Mässpress
MÄSSPRESS
Jag tror inte ens att den som har lite mossa i mössan automatiskt missar en mässa (bok-, alltså), och det ska nog vara väldigt vägande skäl om man (bokstavligen) hoppar över ett efterlängtat och rent ut sagt formidabelt bokkalas. För det är det – ett kalas, en bokfest i kvadrat, ett litterärt frosseri i kubik. Så vad är det jag snackar om? Helsingfors Bokmässa förstås!
Det var nästan som förr i tiden, speciellt kring de stora finska förlagens väldiga bokhögar och mastiga posters – massor av människor, maskförsedda givetvis. Men också förväntansfulla, ivriga, svältfödda läsvänner som likt kalvarna på våren ystert kastade sig ner för de branta trapporna rakt ner i bokhavet. Kommers, javisst, men också ett sökande efter något slags ordning och mening med tillvaron igen, en jakt efter ett litterärt vaccin mot social missanpassning och långvarig leda. Boken som livlina och flytväst i en turbulent tid.
Men när den första entusiasmen av att (kultur)livet igen hade uppstått infann sig en lätt oro i magbottnen, en fladdrande känsla av att allt ändå inte riktigt stod rätt till. Några utställare noterade igår på mässans sista dag rakt och tydligt att försäljningen varit lamare än tidigare år, en och annan konstaterade att dialogerna varit glesare, någon tyckte att speciellt en lite äldre, finlandssvensk mässpublik lyste med sin frånvaro, kanske ett resultat av coronatrötthet eller rädsla för att bli smittad, vem vet. En lite obestämd upplevelse av saknad och tystnad bredde ut sig mellan de breda coronagångarna i den enorma utställningshallen.
Efter aderton månaders social nedstängning ska man föralldel inte förvänta sig en automatisk och omedelbar återgång till gamla goda tider. Världen har vridits och tillvaron skruvats så till de grad att praktiskt taget allt, också kulturen, hädanefter kommer att ta sig nya uttryck, evenemang och tillställningar kommer att vara laddade med nya kryddor och ingredienser, alla inte alldeles bekanta. Om artister och författare har haft en turbulent och utmanande tid att anpassa sig till nya spelregler och rutiner så kan man med fog utgå från att publiken också kommer att stöta på liknande mentala motstånd lång tid framåt.
Kulturscenen ändrar karaktär, innehållet förändras, aktörerna byts ut – mycket blir snabbt annorlunda. Men de två huvudstråken ser ovanligt bekanta ut: snabbleder och sidospår. Vilken riktning väljer jag i fortsättningen? Kan jag välja? Kan jag? Kan jag?
Veckans bokstavliga ordskred (v. 44)
Den bokstavstrogna bokhållaren vaknade måndagen efter bokmässan med dålig bokcirkulation, fullbokad i almanackan och med en rejäl boksmälla. En begynnande bokbindningsöverhettning (ett sk. ISBN-syndrom) pulserade under pannloben och han lindade mödosamt det nu det mycket kritiserade bokhuvudet in i den välkända bokkedjans färgglada bokomslag, drack en besk bokbål och mässade högljutt att hans tidigare så imponerande bokbestånd nu var ett minne blott. Och han grät en bokflod av kontextuella tårar som sedermera bokfördes på kreditsidan av den kvartalsvisa bokföringsrapporten och som likt en bokmal där – symboliskt givetvis – grävde ner sig i hans nu mycket krumma bokrygg. Och han bannade den som en gång uttryckt de förföriska orden; "En bokälskare går aldrig till sängs ensam".
– m.a.o. (citat ur en oskriven och sedan länge bortglömd bok, ibland titulerad Bokbråk, sällan Boksnok, aldrig kallad Bokbok).
1 november
Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok ska vara ishackan till den frusna sjön inom oss.
