sig, blandad med olust och ovilja. Det är en vånda även att skriva vetenskaplig text – kommer folk att förstå den, hur mycket ska man förklara för de enfaldiga? Om tanken är att man ska utvecklas med varje bokprojekt – att skriva efter samma mall år efter år är ingen konst – så infinner sig också dessa tvivel varje gång. Men samtidigt, och det är också viktigt att konstatera, vägs denna förfäran upp mot nånting som kan kallas njutning. I slutskedet av ett bokprojekt, när man ser hur puzzelbitarna faller på plats och det stora motivet liksom öppnar sig igen, är det en oerhört befriande känsla. Att i det skedet kasta bort alla gamla utkast, excerpter etc. innebär ett nästan fysiskt välbehag. Och apropå det fysiska: många författare och konstnärer har sina alkoholperioder, mitt skapande hänger samman med ätandet. Fetma och forskning hör intimt ihop med mig, magen sväller som ett tecken på att jag skriver mäktiga verk. Jag borde ha levt på 1800-talet, då talade man om ”inflytelserika magar”. Tidvis har jag spätt på midjemåttet med en konstgjord lösmage, en fetisch (bifogar en bild, ej för publicering).
Mera följer vid behov.
Må väl och lycka till! – Alex.
Andra brevet. Fredagen den 3.1.1992.
Ditt samtal nyss gladde mig oerhört och jag inspirerades att skriva lite mera om skapelseprocessens demoniska sida. Du noterar om dig själv att du är en ”soloåkare” och så har också jag alltid känt mig – i barndomen grät jag ofta, sökte mig till skogen, i skolan var gymnastiken i många år rena rama helvetet. Min mage är en medveten protest mot detta frisksporteri och alla dessa idrottsfantaster. Senare har jag upptäckt att jag har själsfränder, att det också finns andra som finner stort nöje i att demonstrera osundhet.
Du undrar hur mycket jag kan styra mitt arbete. Som vetenskaplig forskare grips man ibland av panik inför valet av kursinriktning, åt vilket håll man ska fokusera sina resurser. Och som ett svar på din fråga om människorelationer kan jag enkelt konstatera: i mitt skapande vill jag vara oberoende av människor. Oftast är jag ensam om det tema jag ska behandla och då aktar man sig också för att torgföra det i tid och otid. Jag träffar förstås mycket människor, inte bara i den akademiska världen, och utbyter tankar och material, men de personliga kontakterna är ganska få. Och tidvis väljer jag isolationen alldeles medvetet, för att kunna tänka, men det är till priset av en starkt bankande ångest.
Det här utanförskapet, delvis frivilligt, delvis betingat av traumatiska barndomsupplevelser, har ”i mogen ålder” sedan kunnat svängas till ett slags fördel i t.ex. mina böcker kring barnkultur där min håg står till fantasins och det gränslösa arrangemangets kultur. Du kan ana ambivalensen mellan dessa ytterligheter: barndomens sviktande självförtroende kontra forskarens förmåga att placera puzzelbitarna i nya mönster. Jag tror att det är som en protest mot de vuxnas behov av att, då jag var barn, pressa in mig i sin normativa kultur som jag sedan utvecklats till denna outsider, avvikare, rabulist jag är idag. Du slipar ditt psyke, och tolererar, jag har gått i den motsatta riktningen.
Detta brev helt ostrukturerat, men spontant. Ursäkta utgjutelserna! Mer följer. – Alex.
Tredje brevet. Torsdagen den 30 juli 1992.
Ditt brev kom nu på morgonen och jag blev så upprymd av dina texter. Apropå novellen Jordfästningen måste jag genast notera två saker om dig som människa: du är liksom jag en ytterst sensibel människa, men därmed också skyddslös. Det är det ena.
Det andra är att du alltför länge trott gott om andra människor. Och där är vi olika. Jag isolerade mig tidigt, blev misstänksam mot människor, byggde helt enkelt upp murar. Du tycker att livet hakat upp sig, att du inte kommer någon vart framåt. Jag läser just nu The Symbol Theory. Norman Elias dikterade innehållet för sin sekreterare när han var 90 år, blind och oförmögen att själv skriva. Det är en fantastisk studie över människa–symbol–helhet. Läs den! Du måste se dig själv som en pågående process, att aldrig bli färdig, aldrig slå sig till ro, att ständigt förändras. Din klaustrofobiska känsla – liket i kistan som lyssnar på ceremonin där utanför locket – är en konsekvens av skyddslösheten. Musiken är kanske inte det enda sättet för dig till frigörelse. Elias understryker att allt är bara olika sidor av samma verklighet. När jag läser novellen Jordfästningen (trots något ymnig ordrikedom) börjar jag luta mot att litteraturen kanske kan frigöra din kreativitet. Med sensibiliteten och en lite mera stram hantering av ord som utgångspunkt. Vad tror du själv om det? Och kanske inte bara litteratur och musik men mycket annat som fokuserar på estetiken, alla dina resurser. Men med språket som det starkaste uttrycksmedlet. Må mycket väl, du är din egen auktoritet, du är inte ensam!
– Din vän Alex.
Fjärde brevet. Lördagen den 6 mars 1993.
