Genvägar
Livet är en direktsändning, ett mystiskt nu som inte kan hålla sig i skinnet utan hela tiden måste röra på sig, krypa framåt. I skolan på 60-talet (nittonhundra sextio...) lärde jag mig att stoikerna (tror jag det handlade om...) bevisade att fågelns flykt egentligen är en illusion eftersom (och det här var det logiska resonemanget, tror jag...): Fågeln passerar en viss punk x och då måste den, rimligtvis, på bråkdelen av ett ögonblick befinna sig just på punkt x och precis bara på punkt x och inte någon annanstans. Om detta gäller för punkt x så gäller det också för punkt y, z och resten av alfabetet och lite till. Alltså: Fågeln står egentligen stilla i luften på en oändligt massa ställen men jag, här från jorden, tolkar det som en rörelse.
Sånt här kan jag fundera när tiden inte verkar gå framåt. Kanske tiden de facto står stilla, kanske jag är den orörliga fågeln i skyn som står stilla fast jag tycker att jag rör på mig. Men det kräver i så fall, rimligtvis, att jag kan betrakta mig både nerifrån och uppifrån, att jag kan ha minst två perspektiv, eller kanske ännu fler: inåt-utåt, bakåt–framåt plus några till. Vid närmare eftertanke är det där väl egentligen ganska självklart – att jag kan positionera mig på olika sätt, alltså. Men nu när väggarna kommer allt närmare ställer jag mig allt fler ofrånkomliga frågor. När kroppen är fri att röra sig lite hur som helst sker perspektivförskjutningarna helt automatiskt men i ett trängt läge måste psyket ta över allt fler uppgifter av kroppen. Det som igår hanterades på ytan måste nu allt mer bearbetas under huden. Och vad finner jag där? Nå, inte är det stillastående fåglar i alla fall, men desto fler människor, röster, rörelser – minnen och aktiviteter helt enkelt. När min ytterdörr efterhand stängs är det som om någon samtidigt skulle öppna en massa andra dörrar, någon som uppmanar mig att för omväxlings skull också blicka lite mera bakåt i tid och rum.
Dörr i gamla stadsdelen i Funchal, Madeira
Kanske det är en lärdom jag nu kan börja träna på: Att stillastående förflytta mig i tid och tanke, att helt enkelt även börja träna de psykiska musklerna, tänja på minnet, sätta lite fart på blodomloppets genvägar, de som har en direkt och konkret kontakt med arvsmassan. Varje dag återuppstår ständigt lite annorlunda än gårdagen och jag förutsätts hänga med i denna universella maskerad och uppmuntras att ständigt byta dräkt, ladda mina batterier, fylla minuter och timmar med något slags innehåll. Medvetet och omedvetet tar jag då sats i minne och sinne och utan att riktigt veta hur tickar hela jag i takt med tiden. Det är alltid lika märkligt att konstatera hur saker och ting bara liksom flyter naturligt framåt, och problem uppstår först när väggarna närmar sig, när sikten blir trängre och geografin förändras. Nu måste jag söka nya strategier: Ska jag gå till vänster eller höger, fortsätta framåt eller retirera? Uppmanad att undvika fysiska konfrontationer får jag faktiskt nu, botbefriad, välja kontaminationslösa kontaktytor med de på pappret döda men i mitt inre fullt levande släktingarna. Ja, jag inte bara får, jag uppmanas att söka mig inåt, göra som fågeln fast tvärtom. Där långt inne i den blåa släktrymden kan jag sedan, tidlös, sväva över en tillvaro som inte nämnvärt skiljer sig från evigheten. Nåja, kanske lite.
Gränd i gamla stadsdelen i Granada, Spanien
[I morgon onsdagen den 1 april publiceras på blåggen femte kapitlet i min släktberättelse Under huden är jag många.]
31 mars
En värld som endast uppskattar att "komma någonvart" så fort som möjligt, blir en värld utan väsen, utan innehåll.
