Risktagning
Idag, morgonen efter årets Oscar-utdelning, går jag i filmtankar. En av höjdpunkterna i gamla Vilda Västern-filmer är ju som bekant när hjälten osäkrar sin pistol, gör vapnet skjutklart. Då, senast då, slår hjärtat hårdast, senast då kulminerar spänningen i salongen (och i saloonen). Vem hinner först, vem är snabbast med fingrar, hand, arm, öga – skurken eller hjälten? Nå, hjälten förstås, det är självklart, det vet jag ju innerst inne. Eller...? Det finns ju en liten, liten, närmast teoretisk risk att någonting går fel, att intrigen ska få en annan vändning, en ny riktning jag inte hade förstått. Förnuftet säger nej nej, men magen ger andra signaler. Hjälten tvekar naturligtvis aldrig, tvivlar aldrig. Det är därför han är min hjälte. Det är därför jag litar på honom, det är därför jag ser upp till honom. Och det är därför jag älskar spänningen – jag vet att "vi", jag och hjälten, vinner. På filmduken.
Sanningen, den bistra och oomkullrunkeliga sanningen, i denna min dagliga och mycket verkliga Vilda Västernvärld, är att ingenting är säkert. Allra minst kan jag lita på mina "hjältar" hur gärna jag än vill. I själva verket är det nästan omöjligt att lista ut vem som är skurk och vem som är hjälte eftersom nästan alla gömmer sig i olika dräkter, bakom lustiga masker. Det hela påminner lite om missförstånden och rollbytena i filmen Rosa Pantern (1963) där "hjälten", poliskommissarien Jacques Clouseau (Peter Sellers), gång på gång klantar sig, i sin yrkesutövning lika väl som i sitt privatliv. Hustrun Simone (Capucine) är – utan hans vetskap – både älskarinna och medhjälpare åt juveltjuven (David Niven) som här uppträder som den kända och eleganta brittiska playboyen Sir Charles Lytton, vars amerikanska brorsson, den lite mera blåögda och ytliga playboyen George (Robert Wagner) nu, också han, siktar sig in på att komma åt prinsessan Dalas (Claudia Cardinale) "Den Rosa pantern" – världens största rosaröda diamant. Det hela kulminerar i en kaotisk maskeradbal där raketer detonerar och flyger innanför slottsväggarna och alla springer kors och tvärs – gorillor och åsnor och clowner och riddare i harnesk och eleganta damer med plymer och masker för ögonen – alla i en enda salig röra. Och det hela slutar helt riktigt med att polisen hamnar i fängelset och de egentliga skurkarna går fria.
Humorn speglar sin tid. Gårdagens lördagsunderhållning på kvartersbiografen var lika oskyldig som den var fullödig. Skrattet kräver ett tryggt tanke- och känslomässigt utrymme, och av den varan fanns det gott om ännu anno dazumal. Men när dramaturgin på världsscenen, som den är idag, blir kaotisk och huvudrollsinnehavarna säger vad spottet för i mun, duckar publiken spontant och drar sig snabbt ut i foajén. Det sociala och känslomässiga utrymmet minskar, den tunga våta mattan – blod- och tårbemängd – lägger sig över tillvaron, och även vardagens förut så viktiga detaljer tappar i skärpa. Mycket bättre blir det inte heller när självuppfyllda och karriärsugna stå upp-komiker försöker klämma ut den sista bottensatsen ur en förlegad och borttorkad skrattsalvatub. Det är förstås dömt att misslyckas och resulterar vanligen i en lika sorglig som veritabel sitt ner-tragedi. Tystnaden och förvirringen breder ut sig, applåderna tystnar.
Ingen försäkring i världen skyddar mig från ett totalt känslo- och skrattbortfall i denna på riktigt galna värld. Jag får ta risken själv, försöka stå emot den tunga mattas tyranni och skapa mig ett utrymme där jag kan andas, umgås med medmänniskor åtminstone i den digitala sfären, och kanske ibland känna den där galna glädjen i att upphäva tyngdlagen, att självsäkert fingra på orden i syfte att hitta ett nytt meningsutrymme. Som en västernhjälte med puffran beredd.
Jag undrar vad min regissör säger om det.
Synsudd
Oron för att drabbas av minnesförlust har vi väl alla. Jag har. Jag har sett det på ganska nära håll, och jag har tänkt på det mycket. Vilket genast får mig att tänka lite mera: Den som tänker mycket minns väl en hel del? Eller kan man vara både minnessvag och samtidigt komma ihåg en massa, onödigt? Den här texten, till exempel, borde jag ju rimligtvis ha skrivit igår, på Tankens dag. Men det glömde jag. Idag kom jag ihåg att jag glömde igår. Och det är väl lite trösterikt – att komma ihåg det man glömt. Kanske det i alla fall är bättre att komma ihåg sent än aldrig?