Det har varit en orolig natt, maran har ridit och ute är det fortfarande mörkt. Gamla sår, som jag trodde var helade, har rivits upp, det är hemskt. Ja, det handlar om allt det där du redan känner till, som hände för tio, tjugo år sen. Maktkampen. Och nu – bugandet och rövslickandet bara för att komma åt min kända person, för att använda mig som en skylt när de själva mesta tiden drar sina gnisslande stolar på blanka styrelsegolv. ”Gästprofessor” och ”prisbelönt forskare” låter förvisso imponerande i deras öron. Förtalen och åsidosättandet av inte bara min kompetens utan också några andras – du vet vem jag syftar på – är plötsligt liksom bortglömda. Vilket påminner mig om en nybliven professor som öppet led alla helvetets kval för att han måste sitta i universitetets konsistorium och lyssna till allt dumt prat som de andra professorerna hasplade ur sig. Till sist fick han läkarintyg på att hans psyke inte klarade av dessa veckomöten. Och efter det visade sig professorn aldrig mer där! Du förstår – en konstnärssjäl mitt bland dessa futtiga, intriganta och petiga paragrafryttare! Jag har min strategi klar; min svällande fetma tillåter mig inte att delta i dessa andefattiga och byråkratiska sammankomster som dessutom ofta sker dagstid när jag har viktigare saker att ägna mig åt. Jag ska ringa min husläkare och be om ett intyg. HA!
Ja, det är inte bara sorgligt, det är tragiskt. Hela mitt liv har jag kämpat för att duga till någonting, inte bara som forskare utan också på många andra livsområden. Och nu när strålkastarljuset lyser på mig vill jag bara gå åt sidan. Tåget har lämnat perrongen, ridån har gått ner, föreställningen är slut. Och jag tänker så här: brister det på ett håll måste man våga ta steget åt ett annat, hoppa från ett isflak till ett annat, staka sig vidare. Man måste våga hoppa. Och man måste våga hoppas.
Tack för att du finns! Det är en lisa för själen att få skriva till dig, få lätta på bördan. Dra dig inte för att be om råd och hjälp om du behöver det. Vi ses på symposiet den 25:e! – Alex
Femte brevet. Torsdagen den 22 april 1993.
Efter all uppståndelse och prisbelöning av den senaste boken vill jag i vår ständigt pågående dialog om kreativiteten tillägga ytterligare en puzzelbit: framgången. Jag undviker som pesten dessa offentliga framträdanden som bara påminner mig om allt det som föregått uppmärksamheten: ångesten, hopplösheten, den jagande oron, medmänniskornas oförmåga att förstå. När boken sen kommer ut är det som om den skulle börja leva ett eget, självständigt liv långt från mitt inflytande. Javisst, jag måste förstås erkänna att alla dessa uttryck för erkänsla och framgång stärker ens självkänsla, men själv upplever jag att jag bara svingat mig upp till en högre platå dit andra har ännu svårare att följa. Skulle jag vara (ännu mer!) elak skulle jag slå dem på fingrarna när de försöker komma ovanför klippkanten.
Nej, man ska inte vila på lagrarna (ett förskräckligt uttryck!). Alla dessa utmärkelser är egentligen bara ridåer mellan i går och i morgon och fyller på det sättet en funktion. Men så fort ridån gått ner första gången försvinner jag i kulisserna, ut i mörkret. Så att när ridån nästa gång går upp är scenen tom och den applåderande publiken undrar vart huvudpersonen tagit vägen. Nej, jag vill inte vara beroende av applåderna. Och min hjärna är min privata egendom.
Om några veckor är studieperioden slut och med vemod ska jag lämna mina älskade studenter. Sedan ska jag vila hela sommaren på sommartorpet, skriva något lite och planera. Och så blir det rivstart på hösten med ett par nya projekt.
Må väl, håll fanan högt. Och lita på dig själv! – Din förtrogne, Alex
Scen 3 Brevet från Valdemar
[Musik: Erik Bergman: Den heliga oron, text: Solveig v. Schoultz. Lilli Paasikivi, Helsingforskvartetten]
Kajsas udde, söndagen den 22 december 1996.
Bästa Broder!
Må jag genast inleda med det viktigaste – ett stort och innerligt tack för alla praktiska insatser, både före, och under begravningen i förrgår! Utan ditt engagemang hade det sannolikt barkat helt åt fanders. Jag har via några kära vänner, bland annat paret Wallgren som du ju känner väl, blivit informerad om de byråkratiska turerna, både vad gäller fonden och de kyrkliga myndigheterna. Jag vet allt om de mått och steg man måste vidta för att skapa ett musikaliskt verk, men måste erkänna att byråkrati och papper aldrig intresserat mig. Du förstår, tonsättandet kräver full koncentration på form och innehåll och då måste man låsa in sig i sin kammare och inte vara tillgänglig för den larmande yttervärlden. Utan tystnad uppstår ingen musik. Det här förstår ju inte folk i allmänhet, det ska brassas på med ljud och oljud stup i kvarten. Ja, som du kommer ihåg, till och med på Klubben när vi senast åt lunch där. Ja, det är förskräckligt med detta skrålande och skrikande, jag betackar mig för dylikt tidsslöseri.