– Franz Kafka (1883–1924), tjeckisk-österrikisk författare, försäkringsman och fabrikschef
TEMADAGAR Internationellt World Vegan Day / Världsvegandagen Finland Talvirenkaiden käyttöpakko alkaa, Kansallinen kateuspäivä, Unohda mutkut & sitkut -päivä, Hammasharjapäivä, Tuoksukynttiläpäivä Sverige Alla helgons dag, Frysrättens dag USA Authors' Day, All Saints' Day, Day of the Dead, Brush Day, Calzone Day, Cinnamon Day, Deep Fried Clams Day, Cook for Your Pets Day, Family Literacy Day, Vinegar Day, Color the World Orange Day, Job Action Day, Biologic Coordinators Day, Movember, Extra Mile Day, Broadcast Traffic Professionals Day
TEMAVECKOR Internationellt International Brain Tumour Awareness Week, International Stress Awareness Week USA National Fig Week, National Animal Shelter Appreciation Week, Intimate Apparel Market Week, Benjamin Banneker Week, Marzipan Week
TEMAMÅNADER Internationellt Men's Health Awarenss Month Storbritannien National Novel Writing Month (NaNoWriMo), Mouth Cancer Action Month, Lung Cancer Awareness Month, Pancreatic Cancer Awareness Month USA (bl.a.) Adopt A Senior Pet Month, Avaition History Month, Diabetic Eye Disease Month, Family Stories Month, National Family Caregivers Month, National Alzheimer's Disease Month, National Life Writing Month, COPD Awareness Month, National Diabetic Month, National Development Month
VECKA 44 Kasta gärna också ett getöga på Veckans bokstavliga ordskred, Veckans foton (från Helsingfors Bokmässa) och Veckans epilog längst nere i blåggen! NÄSTA BLÅGGINLÄGG torsdagen den 4.11
BOK som BIO
Böcker är ju som bekant skärvor och reflexer av liv. När jag läser en bok hälsar jag på hos författarens psyke, stiger in i en för mig främmande värld. Eller är den egentligen så främmande? Vissa inslag känns ju ofta väldigt bekanta, andra kanske mindre. Men bara det här att dyka ner i någon annans fiktiva tillvaro är på en gång smått hisnande och samtidigt väldigt njutningsfullt. "Det verkliga nöjet med att läsa en roman startar med förmågan att se världen inte från utsidan, utan genom medvetandet hos en av de personer som lever i den världen", skriver Orhan Pamuk i En naiv och sentimental prosaist - tankar om romanen.
En bok är produkten av en lång skapande process, kontentan av ett aktivt ordbruk. Det som hos skriftställaren från början kanske varit oklart och diffust och pockande formas under processens gång, alldeles ordagrant, till meningsskapande sammanhang och alternativa verkligheter. Och inte vilka verkligheter som helst – det liv som gestaltas under huden framstår mången gång som mera verkligt och förståeligt än mitt eget liv här och nu. Alla människor möter dagen på olika sätt, på ytan är variationerna legio. Men genast en liten bit under epidermis börjar likheterna vara påfallande och frågan är om inte alla människor har ett slags gemensam gudomlig kärna. Olika på ytan, lika längst inne.
När sociala och kulturella band allt oftare bryts, och den yttre världens hotbilder börjar bli alltför närgångna, är de inte så märkligt att intresset för böcker och berättelser ökar. Människan är inte gjord för att leva i sin egen bubbla mer än bara korta ögonblick, och när tillståndet fortsätter alltför länge måste det ske en motreaktion. Under pandemin har vi saknat den sociala gemenskapen och i värsta fall har mången själsligt torkat in. Det har åtminstone jag. En livlina jag har klamrat mig fast vid under coronasäsongerna är det egna skrivandet; när yttre stimuli minskat har jag fokuserat på de livsöden som varit mina genetiska föregångares. Det har jag gjort i min lilla enmansbiograf som är placerad strax under pannloben. Och jag har förundrats hur mycket jag inte visste att jag vet; för varje ord och mening har nya verkligheter flimrat fram på min inre filmduk, gamla fotografier har fått nytt liv och avlägsna gård(ag)ar har öppnat sig i min egen nu-tid. Allt detta bara för att jag ristat ord och formulerat meningar och vänt mig bakåt, neråt, inåt. Och det här kan säkert de flesta skriva under:
Under huden är jag många.
