Fåraktigt
VÄLKOMMEN TILLBAKA! Efter en liten paus fortsätter jag igen att blågga, från och med detta nya år 2022 VARJE SÖNDAG! Här överst publicerar jag den text som också ingår i Andetag-bloggen som är ett samarbete mellan Helsingfors kyrkliga samfällighet och Hufvudstadsbladet. Och längst nere i MIN blågg fortsätter jag med mina tillskruvade visdomsord i kortform, samt Veckans foto(n). Häng gärna med, och kommentera om någonting faller dig på läppen, eller om du noterar något som är helt åt skogen. Ett litet livstecken nu och då från blåggbläddraren bekräftar att du finns där nånstans i den digitala djungeln och att jag inte helt förgäves försöker göra mig hörd i den vildvuxna språkrabatten.
Ju kallare väder desto fler kläder, lager på lager. Själv kör jag med merinoull från Australien som kölddämpare. Strumpor, långkalsonger, tröja, halsduk, mössa – from som ett lamm och insvept i en fåraktig värme betar jag av dagens små utmaningar och kommer inledningsvis osökt att tänka på Uno Florén (1915–1983), svensk skriftställare och redaktör med glimt i ögat, som beskrev sig själv med orden:
Så som en herde ropar jag på mina tankar. Långsamt skockar sig fåren.
Det är precis så min vardag ser ut. Tidigt på morgonen sätter jag mig vid datorn laddad med fragila tankestoff, några självkonstruerade nyord och en obetvinglig lust att spika upp, om inte nittiofem så åtminstone en vettig tes på min slitna tankeport. Och precis när fingrarna gör sig redo att dansa fram på tangentbordet, ackompanjerade av rytmiska synapskopplingar under pannloben, är det som om någon helt oförhappandes hade dragit stöpseln (okej; stickproppen …) ur väggen. En svart dataskärm speglar en utslocknad hjärna.
Och medan pulsarna slår i allt häftigare takt, och rynkorna dansar rumba på den svettblanka pannan, anar jag en veritabelt missräkning, noterar en mental synvilla; det jag försöker formulera och uttrycka ligger inte på en specifik plats i hjärnkontoret inlåst i ett elegant kassaskrin – nej nej nej – men i stället utspritt lite här och där på några vingliga hyllor i ett mörkt hörn av tankeverandan. Jag har försökt greppa kontexten i en enda rörelse men glömt att jag först måste blanda bokstäver och inre bilder i lagoma doser innan jag kan avnjuta det färdiga resultatet, att jag Med Andra Ord måste ordkrydda och meningsgrädda.
Så jag får dra både ett och två djupa andetag innan motivet börjar klarna. Skapandet i allmänhet och skrivandet i synnerhet handlar om tankehudar och ordhinnor som, likt min vinterklädsel, ska appliceras i lager på lager för att uppnå den rätta berättarvärmen. Men det måste förstås ske enligt en viss inre logik som bara herden har koll på. Och han är, som bekant, speciellt intresserad av de borttappade, antingen det handlar om får eller människor. Eller luddiga tankar.
[Samma text och bilder publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Foto: Bilderna är tagna i början av december 2021 under ett besök på Madeira. Helt obekymrade om det branta stupet stod några får och getter och betade torrt gräs denna gråtunga förmiddag. Läs och se mera om Madeira längst nere i blåggen.
ORDSKRED
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Skomakare, bliv vid din läst! Idag är det inte många som har sett en skomakare, än mindre en läst. Yrken kommer och går, liksom ord och uttryck. Och när verkligheten snabbt förändras på ytplanet kan man förvänta sig att även den folkliga visdomen så småningom ska uppgradera sig. För att förekomma denna kollektiva kompetensyttring, och underlätta arbetet för kommande kulturforskare, har jag därför redan idag formulerat några av morgondagens omistliga ordstäv så som vi sannolikt kommer att verbalisera dem. Det är bara att mumla och memorera och sedan, när det är så dags, snusförnuftigt briljera med sina insikter kring vardagens större och mindre utmaningar.
Bagare, bliv vid din jäst! Knappt har pepparkaksdegen brunnit fast i plåten så blir jag påmind om orsaken till min bristande konditorskompetens: Alla dessa överljudsbelastade och överhastighetsbelamrade matprogram i tv som gör sitt bästa till att leva upp till sin egen lilla devis – Ju fler kockar desto såsigare tv-program.
Nää, tacka vet jag gammaldags frikostighet och vanlig vaksam vänlighet: Värdinna, bliv vid din gäst! Men nu måste jag förstås tillägga att munskydd och tvåmetersavstånd givetvis gäller på kaffebjudningen. Även här får psykiskt samförstånd kompensera fysisk närhet, ja, ibland får kaka helt enkelt ersätta maka.
