Month: april 2020

Dymmelonsdag

Också här i Valencia går två verkligheter sida vid sida under Stilla veckan – en synlig, livfull, turistisk om man så vill, och en innesluten, dold, hemlighetsfull. Eller är det så enkelt? Vad vet jag vad alla dessa människor som passerar oss på torget utanför katedralen bär i sin själ, kanske de djupt i sitt innersta lever med i påskveckans omskakande händelseförlopp, trots att de ler, trots gatumusikernas lättsamma toner? Dymmelonsdag: Dymmel syftar på att man hos oss i Skandinavien ersatte kyrkklockornas metallkläppar med stavar av trä (dymblar, dymlar) som skulle ge en mera dämpad ton, en påminnelse om att vi närmar oss långfredagens mörker. På söndag morgon kommer metallkläpparna att tas till heders igen men nu, på dymmelonsdagen och trots försommarvärmen här på katedraltorget i Valencia, sker en snabb omvandling i känsloklimatet och ytans estetik vänds mot det inre livets dramatik.

I den trånga passagen mellan katedralens yttre och inre dörrar sitter en vit duva till synes ganska oberörd av alla människoben som passerar alldeles invid. Nån har lämnat några brödsmulor åt den, kanske som ett slags nattvardsbröd åt den vingförsedda.

Även jag bär på en kyrka inom mig, ett heligt rum med direktkontakt till Gud. Jag har inte alltid varit klart medveten om det men nog, redan som barn, anat en verklighet som inte går att ta på, som inte alltid syns eller hörs, men som ändå på något mystiskt sätt är mera beständig än de dagar som kommer och går. Sakta mak har den insikten blivit allt viktigare, i synnerhet när sorg och separation och skilsmässa stått på dagordningen. I ensamhetens och förtvivlans stunder hjälper prestationer och skaparlust föga och i det fria fall som ofta följer på förluster har jag blivit fångad av något som nästan påminner om bilens livbälten och krockkuddar. Efter den första chocken och tomheten efter kraschen har det sedan uppstått ett slags utrymme inombords, ett rum som inte innehållit mycket mera än tårar och tystnad men också ett slags osynlig närvaro. Att tystnader kan tala hade jag ju hört men nu anade jag allt oftare att tystnaden också hade ögon, ja till och med öron, näsa och hud. Tystnaden är inte något abstrakt Det, tystnaden är en konkret Någon.

by Magnus Lindholm

Vit tisdag

Ljuset bländar, skuggorna står som spön i backen. Men inne i Mercado Central, den kupolbeklädda, omfångsrika saluhallen, dras blicken spontant upp mot det imponerande taket där fönsterraderna silar solstrålar och lyser upp den citrusinspirerade ornamentationen. Det är tisdag i Stilla veckan och det är mycket vitt, men "vita tisdagen" syftade ursprungligen på vitt fett, till exempel grädde och hörde, liksom den blå måndagen, egentligen hemma i fastlagsveckan (fr. tyskans Vastelavent=fasteafton) vilket givetvis är lite förvirrande eftersom fastan i allra högsta grad ännu pågår. Trots dessa kulturhistoriskt relaterade sammanblandningar tar vi fasta (!) på den vita färgen i saluhallstaket, de vita förklädena och det vita mjölet på det ljusa brödet – är det vit tisdag så är det.

Från saluhallen vandrar vi ganska målmedvetet genom den gamla stadsdelen, passerar vår lokal på Placa dels Furs, går genom den gamla stadsporten och kommer ut på en bred aveny där vi stiger på en buss för att några hållplatser senare stiga av vid en rad vitblänkande och imponerande byggnader. Här i ett hav av turkosblått och bländande vitt står vetenskapscentret Museo de les Artes y les Ciencies, operahuset, ett oceanium, en djurpark och ett antal bassänger för lite fridsammare vattenlekar. Ljuset är bedövande och förstärks av de kritvita konstruktionerna i de arkitektoniska finesserna.

På eftermiddagen fortsätter vi med en taxi och rullar ner mot stranden igen men den här gången till småbåtshamnens skyddade omgivningar. Även här är byggnader och brofästen kritvita och ljuset bländande men stämningen är lite återhållsam, väntande. Vi sätter oss på ett kafé och blickar ut över Baleariska sjön som är lika blå som den var igår. Ingenting tyder på att vi är i den dramatiska Stilla veckan, allra minst denna vita tisdag.

Vi vandrar vidare i Valencia varje vardag i Stilla veckan.

by Magnus Lindholm

Blå måndag

Efter de första promenaderna i gamla stans skuggiga gränder igår tar vi idag bussen ner mot Playa de Las Arenas, den berömda, långa, rena sandstranden i Valencia. Egentligen heter den Playa de Levante, eller Playa de Cabanyal, men så här i aprilmånads ljumma försommarväder är det framförallt på den långa strandpromenaden, Paseo Marítimo vi vill vandra och där studera folkvimlet. I skarven mellan vår och sommar varierar klädkoden från t-skjorta till dunjacka. På en låg mur ligger två gentlemän och vilar. När jag höjer kameran mot dem får jag ett glatt V-tecken till svar av den som är mera vaken. Deras blåa solglasögon och klädsel är som skräddarsydda för denna blåa måndag i Stilla veckan. Ja, inte bara färgen, men också inställningen och beteendet: Blå måndag i Stilla veckan var förr en arbetsfri dag, också kallad frimåndag, fläskmåndag eller korvmåndag. I Österbotten kallas det ibland mulimåndag (mulen) eller kråkmåndag.

