Sonja
[Fjärde kapitlet i släkthistorien Under huden är jag många. De föregående texterna – se upptill under rubriken VED]
Scen VII: Hangö Casino, midsommaren 1896. Sonjas brev till Nicko
Kära, kära Nicko! Jag kan inte låta bli att tänka på käre bror nu när sommaren är som vackrast. Nu skulle käre bror se mig, nu skulle han för höra allt som skett sedan vi lämnade St. Petersburg för tre veckor sedan. Vad jag önskar jag kunde delge käre Nicko mina känslor just nu! Men det är inte möjligt, jag har ju inte ens hans adress. Han har inte meddelat sin destination sedan flottan lämnade St. Petersburg. Men tids nog ska han få veta. Kära mor är både upprörd och stolt, glad och ledsen. Hon vet inte vad hon skall tro. Det vet inte jag heller, uppriktigt sagt. Allting är så annorlunda här i Finland – naturen, människorna, maten, dofterna. Och språket! Finskan låter mörk som stora skogar, svenskan liknar mera havet. Men jag förstår inte ett ord. Herr Ståhlberg – nej, jag föredrar att kalla honom Karl Emil – Karl Emil låter så högtidlig när han talar tyska. Men hans ögon är mjuka, lite sorgsna. Stackars barn som förlorat sin mor! Karl Emil är säkert en god fader, han talar så hjärtligt om sina barn. Det är någonting mjukt och manligt över Karl Emil. Hans skägg, håret, blicken – han vet nog vad han vill, verkar bestämd. Men så är han ibland så lättsam, nästan barnsligt uppspelt. Som i går kväll när han berättade om gästerna i sin ateljé, alla dessa människor som är så nervösa när de skall avporträtteras. Hans imitationer var kostliga! Då kände jag en sådan värme och sympati för honom, en sådan glädje. På kvällen när vi dansade noterade jag doften av förnämligt rakvatten och det sträva skägget mot min kind. Jag känner mig så förunderligt trygg i hans famn, ingen man har varit mig så nära. När han ser på mig vill jag bara vila i hans ögon, jag känner mig så vacker i hans blick.
Efter några händelserika veckor reser våra huvudpersoner åt var sitt håll: Sonja och Klavdia till St. Petersburg för att planera brudklänning och hemgift, Kalle till Helsingfors för att förbereda bröllopet: boka kyrka, skriva inbjudningskort, välja vin och meny. Den skeppsbrutne Kalle som någon månad tidigare sorgtyngd stapplade i land i Hangö återvänder till huvudstaden som en ny man, pånyttfödd, rehabiliterad och framtidsfixerad. Barnen är glada att se sin pappa igen men tycker att han beter sig lite konstigt, att han pratar mera och högljuddare än vanligt. Syster Jenny döljer i sitt inre vad hon känner och tänker.
Bröllopet går av stapeln den 22 oktober 1896 i Uspenskijkatedralen på Skatudden, nästan på dagen sju månader efter Roris död. Sonjas brudklänning av tjockt atlassiden är sydd i den förnämsta av ateljéerna i St. Petersburg. Övre delen är rynkad och har en liten bolero av tjock spets som sträcker sig upp över halsen och ner tätt över axlar och armar. Brudslöjan är fastsatt i håret med ett diadem av ljusröda rosor. Kjolen är vid, midjan smal som en getings. Ovanför brudparets huvuden håller två präster var sin krona av guld när Kalle och Sonja sakta går runt i kyrkan medan prästen mässar och svänger sitt rökelsekar. Kalles äldsta dotter Sirkka, sju år, bär släpet, omtumlad av den högtidliga stämningen, människornas antal, den enorma ikonostasen och de många guldinramade tavlorna, och av rökelsen – tung och sagolik.
Efter vigseln blir det middag för släkt och vänner innan brudparet anträder sin bröllopsresa till Paris. Jenny får i uppgift att under tiden flytta Kalles hela bohag från det stora trähuset i Djurgården till det nya hemmet på Andrégatan 1.
