Meningen med meningen

Det tål att upprepas: som skriftställare är jag inte fylld av ord och meningar som mer eller mindre med våld vill göra sig synliga på datorns skärm. Det är nästan tvärtom; jag är oftast tämligen urblåst i skallen men just därför har jag ett stort behov att finna ord, finna en mening som kan skapa mening i vardagen, innehåll i livet. Orden i sig är sprängfyllda med möjligheter men det är först när jag placerar ut dem i något slags (o)ordning som de börjar gestalta sig i bilder, ibland alldeles begripliga (ungefär som i klassisk föreställande konst) eller i mer eller mindre tolkningsbara motiv (som modern konst). Paradox nummer ett: Jag äger orden och meningarna först när placerar dem utanför mig själv, när jag slutar ruva, när ordäggen kläcks. Liksom.

I skolan var uppsatsskrivning i stort sett det enda jag behärskade nöjaktigt. Och som ung vuxen hade jag i allmänhet inga större problem att uttrycka mig i skrift när arbetsuppgifter så krävde det. Men det var först när jag i tidigt 1980-tal började redigera tidskrifter och andra trycksaker som jag mera medvetet började tänka på formuleringar och innehåll. Och när jag i mitten av 1990-talet fick de första uppdragen att skriva böcker på vissa teman förvandlades skriftställandet tidvis till ett heltidsjobb. Men fortfarande handlade det om vissa specifika teman och ämnen som jag före det knappast hade någon som helst insikt i. Typ: Wasa Teaters utveckling från 1919 till 1994. Eller manssångarlivet i samma stad 1930–2000. Eller Vasa Läkareförenings första hundra år (1905–2005). För att nu inte nämna Vasa Arbetskraftsbyrås 100-årshistorik 2006 och ytterligare några andra kulturhistoriska överblickar i samma stad; med ord och meningar och bilder vävde jag samman gårdag och nutid i en stad som jag flyttade till först i vuxen ålder. Det var definitivt inte min historiska kompetens som förde in mig på gårdagens olika scener utan troligen ett slags hantverksmässig beredskap att med ord och meningar ha lusten att gräva ner sig i kulturmyllan. Paradox nummer två: Den formella kunskapen var ett resultat av själva skrivandet, inte dess förutsättning.

När jag idag i blåggar och böcker nästan uteslutande skriver ur ett jag-perspektiv så är proceduren och perspektivet det samma som förr; med ord och meningar petar jag i ett dolt och ofta helt främmande inre liv i ett försök att, alldeles ordagrant, betvinga det något slags mening. Detta introspektiva bespeglande har gått så långt att jag nästan tvivlar att det överhuvudtaget finns något liv i mig såvida jag inte kan formulera det i ord och presentera det i läsbara texter och bilder. Det betyder att jag ständigt rör mig i en kall och fuktig källare, och bara i bästa fall stiger in i dammiga tamburer som öppnar sig mot en större möblerad våning. Men när så sker faller puzzelbitar som spön i backen och livet ter sig ljust och förvisso MENINGSfullt. Paradox nummer tre (anspelande på skriftställarkollegan och galenpannan Hasse Alfredson): Endast tomma rum har plats med utrymme.

FOT(n)O(t) En av dagens temadagar är JAG ÄLSKAR ATT SKRIVA-dagen. Och i Sverige uppmärksammas samtidigt, påpassligt nog, FÄNGSLADE FÖRFATTARES DAG. Både ord och författare kan förvisso vara inlåsta och det är allas vår uppgift att söka nycklarna till dessa slutna rum. Men gör för all del inte som den självupptagna och narcissistiska kolumnisten som i sin publicistiska iver låser in sig själv bakom ordgaller och snåriga meningsvävnader. Då är det bra mycket klokare att lyssna på tystnaden och höra vad den säger. | Och nej; det är inte höstens första snö som syns på terrassen utan vårens sista i mars förra vårvintern.

