26 januari
Det är illa när två makar tråkar ut varandra, men det är mycket värre om bara den ena tråkar ut den andra.
– Marie von Ebner-Eschenbach (1830–1916)
Världsdagen för leprasjuka, Australia Day, National green Juice Day, Makarnas dag
Råttans år
GOTT NYTT ÅR 4718!!!
Fördelen med att kallas Mao är att jag får fira nyår två gånger per år (om det nu är någon fördel...): Ett finskt nyår och ett kinesiskt nyår. Och jag åker givetvis snålskjuts på den kinesiska kulturkopplingen även om mitt Mao inte kommer från en viss kinesisk diktator och massmördare utan i stället är en lätt omskrivning av smeknamnet på en svårt funktionshindrad liten kille på dåvarande (1970) Kårkulla centralanstalt där jag en sommar praktiserade. Han kallades Mau och en av vårdarna tyckte att jag påminde om honom och då fick jag smeknamnet Mao. Så är det, och ämbar blir det inte. Men jag förnekar inte en viss likhet med ORD-föranden också; speciellt flinten och kulturrevolutionen, men jag har som känt börjat ta lite avstånd från min namne vilket ju blåggnamnet är det tydligaste beviset på.
Tillbaka till kinesiska nyåret: Idag, den 25 januari 2020 träder 1,4 miljarder kineser in i Råttans År. Jag är själv född i Råttans år (1948) och även om jag ogillar råttor som pesten så kan jag därmed se fram mot ett ovanligt lyckosamt år, vilket jag tackar alla inblandade för. I Kina kan råttan vara både charmig och hårt arbetande, intelligent, organiserad och skicklig i allt den gör. Men det är i Kina det. För den som inte riktigt har klart för sig hur det förhåller sig med dessa zoologiska förtecken i den kinesiska kalendern kan jag (efter en titt på bland annat Richard Nygårds utmärkta hemsida KINA) konstatera att djurens antal är tolv vilket alltså betyder att samma kräk återkommer vart tolfte år. Och råttan är faktiskt först på listan vilket gör den till en ledare, en pionjär. Sen följer oxe, tiger kanin, drake, orm, häst, get, apa, tupp, hund och gris. Men som om detta inte skulle vara tillräckligt sofistikerat så tillkommer i det här sammanhanget även de fem elementen – metall, vatten, trä, eld och jord – och multiplicerar man 5 x 12 får man som bekant 60 vilket i sin tur innebär att kineserna lever i 60-åriga cykler. Den just nu pågående cykeln rullar på sedan den 2 februari 1984 och har en beräknad målgång den 29 januari 2044.
En kort sekund skakar jag på huvudet åt denna 60-åriga tidscykel som känns både främmande och konstlad. Men ett ögonblick senare slår mig att jag å andra sidan helt självklart och utan större åthärvor dagligen räknar sekunder och minuter som tickar (jo, jag har en analog klocka) just i denna rytm. Och när jag konsulterar den (det?) alltid lika pålitliga Wikipedia får jag veta att det var den grekiska astronomen Ptolemaois (100-170 e Kr) som konstaterade att 60 var ett fullkomligt tal och att man utgående från det kunde beräkna alla förhållanden i universum. Och samtidigt noterar jag den oerhört fascinerande sanningen som vetenskapsmännen kommit fram till: En sekund är tiden för – håll i dig nu! – 9192631770 perioder av strålningen från cesium-133-atomen vid övergången mellan två energinivåer. Här måste jag vara alldeles uppriktig: Det brukar jag inte tänka på varje dag!
Tillbaka till kineserna. Våra dryga 2000 kalenderår är bara blahablaha jämfört med kinesernas månkalender som kejsare Huangdi tog i bruk 2698 år före Jesu födelse. Medan övriga världen befinner sig i år 2020 cyklar kineserna nu på i år 4718 och det som bekant i en allt snabbare takt. Allt är större, vidlyftigare och mera imponerande i Kina; månarna, folkmängden, även nyårsfirandet – femton dagar då kineserna ofta reser långa sträckor ("världens största folkvandring") för att träffa sina familjer (utom de stackars tiotals miljoner som bor i Huanggang, Wuhan, Ezhou, Xiantao och Chibi där risken för att coronaviruset just nu ska sprida sig är störst). När vi eventuellt äter en lite lyxigare nyårsmiddag kastar kineserna i sig åtta olika rätter (8 = lyckotal), när vi bränner av fem raketer och några häxpipor på nyårsafton skjuter kineserna halva statskassan i luften (dock inte i år på grund av den rådande coronaviruskrisen). Men så tillverkas också 90 % av alla fyrverkeripjäserna i Kina vilket i någon mån förklarar detta pyrotekniska frossande. Och som en enkel och anspråkslös efterrätt, efter femton dagars orgieaktigt firande i familjens trygga sköte, drar kineserna ännu till med lyktfestivalen Yuan Xiao där man, förutom fixar papperslanternor, även kastar i sig kopiösa mängder risbollar och ägnar sig åt lejondanser. Det här skulle givetvis vara en omöjlighet för vem som helst av oss västerlänningar men kineserna har ju tränat på det här i minst 2000 år. Troligen 2060.
