Month: april 2020

Påskdag!

Söndag. Soldag. Påskdag! Semana Santa, den heliga veckan här i Valencia går mot sin höjdpunkt – den stora paraden. I god tid söker vi oss ner mot strandregionen och navigerar sedan mera precist mot Carrer de la Reina längs vilken processionen ska dra fram. Där har redan folkmassorna samlats, många med egna små stolar eller pallar – kanske de sitter ungefär på samma ställe varje år? I alla fall får jag en känsla av det här är välbekanta ceremonier och rutiner, ingen som skuffar eller trängs, bara ett smått improviserat kaos.

Och så strömmar de uppklädda aktörerna fram längs avenyn i små grupper: hästar, hornorkestrar, trumslagare, blomsterutdelare, barn, ungdomar, vuxna, Maria Magdalena, Lazarus och andra bibliska personer.

Och självfallet också den uppståndne Jesus, men inte bara en Jesus men två, tre, fyra, kanske fler.

Fredagens tunga och monotona trumslag är ett minne blott. Nu dominerar taktfast blåsmusik, glada trumvirvlar, lysande färger, skratt och igenkännande leenden. Sol och värme har förpassat nattens mörker till historien, stegen är åtminstone tillsvidare lätta men kortegen har en lång väg att vandra genom ett entusiastiskt och applåderande publikhav innan den når målstrecket.

Publikens utmaning är att klara hettan och hantera alla intryck, speciellt de visuella. De som sitter på första raden har förmånen att oftare få en blomma än den stående publiken längre bak i leden.

Jag står och funderar hur detta blomutdelande är organiserat: Jag ser ingen som fyller på korgarna efter hand, men det kanske sker vid strategiska punkter bortom mitt synfält. Och precis när jag för min inre monolog, det vill säga tänker, hur många män som eventuellt blir objekt för denna sympatiska kärleksgärning, får jag en elegant vit nejlika stoppad i handen. De känns hedrande.

Nu kommer de romerska soldaterna som tog livet av Jesus. De ser visserligen rätt krigiska ut men uppsynen är mera avspänd än hotande och deras eleganta mundering, med fjäderprydd huvudbonad och glänsande sköldar, stämmer inte riktigt överens med kroppsspråket. Men de gör sitt bästa för att fortfarande se tuffa ut.

Efter alla hästar går en man med borste och skyffel beredd att snabbt sopa undan allt avfall som de fyrbenta aktörerna kan tänka lämna efter sig. Det är en praktisk lösning på ett konkret problem men fungerar också på ett symboliskt plan: Det finns en som rensar upp den röra som jag ställer till med i livet, en som förlåter mina snedsteg, en som rentvår mina överträdelser. Så stannar även denna prosaiska bild kvar under pannloben när alla passerat och folkmassorna långsamt löses upp i grannkvarterens gränder och hus. Påsken är förvisso en folkfest av stora mått, inte minst här i Spanien, och ibland saknar jag någonting motsvarade i min kulturella näromgivning, i mitt stift, i min församling – en ytans manifestation av själens status.

Stilla veckans inslag på bloggen har varit en sympatiyttring för det hårt coronadrabbade Spanien. Bilderna togs påsken 2017 i Valencia.

by Magnus Lindholm

Påskafton

Det var här vi började vår vandring i Stilla veckan i Valencia – i gamla stadsdelens skuggiga gränder, graffitidekorerade och människonära. Som ett kroppens blodgivande hjärta pumpar det i normala fall liv och energi ut till resten av staden men just nu, på påskaftonen, är det alldeles tyst i de trånga passagerna. Det är som om hela maskineriets centrum skulle vara satt ur spel, som om staden skulle hålla andan. Gårdagen ligger kvar i rännsten, en liten dammvirvel gör anspråk på att förvandlas till en tornado men faller platt till marken och breder ut sitt avfall på trottoaren. Någonstans långt borta hörs en röst men den löser snabbt upp sig mot en stålblå himmel. De väggar som bara för några dagar sedan talade, lite kryptiskt men dock, står nu liksom förstummade och frågande: Vad hände, egentligen, var är alla människor? Men ingen kan svara, ingen är här. Det är bara tyst och ödsligt och tomt. Och nu kommer natten.

by Magnus Lindholm

Långfredag

I slutet av påskveckan fokuseras de större evenemangen i Valencia till stadsdelarna Cananyal, Canyamelar och Grao – kända fiskarkvarter inte långt från strand och kaj. Långfredagen kulminerar i en kilometerlång parad där deltagarna visar upp sig i traditionella så kallade capirote, en smal huvudbonad som samtidigt täcker hela ansiktet – en symbol för ånger – och där endast ögonen är synliga genom två små öppningar i tyget. Resten av kroppen är invirad i någonting som påminner om en munkkåpa. Det hela ser lite skrämmande ut och spontant tänker jag på Klu Klux Klan, men den kopplingen finns inte här, långt ifrån faktiskt. Dessutom förekommer mest andra färger än vitt, framförallt rött, grönt, gult och svart.

