Världen

Berätta!

Idag ska hela världen berätta historier. Har jag nånting annat att berätta än att en diffus osäkerhet, lätt förvirring och allmän fladdrighet just nu behärskar min kropp och själ? Den som kläckte temadagarna hade nog inte en pandemi i bakhuvudet. I stället för ett lättsamt orerande inför öppen ridå är även jag nu mer eller mindre hänvisad till mumlet i de mörka kuloarerna långt bakom scenen. Vem vill, vem kan ens tänka på att berätta historier när dagens huvudperson klampar på i environgerna. Men om jag inte själv kan berätta en vettig historia så kan jag åtminstone berätta om dem som kan berätta.

Somliga vill mera än de kan. Benvenuto Cellini (1500–1571), italiensk guldsmed och skulptör, är, bokstavligen, ett talande exempel på det. Hans självupptagenhet är måttlös, han skrävlar och ljuger, överdriver och dramatiserar så till den grad att man som läsare snabbt tappar andan. Men det gör inte Cellini själv. Hans maniska skaparförmåga resulterade i att han anställde en skrivare, en fjortonårig pojke, som sin sekreterare och spottkopp. Medan den store konstnären formade sitt förgyllda saltkar till kung Frans I, eller skissade på medaljer och skulpturer som skulle slå världens potentater med häpnad, berättade han sitt livs historia för den stackars unge mannen som knappast hade sett ens skymten av de stordåd som Cellini nu salivfyllt öste över honom. Genom hela boken om Benvenuto Cellinis liv ekar universalgeniets egen röst som stode han i samma rum som läsaren. Men det är inte, som man kanske kunde tro, varken pinsamt eller motbjudande att höra hans röst. Överdrifterna och självgodheten förvandlas i själva verket till ett stilgrepp som rycker med och engagerar, det är som om det inte på riktigt skulle finnas sådana här människor och då är det lättare att acceptera navelskåderiet och narcissismen. Tiden var en annan, kulturen var en annan, och då var också människan en annan.

Om Cellini var yvig och utåtriktad, explosiv och ytlig, så är Marcel Proust (1871–1922) närmast det motsatta. Och jag säger är – Cellini finns knappast mera, men Proust lever kvar under huden, genom tiderna, tvärs igenom kulturerna. Nej, inte heller jag har läst På spaning efter den tid som flytt men jag har läst om den i olika sammanhang och i böcker av olika skriftställare. Den kanske mest eleganta beskrivningen hittar jag i Alain de Bottons Låt Proust förändra ditt liv. Självbilderna var väsensskilda: Medan Cellini med stor energi målade upp sig själv och sin konst till mastodontformat förminskade Proust sin egen roll och betydelse till ett minimum ("en loppa"," en smältbar bit nougat"). Båda är stora berättare men tävlar ändå i helt olika klasser, skriver om sina liv på helt olika sätt. Där Cellini var snabb och spontan är Proust eftertänksam och långsam, utdragen och oändlig. de Botton har räknat ut att en av Proust längsta meningar i På spaning efter den tid som flytt "... skulle bli nära fyra meter lång och räcka sjutton varv runt en vinflaska om den ställdes upp i en enda rak linje och gavs standardtypsnitt." Sängbunden och sjuklig en stor del av sitt liv hade Proust tid att räkna sekunderna, brödsmulorna på sängtäcket och livets oändliga utmaningar. Han grävde ner sig i allt, i alla detaljer, och inte minst i sig själv. Det låg en djup avgrund mellan hans långsamma ensamma liv innanför hemmets slutna väggar och samvaron med vänner och bekanta i salong och restaurang. Den tysta vardagens överdrivet ordrika anteckningar hade en oral motsvarighet när Proust i den närmaste kamratkretsen briljerade med sin samtalskonst och sitt engagerade umgänge med var och en kring bordet. Samtidigt kunde han sitta och formulera meningar om att "samtal egentligen är en meningslös aktivitet", och att "vänskapen i slutändan inte är något annat än en lögn". Det är motsägelsefullt och distraherande, charmfullt och engagerande på en och samma gång. En levande människas uppriktiga röst, eller...? Marcel Proust var ständigt övertygad om att han snart skulle dö.