Det är något kluvet över denna måndag mellan palmsöndag och påskdag, och det märks också här på strandpromenaden inte bara i klädsel – avklätt och påklätt om vartannat – men också i de överfyllda strandrestaurangerna. Där är det verkligen köttmåndag eller fläskmåndag om man så vill, en ledig dag med mat och dryck och gemenskap över åldersgränser. Men långt tillbaka i tiden var måndagen inte blå utan svart och man skulle slå sig själv och andra med riskvistar som en symbolisk gärning för bot och bättring. Av riset finns bara färggranna fjädrar kvar och det svarta är mera blått än svart.

Så beblandas vi småfrusna nordbor med den frikostiga spanska mänskliga värmen och löftet om en ännu bättre framtid. Det är som att leva i två världar – en kroppsligt-sinnlig och en andlig värld. Och det är precis det Stilla veckan handlar om. Nu äter vi oss mätta, skrattar och diskuterar, men samtidigt gror ett djupare allvar någonstans under ytan, idag knappt kännbart men liksom småmullrande som en vulkan dagarna före utbrottet. Eller, med tanke på alla par och familjer som passerar här på Paseo Maritimo: Som när oskyldig förälskelse övergår i dygnet-runt-engagemang, äktenskap, barnuppfostran och ett gemensamt liv.

Fotografierna i Stilla veckans blogg är tagna i Valencia för tre år sedan. Vandra gärna dagligen med på gator och i gränder i det försommarvarma Spanien och meditera tillsammans med mig över denna den viktigaste veckan i året.

by Magnus Lindholm

Semana Santa

Bakgården lyser med sin mänskliga frånvaro men i gränderna rör sig både hund och matte, ung och gammal. Ljuden är dämpade men ibland slår en stämma hårt i stenväggarna och fortplantar sig i alla riktningar. Lika är det med ljuset – en jämn skugglös tillvaro omväxlar plötsligt med starkt solsken och händer som snabbt skyddar de ljuskänsliga ögonen. En och annan cyklist passerar men mestadels är det långsam promenad som gäller. Vi rör oss i den spanska staden Valencias gamla stadsdel, alldeles nära den gamla stadsporten. Det är april månad och idag inleds Stilla veckan.

Airbnb-lokalen har vi hyrt av Carlos och Orinda, en helt snygg bostad i korsningen mellan Placa dels Furs och Carrer de Roteros: Kök, badrum, sovrum och ett hyfsat stort vardagsrum. Det mest imponerande är dock kanske de fem pyttesmå balkongerna utanför vart och ett av de höga fönstren. Nedanför ligger ett litet torg, en skvär, med en liten uteservering. Kyrkan och basilikan ligger på ett par minuters avstånd, den imponerande saluhallen, Mercado Central, på tio minuters gångväg. Men det är här i gamla stadsdelens skuggiga och graffitibesprutade gränder vi först känner av stadens puls och själ. Här är det stilla veckan året om.

Om huset är en sinnebild för kroppen så är väggen husets hud. Här är huden tatuerad över stora ytor, kraftfulla markeringar sannolikt utförd av en mer eller mindre professionell bildskapare. Men som det ofta är i livet befläckas även den stiligaste och mest omsorgsfullt utförda dekoration av spontant kludder och mänskliga revirmarkeringar. Det medvetet groteska huvudmotivet belamras med allehanda snabbsprayade skönhetsfläckar och även om jag inser att det är en naturlig del av gatans konst så kan jag inte låta bli att helt stilla skaka på huvudet. I min hudkänsliga varelse finns det inte riktigt utrymme för fler skavanker och jag värjer mig spontant mot alla försök till intrång.

Vad är detta skal som huserar en mänsklig varelse? Lika lite – eller lika mycket? –  som min hud avslöjar något om min personlighet, lika mycket – lite? – berättar husets väggar om dess invånare. Spontant måleri omväxlar med noga genomtänkta grafiska idéer som i samarbete med byggnadens naturliga åldrande för en lika desperat som uppseendeväckande dialog. Det är som ett högljutt samtal på båda sidor om huden – innerlighet och ytterlighet i konfrontation. Är det just denna analogi mellan husets vägg och min hud som också styr kamerans dragningskraft? Utan att på något sätt analysera motiven och ytorna för jag en spontan och tystlåten dialog med kamerans lins som skarpögd förbindelselänk mellan kropp och hus. Det är ett urgammalt språk som knappast fallit i glömska men som kräver speciella kunskaper för att kunna tolkas. Men jag nöjer mig med estetiken, det visuella intrycket, färgernas spel och kompositionen.

Nästan helt dolda bakom buskar och trädskugga lyser det här charmanta paret upp. Solvärme och mänsklig djurvärme omfamnar varandra med glimten i ögat. Men vad spelar den lilla vita marsmänniskoliknande figuren för roll i sammanhanget? Och hur ska man tolka den mogna apelsinen i den åldrande damens vänstra hand? En fruktbarhetssymbol? Det kan man kalla positivt tänkande. Men hennes lurviga vän ser ju verkligen ut att vara på alerten, sååå...?

Nästan ute ur grändernas skuggvärld möter vi kvinnan som kunde ha suttit modell för föregående bild. Men nu ser hon inte lika glad ut, vad är det som bekymrar? Kanske hon kommer från Domingo de Ramos-mässan och blivit påmind om det lidande hennes Herre snart ska genomgå. Katolsk gudsfruktan och den självsvåldiga graffitikonsten lever här sida vid sida, kanske som en påminnelse om att livet har många dimensioner och att allt, i den bästa av världar, en gång på ett meningsfullt sätt ska smälta samman.

Stilla veckans fotografier är tagna i Valencia, Spanien under påskveckan år 2017. Följ gärna dagligen med på bloggen vandringen mot den ödesmättade långfredagen och söndagens stora uppståndelsefest.

by Magnus Lindholm