7 september
En av de mest utbredda sjukdomarna är diagnosen.
– Karl Kraus (1874–1936), österrikisk författare, essäist, aforistiker och poet
Internationellt World Duchenne Awareness Day / Internationella Duchennedagen (muskeldystrofi) Temadag i Sverige Salamins dag Temadag i Storbritannien Know Your Numbers Week (Blood Pressure) Temadagar i USA Beer Lover's Day, Neither Snow Nor Rain Day, Grandma Moses Day, Acorn Squash Day, Grateful Patient Day, New Hampshire Day, Labor Day
Självständighetsdag Brasilien
Notera även denna Veckans nya (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i blåggen!
6 september
Det finns två huvudtyper av böcker; en mindre, som väcker läsarens medlidande med de skildrade personerna, och en större, som väcker medlidande med författaren.
– Nis Petersen (1897–1943), dansk poet och författare
Temadagar i Storbritannien Read a Book Day, Migraine Awareness Week (6–12.9) Temadagar i USA Read a Book Day, Pet Rock Day, Coffee Ice Cream Day Temadagar i Sverige Dansbandens dag, Svampens dag
Självständighetsdag Swaziland
Notera Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i blåggen om du inte redan varit där. I morgon en ny vecka, ny bild, ny galenskap.
Orden
Det finns böcker och så finns det Böcker. En bok med stort B för mig är En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz. Och jag är självfallet inte den enda som tycker så. På pocketupplagans pärm finns ett litet citat, klippt ur Östgöta Correspondeten: "Om du bara ska läsa en bok... läs En berättelse om kärlek och mörker". Och jag håller med, även om uppdraget inte är avfärdat så där i all hast – boken är nämligen över femhundra sidor lång och beskriver både en turbulent tidsera i Israels historia och, inte minst, författarens egen uppväxt med en känslomässigt hämmad far och en mor som åtminstone delvis lever i en svårgripbar värld. Nationens väl och ve fungerar visserligen inte bara som en dramatisk scenografi men i huvudsak ligger strålkastarljuset på familjens, och släktens, vardag. Det stora och det lilla livet smälter samman i en ordväv som Amos Oz med stor empati och lågmäld självironi binder ihop, sida efter sida. Tider och platser är helt konkreta och specifika men ändå, eller kanske just därför, vållar det mig inga större problem att leva med i händelsernas mitt trots att människorna och miljöerna är helt okända från förut.
Ordens magiska förmåga att skapa alternativa verkligheter, som jag med igenkännande vällust kan sjunka ner i, är själva läsandets essens. Två verkligheter speglar sig mot varandra och färglägger dem båda: Bokens ord och meningar och min inre värld reflekteras som i ett hologram där perspektiv och yta ständigt växlar. Som en skuggfigur deltar jag i bokens drama, blickar ut över samma landskap och snuddar vid samma känslostormar som bokens huvudpersoner. Jag är både här i min stol, eller säng, och där långt borta, i ett annat land, i en annan tid. Och jag är tillfreds fast jag samtidigt kan ana aktörens skam på min hud eller känna tidsandans vibrationer i magbottnen. Och kanske det är just här läsandet når sin höjdpunkt: Det finns en upplevelsevärld som alla människor delar men som vi sällan, nästan aldrig, vågar eller har förmåga att ordsätta och regissera för varandra. Ord som kryper in under huden bekräftar och helar min såriga själ när jag förstår att vi alla, i grund och botten, är väldigt lika.
Läs en bok-dagen är en nyttig påminnelse till oss alla och kunde lika gärna kallas Det här är nästan ditt liv-dagen.
5 september
Pengar är som gödsel. De gör endast nytta om de sprids.
– Elmer Diktonius (1896–1961), finlandssvensk författare, översättare, kritiker och tonsättare
International Day of Charity / Internationella dagen för välgörenhet, International Vulture Awareness Day / Internationella gamdagen, World Beard Day / Skäggets dag, World Samosa Day (samosa = friterat degknyte) Temadag i Finland Företagardagen Temadagar i Sverige Ostronets dag, Hemslöjdens dag, Scooterns dag Temadag i Storbritannien Bacon Day Temadag i Tyskland Kopfschmerztag Temadagar i USA National Cheese Pizza Day, Be Late For Something Day, Tailgating Day
4 september
Om sex är så naturligt, varför finns det då så många böcker som förklarar hur det ska göras?
– Bette Midler (f. 1942), amerikansk sångerska, skådespelare, filmproducent och komiker
World Sexual Health Day / Världsdagen för sexuell hälsa Temadag i Sverige Dagen för ungas psykiska hälsa Temadag i Storbritannien National Fish & Chip Day Temadagar i USA National Wildlife Day, Bring Your Manners To Work Day, Macadamia Nut Day, Newspaper Carrier Day, Lazy Mom's Day, Food Bank Day, College Colors Day
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i bloggen!
