Magnus Lindholm

Måndag

liten hjärna ingen ursäkt

Måndagen den 3 juni klockan 03.47 vaknar Tage Toll av att en målning faller ner från väggen i sovrummet. Det plötsliga prasslet av målartejp som släpper greppet om den vita väggen och den därpå följande lätta dunsen mot parkettgolvet spräcker drömmens hinna och Tage Toll drar ett ryckigt och snabbt avvärjande andetag. Samtidigt som han inser orsaken till krocken mellan tid och rum låter han en djup suck passera luftstrupen och den stela tungan. Mödosamt och med spända käkmuskler vänder han sig tungt på rygg och blir liggande så en lång stund innan han flyttar blicken från taket till klockan på nattduksbordet och sedan vidare mot springan vid den öppna fönsterluckan. Försommarnattsljuset sipprar som utropstecken mellan de nerdragna persiennerna och en klagande mås överröstar småfåglarnas lågmälda men intensiva kvitter. I övrigt råder tystnad. Han måste lyssna för att höra hustruns andetag i bädden bredvid. Ja, hon lever.

Tage Toll vänder sig på högra sidan och försöker somna om. Han tänker på konstverket – en stor akvarell i formatet 985 mm x 745 mm – av den finlandssvenska konstnären Carina Granlund, och varför han aldrig låtit rama in den, bara hängt upp den med sex målartejpssnurror  – tre upptill och tre nertill – och vid behov, kanske en gång i månaden, bytt till nya. Ibland, som nu, händer det sig att tavlan rasar ner, lika plötsligt som smått skrämmande. Allt som faller från väggar aktiverar Tage Tolls livliga fantasi och när det gäller målningar och tavlor lutar sig förklaringen åt det övernaturliga hållet – någon i släkten skall dö eller, vilket är ännu mera sannolikt, en borttappad och olycklig själ försöker på det här sättet pocka på uppmärksamhet från andra sidan. Ingendera förklaringen bidrar till sömnlusten och Tage Toll lyfter försiktigt på ena ögonlocket för att om möjligt släppa ut en och annan tankedemon genom den starropererade linsen. Längst ner i synfältet, på golvet, ligger tavlan lite snett i förhållande till golvlisten och i den skumma belysningen noterar han någonting mjukt och grått bredvid konstverket – en dammråtta i vila. När han sedan höjer blicken och fokuserar mot dörröppningen kan han se biedermayserstolens högra armstöd och sits i profil i tamburen, svagt upplysta av det ljus som sipprar från köket lite längre bort. Grått, vitt och en mjuk form – är inte det också en beskrivning av Tage Tolls eget psyke, en skiss av en sorglig skepnad, av en själ som skaver mot kroppen? 

En obestämd känsla av oro vältrar i Tage Tolls tunga kropp. Vad är det egentligen i Granlunds målning som tilltalar honom, varför anstränger han sig överhuvudtaget att hålla bilden fastnitad i väggen när den ändå, målmedvetet och regelbundet, försöker slita sig från förtöjningarna? Kanske det finns något svårförståeligt samband mellan hans person och målningens motiv? Vad föreställer egentligen tavlan?

Med ena ögat gömt bakom handens flata betraktar han målningen med det andra. Uttrycket med svaga ögon och på långt håll har han hört av människor som, i något slags snedvriden konstsyn, tror sig genomskåda konstnärens kreativa avsikt genom att ta ett lätt steg bakåt och med djupsinnig blick betrakta motivet. Till koreografin hör ofta även att hakan får ett lätt stöd av pek- och långfingret samtidigt som huvudet glider lätt åt ena sidan. Så långt har Tage Toll själv inte gått. Om man bortser från den obskyra oljemålning som hänger ovanför hustruns lilla arbetsbord där invid fönsterluckan i hörnet, är detta den enda målningen i rummet. I ett tillstånd av momentan upplyst insikt hade han, när rummet många år tidigare skulle inredas, förstått att kompromisser ibland är den enda framkomliga vägen och storsint och med yviga gester uttryckt sin förståelse för konst i alla former, även den som säljs på marknader och hötorg. I lönndom suckade han över utsikten att i en överskådlig framtid tvingades leva i skarven mellan en bild som hörde hemma i folkkonstens kolorerade träskmarker och en annan bild som speglade det moderna, och ock kanske inte helt problemfria, livet i dag. 