– Alan Watts (brittisk filosof och författare, 1915–1973)
World Backup Day / Världsbackup-dagen, Bunsenbrännarens dag, Färgkritadagen, Potatisdagen
Veckans (m)ordspråk (v. 14)
Och så var det trädgårdsmästaren herr Barium som tyckte att plattityder inte var det värsta etikettsbrottet
Veckans foto
Förr, för mycket länge sen, när skoleleven var hemma från skolan, det vill säga på sommarloven, måste man, d.v.s. jag, samla växter. Det började med att man (jag...) skulle dra upp dem med rötterna, placera dem i en portör (fr. franskan porteur, bärare = en liten avlång plåtlåda) och väl hemma igen placera växten i ett herbarium (fr. latinets herba, växt, ört, och suffixet -arium, rum, behållare = växtpress) som sedan skruvades så hårt jag bara orkade. Efter lämplig torktid placerades den tillplattade växten på ett snyggt pappersunderlag tillsammans med en lika elegant etikett på vilken man (jag... med pappas hjälp) skrivit växtens svenska namn, latinska namn och diverse andra för skolfreden nödvändiga andra detaljuppgifter. Alltsammans kulminerade i ett strängt förhör på hösten, föranstaltat av biologiläraren, där agnarna s.a.s. skildes från vetet. Må det bli sagt, en gång för alla: Jag var definitivt ett agn. Idag plattar jag till blomster i mitt digitala herbarium – kameran. Och av latinska växtnamn kommer jag troligen bara ihåg ett: Sedum Acre – Fetknopp. Men det försöker jag fortfarande undvika att bli.
30 mars
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
– Ann Heberlein, teologie doktor, författare, f.1970)
Världsdagen för bipolär sjukdom, Blyertspennans dag, National Take a Walk in the Park Day / Ut och vandra i parken-dagen, National Doctors Day (USA),
Kluvet
Världen håller andan och tiden står stilla. Och jag följer exemplet. Länge har jag diffust varit medveten om att jag inte andas som jag borde, att luften bara cirkulerar i lungornas översta delar. Orsaken är, kanske, att jag aderton månader ung höll på att drunkna och räddades ganska så i sista ögonblicket. Sen dess, kanske, har jag på ett djupt omedvetet plan, kanske, ständigt varit på min vakt, varit beredd, nästan hållit andan. Nu när den kollektiva klaustrofobin sakta ökar i styrka får jag allt oftare ett behov att stanna upp, dra djupt efter andan, fokusera på nuet, stilla mitt inre. Jag som annars hela tiden är i något slags orolig rörelse söker nu febrilt hållpunkter i vardagen, i tiden och platsen. Med blicken på terrassens krokusar som just nu visar upp sina allra första försiktiga gula och lila ljussignaler – här kommer vi! – tänker jag på var jag själv är rotad, och vad det betyder i en värld som skakar. Och jag drar djupt efter andan, och suckar.
Stefan Zweig (1881–1941) var på sin tid en erkänd österrikisk författare men också läst i stora delar av världen. I slutet av sitt liv, i landsflykt efter Hitlers maktövertagande och stationerad i ett hotellrum i Brasilien, skrev han ner sin berättelse om det gamla Europas undergång, inte minst om tiden mellan de två världskrigen. När boken var färdig begick han självmord. Även om jag har ett visst allmänt intresse för Europas historia är det ändå Zweigs personliga grepp om sin text som är själva lockbetet och incitamentet till att jag börjar läsa "Världen av i går". Och min uppmärksamhet stegras redan på förordets första sida och jag tycker nästan känna igen mig själv: "Ingenting är mig mer fjärran än att ställa mig själv i förgrunden, annat än möjligen som förevisare av en serie diabilder; tiden ger bilderna, jag uttalar bara orden till dem, och egentligen blir det mindre mitt eget liv som jag återberättar än en hel generations – vår unika generation, som kanske mer än någon annan under historiens lopp hemsökts av ödet."