by Magnus Lindholm

Pannlobsbiografen

Idag firas bland annat Världsröntgendagen och Världsdagen för föräldralösa barn och jag slår minst två flugor i en och samma smäll genom att här publicera ett utdrag ur min senaste bok UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA som lagom till Helsingfors Bokmässa för en vecka sedan kom ut i ett nytryck. Fotografen och entreprenören Karl Emil Ståhlberg, min mormorsfar, flyr huvudstaden och lämnar fyra små barn i syster Jennys vård för att själv få tid att tänka och sörja: Hans kära hustru Rori dog för knappt två månader sedan och nu styr han segelbåten till Hangö för att vila upp sig och kanske hitta nytt fäste i vardagen. Så här ser det ut under min pannlob när gårdagens kortfilmer börjar snurra i skallen.

Scen 1. Hangö, lördag eftermiddag den 14 juni 1896 

[Musik: Franz von Suppé: Uvertyr, Viborgs Hornorkester, dir. Johan Villgren] 

Karl Emil Ståhlberg, av släkt och nära vänner kallad Kalle, angör sin segelbåt vid bryggan i Hangö, samma brygga där Finska vetenskapssocieteten har installerat en limnigraf för mätning av havsvattenståndet. Trots den långa och blåsiga seglatsen från huvudstaden tar ingenjör Ståhlberg sig tid att titta närmare på detta tekniska vidunder som för precis tio år sedan restes här på initiativ av Ryska centralobservatoriet i S:t Petersburg. I vetenskapssocietetens årsberättelse har Ståhlberg en gång läst att Hangö stad förband sig att uppföra detta limnigrafhus, ett åtagande som kostade staden 6 150 mark. Dessutom är staden, mot en årlig summa om 150 mark, beredd att stå för uppvärmning, underhåll och allmän tillsyn. Finlands första limnigraf placerar därmed Hangö på den finska, och kanske också på den internationella, vetenskapskartan. 

Ståhlberg är imponerad. Hans fascination för den moderna tidens tekniska framsteg är en del av hans vardag. Som fotograf med egen ateljé i huvudstaden är han en föregångare i Finland, hans landskapsbilder vann pris på världsutställningen i Paris för fyra år sedan. Mikroskop, mekaniska papegojor, elektriska klockor, röntgenapparater och kinematografer har han handgripligen studerat och nogsamt undersökt. Allt nytt som kan lyfta människan ur bakgatornas stank och misär applåderas av Ståhlberg. Tekniken är människans framtid. 

Lite av samma anledning har han nu anlänt till Hangö. Badanstalten har redan skaffat sig både nationellt och internationellt renommé, byggnader och behandlingar anses vara förstklassiga. Ståhlberg har läst om mobila högtrycksduschar, ångbad och terpentinbad, gyttjebad och värmeskåp. Mobilstrålduschen kastar 342 liter vatten i minuten med en hastighet om 12,5 meter per sekund. Radiotherms är elektriska ljusskåp som alstrar både synligt och osynligt ljus – X-strålar, Bequerelstrålar, ultraröda strålar, violetta strålar. Ljusbehandlingen påverkar svettkörtlarna och påskyndar läkningen av sår och svulster. Ståhlberg ler igenkännande: även fotografering handlar om ljusstrålar som kan framkalla svettning, hos både fotografen och den avporträtterade. Och ett bra porträtt kan hela själsliga sår, både för den avbildade och för fotografen själv. 

Badinrättningar och ateljéer uppvisar alltså vissa likheter men Ståhlberg har i första hand inte kommit till Hangö för att studera badinrättningens tekniska nymodigheter, även om de just nu frambringar en lätt förhöjd hjärtpuls. Inte heller har han sökt sig till Hangö för att bota en eventuell neurasteni, chloros, dyspepsi, kronisk urethrit eller ett fetthjärta. Nej, Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan knappt två månader tillbaka, har i första hand flytt från huvudstaden, lämnat fyra små barn i syster Jennys vård för att om möjligt skaka av sig något av den sorg och ensamhet som han så plötsligt drabbats av. Hangö är visserligen semester- och badorten på modet men i Kalle Ståhlbergs huvud och kropp har de senaste veckorna inte funnits något utrymme för tankar på vare sig sommarfröjder eller hälsokurer. Hustrun Roris död i barnsäng den 24 april klockan 10.44 står fullständigt glasklar framför hans näthinna där han nu kastar en lång blick ut över horisonten. 

