Ande
Det är Världsreligionsdagen idag och jag tar fasta på vad John Lennox, den briljanta engelska matematikprofessorn, vetenskapsfilosofen och evangelisten, förkunnar på sina framträdanden i församlingar och universitet i olika delar av världen: Tala om Gud i offentligheten! Som vetenskapsman har han ägnat hela sitt liv åt att lyssna på människor som INTE tror på Gud, människor som öppet eller mera förtäckt beskriver sig som ateister, som tycker att Gud kan du förstås tro på men gör det för all del i det privata rummet, hemma, i tysthet. Nej, säger Lennox till alla kristna, tala om Gud i det offentliga rummet, men gör det med respekt och lyhördhet för åhörarnas varierande syn på detta liv och på det kommande. Och just det här är den springande punkten: Jesu död och uppståndelse är så dramatisk och revolutionerande, ja helt enkelt omöjlig för enbart hjärnan att greppa, att den snabbt stöter bort den som förankrar sitt jag i en förnuftsstyrd kropp.
"Tro, vadå tro? Jag vill inte tro på någon avlägsen nordkoreansk diktator uppe i rymden, en nyckfull härskare som inte bara hotar men också straffar mig om jag inte gör som HAN vill. Nej, nej, jag vet vad jag vill, hur jag ska styra mitt eget liv. Och ett liv efter döden – det är en så absurd tanke att bara idioter kan tro något sånt. Jag säger som Richard Dawkins, världens mest kända ateist: Kristen tro är sagor för den som är rädd för mörkret."
Det är här dagens citat faller in som ett brev på posten. Ett av många argument som John Lennox bemöter ateisterna med är att de inte har någon begriplig förklaring på världsalltets tillkomst och existens, än mindre på människans liv och roll i denna jordiska tillvaro. Ateistens livssyn är platt, endimensionell och bokstavligen hopplös. Vilket naturligtvis inte hindrar att människan kan vara kompetent och samhällsengagerad trots det. Men framförallt reagerar John Lennox på ateisternas felaktiga syn på Guds väsen och existens: Gud är ingen oberäknelig nordkoreansk diktator i himlen – Gud är framförallt ande, samhörighet, tillit. Gud är tro, hopp och kärlek.
Världen är i gungning: Nyckfulla politiska ledare i olika delar av världen spelar hasardspel med klotet som insats. Kontinenter bokstavligen flödar över, smälter, gråter. Hotbilderna är massiva och det är svårt, ja helt enkelt omöjligt att svälja alla trista fakta, all destruktiv information. Samtidigt triggar skrupelfria journalister och redaktörer den kritiklösa och andefattiga läsarkretsen med snabbmatsjournalistik, jagfixerade besserwissers kastar in sina titeldekorerade brasklappar med ett ansträngt leende och ett dolt hot invävt i kontexten; Kom inte hit och påstå något annat för då får du en armbåge i solarplexus! Den högljudda retoriken i offentligheten, inte bara där långt borta men också här i lilla Svenskfinland, drar uppmärksamheten från den tystnad som uppstår i maktkampers kölvatten. Som om inte de globala problemen i sig skulle vara tillräckligt skrämmande och förlamande; uppgivenhet och misstro riskerar att sprida sig som pesten även i den skuggvärld som är min: samtal tynar bort och dialoger upphör. Det enda som syns och hörs är JAG.
Världens virrighet och tillvarons nyckfullhet påminner lite om den berömda Rubiks kub, den traditionella, ursprungliga, den med 54 färgade rutor. Verkligheten har blivit så komplicerad och mångbottnad att knappast någon kan få alla brickor på rätt plats, alla färger samlade i sina egna block. Slutresultatet är i bästa fall bara en antydan om hur det borde vara. I vardagsverkligheten handlar det om kontaktytor mellan organisationer och grupper som krackelerar, släktingar och vänner försvinner oförmärkt ut i periferin, tystnaden breder ut sig. Analoga relationer ersätts med digitala. Och i linje med det ser nya och ännu mer komplicerade varianter av Rubiks kub dagens ljus; ShengShou Mirror Blocks, YJ Yhu R Megamix, Moyu Redi Cube...