Här står jag nu vid mitt elektriskt höj- och sänkbara skrivbord och ser fyra lilafärgade krokusar på Andberget fem meter rakt framför mig som optimistiskt och självsäkert tränger upp ur halvfrusen mark, kanske en vecka snabbare än terrasskusinerna. I körsbärsträdet till höger hänger ekorren Urban ner över fågelmatshuset och gör sitt bästa för att komma åt solrosfrön eller ännu hellre ett antal delikata jordnötter. Nyss kom en liten snöskur, nu lyser en klar vårsol upp Andberget rakt framför mig där fem dagisbarn och två dagismammor har picknick bredvid gravkumlet från bronsåldern. Allt är som vanligt, och ändå är ingenting som vanligt. Någonting för ögat osynligt har invaderat klotet och därmed också min själ. Kanske är det en följd av mitt oförsiktiga leverne, min okänslighet och egoism, kanske det bara är slumpen, en räcka olyckliga sammanträffanden som sedan resulterat i något som förut aldrig existerat och som nu i sin tur eskalerar och spårar ur. Jag vet inte vad det är, men det är här och det är på riktigt. Det är som att se på en gammal svartvit film – det är avlägset och närvarande på samma gång.
Tillbaka till Zweig. Vid sekelskiftet 1900 skulle den skolgångne Stefan Z börja studera vid universitetet. Att det skulle handla om litteratur var självklart men i övrigt gav han inte mycket för akademiska studier. "Oräkneliga gånger har jag i det praktiska livet fått bekräftat att antikvariska bokhandlare ofta vet bättre besked om böcker än professorerna, att konsthandlarna förstår mer än konsthistorikerna, att en stor del av de viktigaste impulserna och upptäckterna på alla områden kommer från utomstående." Hur ofta hade jag inte avundats människor med akademiska titlar, ända tills jag själv fick en, och till och med två, och märkte att det knappast fick marken att skälva. Titlar ger i bästa fall en antydan om personens yrkesmässiga preferenser men storståtliga etiketter kan också innehålla sånt som för länge sedan överskridit tiden för bäst före. Skal och yta är trots allt bara skal och yta. Annat är det med böcker! Universitetsstuderanden Stefan Zweig började samla ihop sina poetiska alster med tanke på en eventuell utgivning: "Jag blygs inte för att erkänna att jag som nittonåring student fann lukten av trycksvärta vara det ljuvaste på jorden, ljuvare än oljan från rosorna i Shiraz. Varje dikt som blivit antagen av en tidning hade givit ny styrka åt mitt skrala självförtroende. Borde jag inte ta det avgörande språnget nu och försöka ge ut en hel diktsamling?"
Nånting liknande tänkte också jag som ung vuxen. Problemet var att jag inte hade skrivit många dikter men nog börjat publicera mina artiklar i lokalpressen, och uttryckligen i Vasabladet. Att se min egen text i tryckt version var ett slags stämpel och bevis på att jag var någon, att denna person fanns på riktigt, att han hade tankar och kanske åsikter, men framförallt att han var en del av någonting större, en kugge i ett maskineri, en ton i ett musikverk. Skrivandet, och publiceringen av en text, gav en suddig profil gestalt och form, ansade jordmånen så att fröet kunde växa och framförallt: Ordlekarna och meningskonstruktionerna banade väg rakt in i ett sårbart hjärta, förbi och bakom låsta känslor och saltvattenblockerade lungor. Men texten fungerade inte bara medicin och vaccin, den var själva livsessensen som flöt i min kropp, den formade den hud som låg under huden.