Men visst är det retsamt. Vanlig vardaglig glömska hör till livet men är ingenting eftertraktansvärt för det. Värre, mycket värre, är det å andra sidan med den patologiska glömskan, den där hjärncellerna ohjälpligt slocknar och så småningom river sönder hela hjärnans nätverk av tidigare alldeles spontana synapshopp så att konstruktionen allt mera börjar likna ett söndrigt spindelnät. Ett nät utan spindel. Jag föreställer mig att det inifrån den drabbade uppfattas ungefär som utsikten genom biblioteket Odes solskyddsedekorerade fönster – en massa gråvita fläckar på näthinnan som skymmer motiv och tanke. Både utsikt och insikt drabbas och meningslösheten breder ut sig. Förlorade sinnesintryck är illa nog, en borttappad identitet är ingenting mindre än en katastrof.
Livet handlar om kompensationer. Till exempel: Efter det jag höll på att förlora synen på högra ögat (näthinneavlossning och ett antal hål på näthinnorna) blev jag allt mer intresserad av fotografering: Kameralinsens skärpa fick mången gång ersätta min egen oförmåga att se riktigt klart. Efter operation och laserbehandlingar och gråstarr och dagkirurgi och fler laserbehandlingar, kvarstår sedan länge en lite obestämd grå stor slingrande fläck som, beroende på ljusförhållandena, rör sig över synfältet som ett snällt spöke. Vi har visserligen så småningom blivit kompisar men ibland, det erkänns, får han en utskällning – buhuuu, försvinn!
Men den här uppenbara och konkreta synvillan ("ögonsjukdom speciellt vanlig bland husspekulanter" – se ord(M)ord upptill) har också fått mig att tänka i termer av suddig syn inåt, tanklöshet och narcissism. För visst är det väl också så att en oklar och dimmig syn på själva själen på något sätt också reflekteras i ögats synfält: Ett hus är inte bara väggar och tak, ett träd inte enbart kvistar, grenar och bark. Och det självklaraste av allt självklart: en människa är inte bara en kropp. Det kan vara svårt nog att se sin omgivning riktigt klart och tydligt, men det är förvisso ännu mera krävande att upptäcka det som inte syns, det som är dolt i, på och bakom själva motivet. Och just det är ofta det viktigaste: det osynliga. Det osynliga men det verkliga. Det verkligt osynliga. Det vi bara kan se med våra inre ögon. Med själens blick.
[Fotona är tagna från inre sidan av biblioteket Ode. Den till synes söndriga rutan är, bokstavligen, ett av Odes många konstnärliga inslag]
Grådag
Idag har Valo namnsdag, Valo ("Ljus") som kan vara förnamn både på en karl och kvinna. Och tillnamn för båda. Ljus är alltså i sikte även om februaridagens gråsvarta bergsvy ytterligare har mörknat i kanterna – fortfarande inget förmildrande eller bestående snötäcke i sikte. Och jag minns en liknande ljusfattig period för många år sedan – ett annat berg, en annan utsikt. Och en annan verklighet.
Det är en kväll strax före midnatt. Jag ligger i sängen halvslumrande och känner plötsligt och fullkomligt oförberedd på hur någonting som påminner om ett vulkanutbrott tar sats i nedre delen av magen och bara på någon minut, innan jag varken hinner fäkta eller fly, är eruptionen ett faktum. Ett pyroklastiskt flöde av förtätad sorg sprutar ut ur ögon och näsa ackompanjerat av djupa stön, halvkvävda skrik och kramper i diafragman. Gråten väller fram som vattnet i en söndrig fontän, svetten lackar, lakanen kladdar. Jag flämtar, försöker andas i kapp med hulkandet, men det är som om högre makter, eller mörkare krafter, gång på gång skulle daska mig som en våt trasa mot en hård jord. Samtidigt går hjärnan på högtryck, övertänd och bromsbefriad – vad är det som händer, håller jag på att förlora förståndet, är det själen som bryter samman? Varifrån all denna okontrollerade styrka, alla dessa känslor av saknad och skuld som likt glöd och aska formligen forsar ur min kropp. Av bilder och minnen inte ett spår, bara förtvivlan, ensamhet och ett stort svart hål.
Utflödet kan inte kontrolleras, styras eller stoppas och efter några korta andhämtningspauser forsar lavan het och röd igen längs den skakande kroppen. Timme efter timme. När dagen gryr lugnar sig vulkanen något, men bara för att ta ny sats efter några korta uppehåll. Utmattad och förtvivlad kan jag inte annat än låta gråten flöda och hoppas att den har ett slut.
Ganska exakt tolv timmar efter det första utbrottet krälar jag upp ur mitt vulkanmörker, duschar, klär på mig. En stund senare sitter jag och gråter tyst för sig själv vid köksbordet, en gråt över gråtens verklighet och befriande förbannelse.
Flödet fortsätter ryckvis, dag efter dag, men nu med lätt fördröjning. Det året befinner sig jag mig nästan dagligen i ett forskarrum i universitetets huvudbyggnad och när jag känner av det första svaga mullret och anar den stickande känslan av förtätad sorg, packar jag ner min dator, går snabbt till den parkerade bilen och kör sedan under stark koncentration hem, en sträcka på fem-sex minuter. De första dagarna hinner jag knappt innanför dörren innan jag bokstavligen faller ihop i tamburen och blir där liggande medan krafter aldrig förr upplevda sliter och vrider i kropp och lem. Intensiteten skrämmer och förbryllar mig. Veckor och månader drunknar i flödet men det anlete omvärlden får se skiljer sig inte så mycket från det som tidigare uppvisats. Möjligen är ögon och ögonlock rödare än vanligt, blicken visserligen tom och trött men i övrigt speglar skalet ingenting av innanmätets kaos.