När han nu ligger där i dubbelsängen, småsvettig och enögd, och betraktar Granlunds konstverk på golvet invid, är det som om han upptäckt bilden för första gången. Att han ser motivet i ett delvis nytt ljus är, en tidig sommarmorgon som denna, naturligtvis en sanning med dubbla bottnar. Ur detta nattperspektiv, och i denna golvdunkelnärhet, börjar minnets och sinnets spegelbilder flyta in i varandra som andevarelser borttappade i tidens ström. Tage Toll tittar och registrerar: Ett stort runt ansikte omgärdat av ett orange fält på ena sidan och ett ljusblått, nästan turkost, på den andra. Det ena av de två koboltblå ögonen har en orange pupill, det andra en svart fläck mitt i ögat. Näsan formas av två vinklade streck, kinderna är två runda rödgula cirklar med vitt i mitten, hakan antyds på liknande sätt. Munnen består av en lång blåsvart rektangulär yta på vilken konstnären har klistrat ett vitt pappersark med några orangea streck som troligen skall föreställa tänderna. Det naivistiska slutresultatet fullbordas av en spretigt skriven text uppe till vänster: very very small BRAIN. Och längst ner till vänster: NO EXUSE.

Hela tavlan ger ett oavslutat intryck. Nere till höger har färgen liksom bara tagit slut. En oinvigd skulle i detta kludd enbart se en sexårings tafatta försök att fånga faderns bistra anlete. Men så är det detdär med texten. Tage Toll tänker storsint att lösningen på gåtan döljer sig bakom orden, kanske rent av i själva orden. En mycket mycket liten hjärna – ingen ursäkt. Han har ägnat åtskilliga timmar att knäcka koden men inte kommit någon vart. Och han har störts av det halvfärdiga slutresultatet. Tog färgen slut? Eller inspirationen?  Varför, och i vilket sammanhang, är det ingen ursäkt att ha en liten hjärna? Och varför är de båda textblocken placerade till vänster så att hela bilden får slagsida. Tage Toll har själv en STOR hjärna, alltför stor i förhållande till den ganska anspråkslösa själen, och definitivt en överdimensionerad tankeverksamhet i relation till hans blygsamma andliga insikter och färdigheter. Men han hyllar den högra hjärnhalvans aktiviteter, den som speglar kreativitet och skönhet, i motsats till vänstra hjärnans gråstränga rätlinjighet. Det är någonting med Granlunds målning som skavar och stretar emot, som retar Tage Tolls vardagsoro i stället för att uppfylla honom med stolthet och glädje över att äga ett konstverk som dessutom har ett visst pekuniärt värde. Kluvenheten stör och lockar på en gång, som en tvål som slinker ur händerna, som ett lottospel där sista siffran blir fel.

Nu i detta vågräta läge, med försommarens ystra morgonläten som haltande ackompanjemang, sjunker han sakta in i ett dis av grårosa landskap där groteska masker rusar emot honom. De vrider och vänder sig och tänjs ut sig till långa böljande parader som bildar mönster och ändrar form och utseende i en rasande takt. Näsor och munnar flyter fritt omkring i ansikten stora som ballonger, pupiller pulserar som små maneter i ögonvråns tårflöde och dna-slingornas serpentiner singlar genom en ekande rymd, turkos och orange och oavslutad. Bakom väggar tunna som silkespapper trängs röster, bokstäver faller ner i en rännsten, bestyrsamma ord kryper omkring och bildar ordstackar eller gräver hål i tankevävnader, det surrar och väser och fräser som i en alltför het stekpanna fylld av olja och smör. Små köttslamsor, troligen hjärnvävnad, flyter omkring i fettet endast dekorerade av små krumelurer, siffror från ett gammalt intelligenstest. Någon skrattar, det låter som kråkor, himlen – om det finns någon – är ett svart paraply utan regn, utan stjärnor, utan början eller slut. Det finns bara frågor, obekväma, olustiga, inklämda i en orange cirkel provisoriskt omsluten av någonting som redan tagit slut. Hjärnceller skramlar i tankekvarnen och ut trillar näsor, munnar, ögon i en aldrig sinande ström. Det fanns ingen ursäkt för detta överflöd, för detta missbruk, iståndsatt av en hjärna så liten att den knappt får utrymme mellan planeterna, de turkosa och rödgula. Meningslösheten lägger sig som blixtlås över dolda svalg, kvävda röster slingrar som reptiler ner i djupen där de bidar sin tid, fjällomslutna och hotfulla. Långa remsor av målartejp slingrar som ormskinn i en torr öken endast uppvaktade av surikatens ungar som övar upp sina jaktinstinkter på ofarliga föremål. En vindil drar upp en sandstorm, en inandning skapar en tornado.