Så vandrar jag med Stefan Zweig genom vardagen i Wien, i ett Europa som upplevde La belle épogue och en sällan skådad nyfikenhet på allt det goda konsten och kulturen förde med sig. Men bakom ytans glans fladdrade oroliga skuggor, en försmak av något oåterkalleligt och hotande låg i luften. Inte bara kontinentalplattorna rörde på sig, även många länder testade sina gränser och en diffus osäkerhet började bre ut sig som de svarta fläckarna på en ljuskänslig fotoplåt. Någonting liknande upplever jag nu också här vid mitt skrivbord. En välbekant och självklar vardagsvy rakt framför ögonen står i kontrast till det inre landskap som hudkänsligt speglar tidens oro och konturlöshet – pandemier och nyutspruckna krokusar på samma bräde.
Urban är daglig gäst på Café Terrace och stjäl samvetslöst nötter av småfåglarna.
29 mars
Är kakan bara tillräckligt stor kan du både äta den och ha den kvar.
– okänd
National Vietnam War Veteranes Day (USA), Citronmarängkaksdagen, En månad efter skottdagen-dagen
28 mars
Kyrkan säger att jorden är platt, men jag vet att den är rund, för jag har sett dess skugga på månen. Och jag tror mer på en skugga än på kyrkan.
– Ferdinand Magellan (portugisisk sjöfarare och upptäcktsresande, 1480–1521)
Jordtimmen / Earth hour, Ogräsdagen, Chokladkörsbärstårtsdagen / National Black Forest Cake Day (USA) / Tag der Schwarzwälder Kirschtorte (Tyskland)
Monolog
Blått en dag, ett ögonblick...
[drama i en akt av ökänd författare. uruppförande 2020]
Akt 1, scen 1)
Ni kanske undrar varför jag sitter här långt bakom på scenen, i den här slitna soffan, i ljuset av den där blålila spoten? Ja, det är faktiskt grundtanken i den här pjäsen, eller rättare sagt egentligen regissörens geniala idé. Att huvudpersonen knappt ska synas, alltså. Men nog höras. Hallå, hallå! Visst hör ni mig? Jag sitter här i den blå timmen – l'heure bleue som vi säger på teaterfranska – och kan se er alldeles tydligt. Eller kanske inte alldeles tydligt, men i alla fall nästan. Jag tror nog jag snart kommer att se er bara mina ögon vant sig vid strålkastaren. Men egentligen är det ju så här: Jag talar, ni lyssnar, ni ser mig, jag anar er. Det är hela detta storslagna dramats konstnärliga utgångspunkt och förutsättning – att det finns en aktör och att det finns en publik. Nu finns det åtminstone en aktör, om det finns en publik återstår att se... Ja, det är klart att ni finns här, jag skojade bara som ni nog säkert förstod! Man måste vara lite lättsam och smålustig så här i början, så att spänningen släpper. Publikens spänning, alltså. Jag är så avspänd att jag knappt hålls kvar här på soffan. Som ni ser röker jag pipa med smak av skotsk karamell, som en riktig man, dricker sherry som en riktig... man... Va? Ja, ja, det är riktig årgångsvara, det syns ju på etiketten. Stil och etikett – det är mitt varumärke. Och ett borstat beteende – se bara på pannluggen. Nej, den har ni inte sett förut! Men den är min, och den är borstad. Eller åtminstone kammad. Vad ni inte ser men säkert känner... doften av That Man eau de cologne. Himmelska höjder! Vad gör man inte för att locka till sig allsköns nattfjärilar och dagsländor i den skumma kvällen.