Jag har inte riktigt fattat att Margareta är borta. Trots den långa sjukdomstiden gick allt så snabbt på slutet. Hon klagade ju aldrig och först nu anar jag hennes kamp, en kamp med tiden och sig själv, kanske också med mig. Vi stod varandra så nära, en gemenskap som fördjupades med åren. När jag nu ser bakåt slår det mig att jag kände hennes skaparådra som min, men att mycket av hennes personliga känslor och upplevelser förblev mig nästan främmande. En märklig paradox – vi som var så sammansvetsade! Nej, inte svetsade, hellre sammanbundna, ihopfogade, förenade. Det fanns inga måsten mellan oss, inga tvång, inga krav. Vi var helt fria tillsammans. Två med en gemensam nämnare: konsten. Hon var inte bara poet och pedagog, hon var framförallt en levande, sann, människa. Språket var hennes svärd och lykta. Och så ägde hon en själ som genomskådade all falskhet och inställsamhet. Hon uppskattade ditt arbete, samtidigt som hon beklagade sig över de moraliska och fysiska övergrepp som du blivit offer för. Jag kommer ihåg att hon nämnde detta efter ett av dina besök här hos oss tidigare i höstas. Hon var uppriktigt bekymrad över de rykten som florerade runt dig.
När det gällde henne kunde man på ytan bara ana en och annan vindpust. Men det var i en annan värld, onåbar för oss andra, som hon tillbringade sin tid och sina tankar. Jag fick tillträde till dessa slutna rum, eller kanske det skulle vara riktigare att säga: öppna landskap, när jag tonsatte hennes dikter. Vi hade mycket gemensamt, framförallt detta saliga silentium som den skapande själen suktar efter.
Nu är hon borta. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen med all min tystnad. Jag tänker på hennes sista månader, sista veckor, den sista dagen. Jag satt där vid hennes sjukhussäng, hon var alldeles vit i ansiktet, kroppen tunn och skör som en fågels. Jag höll hennes hand, hon hade svårt att prata, hon såg ut att sova. Men så öppnade hon ögonen, tittade rakt på mig, och sa med viskande röst: Jag älskar dig! Och så dog hon.
Det var som att handlöst falla genom himlataket, på en gång helt overkligt och samtidigt så glasklart som om inga gränser mera fanns. Ja, för bråkdelen av en sekund öppnades Evighetsporten, men inte för mig. Det finns knappast något värre öde än att tvingas stanna här utanför. Att se och förstå, men inte själv stå i tur. Och ändå har jag snuddat vid denna tankevärld förut, när jag tonsatte bitar ur den tibetanska dödsboken. Eller varför inte också i hennes dikt Den heliga oron som jag gav en musikalisk kappa. Men nej, med ord och toner kan mycket förklaras och beskrivas men inte denna dödens dörr. Det gudomliga ligger bortom mänsklig förmåga att beskriva och greppa, det förstår jag bättre nu. Och nu är det för sent att ens försöka.
Jag ska inte belasta dig med fler utgjutelser här i skarven mellan begravning och julafton men jag vill till sist ändå tacka dig för ditt tålamod och din omsorg om mitt väl och ve, speciellt de senaste månaderna och veckorna. Vår brödramåltid timmarna efter Margaretas sista ord var helt säkert himlaarrangerad. Jag talade som om orden aldrig skulle ta slut, det inser jag nu, och du lyssnade, fångade upp mina tankar och meningar. Och alldeles lätt kunde det inte ha varit – snaps och vin har en tendens att röra om i grammatiken. Men vi hade en minnesvärd stund tillsammans, många timmar faktiskt. Och alla dessa blomsterförsändelser – var hittade du alla vaser!
Tack broder, änglasänd! Jag ska nu gå till vila, lämna min kropp i Morfei armar. Jag vet inte om jag vill vakna upp efter det, men det lär jag inte få bestämma. Just nu är jag ett fjun på ett oändligt hav utan horisont. Ingen gårdag, ingen morgondag, bara ett meningslöst nu. Döden är.
Din vän och broder
Valdemar
Söndagen den 22 september
Nu faller löven, faller som om det / i himlen hade vissnat fjärran lundar; / de faller, med en gest som viftar undan.
Och jorden faller tungt, när natten stundar / från alla stjärnor in i ensamhet.
Vi faller alla. Även handen här / Och se på andra: fallet finns i alla.
Och likväl finns det en vars händer bär / oändligt varsamt allt som börjat falla.
RAINER MARIA RILKE (1875–1926), ursprungligen René Karl Wilhelm Johann Josef Maria Rilke, en av det tyska språkets främsta poeter, föddes i Österrike och dog i Schweiz. Dikten Höst ingår i Valda dikter i översättning av Malte Persson (Ellerströms, 2020).