Scen VIII: Shangri-La Hotel, Paris, fredagen den 30 oktober 1896
Nyöppnade Shagri-La Hotel, Roland Bonapartes gamla palats, ligger mellan Avenue d´léna och Rue Fresnel. Från terrassen på hotellrummets femte våning har man en vidunderlig utsikt över Seine-floden och speciellt mot Eiffeltornet, som nu i kvällningen avtecknar sig kraftfullt mörkrött mot en brunrosa himmel. Nere från gatan hörs ett lätt smatter av hästhovar som dansar på gatstenarna, ur ett öppet fönster nere på första våning strömmar toner från ett litet wienerkapell som underhåller gästerna i restauranten. På terrassen står en ensam kvinna, hennes rosa balklänning är urringad, det mörka håret är kammat åt sidan och hålls uppe av en stor knut omsluten av ett hårsmycke som gnistrar av små smaragder. Händer och armar pryds av långa handskar av glacé i ljusrött med en sirlig liten ros placerad strax ovanför högra handleden. Hennes blick vilar på La Tour Eiffel, detta tekniska mästerverk som världen första gången kunde beskåda bara några år tidigare, på världsutställningen 1889. Hon ler för sig själv när de mörka ögonen sveper över ett skymmande Paris som ännu har ett helt färskt minne av den ryska tsaren Nicholaj II:s och tsarinnan Alexandra Feodorovnas besök för precis en månad sedan. Då fylldes gatorna av hyllande människomassor i tiotusentals, nu kan man i skenet av de nytända oljelamporna bara urskilja enstaka individer och par som långsamt promenerar längs kajkanterna. I Seinens mörka vatten glimmar lanternor och lyktor, men över boulevarderna i de närmaste arrondissementen forsar det välsignade elektriska ljuset och mejslar ut raka gatumönster i ett hav av hus. I fjärran tonar träkåksstaden ut i ett svart intet.
Sonja, för visst är det hon, suckar förnöjd, vänder långsamt på klacken och går mot terrassdörren och den väntande bröllopssviten. En lätt dåsighet sprider sig genom kroppen, sömnen lockar. Kvällens festliga supé – hummer i en förförisk konjakssås – föregicks av en skål i champagne (Vilmart & Cie) och en fransk ostsoppa som förrätt. Alltsammans avrundades med en stor petits choux övertäckt med varm chokladsås. Bordet var dekorerat med tjugofyra ljusröda rosor och en sjuarmad ljusstake i silver. Utan Sonjas vetskap hade Kalle Ståhlberg också vidtalat wienerkapellet, att på hans tecken, stämma i med inledningen till Brudmarschen av Felix Mendelssohn. Det skedde när hovmästaren korkade champagneflaskan. Restaurantgästerna applåderade, serveringspersonalen ställde sig i cirkel runt bordet, många av restauranggästerna kom fram och gratulerade. Denna kväll hade Sonja varit kejsarinna i Bonapartes palats.
När Sonja nu kommer in i sviten ligger Kalle redan i sängen. Hon stänger försiktigt terrassdörren, går fram till sin man, böjer sig ner och kysser honom lätt på pannan. Han lyfter sin hand för att hålla kvar hennes läppar vid sitt ansikte, men hon reser sig snabbt, går fram till den lösa skärmväggen med det japanska körsbärsträdsmotivet, ställer sig bakom den och klär av sig skor och handskar och balklänning och drar till sist över sig ett välstruket nattlinne med små skimrande pärlemorknappar i sprundet. Kalles frack hänger prydligt på en metallhängare invid, de blanka skorna är parkerade vid dörrmattan. Hon löser upp knuten i håret, låter lockarna falla ner, skakar lätt på axlarna så att nattlinnet rätas ut, och medan hon rättar till håret ännu en gång vänder hon in mot rummet och dubbelsängen.
Hon stannar upp, först förskräckt, strax konfunderad, sedan helt stel. Med vidöppna ögon betraktar hon Kalle som nu står vid sänggaveln, vänd mot henne, naken. De två nattlamporna på nattduksborden lyser tillräckligt mycket för att blotta ett skäggprytt ansikte, en hårig bröstkorg, och en kopia av Eiffeltornet. Sonja, som aldrig sett en naken man i hela sitt liv, drar snabbt efter andan, slår högra handen för sina ögon, tittar snabbt ner mot golvet liksom för att tillfälligt stänga av alla sinnesintryck, håller andan, står så blickstilla i några sekunder och tittar upp igen. Hon ser frågande på Kalle, borrar sina ögon in i hans, låter blicken sjunka ner mot ett ståtligt mörkrött byggnadsverk som nu lutar betydligt mera än tornet i Pisa, tar ett steg tillbaka, men stannar sedan upp när hon noterar Kalles varma blick och hör hans vädjande stämma.
– Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig. Jag menade…, jag trodde att du…
Han famlar efter orden, sträcker ut båda händerna lite tafatt, svänger sig mot fönstren, men ändrar sig, och går sedan emot Sonja, tar hennes hand, leder henne till sängen. Sonja sätter sig stelt på sängkanten, Kalle kryper ner under lakanen på andra sidan. En pinsam tystnad avbryts först när Sonja viker upp täcket och långsamt lägger sig till rätta. Med hårsvallet över dynan och armarna längs sidorna försöker hon samla tankarna. Hon känner Kalles varma hand på sin arm, hon vänder huvudet mot honom och deras blickar möts.
– Kära Sonja. Min kära hustru…
Han ser uppriktigt ledsen ut. Men han är också förvånad, förbryllad minst sagt. I fyrabarnspappans kropp och hjärna sker nu en snabb ommöblering. Stolar dras längs gnisslande golv, bord skuffas och flyttas, lampor tänds och ljus släcks, mattor rullas, vädras, piskas och dammas. Fönster och dörrar slår i korsdraget, tavlor och tapeter tas ner från väggarna och nya hängs upp. Brev och andra viktiga papper förpassas i all hast till bruna kuvert, fotografier stuvas ner i lådor försedda med små lås av metall, böckerna trängs redan i en brun trälår. Möbler skänks bort och nya inhandla, madrasser och sängar och stora krukväxter bärs genom de nu nästan helt avklädda rummen. Genom den smala mörka tamburen tränger det gamla livet ut av egen kraft genom trapphuset och ut i de vidöppna ytterdörrarnas välsignade solljus.
Och Kalle börjar nästan motvilligt ana att ingenting mera är som förut, att det inte ska vara som förut, att det som är ljuvt och rosenrött är lika flyktigt som ett ögonkast i fel ögonblick, som ett förlupet ord, eller ett höstlöv som lämnar grenen när första snön faller. Allt det stabila och robusta och förutsägbara som han omgärdat sig med, och haft som fäste i vardagen, har nu fallit samman och lämnat honom blottad och oskyddad. Hans manlighet står på spel, hans roll som far och älskare ifrågasätts. Ingenjörens verktygslåda är tömd, nya strategier och tekniker efterlyses, skärpa och fond och ljussättning måste ses över. Det nya livet saknar en förklarande bildtext.
Förr gjorde fotograferna sjelf glasplåtarne ljuskänsliga. Detta var en af fotografens svåraste uppgifter. En ren glasplåt öfverdrogs först med kollodium, hvarefter den under några minuter neddoppades uti ett silfverbad, som gjorde den ljuskänslig. Derefter måste plåten genast exponeras och framkallas, förrän den hann torka, i annat fall gick hela tagningen förlorad. Af denna orsak var det ytterst svårt att afbilda landskap, emedan man då måste taga med sig, utom apparaten, alla flaskor och ett mörkt tält. Sedan ”torrplåtarne” uppfunnos, preparerades dessa i fabriker och kunna förvaras långa tider. Efter exponeringen kunna de framkallas antingen genast eller först efter månader. Plåtlådorna böra öppnas i ett mörkt rum vid svagt rödt ljus. Den preparerade sidan skiljer man från glassidan genom att betrakta plåten i reflekterande rödt ljus. Glassidan synes blank, men den preparerade matt. Också med ett tort finger kan man skilja den hala glassidan från den sträfvare, ljuskänsliga. Med en mjuk pensel afborstas dammet från plåten, hvilken derefter sättes i kasetten, så att den ljuskänsliga sidan kommer att stå mot objektivet, då kasetten anbringas i kameran. Mörka rummet bör vara så beskaffat, att intet aktiniskt ljus kan under operationen intränga deri. Emedan rödt (äfven mörkgult och grönt) ljus verkar ytterst svagt på plåten, kan ett dylikt ljus användas för att kunna se vid framkallningen.