I stallet är ordningen i allmänhet säkerställd sedan gammalt men visst händer det att en och annan hoppar över skaklarna. Så för säkerhets skull noterar jag: Ryttare, bliv vid din häst! Något mera komplicerat är livet och ordbruket på teaterscenen men i allmänhet kan man även här dra samman uppmaningen till en kort och koncis formulering: Skådespelare, bliv vid din gest!
Men så har jag då till sist det mest uppfordrande av alla aktuella ordskred … jag menar; ordstäv: Syndare, bliv vid din präst! Jag är nämligen pinsamt medveten om min privilegierade ställning att ha en själasörjare som jag regelbundet kan diskutera mina och världens utmaningar med – idag dock mest per telefon, men i alla fall. För ett har jag insett: Ditt hjärta mår inte bra om hjärnan stiger dig åt huvudet.
Foto: Målning applicerad på ett tomtetåg för småttingar i Madeiras huvudstad Funchal.
Mörkerseende
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Det där ljuset i tunneln som jag med viss möda tror mig se – är det ett mötande tåg? Eller skenet som bedrar? En lysmask, eller kanske månens mask? Ett tomtebloss? Eller är det faktiskt någon annan som också söker en vän med ljus och lykta, någon som tröttnat på att klaga över mörkret, som använt sitt plån och tänt en veke?
Ja, så måste det vara! Natten är hotfull för den veke, för den mjuka, den böjliga, den fragila, kraftlösa, fogliga, blödiga. Mörkret skrämmer den känsliga – världens mörker, kroppens mörker, tankens mörker. Allt som stänger ute, som drar gränser och bygger murar är den vekes hotfulla vedersakare – hårda händer, hårda handlingar, hårda ord.
Jag är där nu. Mitt i mörkret, mitt i den tysta midvinternatten. Men det är nånting som inte stämmer. Kölden är visserligen i antågande men knappast någon stjärna gnistrar och glimmar. Och var är snön, den vita – i alla fall inte här på taken. Endast jag är vaken. Jag – en vek en, som febrilt söker ett ljus där jag står vid min ladugårdsdörr och mest bara anar gråa vyer och en dunkel mur av gran och fur. Jag grunnar och grubblar, men till vilken nytta?
Nej, jag förstår faktiskt nästan ingenting av dagens gång och nattens sega hasande mellan klockslagen. Men så är jag väl då en tont, eller tönt, fast jag helst av allt skulle vilja vara ett ljushuvud. En sån där som har svar på alla kvistiga frågor, som myndigt och vältaligt förklarar hur saker och ting hänger ihop, en självupplyst expert som vet på vilket sätt världens plågor ska kureras, och varför. En som titulerar sig Upplysare.
Ja, grubbla får jag, och tankfullt skrapa mig i skägget, det ansade – några svar gives icke, bara fler frågor. Men jag ser som sagt en fladdrande låga där långt borta, ett ljus som sakta sprider sig mitt i det stora allvaret och som kastar ett förklarande sken över tillvarons nycker och livsmeningens obegripliga grammatik. Det är inte bara jorden som mödosamt vänder sig i den svarta rymden och lockar till sig solens strålar, också mitt inre förvandlas plötsligt till en skådeplats för en himmelsk ljusshow av oanade mått. Hux flux lux.
Foton: Decembermånads julljusfest i Funchal, Madeiras huvudstad är imponerande. När solen går ner vid 18.00-tiden mörknar det snabbt men i stället lyser centrum upp av otaliga ljusinstallationer längs gator, gränder och torg, och kanske framförallt över en stor del av strandpromenaden där både turister och lokalbefolkningen flanerar i den ljumma kvällen.
December
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Åtminstone i min fantasi är december månad invävd i snö, upplyst av färggranna lampor och brinnande ljus. Stadens gator och skyltfönster glänser och glittrar, vita drivor kransar trottoarer. Den årstidsrelaterade ljusfattigdomen lockar fram strategier som ska betvinga det förlamande mörkret och bryta dess sken-bara (…) makt. I årets mest underexponerade månad flammar de flesta fotoblixtarna.
Och på liknande sätt är det också med ljuden. När en svart himlapäll likt en jättelik ostkupa lägger sig över de nordligaste delarna av klotet skulle man kanske förvänta sig att hela den här delen av mänskligheten, som ett solidariskt och kollektivt björnbeteende, kunde dra något gammalt över sig och helt enkelt sjunka ner i en seg och energisnål tystnad, för att först många månvarv senare återuppstå i den bleka vårvintergryningen. Men i stället för stillatigande förväntan bjuder december tvärtom på decibelstarka reklamröster, monotont dunkande musikslingor i kommersialismens högborgar och högljutt spring i trappor upp och ner. På huden hets och larm, under huden frid och fröjd.