TEMADAGAR (bl.a) Internationellt World CML (Chronic Myeloid Leukemia) Day, Internationella bilfria dagen Finland Höstdagjämning. Kyrkoåret: Adertonde söndagen efter pingst. Tema: En kristen människas frihet Sverige D-vitaminens dag, Trappans dag, Hobbitdagen Tyskland Autofreier Tag der Kampagne "In die Stadt – ohne mein Auto", Tag des Kaninchens, Tag des Nashorns USA National Brown Butter Day, National States And Capitals Day, National Online Recovery Day, National Girls' Night, National White Chocolate Day
Längre ner i bloggen hittar du VECKANS PED-ANTISKA ORDSKRED OCH VECKANS HÖSTINSPIRERADE FOTO & VISA. Nästa blogg: söndagen den 29 september, Mikaelidagen.
Veckans foto
Minne av Marie A
Det var en dag i månaden september / då under plommonträdet tyst och öm / jag höll den kära, höll den stilla, bleka / i mina armar som en ljuvlig dröm.
Visor om hösten finns det många av, nostalgiska, klarsynta, ibland dimmiga och skumma. Bertolt Brechts dikt Minne av Marie A, och här tonsatt av mig, är drömaktig, förbiglidande som ett moln. Och det är just molnet som påminner honom om henne.
Och över oss i blåa sommarrymden / där var ett moln. Jag såg det länge, å, / det sken så vitt, så oerhört där uppe. / Men jag såg upp, och det var borta då.
Och jag tänker spontant på prins Eugenes berömda målning Molnet (målad på Tyresö 1895) – ett ensamt majestätiskt moln bakom träd och kullar. Eller på alla dessa sommarmoln som aktiverade barnets fantasi – ett ansikte, en drake, en svan. Det var någon som skapade konst på himladuken, spontant och ständigt. Senare har dramatiska molnformationer över stadshorisonten lockat mig till fotografiska eftertryck. Men annars är himlen ett svårfångat fotoobjekt, alltför ofta alltfört upplyst, eller där emellan genomgrått och jämntrist.
Sen dess har många månader och dagar / förflutit stilla, vandrat tyst förbi. / Nerhuggna är väl plommonträden frågar du: / Var är hon du var förälskad i? / Så svarar jag: Jag minns det inte mera. / Jo, visst förstår jag vad du menar men / jag minns ej ansiktet, jag vet ju bara, att jag har kysst det, och det var länge sen.
Det är märkligt, och hoppingivande, att till synes små detaljer kan väcka stora känslor till liv. Jag tänker ofta på hur enskilda ord kan få en mening att blomma, hur en enskild inre bild, kanske svårbeskrivbar och diffus, kan stapla upp en hel räcka av meningssammanhang. Ord och bilder som koder, som representationer för nånting oändligt mycket större. Som livet i ett koncentrat.
Men också kyssen skulle varit bortglömd, / om inte molnet hade varit där. / Det molnet minns jag och ska alltid minnas; / det var så vitt, det kom från högre sfär.
Hösten är både ett bokslut och en kulmination, för årstiderna, för livet. Men aldrig ett definitivt slut. Tvärtom förebådar dessa röd-gul-bruna löv och höga, klarblåa himlar, att andra tider stundar, att det är dags att gå vidare, dags att se inåt, odla själen, föda anden. Jag måste tillfälligt våga släppet greppet om kameran och i stället tro att mina ord kan måla bilder av landskap dolda under huden. Kanske det är just det jag fruktar mest av allt; att bara ha min egen själssörja framför näthinnan, att fastna i alla katastrofala hotbilder som ruvar när och fjärran. Det är svårt att le och skratta när åskmolnen tornar upp sig, eller för den delen känna skaparkrafterna pittra i kroppen när den egna och närståendes hälsa fallerar. Att livet är meningslöst betyder väl ordagrant att livet saknar ord och meningar, att tystnaden tilltar. Och det kan vara nog så påfrestande att uppleva. I sådana stunder brukar jag luta mig mot tanken att jag är skräddarsydd för denna kropp, för detta liv i denna tid, och att det i sig är ytterst meningsfullt. Och det helt oberoende av väder och vind, hälsa och ohälsa, synlighet eller osynlighet.
Kanhända blommar plommonträdet ännu; / sitt sjunde barn har kanske kvinnan fått. / Men molnet fanns där bara i minuter; / när jag såg upp hade det förgått.
[Svensk tolkning: Johannes Edfelt].
Sången finns inspelad på albumet Visum med Matteus Blad som solist och en orkester under Martin Segerstråles ledning. Lyssna på ljudexempel nertill i bloggen eller gå in på Spotify. Fotot är taget mot Helsingfors horisont och manipulerat i Photoshop.