Så fortgår livet. Det glädjerus som en på äldre dagar genomförd högre högskoleexamen självklart skulle bidra med uteblir, trots röda rosor och universitetets insignier. Mina gråtattacker fortsätter, inte varje dag men nästan, inte fem timmar men en eller två, ibland bara en halv timme. Så töms, portion för portion, min sorgreservoar under en tidsperiod som sträcker sig över tjugo månader. Då inträder efter hand, nästan obemärkt, ett slags vilsam tystnad i min tillvaro. Som fotografier i ett framkallningsrum stiger landskapen långsamt fram i mörkret, nya motiv blir synliga, dunkla profiler får färg och form, relationer fixeras. Efter det kan vulkanmullret ibland anas under huden, men nu mest som en påminnelse om sin urkraft, kanske som en motvikt till idyllen, den förföriska och vilseledande.
Idag på Valos, Ljusets, dag blir jag uppmärksammad på att det finns vägar även ut ur en svår depression. Min gråtmanifestation var framförallt ett uttryck för en förträngd sorg som krävde sitt utrymme men snuddade naturligtvis också vid den mera patologiska versionen av nedstämdhet. Mörker, inre och yttre, är alltid svåra att bära och blir inte bättre av att negligeras. Några extra lampor inomhus skingrar en del av vinterdunklet men när det gäller vårt mörka psyke är det bara ord och beröring, gråt och tid som gäller.
Råttans år
GOTT NYTT ÅR 4718!!!
Fördelen med att kallas Mao är att jag får fira nyår två gånger per år (om det nu är någon fördel...): Ett finskt nyår och ett kinesiskt nyår. Och jag åker givetvis snålskjuts på den kinesiska kulturkopplingen även om mitt Mao inte kommer från en viss kinesisk diktator och massmördare utan i stället är en lätt omskrivning av smeknamnet på en svårt funktionshindrad liten kille på dåvarande (1970) Kårkulla centralanstalt där jag en sommar praktiserade. Han kallades Mau och en av vårdarna tyckte att jag påminde om honom och då fick jag smeknamnet Mao. Så är det, och ämbar blir det inte. Men jag förnekar inte en viss likhet med ORD-föranden också; speciellt flinten och kulturrevolutionen, men jag har som känt börjat ta lite avstånd från min namne vilket ju blåggnamnet är det tydligaste beviset på.
Tillbaka till kinesiska nyåret: Idag, den 25 januari 2020 träder 1,4 miljarder kineser in i Råttans År. Jag är själv född i Råttans år (1948) och även om jag ogillar råttor som pesten så kan jag därmed se fram mot ett ovanligt lyckosamt år, vilket jag tackar alla inblandade för. I Kina kan råttan vara både charmig och hårt arbetande, intelligent, organiserad och skicklig i allt den gör. Men det är i Kina det. För den som inte riktigt har klart för sig hur det förhåller sig med dessa zoologiska förtecken i den kinesiska kalendern kan jag (efter en titt på bland annat Richard Nygårds utmärkta hemsida KINA) konstatera att djurens antal är tolv vilket alltså betyder att samma kräk återkommer vart tolfte år. Och råttan är faktiskt först på listan vilket gör den till en ledare, en pionjär. Sen följer oxe, tiger kanin, drake, orm, häst, get, apa, tupp, hund och gris. Men som om detta inte skulle vara tillräckligt sofistikerat så tillkommer i det här sammanhanget även de fem elementen – metall, vatten, trä, eld och jord – och multiplicerar man 5 x 12 får man som bekant 60 vilket i sin tur innebär att kineserna lever i 60-åriga cykler. Den just nu pågående cykeln rullar på sedan den 2 februari 1984 och har en beräknad målgång den 29 januari 2044.
En kort sekund skakar jag på huvudet åt denna 60-åriga tidscykel som känns både främmande och konstlad. Men ett ögonblick senare slår mig att jag å andra sidan helt självklart och utan större åthärvor dagligen räknar sekunder och minuter som tickar (jo, jag har en analog klocka) just i denna rytm. Och när jag konsulterar den (det?) alltid lika pålitliga Wikipedia får jag veta att det var den grekiska astronomen Ptolemaois (100-170 e Kr) som konstaterade att 60 var ett fullkomligt tal och att man utgående från det kunde beräkna alla förhållanden i universum. Och samtidigt noterar jag den oerhört fascinerande sanningen som vetenskapsmännen kommit fram till: En sekund är tiden för – håll i dig nu! – 9192631770 perioder av strålningen från cesium-133-atomen vid övergången mellan två energinivåer. Här måste jag vara alldeles uppriktig: Det brukar jag inte tänka på varje dag!