Två verkligheter krockar med varandra. Och jag är ibland pinsamt medveten om mina egna prioriteringar. För visst kan jag välja vad jag vill höra och vid behov helt enkelt slå dövörat till. Och jag behöver inte alltid rikta blicken på det uppenbara och överbelysta utan kan ibland också låta pupillen långsamt vänja sig vid motiv som är dolda, och kanske till och med bortgömda. Vad gäller bullrig bjällerklang i allmänhet och påträngande tomtespel i synnerhet får man väl sedan bara förlita sig på gammal beprövad folkvisdom: Det är lättare att ta grötskeden i vacker hand än att gripa den med fula foten.
December är ett koncentrat av ytterligheter. Just när vardagen ser ut att upplösas i ett finansiellt kaos och besudlas av en kollektiv galenskap är nytt liv redan på kommande. Det mina laserbehandlade ögon inte ser och mina tinnitusstämda öron inte hör det fastnar i stället i ett evighetsnät vävt av tysta trådar, stjärnljusbetrödda.
Foto: Huvudpersonen i tredje advent är Johannes Döparen som manade till bot och bättring. 2000-talets konsument frågar sig: inte var det väl choklad han hade i åtanke ...?
Frivilligt gåmöte
|Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Nu ska jag alldeles frivilligt räkna upp ett antal aktuella nyord som kan vara bra att bära med i språkbörsen när man är ute och dialoghandlar. Och jag stjäl dessa gosiga glosor från den alltid lika alerta svenska Språktidningen (med det blygsamma tillägget I en ordklass för sig).
Gåmöte – ett sätt att undvika stillasittande palaver
Domedagsskrollande – att på nätet gång på gång läsa negativa nyheter
Djuränkling – nån som har förlorat sin husse eller matte
Vaccinturism – resa till annan ort för att vaccinera sig
Generation C – den generation som var ung under coronapandemin
Spökrestaurang – matservering som inte tar emot gäster
Snorpolis – pedagog som skickar hem snörvlande barn från skolan
Coronapolis – individ som anmärker på den som inte följer restriktioner
Jobbonär – person som fortsätter att jobba efter pensioneringen
Som en småsnorig och spöklik jobbonär (med pensionen som ett självfixat arbetsstipendium) tar jag mig an dagens intryck och utmaningar. Att påstå att jag gör det frivilligt är att göra en dygd av nödvändigheten eftersom alternativen troligen skulle resultera i en snabb utförsåkning som har sin ände vid psykiatriklinikens parkeringsplats. Javisst, jag skriver mina ord och meningar alldeles frivilligt men också pushad av en obetvinglig inre lust som dock – och det måste understrykas – involverar en icke helt oansenlig portion själslig klåda och diverse diffusa fysiska symptom. Även om den färdiga texten i bästa fall är läsbar så har den nästan alltid föregåtts av brutala ordvändarvåndor och spektakulära slirningar vid de branta tankestupen.
I dag på Internationella volontärsdagen tänker jag alldeles frivilligt på ordet Motivator. En motivator stöder en frivilligarbetare och eftersom jag alldeles frivilligt kan välja mina roller har jag bestämt att jag alldeles frivilligt motiverar mig själv att skapa och skriva så långt fantasin och (ny)orden räcker till. Idag är det precis hit och inte ett steg längre: dags för ett frivilligt gåmöte med mig själv.
Foto: Ett av dagens många nyord är alltså GÅMÖTE. Med det menas att man i stället för att sitta runt ett bord för diskussionerna i ett taktfast promenadtempo, helst utomhus. Huruvida dessa turister på strandpromenaden i italienska Saló vid Garda-sjöns västkust verkligen promenerar i arbetets tecken är förstås mera tveksamt. Men går och möts gör de ju helt uppenbart.
Första advent
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Tanken har en märklig förmåga att placera oss i tid och rum. De senaste fyra åren har jag, som en del av ett bokprojekt, nästan dagligen vistats i sent 1800- och tidigt 1900-tal, sett och hört och känt sånt som jag rimligtvis inte kan se, höra och känna eftersom jag inte levde på den tiden. Ändå var jag där – i hus som inte mera existerar, i rum som knappast någon levande själ mera minns. Men jag var där. Och mina ögon betraktade inte bara väggar och tak men noterade också många alldeles vanliga föremål; muggar, bägare, tallrikar, slevar och kastruller, en mortel av mässing, handmålade koppar och sidenfodrade askar. Till och med vykort från Manchuriet fastnade på min näthinna. Och med öronen kunde jag alldeles tydligt höra ljudet från den knastrande brasan, och rösterna, de lågmälda, som ibland avbröts av ett skratt eller ett utrop, ibland en nysning. Näsan kände dofterna av rödbeta och rotselleri, matos och fukt. Och stämningen … det vardagliga livets ogripbara men ändå helt verkliga puls, på en gång avlägsen och samtidigt alldeles hudnära.