Veckans ped-antiska ordskred
Hjulen är kommen hopp tra-la-la-la för den som är ute och cyklar i ogjort väder i all hast mellan host och höst
Veckans foto
En böld i samhällskroppen
Det är väl få saker som är så uppenbara som att Donald Trump är en utpräglad narcissist, inte bara nyckfull och påstridig och oborstad så där i största allmänhet. Det handlar om patologi, ett sjukdomsbeteende som dessutom ser ut att smitta och sprida sig allt djupare ner i samhällsmaskineriet. Självupptagenhet, självförhärligande, bristande empatisk förmåga, en överdriven tro på den egna förmågan – liksom ett infekterat kluster av olösta konflikter dras vissa människor till varandra, kladdar ihop sig till en motbjudande geggamoja, bildar mentala bölder som sedan påverkar hela samhällskroppen. Riktigt farligt blir det när en narcisisstisk person av Donald Trumps kaliber får en maktposition. För det är dit de dras, narcisissterna, även småpåvarna – till maktens kuloarer, till estrad och parad. Har nån sett en narcisisst dela ut mat på ett härbärge för hemlösa? Allt handlar om synlighet, uppmärksamhet, applåder, försåtliga förenklingar av samhälleliga utmaningar, och orealistiska visioner. Det finns inga alternativ, inga nyanser. Det finns ingen helande tystnad för den djupt i själen sårade narcisissten, ingen inre fristad för förlåtelse och försoning, inget rum under den hårda huden där en tidigt brusten hudkontakt med mamma eller pappa kunde helas och återställas. Allt sker på ytan, långt från livets källor. Det ser ut som en framgångssaga men det barkar åt helvete.
Nu är det ju på det viset att detta tidigare ganska så exklusiva patologiska drag i första hand kopplades samman med råbarkade skurkar och känslolösa kriminella. Att det fanns narcisisster även i de finare rummen talade man knappast om. Och för hundra år sen var narcisissmen dessutom en underförstådd och accepterad del av vardagen även om man kanske inte använde just den diagnosen. Idag är det allom bekant att en lång rad ledande personligheter i samhället (självfallet inte alla) har klart narcisisstiska drag. Samtidigt har samhällsutvecklingen vridigt och vänt sig och bidragit till att även narcisissten har tvingats finslipa och anpassa sin manipulativa repertoar, specifikt den som gynnar hans bild i det offentliga ljuset. Men där längre bort, bakom ljudisolerade väggar och lykta dörrar sker fortfarande handlingar som inte går att acceptera: hustrumisshandel, hot och manipulation, uteslutningar och tystnadsstämplar, fysiska och moraliska övertramp, svartmålning. Ställ det mot den offentliga bilden, det professionella leendet, den vita skjortan, den ordrika vokalbulären och den till intet förpliktande texten – kontrasten är hisnande, närmast omöjlig att fatta och förstå.
Från början var detta narcisisstiska drag själva grundpelaren i det nyfödda barnets personlighet. Allt handlade helt naturligt om mig, vad och hur jag upplevde mig själv genom min kropp. En mogen mor, och far, stöder barnets utveckling, omfamnar, leker, pratar, lyssnar, skrattar och gråter, men låter arvtagaren också tassa på i ullstrumporna och pröva sina yttre gränser. Narcisissten har aldrig upplevt denna kontaktyta hud mot hud, saknar både det fysiska och emotionella band som en sund utveckling kräver. Narcisissten är känslomässigt amputerad av den ena, eller i värsta fall, båda föräldrarna. Han är psykiskt ruinerad, blottställd, naken. Det vet han, innerst inne, men det ska ingen under några som helst omständigheter få nys om! För en utomstående kan det vara svårt att förstå denna paradoxala situation när man betraktar honom där på offentlighetens scen i full stass upplyst av sin egen förträfflighet. Men faktum är att han behöver mycket skydd, så många utmärkelser och titlar, så mycket pengar, så många kvinnoaffärer, så många underhuggare, så mycken social synlighet – allt för att skydda sitt hudlösa jag, sin svårt sårade identitet. Ju fler yttre attribut, desto större inre tomhet.
Enligt expertisen kan man i vissa enstaka fall hjälpa en narcisissist till ett sundare liv, men domen är tyvärr nästan alltid: obotbar. Narcisissm är en livets nitlott för den drabbade, men den kan snabbt också bli ett samhälleligt hot om inte de patologiska aspekterna blir allmänt kända och definierade. De sociala mediernas enorma genomslagskraft drar helt automatiskt till sig osäkra, kontaktsökande, hudlösa barn och ungdomar som i sin ensamhet och desperation snabbt söker bekräftelse, synlighet och lätta lösningar på svåra frågor. Vi ser redan lite överallt följderna av detta narcissistiska samhällsmaskineri. Även en blick in i de finlandssvenska kulturvåningarna avslöjar var skammen går på torran land. För det är just det det innerst handlar om: en obearbetad skam som blir så svårhanterlig att den drabbade måste rikta smärtan utåt, beskylla och straffa andra för sina egna tillkortakommanden. I den kampen hyser narcisissten inga som helst medel bara han själv går fri. Det är en kamp på liv och död. En narcisisst kan inte förlora.
Hud & Himmel 7)
Det här är ungefär så långt huvudpersonen kan sträcka sig i ett Svenskfinland han tidigare betraktat enbart ur huvudstadsperspektiv. Landskapet är annorlunda, liksom tankesättet, vädret och framförallt människorna. Det handlar helt klart om en regelrätt kulturkrock som på olika sätt måste dämpas och hanteras. Utmaningen är brist på verktyg, kanske också förmåga. Men han har ett äss på fickan.
Det här sjunde delen i min senaste bok Hud & Himmel.
FILM 5, scen 1 En nästan skräddarsydd kroppskappa. Vörå, Österbotten, våren 1981.