Och som om inte detta redan var grädden på moset (stopp stopp! – du visste väl att det uttryckte inte syftar på vispgrädde på potatismos utan på rinnande grädde på äppelmos!? Ja ja, vad allt lär man sig inte på den (det?) alltid lika informativa Wikipedia). Jo, alltså (jag håller visst på att tappa tråden totalt...): Det kinesiska nyåret är samtidigt en välkomsthälsning till våren. Så jag passar på att så här som avslutning klämma in lite prisad litteratur i detta tillskruvade blåggbabbel. Nobelpristagaren Mo Yan (2012) skriver i Ximen Nao och hans sju liv om Jinlong som sätter upp en pjäs för att välkomna våren: "Under den här perioden var gården utanför familjen Ximens residens fylld av klangen från stränginstrument, flöjter och kvinnors och mäns sång. Revolutionens högkvarter omvandlades till en kulturell salong. De dagliga kritikmötena och misshandeln med dess skrik och gråt hade först känts ganska upphetsande, men i takt med att tiden gick blev de bara tråkiga. Genom att förändra den revolutionära formen så att alla fick se och höra något nytt lyckades Jinlong få oss att le igen."
Ska Kina få oss att le, eller kanske gråta, i Råttans år 2020/4718?
25 januari
De red alla på vita fåglar och flög mot ett tomrum våra ögon inte kunde nå.
– Mo Yan (Nobelpristagare)
Kinesiska nyåret (Råttans år), Irish Coffee Day, Halvsnödagen
24 januari
Jag har ofta varit med om att människor sagt till mig en sak och egentligen menat något helt annat.
– Paula Tilli (föreläser om Asperger syndrom ur ett inifrånperspektiv)
Komplimangdagen, Frufridagen, Jordnötssmörsdagen
23 januari
Jag är romanförfattare, men med papper och penna orkar jag knappt skriva "mjöl, smör, broccoli".
– Sara Lövestam (författare och grammtikapostel)
Skriva för hand-dagen, Elens dag, Paj-dagen
Hyllning
Som en klippa mitt i ett svallade kulturhav reser sig Ode, självmedveten, formstark, turisttilldragande. I korstrycket av internationell trävaruhandel, pressfrihet och konstens moderna uttryckssätt tornar bokön både fysiskt och symboliskt över landskapet: Ett landmärke inte bara för böcker och bokälskare men också ett centrum för dialog, upplevelse och orientering i nuet.
Idag på Library Shelfie Day (USA) uppmanas vi alla bokmalar att ta ett fotografi av vårt eget lilla bibliotek, hur och varför vi placerar våra böcker på hyllorna som vi gör – alfabetiskt efter bokens namn, författarvis, enligt genre, storlek och färg, eller kanske helt spontant, som det råkar sig. För egen del måste jag erkänna att mitt/vårt system är lite vacklande. Jo, pocketböckerna trängs med varandra, och de största böckerna har (i allmänhet) hamnat längst ner. Musiken har sina egna hyllor, liksom fotografin, och så kallad andlig litteratur. Och humorn. Min egen bokproduktion – både det jag skrivit och det jag redigerat, inklusive alla fotoböcker – samsas på en och samma hylla. Men sen... Skönlitteratur blandas lite här och där med kulturhistoria, uppslagsböcker med ordböcker, fysisk och psykisk hälsa lutar mot varandra i en salig blandning. En del av Vives gamla bibliotek har sina egna hyllor och tidskriften Mondo regerar i ensamt majestät på sin egen hylla. Ute i källarförrådet ligger ett antal lådor fyllda med tveksam litteratur. Just nu står jag i beråd att därifrån hämta boken om Baron von Münchhausen och placera honom, tillfälligt, på paradplats.
Fotografiet nedan har bara delvis med dagens tema att göra; den triumferande vinkningen syftar på att dammsugning och putsning av alla böcker, inklusive tvättning av hyllorna, är slutförd... En kulturbragd i sig eftersom detta sker högst en gång per sekel.
22 januari
När det ligger staplar av böcker i mitt bibliotek – på golvet, i stolarna och så vidare – så beror det på att det är nästan omöjligt att låna bokhyllor.
– Mark Twain
Library Shelfie Day, Pilsnerfilmens dag, Vinets dag
21 januari
En vindlös dag i november nära soluppgången fick hon se en ekorre i båtstranden.