[Nästa kapitel – "Syskonkvartetten" – publiceras 1 april]
15 mars
Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har, på prylar vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående, på människor som vi inte bryr oss om.
Tim Jackson (engelsk ekologekonom och professor, f. 1957)
Internationella konsumentdagen, Internationella dagen mot polisvåld, Everything You Think Is Wrong Day / Allt du tänker på är fel-dagen (USA), Päronefterrättsdagen
14 mars
Det finns två tragedier i livet: Antingen får du vad du önskar dig eller så får du det inte.
– Oscar Fingal O´Flahertie Wills Wilde (irländsk författare, dramatiker och samhällssatiriker, 1854–1900)
Pi-dagen / Internationella matematikdagen, National Write Down Your Story Day / Skriv ner din historia-dagen (USA), National Learn About Butterflies Day / Lär dig mera om fjärilar-dagen (USA), Potatischips-dagen
okänd/ökänd
I USA uppmärksammar man idag vikten av att skriva ner sin egen story, sin livsberättelse. Det är en dag jag gärna också inför i min kalender. Fast i själva verket är det just det jag sysslar med, inte bara idag. Bakom den något kryptiska rubriken VED (se upptill) döljer sig alltså rester av ett stamträd – närmast grenar och kvistar som här förvandlats till värmande ved. De historierna hör ihop med min släkt på mammas sida och publiceras just nu två gånger i månaden, den 1:a och 15:e., åtminstone fram till sommaren. Här balanserar jag medvetet på slak lina mellan fiktion och fakta eftersom jag helt krasst tror att det greppet inte bara kan locka till sig fler läsare men också fördjupa och färglägga en ibland kanske något svartvit berättelse. Verklighetens osannolikhet och fantasins precision ingår i bästa fall ett fruktsamt samarbete och utmynnar förhoppningsvis i historier med många skiftningar och bottnar. Det är åtminstone avsikten med berättelserna Under huden är jag många.
Men så finns det alla dessa ögonblicksbilder, minnets kortsnuttar och nästan bortglömda livsfragment som likt skräp och damm med jämna mellanrum samlas i små högar under säng och bord, ibland också rakt framför näsan mitt på golvet. Bara för att de på något sätt är lösryckta ur sitt sammanhang behöver det inte betyda att de är av mindre betydelse. Kanske det är tvärtom: Just för att de likt rappningen på väggen har lossnat från sin historiska bakgrund är de kanske i ännu större behov av restaurering, konservering och en lätt modernisering. Ibland räcker det att bara helt enkelt lätt putsa ytan, i mera komplicerade fall får jag ta till grövre verktyg, kanske hammare och slägga, i enstaka fall överväga en hel ombyggnad. Huvudsaken är att motivet, huset, är igenkännbart även efter ingreppet, kanske i något modifierad form, men dock. Livsberättelsen är aldrig statisk eller färdig, den lever och omformas allt eftersom tiden med accelererande hastighet flyter vidare mot evigheten.
Nu när coronaviruset med stormsteg ser ut att breda ut sig på klotet och i värsta fall kommer att skaka om inte bara min men allas vår vardag och verklighet i månader framåt, frågar jag mig vad som är viktigare: Att resa ut i världen med risk att bli sjuk, eller att resa in i minnet och i bästa fall behålla hälsan? De två är förstås inte riktigt jämförbara sinsemellan men sinnets och minnets utfärder har den uppenbara fördelen att de kan upprepas i det oändliga, och med fotografiers hjälp kan upplevelsen och känslan bli nästan hudnära. Kanske jag måste se sanningen i vitögat och konstatera att horisonten kommer närmare, att det geografiska och fysiska utrymmet krymper, att synliga men ännu fler osynliga murar reser sig runt mig. Då kan det vara en välsignelse att ha en minnesreservoar som är impregnerad av bilder och upplevelsefragment, som öppnar ett utrymme inåt, mot evigheten, när vardagen i övrigt ser ut att bli allt mer klaustrofobisk. Då, och senast då, när tystnaden börjar bre ut sig i environgerna, är det dags släppa de egna historierna ut i det fria, att låta livet tala. Så länge det finns en dialog, även om det så bara skulle vara med mig själv, så finns det liv. Och det livet torde jag dessutom kunna dela på nätet i förhoppningen att berättarlusten skulle smitta av sig. Ordagrant.