[Musik: Livet är en dröm. Vörå spelmansklubb]
Det här är en annan värld – öppen, ljus, rymdhög. Ängar, åkrar, betesmark, fält och gärde bryts bara av ett snårigt nätverk av vägar och färdleder, gångbanor och stigar som ritar mönster i allt det skogsgröna, varmgula och rödvita, och en å som slingrar sig som en blå orm genom det flacka landskapet. Med undantag av några större byggnader samlade i ett kluster i centrum verkar övriga bostadshus, lador och rior närmast liksom utslängda i terrängen av en jätte på dåligt humör nån gång i en mörk gårdag. Det är som om två verklighetsbilder skulle spegla sig mot varandra, den ena färgstark, ljus och levande, den andra dyster, hotfull, nästan skrämmande. Det berättas om hästar som oförklarligt stegrar sig när ekipaget passerar ett visst vägavsnitt i en av utbyarna, liderdörrar som öppnas och stängs utan nån synlig varelses medhjälp, lampor som tänds och släcks i hus där ingen människa rört sig på långa tider. ‘Små vättar och väsen på ont och på gott i storskogens ljudande stumhet’? Det är inte gott att veta, inte värt att fråga – de osynligas existens ska inte beröras, inte ens med ord. Det är den oskrivna regeln, det är den tysta överenskommelsen.
Här i detta gränsland mellan synligt och osynligt ska han fånga upp och presentera de avtryck som livet lämnar efter sig, kanske också döden. Den spontana frågan är: vad kan han, en hudtunn storstadsvarelse, åstadkomma i denna avkrok av världen, omsluten som den är av en tidskapsel, en jätteostkupa som på en gång innesluter och utestänger? Finns här överhuvudtaget några likhetstecken, några förenande länkar, en gemensam grund av något slag? Är inte hela företaget dömt att misslyckas från första början?
Det finns en lucka i den låsta dörren, en inkörsport för den smidige: gårdagen. Av den finns det ett överflöd just här. Själv står han visserligen främmande för alla dessa handens och kroppens produkter, seder och bruk, dialekter och skrönor, allt det där som binder samman de berörda och utestänger de främmande. Men han kan fortsättningsvis fråga och förvänta sig svar, skriva texter och sammanställa fakta, fånga upp och forma – som en upptäcktsresande i främmande land. Men kanske dock inte som en missionär bland hedningar.
Och så finns här en annan, och ännu viktigare orsak till dessa jungfruliga steg på okänd mark: han har gift sig och har nu två söner och därmed också ett akut behov av ett stadigt underlag, eller åtminstone en plattform till vilken han ständigt kan återkomma. I själva verket är det just denna familjekonstellation som likt ett lod nu allt stadigare håller honom förankrad inte bara i tid och rum utan också i en ny verklighet i vardande. Omgivningens gårdagar och hans egna okända morgondagar korsbefruktas och ingår en hemlig pakt; främlingskap ska med kultur överbryggas, nya helande hudar ska läggas över gamla sår.
Men låt inte det störa tankegången eller ögats vandring över filmduken för nu byts vida vyer och panoramaperspektiv mot snabbare klipp och detaljers mängd. Där passerar stora sommarfester med vajande flaggor, spelmän och folkdansare, men också pyntade brudstugor, fransalakan och konstgjorda blommor. Och grötmelodier och långdanser, skål- och skämtvisor – alltsammans ackompanjerat av Sepp-Kal, Sepp-Fredrik, Bagg-Matt, Riback-Hannes och Nikus-Juss.
Eller för den delen också livets baksida: sorgebrev och nekrologer, sveperska och kistlakan, släde och liktåg, gravöl och klockringning. Och ekon av en kyrkotukt som någonstans strax under huden lever kvar i minne och sinne: trolldomsprocesser, sabbatsbrott, knivar och kortpackar i det heliga rummet, snus och fylleri och svordomar och vedervilja. Och träta och slagsmål, misshandel och oanständigt leverne – mycket har glömts bort, sopats under mattan eller helt enkelt förnekats eller tystats ner.
Mellan dessa livets och dödens sköldar går vardagen sin gilla gång. Och det är den han ska lyfta fram, klä i ord och placera inom mjuka pärmar. Det är stadspojkens gåva till denna handfasta lantmora som han i hemlighet beundrar men samtidigt hatar. Eller nej, så starka känslor är det inte fråga om, men nog om en svårgripbar blandning av känslomotstånd och förståndshaveri, uppskattning och respekt.
Och han gräver där han står: i arkivens gömmor, i uthus och bodar, i stuga och gård. Här lever gårdagar kvar inte bara i enskilda bilder och fotografier utan också som ett kluster av kortfilmer som tillsammans berättar en större historia, beskriver ett vidare sammanhang. Men det som förefaller konkret och fast och förutsägbart döljer samtidigt något skört och sinnligt som förlorar sin kraft så fort det lyfts fram i dagsljuset. Med tystnad har det traumatiska tätats mellan innervägg och gavel, och lägger sordin inte bara på de röster som aldrig fick tala till punkt utan färglägger också de stämmor han nu lyssnar till. Och det uppstår små auditiva luckor och verbala snedsprång som han inte kan tolka, inte riktigt kan greppa, än mindre formulera i ord och mening. I stället för egna texter och tydor ger han utrymme åt alla dessa historier och personligheter som måste få komma till tals, som ligger där och bara väntar på en förlösning. Och så föds den första kommunala, kulturella och konstfärdiga årsboken i detta traditionsstinna landsortssamhälle med honom som barnmorska och livmoder. Så mycket mera hudkänsligt än så kan det knappast bli.