Fiskehamnen
Ungefär en gång i månaden återkommer jag här på bloggen till mina vandringar i huvudstaden. Jag började med Skatudden (4.7.), min barndomsstadsdel och fortsatte med Mellersta Tölö (5.8.), tonårens och studietidens stadsdel. Idag ser jag på Fiskehamnen som knappt existerade på 1950-talet där det låg mellan Sörnäs Strandväg och Brändö. Från Järnvägsstations metrostation är det här fjärde stationen österut, själv bor jag ytterligare två stationer framåt, i Hertonäs (strand). Under de senaste åtta åren har jag därför kunnat följa med hur ett lite diffust och ruggigt hamnområde håller på att formas till ett gigantiskt havsnära boende med sju skyskrapor som landmärke. En skrapa är färdig, den andra nästan och den tredje påbörjad – alla i trettiovåningsklassen om jag förstått det rätt. Hela området är 170 hektar stort och planerat för 25.000 invånare. Det här är framtidens Helsingfors.
Från min barndoms 50-tal, på min sommarfärd med buss från city till lande-villan i Sibbo, minns jag bra den stora gasklockan i Södervik som ligger precis på industriområdet mellan Sörnäs strandväg och Brändö bro. På den tiden avlät den en omisskänlig lukt men sedan många år tillbaka har det här området i utkanten av Fiskehamnen varit ett tillhåll för urban ungdomskultur och centrum för bland annat Tuska- och FLOW-festivalerna. Idag finns här en stor skateboardbana där far och söner på förmiddagen kan umgås och träna och ....
... de lite större tuffa pojkarna på kvällen exponera sina muskler och talanger. Uppvisningen förra lördagen avslöjade att ingen använde munskydd, trots statlig uppmaning, trots personlig smittorisk. Ajabajja... Men å andra sidan – det gjorde inte jag heller ... Och därför förflyttade jag mig snabbt därifrån, smått skamsen och lite lessen att jag inte vågade kasta mig närmare med kameran och kanske fånga de riktigt häftiga trixen.
Hela Södervik-området är fyllt med färg- och formstark graffiti och ofta tillrättalagt med en humoristisk klackspark. Kontrasten mellan de spraymålade fantasiprodukterna och den glasinramade och kalla höghusarkitekturen är lika brutal som den är tidstypisk. Åtminstone tillsvidare står de här fredligt nästan vägg i vägg, frågan är väl närmast hur länge. I takt med att Fiskehamnens parker och bostadshus färdigställs ser man samtidigt hur väl stadsplaneringen tar i beaktande behovet av fritt skapande och spontana träffpunkter.
Metron skär tvärs igenom Fiskehamnen och har sin hållplats mitt i köpcentret REDI. Den östliga sidan vätter mot Gammelstadsviken, Arabia strand och Vik-området. Det var här inne i viken som havsörnsparet Amalia och Nadi senaste vår kläckte tre arvtagare – även det ett tecken på kontraster och överraskningar i stadsbilden.
Från Fiskehamnens västra sida ser man rakt framför sig mitt kära Skatudden och lite till höger breder Norra kajen ut sig. Tre kyrkor står i fokus; Uspenskijkatedralen, Johanneskyrkan och Domkyrkan – en mera hoppfull vue än så får man söka efter. Och det här är ju den lite paradoxa sanningen: Den som står på sidan kan se centrum men den som befinner sig i centrum ser bara periferi. Om det nu sen har någon större betydelse i praktiken. Men visst: Lite avundsjuk är jag på alla dem i Fiskehamnen som rakt framför sina fönster ser huvudstadens profilbild, nästan lika rytmisk och inbjudande som blåggens vinjett.
3 september
Skolan ska inte vara hemtrevlig – skolan ska vara skoltrevlig!
– Anne-Marie Körling (f. 1958), svensk grundskollärare och författare av i huvudsak pedagogisk litteratur
Europadagen för judisk kultur Temadag i Sverige Skolledarnas dag Temadagar i USA Signing of the Treaty of Paris, Skyscrapers Day, Welsh Rarebit Day, U.S. Bowling League Day
Självständighetsdag Qatar, San Marino
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i bloggen!