Tillbaka till kineserna. Våra dryga 2000 kalenderår är bara blahablaha jämfört med kinesernas månkalender som kejsare Huangdi tog i bruk 2698 år före Jesu födelse. Medan övriga världen befinner sig i år 2020 cyklar kineserna nu på i år 4718 och det som bekant i en allt snabbare takt. Allt är större, vidlyftigare och mera imponerande i Kina; månarna, folkmängden, även nyårsfirandet – femton dagar då kineserna ofta reser långa sträckor ("världens största folkvandring") för att träffa sina familjer (utom de stackars tiotals miljoner som bor i Huanggang, Wuhan, Ezhou, Xiantao och Chibi där risken för att coronaviruset just nu ska sprida sig är störst). När vi eventuellt äter en lite lyxigare nyårsmiddag kastar kineserna i sig åtta olika rätter (8 = lyckotal), när vi bränner av fem raketer och några häxpipor på nyårsafton skjuter kineserna halva statskassan i luften (dock inte i år på grund av den rådande coronaviruskrisen). Men så tillverkas också 90 % av alla fyrverkeripjäserna i Kina vilket i någon mån förklarar detta pyrotekniska frossande. Och som en enkel och anspråkslös efterrätt, efter femton dagars orgieaktigt firande i familjens trygga sköte, drar kineserna ännu till med lyktfestivalen Yuan Xiao där man, förutom fixar papperslanternor, även kastar i sig kopiösa mängder risbollar och ägnar sig åt lejondanser. Det här skulle givetvis vara en omöjlighet för vem som helst av oss västerlänningar men kineserna har ju tränat på det här i minst 2000 år. Troligen 2060.
Och som om inte detta redan var grädden på moset (stopp stopp! – du visste väl att det uttryckte inte syftar på vispgrädde på potatismos utan på rinnande grädde på äppelmos!? Ja ja, vad allt lär man sig inte på den (det?) alltid lika informativa Wikipedia). Jo, alltså (jag håller visst på att tappa tråden totalt...): Det kinesiska nyåret är samtidigt en välkomsthälsning till våren. Så jag passar på att så här som avslutning klämma in lite prisad litteratur i detta tillskruvade blåggbabbel. Nobelpristagaren Mo Yan (2012) skriver i Ximen Nao och hans sju liv om Jinlong som sätter upp en pjäs för att välkomna våren: "Under den här perioden var gården utanför familjen Ximens residens fylld av klangen från stränginstrument, flöjter och kvinnors och mäns sång. Revolutionens högkvarter omvandlades till en kulturell salong. De dagliga kritikmötena och misshandeln med dess skrik och gråt hade först känts ganska upphetsande, men i takt med att tiden gick blev de bara tråkiga. Genom att förändra den revolutionära formen så att alla fick se och höra något nytt lyckades Jinlong få oss att le igen."
Ska Kina få oss att le, eller kanske gråta, i Råttans år 2020/4718?
Ande
Det är Världsreligionsdagen idag och jag tar fasta på vad John Lennox, den briljanta engelska matematikprofessorn, vetenskapsfilosofen och evangelisten, förkunnar på sina framträdanden i församlingar och universitet i olika delar av världen: Tala om Gud i offentligheten! Som vetenskapsman har han ägnat hela sitt liv åt att lyssna på människor som INTE tror på Gud, människor som öppet eller mera förtäckt beskriver sig som ateister, som tycker att Gud kan du förstås tro på men gör det för all del i det privata rummet, hemma, i tysthet. Nej, säger Lennox till alla kristna, tala om Gud i det offentliga rummet, men gör det med respekt och lyhördhet för åhörarnas varierande syn på detta liv och på det kommande. Och just det här är den springande punkten: Jesu död och uppståndelse är så dramatisk och revolutionerande, ja helt enkelt omöjlig för enbart hjärnan att greppa, att den snabbt stöter bort den som förankrar sitt jag i en förnuftsstyrd kropp.
"Tro, vadå tro? Jag vill inte tro på någon avlägsen nordkoreansk diktator uppe i rymden, en nyckfull härskare som inte bara hotar men också straffar mig om jag inte gör som HAN vill. Nej, nej, jag vet vad jag vill, hur jag ska styra mitt eget liv. Och ett liv efter döden – det är en så absurd tanke att bara idioter kan tro något sånt. Jag säger som Richard Dawkins, världens mest kända ateist: Kristen tro är sagor för den som är rädd för mörkret."
Det är här dagens citat faller in som ett brev på posten. Ett av många argument som John Lennox bemöter ateisterna med är att de inte har någon begriplig förklaring på världsalltets tillkomst och existens, än mindre på människans liv och roll i denna jordiska tillvaro. Ateistens livssyn är platt, endimensionell och bokstavligen hopplös. Vilket naturligtvis inte hindrar att människan kan vara kompetent och samhällsengagerad trots det. Men framförallt reagerar John Lennox på ateisternas felaktiga syn på Guds väsen och existens: Gud är ingen oberäknelig nordkoreansk diktator i himlen – Gud är framförallt ande, samhörighet, tillit. Gud är tro, hopp och kärlek.
