Month: juli 2020

Garda bonus – Parco Natura Viva

Som en fristående avslutning på vår bil(d)tur Garda runt kommer här en liten glimt av djurlivet i Parco Natura Viva. Safariparken och djurträdgården ligger i stort sett mellan städerna Sirmione och Garda och delar som sagt upp sig i två delar; en safaripark där man får rulla långsamt med sin bil, och den egentliga djurparken. Och lite spännande är det faktiskt när den enorma giraffen stryker förbi vår bil och snuddar vid vänstra backspegeln. Ett par hornförsedda varelser av olika släkt för en smått aggressiv fäktning några meter framför motorhuven och vi hoppas de inte tänker vända sig mot oss. Men i övrigt är det stilla puckar och i den egentliga djurparken är det visserligen rätt mycket barnfamiljer men ingen större trängsel. En sympatisk djurpark utan större överraskningar eller märkvärdigheter. Rekommenderas.

by Magnus Lindholm

Garda runt IV (IV)

[Det här är fjärde och sista delen i bil(d)turen runt Garda-sjön i Norditalien. Tidigare avsnitt har publicerats 8, 11 och 14 juli]

Salò räknas väl som något av västkustens pärla där den ligger inne i en djup vik, nästan på samma höjd som staden Garda på andra sidan sjön. Elegant och sofistikerad lockar den välklädda varelser till strandpromenadens catwalk och idag har vi dessutom nästan helt glömt bort dess nazistiska bakgrund. Och våra ögon förförs redan strax före ankomsten till stan – en trädgård med konst, eller konstverk inramade av en lika frodig som färgstark flora.

I André Hellers trädgård några kilometer norr om Salò har inte bara konst och natur förenats på ett kreativt sätt men på en ganska begränsad yta har upphovsmannen dessutom lyckats tränga in små bitar av en hel värld – "un campionario di regioni del mondo". Det strålande solskenet bidrar förstås till upplevelsen – och att Vive tillfälligt mådde bättre, trots flunssan – men framförallt är det den frodiga grönskan i kombination med de många konstinstallationerna som kittlar sinnena. På en skylt kan vi läsa att alla åldrars människor är välkomna hit, även "hundar som beter sig väl..." De enda djur vi ser är sköldpaddor och några ödlor, men de är nog stationära beboare som är välkomna även utan skylt.

Men det var alltså det här med Salò och nazismen. Under par år på 1940-talet, närmare bestämt 1943-45, fungerade Salò i praktiken som Italiens huvudstad. Och i spetsen för Salòrepubliken stod Mussolini som ledare för det republikanska fascistpartiet. Men i april 1945 gjorde den italienska motståndsrörelsen uppror mot tyskarna och Mussolini, och fascistledaren tillfångatogs och avrättades. Med denna dramatiska tid i Italiens historia kan man bekanta sig i MUSA: Museo di Salo som också presenterar så vitt skilda ämnen som modern konst och instrumentbyggartraditioner, med betoning på violiner och cellon.

Idag är det självklara nöjet nummer ett att sitta på strandpromenaden och betrakta andra turister vandra av och an i solskenet. Och när tiramisu-bakelsen och skålen med färsk frukt slunkit ner kan vi vandra genom pelargångarna där antikviteter och lopptorgsfynd samsas med varandra. Eller följa med en roddtävling ute på de blåblanka vattnen. Och hade vi inte redan varit där kunde vi ha tagit färjan till Monte Baldo på andra sidan Garda-sjön. Men vi är mätta och nöjda och drar oss tillbaka till vår airbnb-lokal bara ett par kvarter ovanför strandpromenaden. Lokal och lokal, förresten... Vi har ett helt hus för oss själva, ett stort hus med tvättstuga och garage och utsikt över Garda-sjön. Vad mera kan man begära som avslutning på en en-veckas semesterresa?

Så styrde vi kosan mot Milano och flyget, via Bergamo som denna vår drabbats så hårt av coronaepidemin. Och så här i tidens backspegel (vår resa skedde alltså i början av maj 2018) måste jag bara konstatera: Jag är glad att ha fått uppleva Norditalien på nära håll, samtidigt som jag känner sorg över det hårt coronadrabbade Italien. Resor vidgar vyerna men resor knyter oss människor också närmare varandra. Trots pandemier. Eller kanske just även därför.