(publiken applåderar igenkännande)
Akt 1, scen 2)
Ja, det är kväll. Jag är på väg ut, vart vet jag inte riktigt säkert, men jag tror det blir Livet. Ja, det är namnet på en pub här bakom hörnet. Där är det fullt ös klockan runt. Och där gäller det verkligen att passa rocken när man är i den rollen. Annars skulle jag knappast vara iskrudad denna eleganta vita skjorta med tab collar-krage och manchettknappar av silver. Och rutiga byxor med sydda pressveck och dekorstickad kostymkrage – det gäller att liksom smälta in, att inte sticka ut i onödan, att helt enkelt bara vara sig själv. Det har jag alltid varit – själv. En gång var jag utomlands minst två gånger och då var jag där alldeles själv. Väldigt själv. Det är jag nu också, som ni ser. Självisk. Konstigt vore det annars – det här är trots allt en monolog. I en monolog är man alltid själv. Ibland är man sig själv, men i huvudsak är man själv. Själv och säker. Som ni ser är jag väldigt säker – suger på min pipa, håller mitt glas alldeles blickstilla för att helt övertygande blicka outgrundligt in i framtiden. De hornbågade glasögonen ger mitt själv en air av klokhet och bildning – visst fungerar det alldeles utmärkt? Jag är alldeles naturligt mig själv fast jag säger det själv. Jag är ständigt själv vilket bevisar att jag är självständig, oberoende. Orubblig. Fast. Som ett berg. Jag, ett blivande bergsråd, eller annars bara stenrik. Nej ingenting kan grusa mina ljusa framtidsutsikter. God sherry, sanna mina ord! Dessutom gillar jag sandkaka.
(publiken applåderar spontant och småskrattar åt den fyndiga ordleken )
Akt 1, scen 3)
Nu när ni börjar slappna av där i salongen så måste jag berätta vad jag tycker om Livet. Alltså Puben. Där är rätt trångt, utom när det är nästan folktomt förstås. Av någon anledning ska alla dit på en gång, och det dricks och äts och snarvlas och bråkas och kramas så till den milda grad att det till sist blir lapp på luckan och alla får hålla sig för sig själva en tid. Liksom bortfösta, isolerade, förtappade. Åtminstone tills läget lugnat sig. Och då frågar ni helt naturligt: Vilket läge? Och då svarar jag med min dramatiska skådespelarröst: Dödläget. Och ni kontrar: Inget drömläge precis? Och då säger jag: Nej, verkligen inte. Och tillägger med min lika dramatiska tragediröst: Att vara eller inte vara, det är frågan. Så här kan vi hålla på en stund, bolla ord av och an och få det att låta som om ingenting speciellt hade hänt. Men det är ju det som är det märkliga och ofattbara, att det verkligen har hänt. Det hade jag aldrig trott, allra minst då när jag var i den åldern som jag inte är nu. Men det hände. Och nu är det här, alldeles bakom hörnet. Jag tror faktiskt att det är bäst att jag slutar här och släpper hem er innan ni blir tagna på sängen. Nästan alla som blir tagna på sängen befinner sig nämligen långt borta från sängen. Den som är färdigt i sängen kan alltså inte bli... Ja, ni förstod tanken... För sen inte sånt oväsen när ni söker er ut mot foajén och gå för all del inte för nära varandra, minst två meter ska avståndet vara så att det inte ska ske några halkolyckor eller liknande. Och sen rekommenderar jag att ni tvättar händerna innan ni går ut, och där hemma genast när ni kommer in, gärna före ni tar av er ytterkläderna. Rena händer, inget händer är mitt motto. Själv ska jag repetera för morgondagens premiär av I väntan på... i väntan på nån, jag kommer just nu inte ihåg vem? Covid? Ja, Herr Covid! – I väntan på herr Covid. En helt absurd pjäs säger alla som så att säga blivit smittade av den. En världssuccé, en kassamagnet. Vi får se hur det blir här – förhandsintresset är i alla fall stort. Men som sagt, ta nu väl hand om er där ute i dimman, själv ska jag som sagt så småningom dra mig tillbaka och...
Jaha, alla har redan gått..! Här var det tyst... Och mörkt... Få se nu om jag hittar ut... Eller om jag ska stanna här på soffan över natten... Spelar det nån roll..?
(den blåa följespoten lyser upp en liten del av en tom scen. salongen ligger i mörker. ridå.)
27 mars
På teatern är alla roller viktiga. Jag blir inte kung för att jag bär mig åt som en kung men för att tjänaren bugar för mig.
– Will Quadflieg (tysk skådespelare, 1914–2003)
Världsteaterdagen, Spansk Paella-dagen, Klottra&kludda-dagen