Nej, utan Gud klarar vi inte av att lösa ekvationerna, kriserna, krigen, hungersnöden, flyktingströmmarna, brottsligheten, människohandeln, den ekonomiska brottsligheten, orättvisorna och våldet, de problematiska utmaningarna kring artificiell intelligens och robotteknik, och allt det där andra som inte ryms i huvudet för att det är så krångligt, motbjudande och infernaliskt. Kroppen är för liten att hantera allt detta, huvudet för bräckligt. Kvar är anden, nästan oanvänd. Gud, måtte du ta den i besittning, även om jag stretar emot. Och i synnerhet just då.
Fotografierna från Lux Helsinki: Domkyrkan och statyn av Alexander II.
19 januari
Atheism is a fairy story for people afraid of the light.
– John Lennox (professor emeritus i matematik, vetenskapsfilosof och författare)
Världsreligionsdagen (World Religion Day), Sten Stures ben, Popcorn-dagen
18 januari
Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär.
– Nalle Puh
Internationella Nalle Puh-dagen, Pekinganka-dagen, Använd ditt presentkort-dagen
17 januari
Arbete är de drickande klassernas förbannelse.
– Oscar Wilde
National Bootlegger´s Day (Spritsmugglardagen), National Hot Buttered Rum Day
16 januari
All glädje utan rotmos är konstlad glädje.
– Torsten Ehrenmark
Internationella LCHF-dagen (Low Carb High Fat – även kallad Njutmetoden), Bli bekant med dina kunder-dagen, National Nothing Day
Turban
Om du ryckte till och såg ett tyrkfel i rubriken så reagerade du som jag hoppades... Ordböckerna berättar nämligen att ordet tulpan kommer från turkiska tülbent (och persiskans dulband – turban; dubbelt bunden) och som sedan i svenskan har fått två betydelser: tul(i)pan och turban. Och det är ju ganska rimligt: tulpanen, eller åtminstone den "klassiska" tulpanen, har en turbanliknande form.
Den 15 januari firas traditionellt som tulpanens dag – en inledning på ljusare, färgstarkare, och kanske också hoppfullare tider. Medan tulpanbuketterna i blomsterbutiker och snabbköp frestar konsumenterna plockar jag bland mina tulpan/turbanfoton och -minnen. Och jag börjar med turbanen.
Turban eller tulpan – eller båda? Den här eleganta huvudbonaden noterade jag på Pridefestivalen i Helsingfors sommaren 2018. Tillsammans med några andra fantasifullt utstyrda män i samma gäng blomstrade turban/tulpanmannen så att säga av egen kraft. Om betoningen låg på tulpan eller turban eller eventuellt någonting annat uppsvullet frångår min bedömning. Och apropå oklarheter: En källa berättar att tulpanen fått sitt namn av ett missförstånd. Det var den franska forskningsresanden Pierre Belon (1517–1564) som på en av sina resor i Turkiet såg en man som hade en tulpan instucken i turbanen och frågade sin tolk vad det var. Tolken trodde Belon syftade på turbanen och svarade tülbend vilket alltså betyder turban på turkiska. Men det finns också en annan teori som säger att blomman fått sitt namn för att den påminner om en turban.
Hur som helst – tulpanen kom till Europa först på 1500-talet, bland annat till Bayern i Tyskland där schweizaren Conrad Gessner, läser jag på nätet, besökte en bayersk trädgård och blev djupt imponerad av den vackra röda färgen och den sensuella doften, och som han sedan skrev om i boken Capari Collino Pharmocopoeo. En annan berättelse går ut på att en fransk botaniker vid namn Claude de l´Ecluse, även känd under namnet Carolus Clusius, fick tulpanlökar och frön av en vän, flamländaren Ogier Ghisalin de Busbecq. Denne de Busbecq hade tjänstgjort som sändebud vid Suleiman den Stores hov i Konstantinopel och när han återvände till Wien 1562 hade han med sig i bagaget tulpanlökar som sedan, på sätt eller annat, även tillställdes Clusius. En mera magstark historia går ut på att en säck tulpanlökar anlände till Antwerpen från Istanbul på 1560-talet och att mottagarna, som var handelsmän i tygbranschen, trodde det var vanliga lökar och följdaktligen helt sonika åt upp en del av dem. Men några lökar hamnade i en trädgård och blommorna upptäcktes av en köpman som gjorde sig förmögen genom att sälja dem till nederländska borgare. Och apropå tulpaner och priser: I början av 1600-talet var tulpanlökar rena guldet. 1623 var priset på en (1) lök av den vitstrimmig Semper Augustus inte mindre än ettusen gulden. 1636, när tulpanhysterin nådde sin kulmen, fick försäljaren av en (1) lök av sorten Viceroy följande ersättning: Två lass vete, fyra lass råg, fyra oxar, åtta grisar, tolv får, 79 liter vin, 425 kilo ost, fyra ton smör, en säng, lite kläder och en silverbägare. Tala om finansiell galenskap!