Sorti
Höst. De första ljusa dagarna i september minns ännu augustis mörka nätter här på berget rakt framför mig, och värmen på gator och torg lite längre bort. Men nere i Hertonäs gårds park 637 meter (ungefär, ungefär) i sydostlig riktning står de sista blomstrande rabatterna och liksom bara väntar på den slutliga domen, på uppbrott och ännu större mörker, på tystnad. Ännu under några veckor ska vädergudarna bjuda både på höga himlar och glasklara vyer, doftande mylla och metallkall morgonluft innan den stora sopkvasten slutligen drar över fält och skog. Det här är det stora djupa andetaget före det definitiva slutet.
Slutet? Visserligen inte. En paus, ett uppbrott, javisst, men inte slutet. Det finns bara ett slut och inte ens det är Slutet, närmast tvärtom. Men i min lilla cirkulära värld måste jag ändå lära mig att avstå, lämna, retirera, kanske också lite motvilligt glömma. Eller stiga lite åt sidan, andas djupt och se mig om. Inte stanna upp, inte ge upp. Men nog se upp.
Med blicken fäst på dammens vattenyta vet jag inte om jag ser ner i himlen eller upp i himlen. Här glider dagar och nätter in i varandra, mörka skuggor färgas klarblåa och gyllengröna, och tidsvågor dansar lättsamt fram över spegeln som om de plötsligt fick bråttom nånstans. Som en gnistrande diamant infälld i parkens panna fångar den min blick med sitt förföriska mönster. Små rörelser under ytan skvallrar om verkligheter som förblivit mig okända. Kanske det är därför de lockar och drar.
Några meter från dammkanten koreograferar ormbunken sitt avsked. Den vet inte ännu om den ska förbli grön eller maskera sig brun, om det är lodrätt eller vågrätt som gäller i årets föreställning. I ett mischmasch av former och färger, och genomstrålade av morgonens regn, står aktörerna i en osalig blandning och har inte bara svårt att minnas sina repliker men framförallt har de glömt regissörens anvisningar om riktning och sammanhållning. Än finns det lite tid att öva men snart klämtar klockan, och den klämtar för dig. Och den klämtar för mig.
I parkens andra damm pågår en minst lika andlig aktivitet. Uppflugen på ett klippblock putsas festdräkten efter nattens eskapader. Vilka högtflygande historier ska inte dessa fjäderpennor en dag rista i tidens spegel, kommande ättelägg och androm till varnagel. Eller kanske det mera handlar om upplyftande idéer i största allmänhet och hur man utvecklar ett dun-kande hjärta i synnerhet. Gräsligt intressant kommer det helt oberoende att bli, för det här är inte slutet. Hösten är i själva verket framförallt en färgstark fortsättning, förklädd till sorti.
2 september
Alla har talang. Det som är sällsynt är modet att följa talangen till de mörka ställen den leder till.
– Erica Jong (f. 1942), amerikansk författare och poet
Global Talent Acquisition Day / Globala talangförvärvningsdagen Temadagar i USA Blueberry Popsicle Day, National V-J Day, Calender Adjustment Day
Självständighetsdag Vietnam
Uppbrottsstämning
[Kapitel X i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt är publicerade våren 2020 – se upptill under rubriken VED. Höstens avsnitt kan man läsa på bloggen den 1:a och 15:e i varje månad].
Mina minnen är nästan fysiska, eller åtminstone hudnära. Och inte bara mina minnen men också de fragment av liv och rörelse som dessa släktingar förmedlat i korta kommentarer eller längre, mer eller mindre sammanhängande berättelser. Alla historier får sin färg och doft av den som förmedlar dem, alla döda kroppar väcks till liv med ord och meningar som tillhör ett annat hudskal, en annan varelse, ett annat människoöde. Feltolkningar är lika vanliga som över- och underdrifter, för att inte tala om bristen både på detaljfakta och svårigheterna att applicera alltsammans mot den stora, historiska scenografin. Släktberättelserna lever på gränsen mellan realism och magi och får sin näring ur det bristfälliga och personligt färgade, men mänskliga anslaget. Kanske är det deras styrka att inte alltid vara vetenskapligt verifierbara, kanske de mången gång representerar en djupare sanning och ett mera äkta avtryck än den bevisföring som lag och vetenskaplig forskning kräver. Som i allt liv är det tystnaderna och hålrummen som härbärgerar sprängstoffet och de kan bara uppenbaras med fantasins hjälp, inte i den virriga tankens spontana hugskott. Och jag tänker nu på fyra unga människor som gör sig beredda att ta steget ut ur barndomshemmet, fyra ungdomar som står liksom i kläm i Apollos vidöppna dörrar, som om de inte riktigt vet om de är på väg ut eller in. Och det kanske de inte själva heller vet. Året är 1911 och Sirkka, Ragni, Armas och Elsa har redan blivit tonåringar och unga vuxna. Det är bara Elsa, min blivande mormor – hon som föddes när mamma Rori dog i barnsäng den där sorgliga dagen på Diakonissanstalten i mars 1896 – som helhjärtat upplever Sonja, hennes pappas andra hustru, som sin egen mor. De tre övriga ställer sig tveksamma till fostermodern.