I krisens fotspår följer osäkerhet och olust, en känsla av overklighet och brist på sammanhang. Människan är en berättelse, skriver psykiatern Clarence Crafoord och låter förstå att han ser på människan "... som framväxt ur språk och utvecklande dialog." Alldeles speciellt viktig blir berättelsen när tillvaron dramatiskt förändras och både aktörer och landskap plötsligt känns väldigt främmande. Berättaren behöver en mottagare, en lyssnare som kan fånga upp inte bara rösten men hela detta ordpaket som är berättaren själv. Idag på Världsberättardagen vill jag därför samtidigt slå ett slag för lyssnandets svåra konst. I själva verket tror jag en god berättare ofta också är en god lyssnare. Se bara på Cellini och Proust: Cellini talade vad spottet förde i munnen och underhöll för stunden och var knappast särskilt intresserad av kritiska kommentarer. Proust kände doften av lindblomste och smaken av madeleinekakan och förflyttades omedelbart till barndomens idyll och evighet, noterade där färger och röster och stämningar, och höll både scenografin och koreografin viktigare än den egna huvudrollen. Cellini uppträdde i och förblev kvar i renässansens Italien men Proust sträcker ut sig både i tid och rum. Eller som Göran Schildt uttryckt det: "Han har framför allt sänkt sin sond så pass djupt i människovarandets inre tragik att hans stoff har intresse för alla samhällen och tider".

Må vi bekämpa detta coronavirus också med berättelser för varandra. Nuet kan förefalla kaotiskt men orden har en märklig förmåga att öppna nya dörrar och skapa nya verkligheter, att omkoda det obegripliga motivet och att gestalta vardagen i en mer hanterlig och livsbejakande form. Uppmaningen är enkel och självklar: Berätta och lyssna, lyssna och berätta.

Böcker som inspirerat: Benvenuto Cellinis liv, Söderströms förlag, Uddevalla 1958 | Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv, Wahlström & Widstrand, Falun 1998 | Clarence Crafoord: Människan är en berättelse, Natur och Kultur, WSOY 1999

Dagens bloggbilder är tagna i Paris.

by Magnus Lindholm

Socialarbetartalang

I den högaktuella coronakrisens kölvatten hörs redan en massa utlåtanden och åsikter om hur saker och ting egentligen borde skötas – det är aldrig brist på självutnämnda experter så länge man inte behöver ta personligt ansvar för sina beslut. Utan att riktigt veta om det har mången högljudd besserwisser ställts inför de komplicerade och mångbottnade frågor och utmaningar som socialarbetaren, visserligen i något mindre skala, möter varje dag men i stället för att notera problematikens komplexitet tar dessa felfinnare och förståsigpåare fasta på en eller två till synes enkla trådändar som de sen rycker och knycker i tills hela nystanet är totalt tilltrasslat.

Idag firas World Social Work Day, det vill säga Världsdagen för socialt arbete. Samboende med en professionell socialarbetare och själv utbildad inom området, både på lägre och på högre högskolenivå, borde jag veta vad jag talar om. Det vill säga: Efter sex år som socialarbetare inom psykiatrin förstod jag att mina resurser troligen låg mera på det kulturella området och därmed bytte jag spår för gott. Samtidigt tog jag med mig en kunskapsmassa och en attityd som för min del kom att färga konstens och kulturens olika delområden på sitt speciella sätt. Inom mentalvården hade jag till exempel lärt mig att musik inte bara var estetik och kulturellt finlir, musik kunde också väcka förträngda känslor och minnen hos en psykiskt sjuk människa. Och där bildkonstens giganter alldeles uppenbart kämpat med olustens, förtvivlans och de kluvna gestalternas slemmiga monster erinrade jag att liknande motiv och gestalter ständigt ploppade fram i sjukjournalernas berättelser och patienternas personliga historier. Det verkade som om konsten kunde ses och uppfattas ur olika synvinklar, i olika kontexter, och just detta balanserande mellan produkt och process tilltalade mitt ambivalenta men skapande psyke. Parallellt med konstspåret stavade jag mig sedan fram i många år även som redaktör för att ett par decennier senare definitivt landa på skriftställarens breda och fartvänliga skateboard. Men, för att använda skidmetaforen – hela mitt vuxna liv har jag glidit fram på socialarbetarvalla.