Världen är i gungning: Nyckfulla politiska ledare i olika delar av världen spelar hasardspel med klotet som insats. Kontinenter bokstavligen flödar över, smälter, gråter. Hotbilderna är massiva och det är svårt, ja helt enkelt omöjligt att svälja alla trista fakta, all destruktiv information. Samtidigt triggar skrupelfria journalister och redaktörer den kritiklösa och andefattiga läsarkretsen med snabbmatsjournalistik, jagfixerade besserwissers kastar in sina titeldekorerade brasklappar med ett ansträngt leende och ett dolt hot invävt i kontexten; Kom inte hit och påstå något annat för då får du en armbåge i solarplexus! Den högljudda retoriken i offentligheten, inte bara där långt borta men också här i lilla Svenskfinland, drar uppmärksamheten från den tystnad som uppstår i maktkampers kölvatten. Som om inte de globala problemen i sig skulle vara tillräckligt skrämmande och förlamande; uppgivenhet och misstro riskerar att sprida sig som pesten även i den skuggvärld som är min: samtal tynar bort och dialoger upphör. Det enda som syns och hörs är JAG.
Världens virrighet och tillvarons nyckfullhet påminner lite om den berömda Rubiks kub, den traditionella, ursprungliga, den med 54 färgade rutor. Verkligheten har blivit så komplicerad och mångbottnad att knappast någon kan få alla brickor på rätt plats, alla färger samlade i sina egna block. Slutresultatet är i bästa fall bara en antydan om hur det borde vara. I vardagsverkligheten handlar det om kontaktytor mellan organisationer och grupper som krackelerar, släktingar och vänner försvinner oförmärkt ut i periferin, tystnaden breder ut sig. Analoga relationer ersätts med digitala. Och i linje med det ser nya och ännu mer komplicerade varianter av Rubiks kub dagens ljus; ShengShou Mirror Blocks, YJ Yhu R Megamix, Moyu Redi Cube...
Nej, utan Gud klarar vi inte av att lösa ekvationerna, kriserna, krigen, hungersnöden, flyktingströmmarna, brottsligheten, människohandeln, den ekonomiska brottsligheten, orättvisorna och våldet, de problematiska utmaningarna kring artificiell intelligens och robotteknik, och allt det där andra som inte ryms i huvudet för att det är så krångligt, motbjudande och infernaliskt. Kroppen är för liten att hantera allt detta, huvudet för bräckligt. Kvar är anden, nästan oanvänd. Gud, måtte du ta den i besittning, även om jag stretar emot. Och i synnerhet just då.
Fotografierna från Lux Helsinki: Domkyrkan och statyn av Alexander II.
Turban
Om du ryckte till och såg ett tyrkfel i rubriken så reagerade du som jag hoppades... Ordböckerna berättar nämligen att ordet tulpan kommer från turkiska tülbent (och persiskans dulband – turban; dubbelt bunden) och som sedan i svenskan har fått två betydelser: tul(i)pan och turban. Och det är ju ganska rimligt: tulpanen, eller åtminstone den "klassiska" tulpanen, har en turbanliknande form.
Den 15 januari firas traditionellt som tulpanens dag – en inledning på ljusare, färgstarkare, och kanske också hoppfullare tider. Medan tulpanbuketterna i blomsterbutiker och snabbköp frestar konsumenterna plockar jag bland mina tulpan/turbanfoton och -minnen. Och jag börjar med turbanen.
Turban eller tulpan – eller båda? Den här eleganta huvudbonaden noterade jag på Pridefestivalen i Helsingfors sommaren 2018. Tillsammans med några andra fantasifullt utstyrda män i samma gäng blomstrade turban/tulpanmannen så att säga av egen kraft. Om betoningen låg på tulpan eller turban eller eventuellt någonting annat uppsvullet frångår min bedömning. Och apropå oklarheter: En källa berättar att tulpanen fått sitt namn av ett missförstånd. Det var den franska forskningsresanden Pierre Belon (1517–1564) som på en av sina resor i Turkiet såg en man som hade en tulpan instucken i turbanen och frågade sin tolk vad det var. Tolken trodde Belon syftade på turbanen och svarade tülbend vilket alltså betyder turban på turkiska. Men det finns också en annan teori som säger att blomman fått sitt namn för att den påminner om en turban.
Hur som helst – tulpanen kom till Europa först på 1500-talet, bland annat till Bayern i Tyskland där schweizaren Conrad Gessner, läser jag på nätet, besökte en bayersk trädgård och blev djupt imponerad av den vackra röda färgen och den sensuella doften, och som han sedan skrev om i boken Capari Collino Pharmocopoeo. En annan berättelse går ut på att en fransk botaniker vid namn Claude de l´Ecluse, även känd under namnet Carolus Clusius, fick tulpanlökar och frön av en vän, flamländaren Ogier Ghisalin de Busbecq. Denne de Busbecq hade tjänstgjort som sändebud vid Suleiman den Stores hov i Konstantinopel och när han återvände till Wien 1562 hade han med sig i bagaget tulpanlökar som sedan, på sätt eller annat, även tillställdes Clusius. En mera magstark historia går ut på att en säck tulpanlökar anlände till Antwerpen från Istanbul på 1560-talet och att mottagarna, som var handelsmän i tygbranschen, trodde det var vanliga lökar och följdaktligen helt sonika åt upp en del av dem. Men några lökar hamnade i en trädgård och blommorna upptäcktes av en köpman som gjorde sig förmögen genom att sälja dem till nederländska borgare. Och apropå tulpaner och priser: I början av 1600-talet var tulpanlökar rena guldet. 1623 var priset på en (1) lök av den vitstrimmig Semper Augustus inte mindre än ettusen gulden. 1636, när tulpanhysterin nådde sin kulmen, fick försäljaren av en (1) lök av sorten Viceroy följande ersättning: Två lass vete, fyra lass råg, fyra oxar, åtta grisar, tolv får, 79 liter vin, 425 kilo ost, fyra ton smör, en säng, lite kläder och en silverbägare. Tala om finansiell galenskap!
