Magnus Lindholm

Huvudets stad

När nobelpristagaren Orhan Pamuk beskriver sin hemstad Istanbul –  i boken "Minnen av en stad" – är det kring ett enda ord han bygger upp sin digra väv. Hüzün är det turkiska ordet för melankoli men så mångbottnat och skiftande i olika valörer att det krävs 350 sidor för att skapa en någorlunda heltäckande bild av fenomenet. Pamuk noterar: "Min utgångspunkt var ett barns känsla när det tittar ut genom ett immigt fönster. Nu börjar vi förstå hüzün, inte som en enskild persons melankoli, utan som den svarta sinnesstämning som delas av miljontals människor samtidigt."

Jag har snuddat något lite vid Helsingfors här på bloggen tidigare men börjar nu lite mera regelbundet reflektera över en stad som, likt Istanbul och många andra kulturstäder i världen, genomgått en ofantlig förändringsprocess och utveckling, inte minst efter kriget och under hela min 71-åriga livstid. Helsingfors' kulturhistoria är alltför kort för att ha hunnit skapa en känsloväv av det slag som Pamuk beskriver men knappast någon huvudstadsbo, född under den första halvan av det förra seklet, kan undgå den melankoli som tidens snabba flykt borrar ner i kropp och själ. Stadens hjärta och mitt slår lite i otakt och bara tidvis kan vi nicka igenkännande åt varandra.

Mitt Helsingfors tar sats framförallt i 1950-talets Skatudden, och i kvarteren kring salutorget och esplanaderna. I Visan om Helsingfors, från 1967, tecknar Benedict Zilliacus en stad som ändrar skepnad i takt med årstiderna men också bär på något mera ogripbart och dystert:

När höstens dimmor vältra in från hamnen, och drar sin svepning om ditt salutorg, när höstens mörker sluter sig i famnen, och natten stiger över Sveaborg, då kan det bli oss svårt att tåligt bära din torftighets och glädjelöshets kors, då tränger det oss alltför nära, det frusna i ditt väsen, Helsingfors.

Ja, det var grått, dimmigt och dammigt, lite instängt och mycket svartvitt. 5:ans spårvagn kom gnisslande längs Köpmansgatan och svängde 90 grader till vänster upp mot Skatuddsgatan där den knappt hundra meter högre upp hade sin ändhållplats (eller N-hållplats som jag trodde att det hette och aldrig riktigt förstod vad det där N:et betydde). Vardagsrumsfönstren vätte mot denna spårvägsvy men de övriga rummen blickade ut över en bakgård där vi barn lekte i en ganska skyddad miljö. Under huset fanns ett lagerutrymme som åtminstone en tid inhyste enorma ostar som rullades in i mörkret längs en cementerad nerfart. Ett av mina första minnen är att jag sitter uppflugen på ett litet elskåp i denna gatukorsning avnjutande en citronbulle, samtidigt som jag betraktar en man som rullar ostar stora som bilhjul ner i förrådet.

Men det finns stunder som vi ej kan glömma, hur än din grå tristess vi må fördöma så tränger ändå andra minnen fram: av barnens lek i gröna parkgångskrökar, av purpursol på vita frostdagsrökar, av måsars skratt kring torgets fiskmadam.

Jag föreställer mig att varje enskild händelse i mitt liv, varje bråkdel av en sekund, finns bevarat på en gudomlig hårdskiva och att jag, i den bästa av världar, skulle kunna komma ihåg alla dessa oändliga ögonblick som likt röntgenbilder vid behov kan plockas fram för att detaljstuderas i nuets belysning. Och då skulle jag inte bara se själva bilden – eller tusentals bilder i ett snabbt flöde – men också känna doften av stekt strömming, höra hembiträdet Sveas lite hesa röst, känna det där speciella suget i magen av spänning när vi lekte Vinkki och sprang genom trappor och portgångar. Och söndagförmiddagens tystnad på tomma gator, ljuden av mer eller mindre vassa skär på skridskobanan i Runda Parken, kaffedoften från Pauligs bryggeri som tidvis låg tjock över park och kaj, Varubodens Mariekexpaket som kostade 49 penni och Elantos skurna wienerbröd a 23 penni. Och den våldsamma klådan på de redan från förut så sönderrivna armarna. Men min kropp är ingen tidskapsel och det kanske jag bara ska vara glad för. När jag nu sjuttio år senare går runt i min barndomsstad rör jag mig långt utanför det mycket begränsade revir som var mitt på 1950-talet. Ändå kretsar alla dessa minnesbilder och ständigt nya digitala motiv, speciellt från Skatudden, kring någon form av sorg och saknad, av ett sökande efter något hållbart och evigt. Och jag omsluts av en mild melankoli, ett hüzün i en kanske något utspädd form.

Och mitt i all din instängt trista gråhet, ett stänk av hektiskt, blodigt rött du bär – din pubertetsneuros, din unga råhet i människosinnet och i atmosfär.

I min barndomsvardag på 1950-talet – som saknade datorer, internet, TV och självklart också bil – koncentrerades nästan allt liv till kvarteret, huset, trappan och hemmet. Det fanns en tydlig gräns mellan ett inne och ett ute, mellan här och där. Det var en skyddad miljö men den var också instängd, nästan klaustrofobisk. Utanför väggarna hotade i värsta fall någonting farligt, men ingen visste inte riktigt vad. Grannbarnen – Putte, Haje, Bettan, Kurre, Marianne och några till – blev de första bevisen på att det fanns kamrater i samma ålder som inte var som jag, som inte nödvändigtvis åt lördagskorv på fransktbrödssmörgåsen (eller "fransbrö" som vi sa lite slarvigt), som läste tidningar jag aldrig hade sett förut, som visserligen kunde vara lite busiga vid behov men inte var behäftade med den osäkerhet som styrde varje mitt steg – vanliga barn, normala barn, barn som inte oroade sig. Jag var rädd nästan jämt. Rädd att inte passa in, rädd att inte kunna, rädd att inte veta. Rädd att leva. Först långt, långt senare började jag släppa greppet om nånting som hållit mig kvar i något ännu inte färdigt läkt (eller lekt?). Det var en känsla som påminde om skönt kliande skorvar på ett sönderrispat knä och som man absolut inte fick röra. Men minnen får man röra, minnen får man skrapa. Åtminstone lite.

Och det finns stunder när vi allt förlåter, ja, de finns stunder när vi glädjegråter blott över något ogripbart och skört: en morgons rodnad på Uspenskijs väggar, en aning doft av vårens brunnsparkshäggar, en aning själ som oss i själen rört.

Benedict Zilliacus dikt Visan om Helsingfors är tonsatt av Einar Englund och har sjungits på skiva av många artister, bl.a. Maynie Sirén, Barbara Helsingius och Julia Korkman.

Fotografierna från Skatudden är tagna i juni 2020: De två första från hörnet Köpmansgatan – Skatuddsgatan, det tredje från gårdssidan av Köpmansgatan 5 (min barndomsadress), det fjärde är hörnhuset Skatuddsgatan – Lotsgatan, och till sist Uspenskij-katedralen med sina blanka lökkupoler.

by Magnus Lindholm