Veckans turistartist (v. 43)
TURISTARTIST
Sommartid – Vintertid – Hösttid – Vårtid – Er tid – Din tid – Min tid – All tid. Klockan tickar som den gjorde förr i tiden och som den alltid kommer att göra. Men under de senaste cirka aderton månaderna har väggarna kommit allt närmare och tapetmönstret blivit utforskat i detalj. Samtidigt har en glasmur rest sig runt världen utanför, ungefär som det skedde i TV-serien Under the Dome (Under kupolen). Om en vecka är det dessutom vintertid igen, mörkrets tid, tystnadens tid. Eller ...? Mycket handlar ju faktiskt om blick och fokus: Vintern kan vara vit och ljus, sinnet kan vara mörkt och dyster. Men i hjärnkontoret bevaras ju också i bästa fall sol och färg och liv, och i brist på den varan rakt framför ögonen får jag söka mig under huden där minnets små moment tävlar med de digitala fotografiernas parad.
Där under pannloben, bakom gårdagens tunga gardiner, stoltserar som bekant en liten sliten filmapparat som nonstop snurrar korta ryckiga filmsnuttar och däremellan visar stillbilder, ofta i en smått kaotisk ordning. I dag på Internationella konstnärsdagen försöker jag fokusera på de stadsmiljöns spontana kreatörer som jag snuddat vid på mina resor bortom gränserna, alla dessa gatuartister som för en stund stoppar upp den förbiglidande folkmassans framfart. Som en vitaminspruta och ett kulturellt näringstillskott intaget i förbifarten suger även jag njutningsfullt åt mig av gatukonstnärernas föreställningar. Och det är faktiskt inte så stor skillnad på konstarterna; ju konst-igare, desto bättre. Säckpipsblåsare och enhjulsbalanserare och korttrixare men också en elegant dam som liksom lösgör sig från den stora guldinramade tavlans bakgrund, och myntillusionisten som trollar med slantar utan att slinta. Och en jonglerare som utför sina tricks med livsfarliga dolkar ovanför en man som försvarslös ligger på marken precis rakt där under. Och musikanter och målare och magiker och många fler – även gatuartisten lever ett osäkert liv på en stor och rörlig scen där publiken inte självklart stannar upp och stämmer i eller låter sig imponeras, som måste lirkas och lockas och charmas.
Men jag stannar. Och jag låter mig imponeras. Det här är i själva verket resandets guldkant – att en kort stund dela en skapande upplevelse med andra likasinnade turister.
Foton: Valencia, Madrid, York, Granada, Paris.
Veckans musikaliska ordskred (v. 43)
Och så var det en trumpen trumpetist från Tenala som i oboe-trakten hamnade i blåsten när han inte spelade fagott nog och i stället ägnade sig åt att luta mot sin lyra och traktera en mungiga trots att han inte ens kunde ukulele.
25 oktober
Skillnaden mellan geniet och dumheten är att geniet har sin begränsning
– Thorvald Gahlin (1910–2006), svensk serie- och skämttecknare. Erhöll Svenska Serieakademins Adamsonstatyett 1970.
TEMADAGAR Internationellt International Artist's Day / Internationella konstnärsdagen, World Opera Day / Världsoperadagen, International Dwarfism Awareness Day / Internationella dagen för kortväxta, World Pasta Day / Världspastadagen, World Pizza Makers Day / Pizzabagarnas världsdag Finland Ennakkoveron eräpäivä, Hapan päivä, Pukeudu punkkariksi -päivä USA I Care About You Day, Punk for a Day Day, Greasy Foods Day, Sourest Day
TEMAVECKOR Finland Digitalsäkerhetsveckan USA Respiratory Care Week, Pastoral Care Week, National Massage Therapy Week, National Red Ribbon Week
Självständighetsdag Kazakstan
VECKA 43 Kolla också längst ner i blåggen: Veckans musikaliska ordskred, Veckans gatuartistfotografier och Veckans hyllningstext till dessa turistlivets guldkantsförgyllare. NÄSTA BLÅGGINLÄGG: Måndagen den 1 november.
Ins(i/e)kt
Varje dag, nästan, sitter jag och klinkar på mitt el-piano som jag för tre år sen fick som födelsedagspresent av släktingar och vänner. Det bästa i den här kråksången är kombinationen hörlurar & flygelljudet – en upplevelse som knappast ligger många millimeter från vad konsertpubliken kan få höra ur en Steinway & Sons trakterad av Yuja Wang, en av dagens absoluta världstoppartister med en fullkomligt ofattbar teknik och konstnärlig briljans (den extravaganta klädseln och utstrålningen icke att förglömma). Nå, det måste väl erkännas att jag kanske, kanske inte riktigt når upp till samma nivå vad gäller tekniken. (Och det där med utseende och klädsel kan vi förbigå med en tyst minut). Men annars ... Det är smått ofattbart att ljudet i mitt piano är digitalt producerat och att jag med de vadderade stora hörlurarna på huvudknoppen åtminstone lite grann kan föreställa mig hur jag som konsertpianist kunde låta om jag skulle vara en aningen ... jag menar mycket ... astronomiskt mycket skickligare. Jag – en amatörtangentklinkare.