Temat för årets världsdag för socialt arbete är vikten av att främja de mänskliga relationerna. Om jag tillfällig vänder bort blicken från de hälsomässiga och ekonomiska kriser som coronaviruset alldeles uppenbart kommer att åstadkomma och i stället tar fasta på vad denna historiskt nya situation eventuellt kan erbjuda är det en vision som framträder tydligast i mitt inre, långt tydligare än de kraxande olyckskorparnas domedagsbudskap: En enorm, världsomspännande tyst majoritet som med penningsinsamlingar, nya sociala nätverk och en lång rad handfasta kreativa jippon, ofta med de olika konstformerna som redskap, tar tag i dessa ofattbara kriser och – lite på samma sätt som den professionella socialarbetaren – bidrar till att upprätthålla nätverk och skapa meningsfullt och hållbart innehåll i tillvaron för allt fler människor. Och det helt oberoende av myndigheters, finansvärldens och det officiella samhällets övriga åtgärder. Helt osökt infinner sig en ledande fråga: Bor det inte också i dig en socialarbetare in spe?

Social samvaro i form av ringdans vid Villa Hagasund i Helsingfors, från början byggd som sommarbostad åt geheimerådet och prokuratorn Carl Johan Walleen. Huset som är ritat av tyska arkitekten Ernst Bernhard Lohrmann byggdes åren 1843–46 och ligger granne med Finlandiahuset och Tölöviken. De här tre fotona är tagna i samband med Helsingforsdagen 12 juni 2019.

by Magnus Lindholm

Nyckelroll

I stillheten blir du stark. Är det så? Är det inte efter segt och slitsamt tränande som jag blir stark: Muskelanspänning, pulshöjande aktivitet, blod, svett och tårar – maktens och styrkans män hyllar ju fysisk företagsamhet, energi, rörelse, vitalitet, kraftutveckling? Jo, jag förstår – själens styrka är inte direkt beroende av kroppens. Ibland är det faktiskt precis tvärtom: När min kropp är sjuk, trött och sliten pockar andra krafter och behov på min uppmärksamhet. Under huden pulserar då alldeles tydligt ett rytmiskt S O S, som tolkat till kroppsmedvetande betyder: Själen–Ordinerar–Stillhet–Själen–Ordinerar–Stillhet–Själen–Ordinerar–Stillhet. Och senast då är det bäst att bara lyda.

Det är två veckor sedan askonsdagen och jag är mitt inne i fastan. Nå, det måste medges att av det märks knappast något alls utåt: Jag äter ungefär som förut, jag tar mina morgonpromenader längs strandkajen ungefär som förut, jag rör mig i vardagen ungefär som förut. Fastar jag då överhuvudtaget i någon form, gör jag någon skillnad mellan mina vanliga vardagar och dessa fyrtio dagar före påsk som för tvåtusen år sedan ändrade historiens förlopp – eller egentligen; framtidens förlopp? Inte mycket, jag erkänner. Jag kunde göra mycket mera. Eller rättare sagt: jag kunde göra mycket mindre.