Bilderna: Detalj ur Riitta Ikonens Mail Art – Art Mail-utställning i Postmuseet i Tammerfors i januari 2016, och trapporna på konstmuseet Amos Rex´ fasad. Den estetiskt eleganta konstruktionen väcker frågor; vad sammanbinder dessa två dörrar, vad döljer sig bakom väggen, vilka är de inblandade? Idag på Skriv ner din historia-dagen är ett förslag att göra det i form av brev åt en fiktiv vän, fiende eller okänd, till någon som sannolikt huserar där bakom minnets dolda dörrar och låsta beslag.
Kärleksgärningar
Här sitter jag, gamla kvinna med min bästa vän Bruno. Det är fredagen den trettonde och jag ser så många olyckliga människor som hastar förbi. Blickarna är stela och outgrundliga, liksom riktade mot någonting som hela tiden tycks försvinna bakom nästa gathörn. Käkarna är spända, läpparna hårt slutna och huden slät men livlös. Jag undrar hur deras blanka skor och vackra ytterrockar egentligen tål regn och blåst, om de fryser i marskylan? Och vart är de på väg – till kontoret? Eller fabriken? Eller butiken. Alla ska till butiken. Det sägs att man ska hamstra. Så att man kan vara instängd i sin bostad två veckor för att inte få smitta. Eller kanske det var för att inte smitta andra? Hur kommer det att se ut, ensamma inom fyra väggar – de är ju alltid på väg någonstans, har bråttom framåt? Men nu stängs de in i sina burar och ska klara sig själva. Det är nästan så jag tycker lite synd om dem.
Men här sitter jag med Bruno och vi har inte såna problem. Han är min bästa vän, min enda vän. Jag har en annan vän också, men vi har inte så mycket att säga varandra. Han heter Pierre. Har du något smeknamn?, frågade jag honom en gång. Men han bara fräste nånting ohörbart och fortsatte sitt hasande med den jättestora brödpåsen. Så jag säger Pierre fast jag gärna skulle kalla honom nånting mera kamratligt, sådär som gamla bekanta gör. Många säger duvmannen för att han matar duvorna. Det är det enda han gör – går sin runda via en rad brödbutiker och samlar upp deras gårdagssemlor och halvtorra batonger som han placerar i sin stora plastsäck. Sen kommer han hit till torgkanten och häller ut innehållet som en riktig välgörare från himlens höjd. Från taken kommer då alla grannkvarterets duvor nerflaxande och nästan dränker honom med sina vassa vingar. Det berättas att han i ett tidigare liv varit en riktigt elak snåljåp, självupptagen och titelsjuk, en sån där som ständigt har svar på frågor ingen ställer, som älskar att stå i centrum, som vill att alla ska tala om honom och hans pengar. Ja, han betedde sig verkligen som en riktigt ond människa, slog och bedrog. Berättas det. Men nu får han sota för allt det där, och det är därför han har så smutsiga kläder, det är därför han måste mata de dammiga duvorna: Nu får han smaka på frukterna av sina egna snedsteg. Därför haltar han fram här i centrum, därför speglas han i det starka solljuset och därför talar alla nu om honom. Här har han för en kort sekund fått huvudrollen.
Det är livets gång, säger man. Men jag vet inte... Då skulle det ju betyda att jag också har gjort någonting förskräckligt. Men det känner jag inte till. Jag kan inte tro att Gud skulle ha glömt bort mig, eller att han skulle straffa mig, nej, nej. Jag tror att allting, en gång i framtiden, blir alldeles rättvist. Fram tills dess kan jag bara tänka på dessa olyckliga medmänniskor som har allt men ingenting. Men vad händer nu när staden töms, när ingen mera korsar torget, när alla låser in sig i sina skyddsrum och det blir tyst på torget? Vem ska jag då se i ögonen, vem ska jag då be för. För Pierrre?
Fotografierna är tagna i Paris. "Duvmannen" kom troligen varje dag med sin stora brödpåse till torghörnet mitt emot Centre national d´art et de culture Georges Pompidou och där bredde ut sin välsignade last för de hungriga duvorna. Kvinnan satt på samma torg inte långt från fåglarnas matstation.