Men utan konstens och kreativitetens lapptäcken hade den här hudsäcken havererat, eller åtminstone perforerats. Nu börjar den visserligen anta formen av en kroppskappa men den saknar fortfarande ärm och innerfoder, knappar och slag. Ny skräddare efterfrågas, knackar på dörren och presenterar sig.
Scen 2 Skaldens sköra skal. Solf, Österbotten, försommaren 1984.
[Musik: Otto Palmgren: Spegling, text: Jarl Hemmer. Olav Gerthel och Egon Kjerrmans orkester]
Det var inte i första hand traditionerna, inte ens de festliga kalasen, men själva huset som lockade och drog, skaldens hus och hem. Om gårdagens rurala folkliv endast snuddade vid hans begreppsvärld och verklighetsuppfattning så var skaldens barndomshem fyllt av meningsskapande hållpunkter och sammanhang även om det redan förflutit nästan ett sekel sedan poeten föddes. Där timrade stockar och rödmönjade stugväggar hörde till den lantliga folkkulturens domäner representerade det gula författarhuset urban borgerlighet, ordning och reda. Att det nu, flyttat från residensstaden, stod på randen av en 520 miljoner år gammal meteoritkrater bevisade bara att de rätt valda orden är närmast eviga och att de inre och yttre landskapen ständigt konfronterar varandra; i det här fallet himlakroppars explosiva kraft kontra skaldens ångestframkallande självdestruktivitet. Vilken verklighet som är mera dramatisk är närmast en filosofisk fråga.
I skaldens frånvaro speglar husets väggar och tak, fönster och tapeter, elsystem och jordvärme inte bara vardagens självklara kroppslighet utan också något av det irrationella, skavande och brännande känslokaos som poeten i allt snabbare takt faller in i. Den stabila huskonstruktionen omfamnar en hudlös själ på samma sätt som ordmåleriets idyllscener hos författaren omsluter “smärtans outhärdliga gåtfullhet”: kontrast och paradox.
Något av detta kunde han ana redan när han satte sig ner bakom skrivbordet i andra våningen, i ett rum bakom den kombinerade utställnings- och konsertsalen. Det här var inte bara en kulturhistoriskt betydelsefull byggnad, den skulle nu också omsluta hans ordtörstiga själ och bräckliga kulturkropp. Om Hudfabriken hade varit något av en hjärnans omskakare, och vistelsen i lantriket testade en ny hudkappa, så blev visiten i skaldens hus närmast en själens ögonöppnare.
Skalden själv var förvisso en dubbelbottnad individ, till det yttre atletiskt kraftfull, blond och med tidens mått mätt inte bara stilig och elegant utan också en idrottslig talang, en jägare och seglare. Och naturligtvis språkligt begåvad både som översättare och som författare, men framförallt var han en lyrisk poet. Skulle det inte ha varit för detta själsliga sår som frätte och brände och plågade allt mer intensivt hade livet varit ett paradis. Nu pekade framtiden närmast i den andra riktningen, och slutade mycket riktigt i en katastrof.
Havet ligger solblankt och speglar morgonrymden ... Redan många år tidigare hade han första gången klinkat den kongeniala melodin på det stora svarta pianot i tonårsrummet, nu kunde han också pröva melodins bärkraft på flygeln bakom kansliväggen här i Skaldehemmet. Men någonstans i hans inre hade han svårt att koppla samman det fridfulla havsmotivet med sin nu växande insikt om poetens nästan ständiga ögonkast i psykets narrspeglar. En som kanske kunde ge en förklaring var poetens änka.
Och han reste med tåg och båt, träffade en vänlig liten dam som redan överlevt sin berömda man med fyrtio år och nu mera blickade framåt än bakåt. De stora runda ögonen såg bokstavligen ut att skåda längre bort och djupare in i tillvaron än vad linser, pupiller och regnbågshinnor normalt är kapabla till. Och även om han knappast fick svar på sina frågor var själva detta möte ett slags bekräftelse på att ord och liv ständigt skapar nya bilder, nya sinnliga hudar som reflekterar även, och kanske i synnerhet, det obegripliga, det gåtfulla, det dunkla. För det var uppenbart att just detta poetens ordmåleri inte bara speglade en jordisk idyll utan också fungerade som en motvikt till de mörka krafter som ville förstöra det pastorala landskapet. Bakom de solbestänkta bokstäverna låg skuggorna täta.