I morgon på bloggen: Ett litet bonusbildpaket från Garda-resan med motiv från Parco Natura Viva – safaripark och djurträdgård. Tack för resesällskapet!

by Magnus Lindholm

Garda runt III (IV)

[Tidigare avsnitt i denna bil(d)resa runt Garda-sjön i Norditalien är publicerade på bloggen den 8 och 11 juli]

Idag kör vi norrut från Malcesine och innan vi passerar Riva vid Gardas norra punkt tar vi en liten avstickare mot nordost för vi är nyfikna på Museo d'Arte Moderna e Contemporanea di Trento e Rovereto, förkortat MART. Vi tappar tillfälligt bort oss på de många avtagsvägarna och i rondellerna och märker plötsligt att vi kör i helt fel riktning. Efter diverse suckar och stön och sidospår hittar vi efter sju sorger och åtta bedrövelser fram till Rovereto, en stad med 40.000 invånare som kanske inte bjuder på så många sevärdheter men nog på ett museum för nutidskonst. Och det låter ju lovande för oss som äger var sitt finländskt Museokortti (och som givetsvis inte fungerar här...).

Konstmuseet är grundat av Fortunato Depero (1892–1960, futuristisk målare, skulptör, grafisk designer och författare) och här kan man begrunda verk av bland annat Warhol, Roy Lichtenstein och Bruce Naumann. Dessutom presenteras en avdelning för traditionell italiensk konst, snyggt upphängd på vinröda väggar där i stort sett bara själva tavlorna är upplysta. Förutom ett antal stojande skolelever är vi troligen de enda besökarna. Och när de försvinner ut på den runda innergården blir det alldeles tyst inomhus.

Vakterna följer våra rörelser med falkblickar, eller så känns det i alla fall. Om det sedan är denna oönskade uppmärksamhet som får mig smått olustig, eller om konstverken sist å slutligen inte talar till mig, eller om jag min vana trogen bara är kroniskt gnällig, må vara osagt. Även den visuella ordkonsten som exponeras på ett antal väggar, och som i normala fall skulle trigga mitt bokstavsintresse, faller lite platt till marken eftersom det inte finns någon översättning av de italienska texterna. Summa summarum: Ett konsthallsbesök som inte riktigt lever upp till förväntningarna. Av detta lär jag mig (igen); förväntningar ska man bara ha i lagoma portioner.

Medan molnen ligger tunga över Gardas norra del kör vi in i Riva del Garda, en stad på knappt 20.000 invånare. Vi är nu på Gardas nordligaste punkt där vägen rundar staden och sedan fortsätter på Gardas östra sida. Men innan vi fortsätter bilfärden tar vi en promenad genom stan och söker upp en restaurang för att stärka åtminstone kroppen. Och sen ska det fotas. Trots humöret.

Det här är praktiskt taget Syd Tyrolen och bergsväggarna reser sig framför oss – i närheten ligger Monte Rocchetta med sin högsta höjd på 1.575 meter. Här nere känner man sig ganska liten och obetydlig. Det är försommar, mulet och fortfarande ganska glest med turister. En väntande stämning ligger över torg och kajer.

Nere i småbåtshamnen noterar vi ett sothönspar som byggt sitt rede bakom en motorbåt. Det kan man kalla framtidstro! (De kanske känner båtägaren och har fått tillstånd att tillfälligt husera här, det är min kvalificerade gissning). Men det är svårt att riktigt stanna upp och ta sig tid och se sig om när vi vet att det ännu återstår några timmars körning. Dessutom mår Vive allt mer risigt av sin flunssa som grasserat i några dagar och nu börjar blomma ut på allvar. Och det är också ungefär det enda som blommar för nu börjar det dessutom regna. Vi besluter att ta skeden i vacker hand och sätter oss i bilen och tar helt kallt sikte söderut – alla semesterdagar är minsann inte  bara sol och fridsamt leverne, det är bara att konstatera och acceptera. Men lyckligtvis är trafiken måttlig här på den nordöstliga sidan av Garda-sjön och jag får lite mera tid att manövrera genom halvskumma och ibland till synes oändligt långa tunnlar. Vattnet skymtar till på vä(n)stra sidan med jämna mellanrum men jag stirrar mest bara framåt på en slingrig och slipprig asfaltsväg. Vårt sista mål på turen runt Garda är staden Salò och där ska vi stanna i tre dagar.

Men just nu, mitt i eftermiddagens ösregn på en tidvis slingrande väg, känns det som sagt ganska segt och jobbigt att förflytta sig framåt. Och jag tänker på den pastellfärgade Volkswagen skåpvagnen, Typ 2, som vi beundrade på MART i Rovereto tidigare på dagen och som ursprungligen skapades för en europeisk biennal år 2008. Det lite hippieaktiga motorfordonet i den här konstnärliga varianten ville signalera gränsöverskridning, frihet, broderskap och nomadism. Just nu känner jag mig ganska långt från de idealen men är tacksam att vår ettriga helautomatiska Audi trotsar vädrets makter och våra gråfärgade känslostämningar. Bakom molnen skiner solen, säger optimisten.

[Sista avsnittet i Garda runt publiceras på bloggen fredagen den 17 juli]

by Magnus Lindholm