Tage Toll vaknar med ett ryck, drar djupt efter andan som om han länge befunnit sig under vattenytan, och sätter sig förvirrad upp i sängen. Klockan på nattduksbordet visar 07.09 och från köket hörs en thékokare vissla.

på kamelens rygg

Klockan 08.53 sätter sig Tage Toll i den slitna svarta läderfåtöljen i vardagsrummet, så bred att den en gång i tiden endast med nöd och näppe hade kunnat baxas in genom ytterdörren. Armstödens yta har på sina ställen delvis slitits sönder och är nu mera bruna än svarta, sitsens fjädring har för länge sedan tappat sin spänst. När Tage Toll, mätt och tillfreds av en syltfylld croissant, ett hårdkokt ägg, två digestivekex med emmentalost på, tre körsbärstomater, ett halvt glas surmjök och en kopp grönt thé, nu med en djup suck och hela sin pensionsfyllda tyngd sjunker ner i den välsignade fåtöljen – ett arv från sin far – kan man inte undgå att notera en glimt i ögonvrån och skuggan av ett leende i det skäggtrimmade ansiktet. Detta är onekligen en av dagens höjdpunkter, kanske rent av Höjdpunkten: Han har överlevt natten, hustrun har gått på jobb, dagen ligger obefläckad framför och allting är som det alltid varit.

Tage Toll tittar rakt framför sig. I taveltevens svarta spegel kan han se sitt ansikte sticka upp över den mörka kolossen, på var sida om den tunna ramen breder lundiahyllorna ut sig, uppåt och åt sidorna. På kvällen när Tage Toll och hans hustru stirrar på skärmen överskuggar det skarpa digitala bildflödet bokhyllans sammanlagda informationsmängd med många hästlängder. Men nu, med försommarmorgonens vänaste grönska sakta böljande framför de höga fönstren, träder bokryggarna fram som självmedvetna skådespelare på den röda mattan inför en festlig premiär eller en större prisutdelning. De franska skinnbanden är lätträknade, sex stycken och tillhör hustrun, men det är facklitteraturen, uppslagsverken och böcker av det större formatet som även denna morgon tilldrar sig Tage Tolls specifika intresse. Likt mjuka flanellbyxor och en något för stor och sliten t-skjorta pockar visserligen pocketböckernas prydliga parader längst till vänster på sin lata ägare, men just idag är det som om ögat och uppmärksamheten nästan automatiskt skulle dras mot böcker med prislappar på minst tjugo euro. Tage Toll har nämligen den bestämda uppfattningen att ju högre pris en bok betingar i gatuhandeln desto mera vederhäftigt måste innehållet rimligtvis vara. Men eftersom Tage Toll är en man med ett närmast krampaktigt grepp om börsen har han redan för länge sedan kommit på lösningen; från början dyra böcker kan med en viss fördröjning till en billig penning inköpas på antikvariat och diverse boklådor ute på stan. Det är Tage Tolls win-win-ideologi i ett nötskal; han sparar pengar och får samtidigt tillgång till både formell kunskap och litteraturens mästerverk. Att uppslagsverken från 1900-talets början innehåller mera kuriosa än aktuella fakta tilltalar hans allt skrynkligare hjärna, och namnen på skönlitteraturens alster från mitten av 1950-talet klingar som ljuv musik i hans inre. ”Gå mot solen, Marianne” får honom nästan tårögd och varje gång han håller boken i sin hand är det som att stiga in i en tidsmaskin och på nolltid förflyttas till en annan plats. Vart vet han inte riktigt, men det känns som ett verkligt ställe, kanske en ort och en situation han upplevt i ett tidigare liv.