Mera om Kalle Ståhlbergs dramatiska Hangö-besök och hans händelserika liv kan man läsa om i boken UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA – sexton kortfilmer under pannloben som beställs på nätet under adress: www.opusliberum.com. Priset är futtiga 20 euro (plus porto) och för det får läsaren sig serverad en massa photoshoppade svartvita fotografier, häpnadsväckande personbeskrivningar och en ordentlig dos rysk/finsk/finlandssvensk kulturhistoria fokuserad på tiden 1875–1945. Och ytterligare: Den som hittar de två tryckfelen i boken får visserligen inte pengarna i retur men premieras vid behov med en fjäder i hatten. – Se även annons längre ner i blåggen!

by Magnus Lindholm

Förnuft

Man talar om sunt förnuft. Men innefattar inte ordet förnuft just detta klargörande redan i sig självt, att förnuftet ÄR sunt? Ordböckerna serverar en lång rad synonymer; förstånd, vett, klokhet, omdömesförmåga, slutledningsförmåga, bondförnuft, tankeförmåga, enkelt och klart och oförvillat förstånd. Förnuft i sig är troligen alltså sunt. Men vill man slira lite grann kan man tala om att vara förnumstig och då är man redan ute på hal is. En förnumstig person bär sken av att vara småklok men, med ett litet och nästan ohörbart "men" i förlängningen ... En förnumstig person är ofta snusförnuftig vilket å andra sidan inte automatiskt betyder att hen är nikotinfientlig, däremot kan hen förefalla lite lillgammal helt oberoende av sin ålder.

Av denna korta introduktion förstår var och en att språket är en närmast livsfarlig kommunikationsform. Hur lätt går det inte fel. Och nu tänker jag inte bara på orden i sig, inte ens på eleganta formuleringar och formella klokheter. Nej, jag tänker på vad som ligger bortom orden, bakom masken, under huden. Alltså på själva bevekelsegrunden, avsikten med signalen, urorsaken till tal och skrift. För det vet ju var och en att språket lika väl kan vara en dimridå och en vapensköld som det kan vara ett fönster och ett fyrljus.

Speciellt förrädisk är den grötmyndiga rösten som låter förstå att här har hen minsann alla puzzelbitar i oklanderlig ordning men samtidigt skymmer hen med händerna det egentliga motivet. Sunt förnuft innehåller inga dubbla budskap men grötmyndiga glosor bäddar för alternativa tolkningsmöjligheter lite beroende på plats och situation. Och tvärsäkra påståenden ska man vara speciellt på sin vakt med – skarpa understrykningar är ofta den osäkres signum.

Sunt förnuft? Handlar det inte långt om att bakom orden och meningsformuleringarna ligger en öppen och ärlig, och framförallt icke egoistisk avsikt att bringa klarhet i saker och ting, att använda språket till att vidga perspektiven och tända ljus i tankemörkrer. Eller för att säga det riktigt tydligt: lyssnaren/mottagaren hör inte bara orden och förstår inte bara meningarna men anar också själens och andens resonansbotten bakom dem – det klingar och ljuder på ett speciellt sätt. I motsats till narcissistens och det ytliga maktspråkets entoniga spikslag.

Fot(n)o(t): Finland joinar USA och firar idag DET SUNDA FÖRNUFTETS DAG. Men man blir förstås lite fundersam: räcker det med att bara EN dag per år bli påmind om vett och etikett? | Är det förnuftigt att dekorera fasader med färg och form? Åtminstone är det ofta förfärligt förföriskt, här i form av graffitimålningar i spanska staden Granada. Den stora konstnären är Raúl Ruiz, mera känd som El Nino de las Pinturas. Graffiti – husets tänkvärda tatueringar.

Read more

by Magnus Lindholm