Men nu skall det här inte i första hand handla om teknisk briljans eller kvinnlig estradtoalett, men mera om varifrån musiken, tonerna, och för den delen också konstnärens bilder, målningar och ord, egentligen kommer. Jag menar: De flesta människor lär sig skriva ganska tidigt i livet men bara en bråkdel av befolkningen blir kompetenta författare. De flesta kan kludda med färger men det är få förunnat att forma visuella motiv på en duk eller ett papper så att det vid en auktion inbringar en miljon euro. Och en väldig massa människor har i unga år lärt sig blåsa Blinka blinka lilla stjärna där på en blockflöjt men en mikrobisk procent lever som uppburna stjärnor på konsertestraderna. Vad är denna skaparförmåga som bara en liten lycklig minoritet tycks behärska? Är det enbart en genetiskt betingad egenskap, handlar det "bara" om målmedvetenhet, tuff träning och lyckliga stjärnor och rätta ögonblick?
Jag skippar alla möjliga och omöjliga förklaringar, många helt säkert också vetenskapligt bevisade, och hoppar direkt till vad Albert Einstein en gång sa om vad som krävs för framgångsrik forskning och vetenskap: 1% inspiration, 99 % transpiration. Här ligger säkert en av de större sanningarna inbäddad: amatören skapar för stunden och så länge det känns meningsfullt och trevligt. Proffset, däremot, låter sig utsättas både för tekniska utmaningar och ensamt övande och andra mentala motstånd timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, för att få "tystnaden att tala" som någon kinesisk filosof vis(s)t har uttryckt det. Det konstnärligt högklassiga ligger tydligen gömt både bakom lager av tekniskt kunnande och något slags intuitivt specialkunnande som får anden att sucka av trängtan och stöna av välbehag. Ja, handlar kreativt skapande egentligen, förutom om teori och teknik, minst lika mycket om kroppens samspel med själsliga talanger och andliga gåvor? Men i så fall; vad fanns först – hönan eller ägget?
Frågan har ältats i all oändlighet, och så har även jag. Därför kan jag här och nu presentera en alldeles egen hemsnickrad hypotes i ämnet Kreativitetens ursprung och innersta kärna: Det är alltså så här (amatören talar) – lyssna nu noga: Människan är en tredelad Matrjosjka-docka; ytterst har vi som bekant den lite klumpiga kroppen, i den finns en böjlig och formbar själ inbäddad, och där längst inne i den sitter i sin tur en pytteliten ande som ugglar och längtar så förtvivlat mycket ut. Människans stora problem är att hon har så tjock hud och knappast alls är medveten om sina inneboende känslor, för att nu inte tala om den nästan genomskinliga anden. Och det är just det hon inte gör – talar med sin ande. Men – och här har vi själva utmaningen – skulle hon börja föra en lite mera närgången och intensiv dialog med sitt innersta väsen skulle hon strax börja föras vida omkring med vingars styrka och gudomlig dådkraft. Några lyckliga – bland annat konstnärerna – har upptäckt detta i oss alla inneboende glidmedel som får själen att gnistra och kroppen att lysa. Och det är lika bra att medge det med en gång: Om jag inte svänger ut och in på mina matrjosjka-egenskaper förblir jag i värsta fall bara ett stelt skal, en hårdhudad narcissist, en odräglig besserwisser. Ett kryp.
"När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt."
FOT(N)O(T): Idag på INTERNATIONELLA KONSTNÄRSDAGEN och VÄRLDSOPERADAGEN vill jag uppmuntra till introspektion och andlig styrketräning. Annars kan det gå som i Kafkas roman Förvandlingen; den tredelade människan (kropp-själ-ande) omvandlas, nästan obemärkt, till en tredelad insekt (huvud-mellankropp-bakkropp). Steget är i värsta fall kortare än man tror och det behövs bara ett par enkla röntgenglasögon för att upptäcka dessa kryp som ofta döljer sig bakom makt och självupptagenhet och ett omättligt behov att synas och hyllas ( a la kejsarens nya kläder). Men kryp avslöjas enkelt: de kan varken gråta bitterligen eller skratta hejdlöst och hjärtligt. Kryp är skal. | Fotot ät taget i Hertonäs gårds park en varm sommardag för några år sedan.