Och nu var alltså detta gullysande urbana konstnärshem en del av ett flackt jordbrukslandskap – också det en kontrast och en paradox. Att befinna sig i två verkligheter samtidigt är kanske det normala, men det gäller att tyda tecknen, tolka sammanhangen. Att träda in i Skaldegården var inte bara som att ta på sig stadskavajen; en hel garderob följde med på köpet. Herrskap och tjänstefolk, sal och alkov, kristallkrona och ljusstump – högt och lågt samsades inom samma väggar, delade vardagens lågtid och helgens högtid. Ett motiv visades utåt, ett annat doldes i skrymslen och källare. Och där emellan låg huden, den rodnande, den bleka, den släta, den skrynkliga. Kropp och själ formar sig efter husets form och funktioner, fyller ut, tapetserar och kompletterar. Detta ständiga gnidande mot väggar och golv, tak och bjälke, lämnar doftmarkeringar i tamburen, smakmolekyler i kök och matsal, minnesbilder i sovrum och salong. Spår följer på steg och sällan går de riktigt i takt.
Ibland tittar han på porträttet av skalden i bottenvåningen och ser ett ansikte han tycker sig känna igen.
Scen 3 Pappershud. Vasa, Österbotten, slutet av 1980-talet.
[Musik: Leroy Anderson: The Typewrighter. Martin Breinschmid och Strauss Festival Orchestra Vienna]
Poeter och andra skriftställare klipper och skär till sina egna kollektioner, syr och formar sina ordkappor med vilka de sedan mer eller mindre målmedvetet svänger sig i offentlighetsljuset. Redaktörer nöjer sig ofta med en något enklare meningsmundering, kanske en som är lite simplare tillskuren och hoptråcklad, eventuellt också gångbar i regn och rusk.
Han hade länge suktat efter ett dylikt plagg, synligt men inte iögonenfallande, mera anpassat för trottoaren än för catwalken. Och han finner det. Ja, inte bara ett, men minst fyra. Eller fem, sex, sju redaktörskappor, lite beroende på hur och vad man räknar. Hela hans 1980-tal är de facto inlindat i en pappershud fullt gångbar i nästan hela den aktuella kultursfären. Eller åtminstone bland de musikaliska och dansanta. Och mera specifikt bland dem – amatörerna.
Fyra musikaliska kappor: en för folkdansaren, en för spelmannen, en för manssångaren och en för alla de övriga musikerna. Lägg därtill en partipolitisk slängkappa med röd-gult innerfoder, en kommunal cape i vadmal, diverse engångsplagg av tvetydigt ursprung, samt en lång rad slitochslängpersedlar av vilka ett inte förkastligt antal uppvisas i dagspress eller hörs i radio. Som redaktör har han ersatt den konstrande huden med ett pappershölje som åtminstone tidvis och bitvis fungerar både som bandage och som festblåsa. Omsluten av denna prasslande och trycksvärtsdoftande kreation öppnar sig helt nya stigar och vägar, dörrar och kontaktytor.
Men det är inte bara ordet och meningen som ska fästa sig på papprets yta. Lika mycket handlar det om form och fotografering, att kombinera text och bild, att som socialarbetare vara både skriftställare och grafisk formgivare. Mycket handlar om att hitta ett sammanhang, en kanal, en arena. Men den bakomliggande frågan är förstås: vadan detta behov att överskrida gränser och testa vårisars bräcklighet? Och svaret är ganska givet: att i skydd av redaktörsrocken komma människor nära, att ta en genväg genom orddjungeln, att på ett behändigt sätt kunna plocka russinen ur kakan.
Ja, det handlar om liv, ställföreträdande liv. För vad vet han om folkmusik och spelmän? Absolut nästan ingenting. Men melodierna kan han tidvis memorera och bakom örontrumpeten följa med och till och med placera in i någon slags diffus gårdag. Men det är lättheten, samspelet, rytmen och gemenskapen som lockar och ersätter något i hans slutna och nertyngda tillvaro. Och även om den musikaliska hurtigheten tidvis tar över och självkritiken ibland ser ut att fallera på scen och i stuga kan han inte undgå att känna ett litet uns av avund över att inte tillhöra denna kulturella krets. Men det är alltså då han tar på sig sin ordrika spelmanskappa och slänger kameran över axeln, och det är så han hamnar back stage.
Med samma taktik vänder han sig till folkdansarna och manssångarna; med text och bild ska det okända synliggöras och för honom själv begripliggöras. Och när han nu en gång har fått upp ångan är steget inte långt att söka resonans också bland blåsare och stråkmusiker, och framförallt bland körsångare, de blandade. Utan att riktigt vara medveten om plaggets form och storlek söker han febrilt en festblåsa som både kan skyla en obefintlig musikutbildning och åtminstone provisoriskt dölja en journalistisk kompetens i vardande. Han – en amatör bland amatörer.
Vad han inte vet är att bakom allt detta ordvändande och bildfabricerande, bortom alla dessa intervjuer och möten och rörelser i det kulturella landskapet ligger det ett djupare motiv, tickar en annan klocka. Upptagen som han är av ögats blick och hudens hunger kan han bara tidvis ana ett högre spel, en djupare underton i den vardag som nu också fylls av lek och skola, familjeliv, hemin- redning och nya släktband. Livet väver nya mönster, lantliv byts ut mot stadsliv, tillfällighet och improvisation ersätts med banklånsbelastad bostad, framtidskalkyler och sakers mängd.
Och pappershuden, funnen praktiskt användbar, prasslar sakta i vinden.