Fastetiden påminner mig om den andliga scenen, den inre trädgården, den som är hela kärnan i min mänskliga gestalt. Det är svårt, kanske omöjligt, att med hjärnan förstå denna trons omvända logik: Att mina sämsta sidor, det jag verkligen skäms för, som jag djupt ångrar att jag tänkt, sagt och gjort, inte behöver betyda evig förtappelse, pina och död utan tvärtom kan vara själva bränslet på min evighetsfärd. Fastetidens dramaturgi för tvåtusen år sen stuvade grundligt om i rollbesättningen: Jag som den aktiva och självupplysta skulle ju självklart spela huvudrollen i mitt eget drama men regissören kallade in en stuntman som fick göra jobbet. Jag fick visserligen gaget och äran men fattar inte riktigt hur det gick till, och varför? Men det har jag senare förstått med all önskvärd tydlighet: Att jag har en välgörare i högsta ledningen. I fastetiden påminner han mig att mina ständiga göranden och låtanden tidvis och bitvis gärna får ersättas med ett långsammare agerande och en lite lägre profil: Tystnaden, säger bossen, ska mjuka upp din krampaktiga och överspända effektivitet, stillheten ska göra dig stark. Och du kan glömma replikerna – jag ger dig de rätta orden. Du behöver inte anstränga dig, du ska inte slå dig fram på egen hand. Du har redan fått en nyckelroll.

[Per Mases (1934–2010) var präst och föreståndare för Retreatcentret S:t Davidsgården i Rättvik och den som inte bara gav mig stillhetens nyckelring men också öppnade en dörr in i min egen inre trädgård (en av hans böcker heter Den inre trädgården), en dörr som jag bara diffust hade varit medveten om förut].

by Magnus Lindholm

Bön för frid och fred

Gode Gud, idag är vi nästan 8 miljarder människor som trängs här på jorden. Åtta miljarder – det är ofattbart mycket. När jag tittar ut på det soldränkta Andberget rakt framför mig ser jag inte en enda av dessa åtta miljarder. På vägen till metron möter jag några tiotal människor, inne i vagnarna är vi några hundra som trängs i rusningstrafiken. När jag söker mig från Järnvägsstationens tunnlar upp till marknivån står jag mitt i huvudstadens centrum. Med en enda blick kan jag se... kanske tusen medborgare som rör sig i olika riktningar. Håller du med om det? Står jag kvar några minuter passerar ytterligare några tusen min utsiktsplats. Men fortfarande är det rätt långt till 8 miljarder.

Så här är hela tiden: Mina ögon och övriga sinnen snappar upp småsmåsmå fragment av tillvarons motiv samtidigt som hjärnan hanterar kopiösa mängder av mentala bilder och visuella visioner som ibland sträcker sig långtlångtlångt bortom den synliga horisonten. Du måtte ha haft en speciell tanke och avsikt med denna enorma diskrepans – jag kommer inte på ett bättre ord just nu – mellan yttre bilder och inre bilder, mellan synligt och osynligt. Det hela påminner lite grann om förhållandet mellan min dator och den separata hårdskivan: Bara det nödvändigaste finns i datorn, resten skyfflar jag in i den lilla svarta lådan som vid det här laget härbärgerar oändliga mängder digitala textfiler och många tiotusentals fotografier.

Det här kom jag att tänka på idag när vi på hela klotet ber tillsammans för freden. Som du mycket väl vet är jag besparad upplevelsen av krig i min omedelbara närhet och kan inte ens ana  de tårar, den ångest och det lidande som alla konflikter, kriser och katastrofer just nu orsakar. Jag vet ingenting om verkligt lidande. Jo, jag har som mången annan varit ensam, vilsen och rädd både som barn och vuxen, jag har blivit mobbad av lärare i skolan och jag har upplevt fysiskt övergrepp på arbetsplatsen, blivit utfrusen, gråtit kopiösa mängder tårar av sorg och förtvivlan och varit rädd att förlora både mental och fysisk hälsa. Men jag har aldrig hört skottlossning eller känt skräcken när marken vibrerar av ett bombnedslag, inte behövt fly för mitt liv, och allra minst har jag varit hemlös, en flykting. I det stora globala perspektivet är mitt lidande en bagatell.