Den stora europeiska tulpanexplosionen sker årligen i holländska Keukenhof, någon timmes bussfärd från Amsterdam (för övrigt öppen i år från 21 mars till 10 maj under temat A World of Colors). Just nu förbereder sig sju miljoner (!) lökar att penetrera den kyliga marken för att sedan, med hjälp av konstfärdiga trädgårdsmästare, rada upp sig i färgstarka och fantasifulla formationer inför en hänförd publik från världens alla hörn. En selfie bland rabatterna är då en luxuös nödvändighetsåtgärd.
När Vive och jag långsamt vandrar mellan rabatterna dyker dessa näpna fotomodeller upp rakt framför oss. Jag frågar de uppenbart stolta föräldrarna om jag får fotografera deras döttrar. Varsågod gärna, blir svaret. Och jag tackar och jag knäpper.
Enligt uppgift finns det ca 7000 registrerade tulpansorter som är indelade i nio huvudgrupper. Tulpaner finns i alla färger utom blått. Men en karl ska tänka minst två gånger innan han ger sin käraste gula tulpaner – på blomsterspråk står de för "hopplös kärlek". Men en röd tulpan har samma signalvärde som en röd ros. Att förädla tulpaner kräver tålamod: det tar minst 15-20 år att få frön från två skilda sorter att uppstå i en ny, livskraftig tulpanlök. I Keukenhof blandas färger och former på ett sätt som, om det vore möjligt, tar andan ur ögonen. Säg den människa som går oberörd ut genom dessa portar.
Efter vårt besök i Keukenhof 2014 var det alldeles självklart att vi också skulle odla tulpaner på terrassen, inte sju miljoner men kanske sju gånger sju stycken. Den kommande vårens blomsterlökar gräver vi ner i oktober och även om vi i princip vet hur de ska te sig i blommande form blir det ändå varje år en överraskning. Varken Vive eller jag har så kallade gröna fingrar (mina är närmast rödskrynkliga och jordkänsliga) men ändå är slutresultatet både vackrare och mer imponerande än vi på förhand vågat hoppas. I några veckor före sommaren riktigt på allvar kommer igång lyser de upp både terrass och själ och lägger ett försonande och förlåtande färgstarkt bandage över gårdagens gråhet. Som en turban över en åldrande skalle.
Blomsterbilderna är alla tagna i Keukenhof, Holland, utom den sista som är fångad på vår terrass.
15 januari
Jag ska svara och förklara det som inga ord får fram med tulpaner från Amsterdam.
– Gösta Rybrant (ur sången Tulpaner från Amsterdam)
Tulpanens dag, Hatt-dagen, National Booch Day (kombucha), Jordgubbsglass-dagen
VED - kvistar och grenar ur ett stamträd
Blåggen har koll på dagens gång i färdriktningen men minnet spejar samtidigt bakåt: Det finns ett liv och en verklighet i mitt inre som inte syns eller hörs utåt i normala fall. Och så är det förstås med oss alla: Vi bär på historier och händelser som våra släktingar berättat eller varit med om, som vi kanske läst om i böcker eller tidningar – fragment av andras liv och lust, kamp och död. Släktforskare gräver ner sig i formella fakta, andra samlar lite ometodiskt på gamla fotografier och brev, somliga skriver långa romaner utgående från vissa speciella händelser som någon gammal släkting bevisligen varit med om. Vår genetiska bakgrund väcker nästan alltid intresse, men också frågor och känslor som inte alltid är så lätta att hantera och analysera. Jag är inte bara jag, jag är också en länk i en lång kedja. Jag är inte ett oskrivet blad, inte ens när jag föds.