Den stora europeiska tulpanexplosionen sker årligen i holländska Keukenhof, någon timmes bussfärd från Amsterdam (för övrigt öppen i år från 21 mars till 10 maj under temat A World of Colors). Just nu förbereder sig sju miljoner (!) lökar att penetrera den kyliga marken för att sedan, med hjälp av konstfärdiga trädgårdsmästare, rada upp sig i färgstarka och fantasifulla formationer inför en hänförd publik från världens alla hörn. En selfie bland rabatterna är då en luxuös nödvändighetsåtgärd.
När Vive och jag långsamt vandrar mellan rabatterna dyker dessa näpna fotomodeller upp rakt framför oss. Jag frågar de uppenbart stolta föräldrarna om jag får fotografera deras döttrar. Varsågod gärna, blir svaret. Och jag tackar och jag knäpper.
Enligt uppgift finns det ca 7000 registrerade tulpansorter som är indelade i nio huvudgrupper. Tulpaner finns i alla färger utom blått. Men en karl ska tänka minst två gånger innan han ger sin käraste gula tulpaner – på blomsterspråk står de för "hopplös kärlek". Men en röd tulpan har samma signalvärde som en röd ros. Att förädla tulpaner kräver tålamod: det tar minst 15-20 år att få frön från två skilda sorter att uppstå i en ny, livskraftig tulpanlök. I Keukenhof blandas färger och former på ett sätt som, om det vore möjligt, tar andan ur ögonen. Säg den människa som går oberörd ut genom dessa portar.
Efter vårt besök i Keukenhof 2014 var det alldeles självklart att vi också skulle odla tulpaner på terrassen, inte sju miljoner men kanske sju gånger sju stycken. Den kommande vårens blomsterlökar gräver vi ner i oktober och även om vi i princip vet hur de ska te sig i blommande form blir det ändå varje år en överraskning. Varken Vive eller jag har så kallade gröna fingrar (mina är närmast rödskrynkliga och jordkänsliga) men ändå är slutresultatet både vackrare och mer imponerande än vi på förhand vågat hoppas. I några veckor före sommaren riktigt på allvar kommer igång lyser de upp både terrass och själ och lägger ett försonande och förlåtande färgstarkt bandage över gårdagens gråhet. Som en turban över en åldrande skalle.
Blomsterbilderna är alla tagna i Keukenhof, Holland, utom den sista som är fångad på vår terrass.
Blickstilla
Idag den 10 januari uppmärksammas örnen i USA men "Save the eagle day" kan lika bra firas även i Norden och Finland. Alltså gör jag det – joina mig gärna!
Men först en viktig information till dig som just vaknat: "Örngott" har ingenting med dagens tema att göra. I min enfald har jag någonstans i den gråtunga hjärnan trott att örngott på något konstigt sätt kopplar till örnens bo – en dunfylld viloplats för de nykläckta, i det här fallet alltså en mjuk dyna. Örnen förknippas som bekant med ovanligt skarp syn men "örngott", läser jag i litteraturen, syftar på öronen. Etymologin berättar nämligen att ordet är gammalt och egentligen betyder huvudkudde. Eller ännu lite mera precist: örngottets syfte var att "fånga upp öronen". Med örat vänt mot kudden har man haft "örngott" sedan 1400-talet. I den utmärkta Språktidningen (4/2009) kan man dessutom läsa följande: Örngott stavades i fornsvenskan till exempel örngaat(h), örnagad, örnegåt och hade länge betydelsen ´sov-, huvudkudde´. Numera betyder det vanligen ´tygfodral till huvudkudde, kuddvar´– detta hette förr örngottsvar.
Inne på sidospår och fortfarande vilande på den stora historiska huvudkudden passar jag på att påminna att många finländare vid sekelskiftet 1900 hade mardrömmar om den ryska dubbelörnen. I Eetu Istos kända målning "Anstormningen" försöker örnen (Ryssland) slita lagen ifrån den oskyldiga unga flickan (Finland). Eller som den ryska poeten Osip Mandelstam, med erfarenhet av barndomen på Karelska näset, formulerar det: ... men i varje hem hängde en tavla i svart sorgram: den barhuvade flickan Suomi, över vilken en argsint tvehövdad örn burrat upp sig, trycker vredgat en bok med inskriptionen Lex – lagen, mot bröstet. Per-Arne Bodin noterar i en text om "Dubbelörnen i det postsovjetiska Ryssland": Strax efter februarirevolutionen 1917, då tsaren störtats, införde den provisoriska regeringen ett nytt statsvapen: en dubbelörn med sänkta vingar för att verka mindre hotfull. Den berövades också de underkuvade nationernas vapen liksom andra attiraljer och kallades folkligt "den plockade hönan".