Därför ber jag nu att du som är bara godhet och kärlek måtte förbarma dig över mig och hela mänskligheten. I din verklighet finns det knappast någon skillnad på nära och långt borta, smått och stort, på då, nu och sen. Det lär inte bli någon fred på jorden förrän jag och vi övriga åtta miljarder får frid inombords, en frid som öppnar för dialog mellan kulturer och trossamfund, en frid som försonar och förlåter både i de stora internationella sammanhangen och i min snäva vardagsverklighet. Mänskligt sett är det förstås en totalt omöjlig uppgift, men för dig är allting möjligt. Hjälp mig att i stället för konsumering av meningslösa och i värsta fall destruktiva tv-sändningar vara medveten om din direktsändning dygnet runt, året runt, livet rakt igenom. Hjälp mig att inte förvänta bestående svar i den massmediala kakafonin eller av självutnämnda experter, men i stället lyssna på det liv som du planterar i tystnaden. Hjälp mig att se inåt för att jag med friska ögon ska kunna se utåt – jag, en bland åtta miljarder.

Fotografierna är tagna i St Marys Church i York, England, där man sommaren 2019 visade van Gogh – The immersive experience, ett ljusspel som via ett tiotal projektorer lyste upp den lilla kyrkans mörka väggar och tak och förvandlade rummet till ett slags själens grotta. Alltsammans var inlindat i en tonal matta bestående av musik, röster och ljudeffekter. Publiken åsåg och åhörde dramat sittande i solstolar som var utspridda över hela golvytan.

by Magnus Lindholm

Kattlur

Idag uppmanas jag, vi alla, att ta en liten tupplur mitt på dagen, gärna utomhus på en bänk eller i en park om vädret det tillåter. Eller varför inte slumra till i bussen, i spårvagnen, metron, tåget, teatern eller biografen. Dock inte i snabbköpet och absolut inte utanför Alko. Men annars är valet ganska fritt. Det viktiga är att ta sig en kort skönhetssömn för det är bevisligen hälsosamt. Amerikanerna har till och med namngett dessa korta vilostunder. Om du slocknar för 10-20 minuter kallas det Power nap, drar din sömn ut till 30 minuter talar vi om Hangover och snarkar du en hel timme mitt på dagen är diagnosen Brainiac. Ska vi komma överens om att på svenska tala om Tupplur, Kattlur och Elefantlur?

Allvarligt talat: sömnen är livsviktig. I detta digitala och katastrofcentrerade tidevarv är det helt avgörande för vår fysiska och mentala hälsa att vi får tillräckligt av sammanhängande sömn. Och jag stöder mig ensidigt och fullkomligt tryggt på hjärnforskaren och sömnexperten Matthew Walkers utsagor, publicerade i aktuella boken Sömngåtan (Ordfront, Stockholm 2019). Hans krassa budskap är: Var tredje vuxen person i industrivärlden sover inte den rekommenderade mängden åtta timmar per natt. "Otillräcklig sömn – också under en begränsad period, kanske bara en vecka – förändrar blodsockernivåerna så drastiskt att man får värden som motsvarar ett förstadium till diabetes." Skriver alltså Walker och tillägger en lång rad andra hemskheter som blir följderna av bristande sömn. Här finns inte utrymme att gräva ner sig i den usla sömnens dystra konsekvenser så jag säger rakt på sak: Läs boken! Efter det sover du som en stock (vilket inte betyder att boken är dålig utan tvärtom att den är så bra att du verkligen vill se över dina sovmönster).