I en snar framtid kommer jag att publicera ett antal berättelser som alla har sin bakgrund i min släkt. I en del fall är bakgrundsmaterialet mycket knapphändigt, i andra fall finns det detaljerade fakta till handa, ofta finns ett rimligt antal puzzelbitar för att man ska ana ett motiv. Med språket och fantasin som hjälp har jag fogat ihop en lång rad fragmentariska fakta om enskilda släktingar till en berättelse som sträcker sig ungefär 100 år i tiden med början år 1875. Varje berättelse illustreras med fotografier ur släktarkivet. Det här är kulturhistoria som nästan kunde vara sann om den inte varit så osann(olik).
Start 1 februari.
Tage Tolls tavla
En Saga om en Senior
Berättelsen om Tage Tolls tavla är en djupdykning i pensionären TTs vardagsverklighet under en vecka i junis ljusa dagar, från Måndag till nästa Måndag. Tage Toll uppvisar vissa lekamliga (med betoning på lek-) och psykologiska (med betoning på -logiska) likheter med undertecknad, men bara vissa. Även han är pensionär, även han tycker att fantasin ofta är verkligare än verkligheten själv och – inte minst – även Tage Toll undrar vart livet egentligen tar vägen. Dagar kommer och går – men varifrån och vart?! Själv står han vanligen stilla, eller sitter hopkrupen över ett skrivbord eller i en småsliten läderfåtölj och ser allting liksom bara passera. Det mesta flimrar förbi i låg hastighet men ändå tillräckligt fort för att han ska ha svårt att hänga med. Hänga med vart? Med vem? Hur? Varför?
Tage Tolls huvud är fullt av frågor, de flesta lite luddiga i kanten, smått obestämda, oprecisa, men dock undringar. När den yttre världens larm och ståhej knappast ens når fram till Tage Tolls låsta ytterdörr – han bor trots allt uppe på ett berg långt från all rim och reson – får fantasin styrfart av den rådande tystnaden. Tage Toll är en flitig resenär i ett dunkelt inre landskap och en ständigt återkommande gäst inte minst på Självömkans ö, vid Nostalgins branta klippor och på Det olevda livets leriga bakgator. Inte helt utan en viss självgod självupptagenhet speglar han, i skenet av nattens kranka blekhet, sina tunna tankar i själens bottenlösa slam, väl medveten om att svaren knappast dröjer just där.
Men Tage Toll tycker att det finns en lustfylld njutning i att älta det oförklarliga och olösta, ungefär som att upphetsat skrapa en kliande skorv väl medveten om svedan som följer. Om Tage Toll vore en fiskare skulle han snabbt inse att detta hopande och roende inte för båten framåt men nu är Tage Toll ingen fiskare. I själva verket tycker Tage Toll ganska illa om fisk, i synnerhet om den innehåller ben, och vått vatten kan han inte heller riktigt föredra. Tage Tolls vardag är omsluten av alla dessa utmaningar och hinder som andra mänskliga varelser bara skulle rycka på axeln åt. Men Tage Tolls axlar rycker inte, tvärtom är de stela och småömma av all muskelspänning och själsöveransträning. Att det eventuellt just skulle vara själen som hamnat i kläm har Tage Toll knappast ägnat en tanke åt.
Sådan är Tage Toll – inbiten och flegmatisk på en gång. När vi nu öppnar dörren till hans bostad, samtidigt som försommarljuset långsamt breder ut sin skira duk över bergskammen där ute, slår en svagt dammdoftande tystnad emot oss i tamburen. Köksklockans svarta minut- och timvisare ser ut att stå stilla – de pekar just nu på kvart före fyra – medan den röda sekundvisaren spurtar som en 400 meterslöpare fram i jämn fart runt arenan. Inifrån sovrummet hörs djupa andetag som lite ryckvis avbryts av korta men högljudda snarkningar. Gardinen rör sig sakta av vinddraget från de öppna vädringsluckan. Lång borta skriker en mås.
Den gastkramande berättelsen om Tage Tolls tavla publiceras på blåggen enligt följande:
Måndagen 20.1, Tisdagen 28.1, Onsdagen 5.2, Torsdagen 13.2, Fredagen 21.2, Lördagen 29.2, Söndagen 8.3 och Måndagen 16.3.