Alla goda ting är tre så låt mig avrunda snedstegen med vad Solveig von Schoultz skriver i dikten Dröm: Jag simmar med en fågel nerklöst i ryggen / hur kan man simma med en flaxande fågel / nerklöst i ryggen / den kan inte lyfta / jag kan inte dyka / jag simmar med en fågel nerklöst i ryggen.
När detta är sagt, och jag dessutom konstaterar att dagens bloggtext inte heller skall uppmärksamma den första månlandningen ("The Eagle has landed"), inte filmen med samma namn, eller boken, eller heavy-metal bandet Saxons livealbum, så kan jag till sist fokusera på det egentliga temat: Det finns ungefär 400 kungsörnspar i Finland medan havsörnstammen, som i mitten av 1970-talet nästan höll på att dö ut, tack vare aktiv vinterutfodring idag uppgår till ca 370 vuxna par och ca 550 unga fåglar. Speciellt havsörnen har som bekant blivit en symbol för ett lyckat miljöskyddsarbete och en central roll i det sammanhanget spelar WWF i Finland. Mycket miljöskyddsarbete utförs av frivilliga krafter. I det här sammanhanget vill jag därför också lyfta fram Finlands naturskyddsförbund som är den största självständiga miljö- och naturskyddsorganisationen i Finland. I Sverige är föreningen ÖRN72 en samlande organisation för allt arbete med örnar i Norden även om verksamhetsområdet i huvudsak är fokuserat på västra och mellersta Sverige. Föreningen föranstaltar bland annat utfodring av örnar vintertid, utför färgringsmärkning och genom olika praktiska åtgärder bidrar till att örnar kan etablera sig, eller återetablera sig, i landskapet och i det här fallet i första hand i Västsverige.
Och som sagt, i USA har man sedan 2015 firat Save the Eagle Day den 10 januari. Jag känner inte till om örnen har någon egen temadag i Finland och Norden. Om icke så låt den 10 januari bli en dag då vi alla fäster våra suddiga och miljöförstörda blickar på en av fågelvärldens ståtligaste tippor. Det är något både skrämmande och fascinerande över örnens ögon. I kombination med det kraftiga näbben och den eleganta huvudformen associerar den stränga blicken till en magiker, en hypnotisör. Och det är ju så örnen jagar: Redan på hög höjd nitar den fast offret i blickfånget och släpper inte ögonkastet förrän offret stadigt sitter fast i klorna. Havsörnen avslutar sin jakt med att glida strax ovanför vattenytan och med ett snabbt kloslag greppa fisken i flykten.
Sparpsynt och muskulös, fjäderelegant och klostark – trots sina uppenbara företräden behöver örnen din omsorg, och min.
De två bilderna är tagna i en djurpark på Teneriffa – örnar som visar sin flyg- och fångstteknik inför betald publik.
Mörkerljus
[Sommarkompott i en glasskål designad av Camilla Moberg]
Mörkerbottnen börjar snart vara nådd. Men mitt pessimistiska jag påminner redan om oxveckor – sega, långsamma dagar som bara med största möda öppnar sig mot vårvinter och så småningom övergår i mössöron, blomstertid och eldfärgade långa junikvällar. Allt utom högsommar är en vandring i uppförsbacke, ett ständigt halkande och snubblande på is och sten och slipprigt gräs. Drag och kyla, vind och väta prövar humöret, utmanar kroppen. På sommaren är vintern en omöjlig tanke, i senhöstmörkret är försommarljuset bara en hägring. Ändå möts de båda ständigt; sinnets nu och minnets då. Kanske de söker balans i tillvaron; när natten känns ogenomtränglig kommer jag ihåg försommarens ljusgrönska, när solen dag efter dag bränner på huden tänker jag på svalkande skugga och klara höstdagar. För lite och för mycket spolierar alltsammans. Eller som ett arabiskt ordspråk uttrycker det: Idel solsken gör öken. Idag, på det arabiska språkets dag, ska jag i årets mörkaste timmar ta fasta på några visdomsord som härstammar från den kultursfären.
Smek hunden om du vill vara vän med hans herre
Ingen är en god läkare som aldrig varit sjuk
Sidentyget uppfanns för att kvinnor skulle kunna gå nakna med kläderna på
Min fiendes fiende är min vän
Hundarna skäller men karavanen drar vidare
Chjoko
Knappt har jag höjt teet till skyarna (igår) så är det dags att smeta chokladsås över hela tillvaron. Redan i min barndom på 50-talet talade man speciellt i juletider, med lätt lyster i blicken, om chjoko. Och då handlade det om tryffel, likörpraliner och franska pastiller. Chjoko är också namnet på en butik i Helsingfors som själv framställer och saluför handgjorda chokladprodukter (nej, jag får ingen royalty för denna reklampaus och deras produkter syns inte idag i bloggen). I stället plockar jag några informativa godbitar ur Katherine Khodorowsky och Olivier de Loisys bok Guide för chokladälskare (Alfabeta förlag, 2005). Tänk på detta när din framfart i julhandeln blockeras av meterhöga sockerstinna chokladaskhinder och kom ihåg: Det finns choklad, och så finns det CHOKLAD!