Men idag handlar det alltså om tuppluren, den där kortare varianten av sömn som lämpligen infaller mitt på dagen eller tidig eftermiddag. Även Matthew Walker talar sig varm för denna så kallade tvåfassömn: 7-8 timmar nattsömn och 30-40 minuter dagssömn. Och han noterar att den inte är kulturellt utan helt tydligt biologiskt betingad: Som bekant, tidig eftermiddag fallerar uppmärksamheten och kroppen kroknar. Då ska man frivilligt ge efter för den inre klockan och lägga sig ner. Den arbetsplats som skulle ta konsekvenserna av detta i sig alldeles uppenbara mänskliga mönster skulle troligen ganska snart göra rekordresultat. Vi andra, speciellt seniorer, som har större möjligheter att styra vår vardag är lyckligare lottade: Vi inte bara kan utan vi ska ta oss denna livsviktiga tupp-, katt- eller elefantlur lite beroende på dags- och världsläget. Efter det kan vi sedan, styrkta till kropp och själ, i samlad tropp gå och slå Trump på käften, lösa klimatkrisen och stifta fred på jorden.

Tigern är fotad i djurparken Terra Natura i Benidorm, Spanien, hunden på en djurmässa i Helsingfors Mässcentrum och fenneken, ökenräven, i Amsterdams zoo.

by Magnus Lindholm

Sinnesförvirring

I den bästa av kroppar fungerar alla sinnen som de ska. Men när jag i rubriken använder ordet sinnesförvirring syftar jag inte i första hand på de diagnoser som psykiatern noterar i min patientjournal utan alldeles konkret på hur sinnena ibland alldeles hejdlöst lappar över varandra och samarbetar. Namnet på ett av dagens teman är det egentliga incitamentet till den här miniessän. Att avsaknad av doftförmåga kallas för luktblindhet var en nyhet även för den här hjärnan som i övrigt gärna råddar med både hemkokta ord och egenhändigt tillskruvade begrepp. Att inte känna smaker, inte kunna dofta, inte höra, inte se, inte känna beröring är förstås en tragedi, ett djupt ingrepp på personligheten. I mycket lindrigare versioner drabbas vi troligen alla av detta, inte minst på livets slutraka.

Men de tankekrokar jag idag på luktblindhetsdagen hänger upp framför din nyfikna blick handlar om Huden. Och inledningsvis alldeles speciellt en hänvisning till den franska psykoanalytikern Didier Anzieu och hans tankar om alla dessa hinnor som vi omger oss med: Huden – kroppens skal, förstås, men också ljudhöljet, termohöljet, lukthöljet, lidandehöljet och drömmens hinna. Enkelt och snabbt sammantaget: Den hud som håller ihop mitt kroppspaket har inte bara en fysisk dimension utan fyller i allra högsta grad också en känslomässig funktion. Och detta så till de grad att min kära didiäääransiöööö har kallat sin berömda bok för Hudjaget: Huden och mitt jag smälter samman på ett sätt som faktiskt snuddar vid sinnesförvirring, ja, i själva verket är huden involverad i alla våra sinnesorgan.

Min egen hudmedvetenhet tar troligen sats redan före jag fyller ett år. Då binds armar och ben fast i sängens gavlar för att jag inte ännu mera ska riva sönder min redan söndriga hud. Tanken var god men behandlingen brutal. Jag tror jag aldrig riktigt har hämtat mig från den chocken. Idag befinner sig ångesten långt under huden och ger sig till känna inte minst som klaustrofobi – att bli fastspänd, instängd, levande begravd. Den första text jag skrev i ett lite mera medvetet konstnärligt syfte hade rubriken Jordfästningen – en monolog som liket för i sin kista medan ceremonin pågår där utanför. Hudens tillstånd manifesteras i psykets djupare lager men givetvis sker det en aktivitet även i den andra riktningen – känslomässiga krockar som lämnar bromsmärken på hudens yta.

by Magnus Lindholm

Modersmålvakt

Fest på Valborgsmässoafton i gamla stadsdelen Santa Cruz, Alicante (ovan)

Det finns 6000 språk i världen, om hundra år, tror Unesco, är de kanske bara 3000. Det är fråga om en lång rad små språk som är på fallrepet – 96 % av alla språk talas nämligen av futtiga 4 %. Eller tvärtom: 4% av alla språk talas av 96% av jordens befolkning. Wikipedia ger (2015) en viss antydan om hur de tio vanligaste språken (första språket/modersmålet) fördelas: 1) mandarin (del av kinesiska): 848 miljoner, 2) spanska: 480 miljoner, 3) engelska: 335 miljoner, 4) hindi: 260 miljoner, 5) arabiska: 242 miljoner, 6) portugisiska: 203 miljoner, 7) bengali: 189 miljoner, 8) ryska: 166 miljoner, 9) japanska: 128 miljoner, 10) punjabi: 89 miljoner.