Tage Toll har visserligen inte läst alla sina böcker men ibland bläddrat igenom dem, fastnat på någon speciell sida och då sugit till sig informationen som en ökenvandrare släcker sin törst i oasens barmhärtiga skugga. På det här sättet överträffar han nästan tryggt sin egen bekvämlighetssfär och vidgar dagligen rummets gränser långt bortom snabbköpets, kvarterspubens och cykelreparatörens domäner. Fantasin heter Tage Tolls flygande farkost och med den överskrider han både ljudvallen och jordglobens tidszoner. Äktenskapliga utmaningar, existentiella problem och allmän livsleda fungerar som effektivt bränsle när han sjunker ner i sin raket beredd att hellre fly än fäkta. Idag är en sådan dag, som gjord för nerräkning och självömkan. Med flera timmars perspektiv på nattens händelser känner han sig nu beredd att öppna gluggarna till psykets djupare skikt och med den retsamma slutklämmen ingen ursäkt som stubintråd är han beredd att bränna av dagens krut redan i tidig förmiddagstimma. Någonstans i sitt stora bakhuvud kopplar nämligen ägaren av antikvariatsböcker, Tage Toll själv alltså, ihop den av Carina Granlund målade nollställda figuren med någonting han tycker sig ha läst i psykologen Carl Gustav Jungs berättelser om sitt liv. Med en viss möda kränger Tage Toll upp sig ur fåtöljen men börjar sedan målmedvetet och närsynt peta sig fram mot Mitt liv som visar sig stå på översta hyllan till vänster. Bokens placering – åttonde från höger – tar Tage Toll som en fingervisning, en signal från högre makter: En liggande åtta påminner om tecknet på evighet och ett dylikt sammanträffande kan knappast vara en tillfällighet. Med Jungs liv i handen sjunker den nygamle Tage Toll ner i sin slitna fåtölj väl medveten om att hans läsning inte bara är gudastyrd men också fungerar som en välasfalterad genväg till mörkare partier i hans inre, ofta anade men sällan besökta.

Året är 1920, platsen Afrika, närmare bestämt Sahara och oasstaden Tozeur. Tage Toll har läst om detta flera gånger förut men kan inte undgå att känna en viss förväntansfull rysning när han tryggt nersjunken i fåtöljen redan anar kamelens gungande gång under sin breda bak. Han ser människor som, likt han själv, har föga bråttom men som verkar helt omedvetna om tidens gång. I själva verket står deras tillvaro stilla, som om de står och väntar på någonting som aldrig kommer att ske, som inte finns. De känner vittringen, som ett villebråd som ännu inte upptäckt jägaren. Vittringen – av vad?

Tage Toll skruvar försiktigt på sig. Alldeles omedvetet kastar han en blick på vägguret till vänster om hyllan – 09.01. Redan! Eller först? Men sedan blinkar han ett par gånger liksom för att öppna blicken inåt, och rider in i oasen Nefta. Hettan är obeskrivlig, luften vibrerar och dallrar, rörelser stelnar, tiden har upphört, i själva verket verkar den gå nästan bakåt, som i drömmen. På en öppen plats likt ett litet torg trängs kameler, mulor, åsnor och högljutt skrikande människor. Någonting är på gång, någonting ska hända, förväntan och oron är stor. Så plötsligt, långt borta, kan man ana ett dammoln bland gröna flaggor och höra det dämpade ljudet av trummor. Kamelerna på torget brölar, åsnorna skriar och människomassan rör sig oroligt och förvirrat, ropen är gälla och klagande. I spetsen för kortegen rider en gammal timid man på en vit mula. Under hans, maraboutens, ledning ska männen, hundratals, nu dra ut i öknen för att anlägga nya vattenkanaler med allt vad det innebär av systematiskt grävande, lyftande, organiserande.  Det surrar som i en myrstack, som blivit anfallen av en myrslok, när de drar ut i öknen, luften är fylld av skrik och tillmälen och klagande suckar. Framme vid den nya arbetsplatsen rider marabouten lågmäld och bestämd mellan svettiga kroppar och delar ut order som blint och självklart efterföljs. Ljudet av grova hackor som sliter sönder sten och tränger djupt ner i öknens sand blandas med de taktfasta rytmerna från några trummor som utan att tröttas fortsätter att piska på. Upphetsningen är stor, arbetstakten uppskruvad och spänd, allting sker med fart. När natten sedan äntligen kommer och kylan breder ut sig över nästan spikraka kanaler och männen utmattade av dagens kraftansträngningar redan somnat bredvid sina kameler, är det som om tiden igen långsamt skulle ta sats, allting står stilla, väntar. Nästan morgon vaknar skocken av muezzins högljudda och välbekanta rop till morgonbön.