Om man får tro Fernando Columbus, Christofer Columbus son och följeslagare, ägde spanjorernas första kontakt med kakao rum den 30 juli 1502 på ön Guanaja (som på den tiden hette Pinos), när de såg mayanska köpmän frakta kakaobönor. Det verkar dock inte ha fått några följer, för tvärtemot vad legenden förtäljer var det inte Christofer Columbus som förde de värdefulla bönorna till Europa utan Hernán Cortés år 1528. När han landsteg i Tabasco 1519 och erövrade vad som idag är Mexiko insåg han genast det "bruna guldets" väldiga potential.
England var det första land som framställde ätchoklad i fast form, främst som pastiller. Det skedde år 1674.
De franska fabrikanterna var särskilt uppfinningsrika när det gällde att förbättra tillverkningsmetoderna under 1700- och 1800-talen.
Det var i Nederländerna man uppfann metoden att pressa ut fettet ur kakaobönorna (1825) och tillverka kakaopulver (1828).
Choklad med nötter (1830), mjölkchoklad (1875), choklad i block – s.k. couvertyr (överdragschoklad) – och mörk ätchoklad som smälter i munnen (1879) kom till i Schweiz genom att man lärde sig behärska nya tekniker.
En enkel chokladruta, en krämig ganache överdragen med ett läckert chokladskal, samma ganache i kulform, rullad i kakaopulver (då kallas den tryffel), varm drickchoklad eller exempelvis en chokladsorbet ger vart och ett av våra fem sinnen tillfälle att få spela huvudrollen.
Chokladen är en hel värld för sig: inget annat livsmedel fyller så olika funktioner.
I mer än 2600 år har chokladen förljuvat tillvaron, kroppsligt såväl som själsligt.
Idag är det choklad-på-vad-som-helst-dagen. Själv strör jag lite mörka chokladflingor (85%) över havregrynsgröten som normalt ackompanjeras av blåbär och blåbärssoppa. Och vad det smakar...? Hmmm... inte alldeles tokigt.
Orangutango
Ap-dagen!? Borde det inte egentligen heta apa-dagen? Vad säger språkexperterna, kan någon kommentera?
Nå strunt i det just nu. Idag tänker jag på mina lurviga släktingar, käkar rostade jordnötter (nää, det gör jag inte) och beter mig som en ansvarsfull människa. Framförallt ska jag försöka låta bli att apa mig. Och jag har all anledning att skärpa mig och tänka på mina närmaste djuriska vänner. Det visste jag inte förut men det gör jag nu: Det finns inte mindre än 400 primatarter på jordklotet. Och av dem är hela 70 % utrotningshotade. En bov i sammanhanget är skövlingen av regnskog till förmån för produktion av palmolja. Palmolja har många goda egenskaper – den är billig att producera, den ger mera olja än solros och raps, kräver mindre bevattning och bekämpningsmedel, oljepalmen är grön året om, o.s.v. Men, men men... Stora mängder, enorma mängder regnskog offras (totalt sett flera miljoner hektar per år) i sammanhanget och det är där primaterna, och många andra djurarter, kommer in i bilden. Eller egentligen hamnar ut ur bilden: Medan jag vräker i mig glass, kakor, choklad, snacks, tänder stearinljus, gör mig representativ med tvål och kosmetika (inget lätt jobb) och dessutom använder biodiesel som drivmedel, ja då tystnar ap-vrålen som en följd av att deras livsmiljö helt enkelt raderas ut från kartan. Människans, mina, snedvridna konsumtionsvanor drabbar (också) våra närmaste djuriska släktingar. Too much monkey business rockade Chuck Berry på 50-talet och syftade på allt slit människan hamnar ut för i arbetslivet. Sett ur ett kritiskt palmoljeproduktionsperspektiv får sången lite andra betydelseskiftningar idag.
Ja, det är för jäkligt. Utan att blunda för verkligheten nickar jag samtidigt åt dagens citat. Vilket får mig att tänka på att det faktiskt finns ett nära samband mellan människa och apa som jag inte tidigare har noterat: Våra telefoner och datorer är ju fyllda av små behändiga program som vi underhåller oss med, små appar. Ap-par... Ja, ja man gör det så roligt man kan, mitt i tragiken.
Jag vill nu att du hälsar på min kära vän Lenne Lemur, en bedårande primat, eller halvapa som det hette tidigare. Linné kallade primaterna för herredjur och det tycker jag är ett uttryck som absolut borde tas till heders igen. Jag tycker det är lite gulligt och rörande när aporna beter sig nästan mänskligt men glömmer bort att vi människor, även jag, ofta beter oss som apor, vilket inte alls är gulligt och rörande. Så vad ska jag göra? Jo, jag ska bättre kolla livsmedlens innehållsförteckningar, sluta att konsumera palmolja så långt det bara är möjligt, räkna ut hur mycket (vilket inte är mycket) jag kan stödja WWF i deras arbete mot olaglig avverkning av regnskog, och prata, inklusive fota, mig varm för apornas fortlevnad. Däremellan, och i synnerhet idag, tar jag mig en stillsam orangutango... Får jag lov?