Scen XVI: På väg ut i livet
Sirkka, 22 år, är kanske svartsjuk på den vackra Sonja men hade ett varmt förhållande till Sonjas mor Klavdia som hon besökte första gången i St. Petersburg redan som nioåring och dit hon, den långa sträckan till trots, reste helt ensam. Som äldst i syskonskaran har hon snabbt utvecklats till en självständig ung dam. Porträttet, taget på dimissionsdagen, visar en ung dam med den vita mössan frejdigt fästad i de mörka lockarna. Blicken är varm och rak och nästan genomträngande. I tidens anda är hela famnen belamrad med studentrosor, som en päls, och i högra handen håller hon likaså en bukett rosor. Livet står för dörren, världen ler. Efter studenten har hon börjat studera till inredningsarkitekt vid Polytekniska institutet, men studierna förlöper trögt. Hellre ägnar hon sig åt att hjälpa pappa Kalle i olika praktiska sysslor. Och att festa. Just nu är det namnet Mårten som återkommer i matbordsdiskussionerna. Men han lär vara gift och redan ha två barn, så hur… vad ... varför..?
Syster nummer två, Ragni, är idag 19 år. Hennes situation är lite problematisk. Inte nog med att hon i ordningsföljden är mitt emellan den självsäkra Sirkka och den provokativa Armas, hon har framförallt en ganska allvarlig hörselskada. Ännu som tio-åring var hon nästan döv, isolerade sig mycket och läste. Olika behandlingar har något förbättrat situationen. Enligt vederhäftiga källor är Ragni intelligent, lugn och mycket ironisk. Det sistnämnda bidrar inte till att göra henne populär bland syskonen. Inte heller pappa Kalle är alla gånger rättvis. ”När Sirkka fick guldsmycken till julklapp fick jag yllebyxor”, beklagar sig Ragni. Ragni blev student för ett år sedan och studerar nu till tandläkare. Varför inte öronläkare? På bilden är hon iklädd en käck lång ljus bomullsklänning, en kort ljus bolero som påminner om toreadorens jacka, samt en vit blus med krås som vid halsen pryds av en stor sidenrosett. På huvudet bär hon en halmhatt med blomsterdekoration, och i vänstra handen håller hon ett vitt parasoll som breder ut sig bakom huvud och rygg. I fonden syns några trädstammar och en liten blomsteräng. Ragni är på sorglös sommarvandring, eller rättare sagt – skulle vilja vara det.
Armas, Armas, du olyckssalige… 18 år ung, stilig och oförlöst. Hög stärkt krage, mörk slips, vit skjorta, kostym, blanka skor. Ett sorgset anlete, mustaschprytt. Nybliven student, en stor idealist, och en god sportsman. För ett par år sedan simmade han från familjens sommarhus på Rönnskär ut till Gråhara fyr, drack en kopp kaffe, och simmade tillbaka. En annan gång lyckades han få upp en drunknad man från djupt vatten men det gick inte att rädda livet. Med pappa och sina kamrater brukar han segla, ibland ända till Sandhamn i Sverige. Han sover inte i sin säng, han drar madrassen ut på golvet. Sina halvsyskon behandlar han som luft, om styvmor Sonja avger han omdömet ”är inte särskilt fiffig”. Armas skall försvara fosterlandet Finland. Armas är modig.
Elsa, 15 år, är parhäst med Leonie, Kalles och Sonja första gemensamma barn. Ålderskillnaden dem emellan är bara ett och ett halvt år. Men där Leonie är lugn och försiktig är Elsa glad, livlig, aktiv, till och med lite fräck ibland. Och så har hon en vacker sångröst. På bilden är hon iförd en mörk långklänning med randig krage och dito manschetter på de korta ärmarna. Under kjolen syns svarta strumpor och ett par svarta lackskor. Det mörkbruna kastanjefärgade håret har hon lockat med piptång, blicken är mjuk, sömndrucken och smått spjuveraktig. Helst vill hon bara dansa och sjunga. Tillsammans med Leonie tar hon balettlektioner hos Aina Niska-Smeds, sånglektionerna ger Sally Basilier. Får hon själv bestämma ska hon bli sångerska eller balettdansös. Det får hon inte.
[Nästa avsnitt i släktberättelsen Under huden är jag många publiceras tisdagen den 15 september]