Tage Toll drar djupt efter andan. Tystnaden i lägenheten bryts bara av ett sakta tickande från klockan på väggen och sporadiska ljud från gatan på andra sidan huset. Sedan Tage Toll för ett år sedan pensionerats från sin arbetsplats på det Statliga Socialverket har han blivit välbekant med den auditiva input som saknas i hans torftiga liv. Från morgon till kväll lystrar han till ljud, alla ljud, som på något sätt kunde skapa mening och riktning i en tämligen meningslös och statisk tillvaro – grannen som spolar i wc:n i våningen ovanför, barns röster i trappan, en och annan kråka som kraxar på berget framför fönstren, sirenerna av en ambulans långt borta. Nu när sommaren, grön och klorofyllfylld, breder ut sig framför Tage Tolls suddiga ögon känns tystnaden, den yttre, ibland nästan hotfull. Grannar drar ut mot kust och landsställe, ut i världen, höghuset nästan somnar. Här i skarven mellan naturens färgexplosion och en vardag som jämntjock och lågmäld segar sig fram mellan klockans timvisare, rör sig Tage Toll oroligt och obestämt. I själva verket rör han sig allt mindre och där andra bokar flygbiljetter och hotellrum på internet, och småspringande läser dagens tidning på en padda, sätter Tage Toll en ära i att slita läderfåtöljens sittdyna åtminstone några timmar per dag. Och dagens nyheter, mest rubrikerna, inhaleras till ackompanjemanget av ett svagt prassel, trycksvärtsdoftande och hemtamt. Tidigare kunde Tage Toll värja sig mot eländet, det som kanske fanns på andra sidan klotet, men idag tränger nästan allting så nära inpå huden: Resterna av de tropiska stormarna viner hotfullt och ödesmättat över det egna berget, raketsplitter nästan snuddar grannkvarteren, någon har hängt sig i ett hus i närheten, rykten om incest och våldsamheter ekar i trappuppgångarna, ibland öppnas postluckan som en mun men ingenting hörs, ingenting trillar in.

Tage Toll föredrar kamelritt i Jungs sällskap framom butiksbesök i grannkvarteret, och långt mer framom farofyllda turer med metron till huvudstadens centrum. Som bälgen i ett dragspel pumpas Tage Toll i sin vardag mellan trånga trappor och husfyllda gator för att sedan, i en enda stor gapande inandning mellan fyra väggar flyta ut i färg och fantasi. Ju trängre livsutrymme desto vidlyftigare resor i tankens värld. Han vet inte om det är bra eller dåligt, men han förstår att det är nödvändigt. Fast egentligen har han inget val – klockan tickar, kvarnen malar, tuppen gal. Livet har inga bromsar – jo, en nödbroms men den kan man bara röra med risk för böter – och morgonen skuffar obönhörligt kroppen in i dagen. På något sätt måste Tage Toll anpassa sig till en tillvaro utan bestämda tider och uppdrag, en vardag utan synbar riktning och mening. Tage Toll är inte dum i huvudet men å andra sidan inte heller en krutuppfinnare. Tage Toll är mer än lovligt vanlig. Han är nästan ovanlig.

[Nästa avsnitt: Tisdagen den 28 januari]

by Magnus Lindholm