Före paraden samlas medlemmarna – nazarenos – i dessa brödraskap – cofradias – i små glada klungor, förväntansfulla och fotograferingsvilliga. Det här är utan tvekan en av årets viktigaste dagar och vi turister kan bara lite förvånat notera den lättsamma stämningen i det som rimligtvis ska vara den mörkaste och dystraste av dagar. Och denna frimodighet gäller både ung och gammal deltagare. Efter fotograferandet av förberedelserna utanför Parroquia de Santa Maria del Mar förflyttar vi oss in på Carrer del Crist del Grau som ligger alldeles bakom kyrkan och beblandar oss med alla andra åskådare som nu samlats i täta led längs processionsvägen.

Och nu förändras tonläget som i ett trollslag: Taktfasta, tunga trummor ekar mellan husväggarna. Till och med barnen på trottoarkanten får en allvarlig uppsyn där de med sina egna små leksakstrummor späder på den kollektiva monotona ljudmassan som långsamt nu passerar, som vågor över ett hav. Ögonen låter sig ganska snart matas mätta av det färgstarka skådespelet men trumpinnarnas skarpa slag mot trumskinnet söker sig som spikar obarmhärtigt in genom huden, först som en flugas surr i morgontimmen, men mycket snart med en ton av smärta och ångest. Det går inte att värja sig, och det är inte heller meningen.

Och jag kan inte låta bli att reflektera över min egen tro, ofta fragil och vacklande. Skulle jag vara beredd att dra en capirote över huvudet som ett tecken på ånger, grämelse och skam? Och vira en kåpa runt min  kropp? Och ställa mig i leden tillsammans med mina systrar och bröder och tillsammans med dem skrida fram ivrigt betittade av tusentals ögon? Nej, självklart är det inte fråga om en maskerad, ett stundens förvandlingsnummer, eller ett skådespel för massorna. Här är vi alla vittnen till ett större mysterium, delaktiga i en gemensam skuld och mer eller mindre botfärdiga var och en. Det vi ser med våra ögon och hör med våra öron är en spegling av ett drama som kulminerade för två tusen år sen och som sedan dess bara fortsätter att genljuda i tid och rum. Som en påminnelse om något ofattbart, som en uppmaning till besinning och eftertanke. Som en spik rakt genom själen.

by Magnus Lindholm

Skärtorsdag

Skärtorsdag i Valencia Biopark. Skär som kommer från det fornnordiska namnet för ren, vacker, klar och blank men som också förekommer i ordet skärseld, denna fantasieggande plats/situation som vi alla människor enligt katolikerna genomgår efter den fysiska döden på väg mot evigheten. Vår dag börjar ljus och löftesrik, med kroppens tvagning, bröd och dryck, och många ving- och pälsbeklädda varelser i tankarna.

"En dag, ett liv", tänker jag ibland. Varje dag startar livet på nytt, inte från noll men ändå på ungefär samma sätt varje gång. Här vid ingången bland förväntansfulla och förmiddagsfrächa barnfamiljer slår det mig att också ett djurparksbesök är som ett liv i miniatyr: Vi går in genom samma portar och går ut genom samma utgång. Men där emellan rör sig alla på gångar och stigar efter eget huvud och hjärta, ackompanjerade av en stillsam kakafoni av skratt och rop och mycket småprat, och bara ibland avbrutet av en skärande gråt. Allt flyter i normala fall självklart framåt men nu i Stilla veckan känns det plötsligt som om dagarna inte skulle räcka till, att någonting oundvikligt kommer i vägen och stör den stilla lunken. Att jag står inför ett beslut, en korsväg, att jag måste välja riktning – det som djuren gör instinktivt och synbarligen helt mödolöst.

Jag, och säkert mången annan, står och vacklar mellan en välbekant gårdag och en totalt okänd morgondag. Detta okända, oförutsägbara, kanske också oundvikliga, är inte bara ett rött skynke eller en synvilla men också en lockelse, ett löfte. Ungefär som när hunger och törst öppnar för mättnad och otörstlighet – ett mellanläge, en balansgång. Djuren lever i nuet men jag är redan i morgondagen, nästan i evigheten och det gör mig kluven, obeslutsam, orolig. Ibland önskar jag att den djuriska naturligheten kunde ha ett lite stadigare grepp om min mänskliga onaturlighet.

Flamingons torsdag är ständigt skär, i dubbel bemärkelse. Renputsad och bukfylld står den stadigt på ett ben, troligen trygg och omedveten om det mörker som snart sänker sig. Den tänker knappast att varje dag är en övning i livskonst och att Stilla veckan är en årlig repetition i konsten att dö. Och det gör nog inte heller giraffen, elefanten, buffeln, lemuren, zebrorna, fiskarna och alla de andra här i djurparken – deras evighet är här och nu. För dem finns ingen ångestfylld okänd död, bara en skön, välbekant lång svart natt.

by Magnus Lindholm