– Tove Jansson (Ekorren ur novellsamlingen Meddelande)
Squirrel Appreciation Day (USA), National Granola Bar Day (USA), Kramens dag
Lill-Urban
Det var för knappt ett år sedan en halvvuxen Urban (ekorre) klängde i terrassens äppelträd en sen eftermiddag, svansvåt av dagens snöslask. Men det var någonting i det tafatta klängandet som inte stämde. Och mycket riktigt – när jag riktade teleobjektivet mot pälsen såg jag tydligt att högra bakbenet var skadat. Ibland hängde det nästan löst vid sidan av kroppen, men däremellan kämpade han på, haltade och hasade på gungande snötyngda grenar. Snart gav han dock upp kampen med tyngdlagen och sökte sig ner mot marken, till det småblöta vita underlaget. Efter ett kort besök vid småfåglarnas fröfyllda utskänkningsställe drog ha sig som en krypande baby över snödrivorna mot innerterrassens nästan torrborstade plankor. Och med en målmedvetenhet som var både hjärtskärande och rörande haltade han mot en stor kruka, drog sig upp längs kanten och försvann in bland smärre trädgårdsattiraljer, inklusive en mjuk borste.
När ingenting syntes på en lång stund öppnade jag försiktigt terrassdörren och tittade ner i krukan. Jo, där halvlåg han på en välanvänd trädgårdshandske, kroppen småskakade och jag uppfattade en svart blick uppåt. Vis av småfåglars förmåga att ganska snabbt rehabilitera sig efter en fönsterrutekrock lät jag honom vara i fred i hopp om att ett under skulle ske. Några timmar senare, när kvällsmörkret redan lagt sig över berg och terrass, kollade jag läget i ficklampans sken. Jordnötterna jag satt bredvid honom såg orörda ut, och så var även han – orörlig. En kort sekund trodde jag det värsta men så noterade jag andningen som nästan obemärkt pågick under pälsen. Jag sökte fram en gammal men kär t-skjorta och lade den som ett litet täcke över den sorgliga gestalten i hopp om att han skulle klara natten. Följande morgon var situationen den samma; svag andning, orörlig, men levande. Jag ringde till Högholmens zoo och frågade vad jag ska göra. Ta honom inomhus eftersom det troligen blir minusgrader idag, lägg honom i stor låda med många hål så att ha kan andas, ge lite vatten och lite mat. Men var försiktig när du rör honom: rent instinktivt och i försvarssyfte kan han bita, använd alltså tjocka handskar. Vi skickar en djurvårdare härifrån men hon kan komma först om några timmar.
Okey. I ett skåp hittade jag en lagom stor plastlåda. Med stjärnskruvmejsel perforerade jag ett tiotal hål i plastväggarna, lade en kasserad men ren städtrasa på bottnen, lite vatten i en liten skål i ena hörnet och där bredvid några jordnötter. Utrustad med dubbla skinnhandskar lyfte jag bort täcket från patienten, tittade honom i ögat, uttryckte mitt beklagande över den uppkomna situationen och tillade några valhänta standardfraser om att allt nog ska bli bra men att jag måste tyvärr nu måste lyfta er över till en tillfällig sjuksäng för att ni därifrån ska kunna förpassas till en specialklinik för vidare undersökningar och eventuell operation. Beredd på en panikreaktion och ett snabbt hugg i fingrarna tog jag försiktigt i honom med båda händerna och lyfte upp honom ur krukan. Han vägde nästan ingenting, gjorde inget motstånd, tittade kanske lite förvånat på mig och när jag lade honom i den torra varma sängen utförde han fortfarande inga krumbuktiska rörelser eller försök till flykt. Efter ytterligare några tröstande och själavårdande fraser lade jag på locket och, på högholmsexpertisens uppdrag, täckte alltsammans med nattens mörkblåa täcke, allt i avsikt att utestänga störande synimpulser.
Några timmar senare ringde det på dörren, en ung kvinnlig djurskötare hämtade Lill-Urban, konstaterade att det här troligen var en unge som troligen var född på senhösten (sånt lär hända) och att han efter röntgen- och andra undersökningar troligen skulle opereras. Men vi kan tyvärr inte lova besked om hans fortsatta öde, därtill är vi alldeles för arbetstyngda av en lång rad liknande klienter, men tack för att ni tog hand om honom.
Jag undrar fortfarande, ett år senare, hur det gick för Lill-Urban: springer han glad och fri omkring på Högholmen bland apor, björnar, tigrar och skrikande påfåglar, eller smörjer han kråset i det eviga jordnötsparadiset, benstark och skuttvillig.
20 januari
Att vänta att Gud skall göra allt, medan vi ingenting gör, är inte tro utan vidskepelse. Den läxan måste vi lära oss.
– Martin Luther King
Martin Luther King-dagen, Lösenordsbytardagen, Ostälskarnas dag, DJ-dagen