Amos Rex, Helsingfors

Ytterligare några ströexempel: 11) tyska: 78 miljoner, 24) italienska: 64 miljoner, 40) hakka (del av kinesiska): 30 miljoner, 55) gan (del av kinesiska): 21 miljoner, 60) kurdiska: 20 miljoner, 88) ilocano: 10 miljoner, 100) baluchi: 8 miljoner. Och Finland ligger en god bit under 100-strecket. OBS! Siffrorna är givetvis ungefärliga men ger en viss antydan om proportionerna.

På Sverige-båten, strax utanför Helsingfors

På andra sidan av språkkartan har vi bland annat Xhosa, ett klickspråk som består av tio olika vokaler och som pratas av åtta miljoner afrikaner, Silbo Gomero – ett visselspråk som används på ön La Gomera för att kommunicera över de djupa dalarna, Shetländska, som talas på Shetlandsöarna norr om Skottland (mellan Färöarna och Norge) och som har insupit norska influenser, och Piraha som talas av en liten folkgrupp i Brasilien och där det saknas ord för färger och siffror. Texastyska (tyska med amerikansk dialekt), korniska och chamorro är andra lite udda språk på vår pratiga, för att inte säga pladdriga, jord. Icke att förglömma esperanto, ett konstruerat hjälpspråk, ett planspråk som L.L. Zamenhof presenterade redan 1887. Övriga språk, den överväldigande majoriteten, har största delen av befolkningen aldrig hört talas (om).

Piccadilly Circus, London

Jag kan inga andra språk än svenska. Jag kan inte ens österbottniska fast jag bott i Vasanejden i över trettio år. Ännu som femtonåring kunde jag ytterst knaggligt uttrycka mig på finska, i skolan hade jag ett par år läst latin och tyska och fått bottenbetyg i båda. Engelskan hann jag bara snudda vid innan jag skippade hela skolgången. Det var bedrövligt, hela min skolgång var bedrövlig. Men jag gillade att skriva på det enda språk jag nästan kunde. Och när jag senare, redan vuxen (delvis urvuxen) i alla fall beslöt att studera på högskolenivå var jag illa tvungen att åtminstone behjälpligt ta igen det jag tidigare helt hade missat. Men fortfarande blir jag grön av avund, nästan blålila faktiskt, över människor som slänger sig mödolöst med diverse utländska tungomål. Vilken förförståelse för andra kulturer ska denna kunskap inte bereda, vilka intellektuella djupinsikter ska inte uppenbara sig på den till bristningsgränsen språksprängda pannloben!

NDSM Werf, Amsterdam

Jag får ta till de lingvistiska kryckor och verbala plåsterlappar som mitt lilla språkskåp tillhandahåller. Och det är lyckligtvis inte så lite det. Språket, modersmålet i synnerhet, har en märklig förmåga att ständigt omforma min världsbild, definiera min näromgivning och, inte minst, diagnostisera min psykofysiska varelse så att jag inte bara kan känna och uppleva att jag är i världen, men också att världen är i mig. Och allt detta liv tack vare 29 bokstäver som dansar så meningsfullt där mellan hemisfärerna. Nå, det måste medges, inte sällan tappar de bort sig och som en bokstävernas målvakt får jag då söka upp de vilsna skuggorna där vid den bortre dikesrenen. Ibland hänger det bara lite kryptisk graffiti kvar i den grå massan. Vilket å andra sidan kan göra sig riktigt elegant i en blånande blogg.

by Magnus Lindholm