13 mars
Genom medkänsla och kärlek kan vi lösa många problem och erfara sann glädje och frid.
– Jetsun Jamphei Ngawang Lobsang Yeshe Tenzin Gyatso (14:e Dalai Lama, f. 1935)
National Good Samaritan Day / Den goda samariten-dagen (USA), National Jewel Day / Juveldagen (USA), Mazarindagen
12 mars
Hur mycket oftare blir man inte stucken av en ros än bränd av en nässla.
– Selma Lagerlöf (svensk lärare, författare och nobelpristagare, 1858–1940)
Världsnjurdagen, Världsglaukomdagen, Världsdagen mot cybercensur, Nationella syntolkningsdagen (Sverige), Plantera en blomma-dagen
11 mars
Den som först tar till våld visar att han inte har fler argument.
– Kinesiskt ordspråk
Europeisk minnesdag för terrorismens offer, World Plumbing Day / Rörmokardagen, Hedra dina redskap–dagen,
Nyckelroll
I stillheten blir du stark. Är det så? Är det inte efter segt och slitsamt tränande som jag blir stark: Muskelanspänning, pulshöjande aktivitet, blod, svett och tårar – maktens och styrkans män hyllar ju fysisk företagsamhet, energi, rörelse, vitalitet, kraftutveckling? Jo, jag förstår – själens styrka är inte direkt beroende av kroppens. Ibland är det faktiskt precis tvärtom: När min kropp är sjuk, trött och sliten pockar andra krafter och behov på min uppmärksamhet. Under huden pulserar då alldeles tydligt ett rytmiskt S O S, som tolkat till kroppsmedvetande betyder: Själen–Ordinerar–Stillhet–Själen–Ordinerar–Stillhet–Själen–Ordinerar–Stillhet. Och senast då är det bäst att bara lyda.
Det är två veckor sedan askonsdagen och jag är mitt inne i fastan. Nå, det måste medges att av det märks knappast något alls utåt: Jag äter ungefär som förut, jag tar mina morgonpromenader längs strandkajen ungefär som förut, jag rör mig i vardagen ungefär som förut. Fastar jag då överhuvudtaget i någon form, gör jag någon skillnad mellan mina vanliga vardagar och dessa fyrtio dagar före påsk som för tvåtusen år sedan ändrade historiens förlopp – eller egentligen; framtidens förlopp? Inte mycket, jag erkänner. Jag kunde göra mycket mera. Eller rättare sagt: jag kunde göra mycket mindre.
Fastetiden påminner mig om den andliga scenen, den inre trädgården, den som är hela kärnan i min mänskliga gestalt. Det är svårt, kanske omöjligt, att med hjärnan förstå denna trons omvända logik: Att mina sämsta sidor, det jag verkligen skäms för, som jag djupt ångrar att jag tänkt, sagt och gjort, inte behöver betyda evig förtappelse, pina och död utan tvärtom kan vara själva bränslet på min evighetsfärd. Fastetidens dramaturgi för tvåtusen år sen stuvade grundligt om i rollbesättningen: Jag som den aktiva och självupplysta skulle ju självklart spela huvudrollen i mitt eget drama men regissören kallade in en stuntman som fick göra jobbet. Jag fick visserligen gaget och äran men fattar inte riktigt hur det gick till, och varför? Men det har jag senare förstått med all önskvärd tydlighet: Att jag har en välgörare i högsta ledningen. I fastetiden påminner han mig att mina ständiga göranden och låtanden tidvis och bitvis gärna får ersättas med ett långsammare agerande och en lite lägre profil: Tystnaden, säger bossen, ska mjuka upp din krampaktiga och överspända effektivitet, stillheten ska göra dig stark. Och du kan glömma replikerna – jag ger dig de rätta orden. Du behöver inte anstränga dig, du ska inte slå dig fram på egen hand. Du har redan fått en nyckelroll.
[Per Mases (1934–2010) var präst och föreståndare för Retreatcentret S:t Davidsgården i Rättvik och den som inte bara gav mig stillhetens nyckelring men också öppnade en dörr in i min egen inre trädgård (en av hans böcker heter Den inre trädgården), en dörr som jag bara diffust hade varit medveten om förut].