De här motivförskjutningarna sker troligen någonstans i hjärnans grå vindlingar. Eller kanske det är i hjärtats förmak, i någon blodfylld kammare, i ett tankens tysta hålrum. Men hur som helst – även andras redan passerade vardagsliv pulserar alltså i min kropp. Jag är inte bara jag men också en genetisk stafettbärare, ett gårdagens eko, en ljusreflex i tidens långa tunnel. Som en gammal knyckig kortfilm i biografens barndom flimrar motiven på näthinnan i ett nu som nästan går att ta på. Tankens magi och svunna dagars närhet.
Det är första advent och det nya kyrkoåret inleds. Mönstret är det gamla vanliga men just denna första advent är faktiskt också världshistoriens första. Och så här kommer det att se ut ett år framåt; gamla välbekanta helgdagar bygger upp ett tryggt ramverk i kalendern, innehåll upprepas och återskapas. Ändå blir allting nytt hela tiden. Två verkligheter huserar i min kropp: på huden tickar tiden, under huden breder evigheten ut sig i alla riktningar.
Foto: Jultidens ljus lyser och glimmar även där ingen snö är att vänta. Bilderna är från Funchal, huvudstad på Madeira som ligger cirka 600 kilometer från Afrikas nordvästra kust.
16 november–31 december
SKAPANDE PAUS I BLÅGGEN! Nystart 2.1.2022.
Under tiden kan du här i Mao's lilla blå ...gg varje SÖNDAG läsa mina inlägg i andetag.blogg.hbl.fi
Hej på dej!
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Idag på World Hello Day vill också jag uppmärksamma det lilla hälsningsordet hej! som en påminnelse att det ibland behövs väldigt lite för att skapa kontakt och tända ett ljus i någons mörker. Ackompanjerat med ett brett smile och stor värme förvandlas detta lilla hej plötsligt till ett helt litet omsorgspaket som inga pengar kan ersätta. Ord med omtanke är förvisso en bristvara och ibland behövs det bara tre bokstäver i rätt ordning för att världens gång igen ska kännas meningsfull. Både för givaren och mottagaren.
Men snubblande nära ett hej ligger också ett nej. Och det vet även jag att den ofrivilliga tystnaden och isoleringen inte är nådig mot människosjälen. Ändå hamnar jag där alltför ofta. Och jag behöver inte ens betrakta världen med speciellt mörka brillor för att upptäcka att det här tystnadstäcket tenderar att bre ut sig över allt större områden. Det är som om världens stora utmaningar, som tidigare bara lite marginellt störde nattsömnen, nu allt oftare och mera närgånget börjar pocka på min uppmärksamhet. Den stora världens stora kriser vältrar in som en tsunamivåg över min isolerade livsstrand, rakt in på min privata plats på planeten.
Så var är då min plats? Med språket som verktyg bygger jag min dag – bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening. Det är en värld som bara lite diffust syns utåt, det mesta är dolt bakom hud och kläder, masker och beteenden. Men där bakom alla höljen och hinnor öppnar sig ett universum som inte ser ut att han något slut men som jag å andra sidan bara delvis kan uppfatta med mina egna ögon. En sal, ett kök, en kammare, en garderob – alla mina inre rum är bara delvis upplysta och någonstans i min själ förstår jag att mina egna lampor och lysrör och strålkastare är räknade, att de aldrig kommer att räcka till för att med egen energi fylla mig med ett förklarat ljus, med mening och mod.
Och vad värre är: Min egen tystnad har under årens lopp tätat till många hål och springor som inte bara kunde ha släppt in lite mera ljus men också hade kunnat bidra till att något av det liv som nu ligger fördolt i mig hade läckt ut. Och jag undrar varifrån denna tystnad kommer, min och världens? För visst är det ganska paradoxalt att ju högre rösterna skallar desto intensivare blir ljudlösheten. Världen ropar och hojtar, bönar och ber, och så gör också jag någonstans långt inne i min kropps många krypin.
Och jag förstår att jag, än en gång, har tagit i lite för mycket, att jag alldeles väl hade kunnat skippa åtminstone en del av mina många och långa men ofta alldeles tomma meningar, och i stället bara slängt ut ett kort och uppriktigt: Hej på dig!
FOTO: En spontan situation i en gränd i spanska Valencia där konstnärer, mitt i det täta turistflödet, sitter och avbildar livet – det synliga och det fördolda.