Veckans snarlika fråga (v. 42)
Kan du ge mig ett tips på hur jag helt vips kan knyta en slips medan jag äter chips?
Veckans måla(n)de bild
Banquete
Tjuren kommer rusande i portgången och det uppklädda festfolket blir abrupt avbrutet i sitt dryckjom och sina kulinariska utsvävningar. Det som ännu för några sekunder sedan var en uppsluppen bankett slutar (troligen) i gråt och tandagnisslan, solkiga festkläder och upprörda efterspel. Juan José Gárates (1869–1939) målning Banquete interrumpido (utställd i Museo Carmen Thyssen Málaga i Spanien och där fotograferad av undertecknad) får här, lite vanvördigt, illustrera vad som, mentalt och sannolikt, karaktäriserar Uarda-Akademiens behandling av det svenska språket. Med fokus på tjuren under det dunkla stenvalvet.
Alltså: Uarda-Akademien instiftades 1958 av den extroverta musikprofilen Sten Broman i syfte att "... verka för den lundensiska spextraditionens bevarande i kombination med nyskapande produktivitet." Uarda var ett studentspex som gick av stapeln 1908 och Akademien grundades alltså i samband med 50-årsjubileet av denna historiska händelse. På Akademiens hemsida kan får man veta att UA är en " ... sammanslutning av aktiva och före detta spexare och karnevalister, vars syfte är att slå vakt om Uarda-traditionens kontinuitet, samt att verka för den lundensiska spex- och humortraditionens bevarande och utvecklande." Ett typiskt exempel på Akademiens humorbruk är konstverket Intighet – en metallplatta fastskruvad i marken på Krafts torg i Lund. På plattan noterar man den upplysande inskriptionen: Intighet – statyn rest av UARDA-Akademien 29-4-1984. Det hela skulle ses som en träffsäker klackspark riktad mot stadens oförmåga att ta beslut.
Men annars är väl Uarda-Akademien, åtminstone utanför stadens gränser, mest känd för sina genitaliska ordböcker. I motsats till Finlandssvenska ordakademien (Fin OrAkad) – där undertecknad är ständig stress- och sekretessbelagd sekreterare och som inte tillåter några tyrkfel i hanteringen av sina bestialiska ordmord – har UA i stället upphöjt stavningsmissar och tankekrockar till aldrig förr oanade nivåer. Dessutom drar man sig inte heller för att helt självsvåldigt formulera meningar som varken har rim och framförallt ingen reson. "Den unga blundinen väcktes ur sin snarkos av en högljudd sexgalning". Eller; "Iförd havaj trådde globetröttern en eldig orangutango mitt i urskogen." Och; "Jag föredrar estetik framom lettsinne, sade utrikesministern utan att tänka sig för."
Men det är alltså som ordboksförläggare Uarda-Akademien lever kvar i mången studentikos galenpannas bokhylla. Som avslutning på detta målande och tjuriska resonemang några plock ur ordböckerna "Ny samling" (1989) och "Samlad utgåva" (1998):
Abborrigin (gastron.) Australisk fiskrätt | Babyan (zool.) Apunge | Cyklamen (kommunik.) Förarprov för velociped | Doping (teol.) Kyrklig inträdesceremoni | Exakt (dram.) På grund av utebliven publikreaktion struken del av skådespel | Genital (retor.) Anförande vid Nobelfesten | Jungfrukammare Damfrisör | Nudel (kynol.) Hårlös hundras | Ordspråk (lingv.) Ett språk som består av ord (jfr. TAL-språk) / Pryderi Medaljbehängning | Ropaganda Högljudd agitation | Slips-tease Måttfullt manligt avklädningsnummer | Töckenspråk (lingvist.) Dunkelt uttryckssätt | Ymposium Fruktodlarmöte ...
... och till sist, apropå Gárates avbrutna bankett: Ätik (gastron.) Konsten att välja rätt.