25 juli
Skillnaden mellan att vinna och förlora är ofta att inte ge upp.
– Walt Disney (1901–1966), amerikansk filmproducent, entreprenör och animatör
National Threading the Needle Day / Trä nålen-dagen, National Merry-Go-Round Day (USA), National Hire a Veteran Day (USA), National Wine och Cheese Day (USA), National Day of the Cowboy (USA)
Nationaldag Puerto Rico
Pappas kusiner
Hela våren har jag här på blåggen skrivit om släkten, och då alldeles speciellt och enbart om släkten på mammas sida (se upptill rubriken VED). De historierna fortsätter efter sommarpausen i början av september. Men idag, på kusindagen, tänker jag visserligen på mina sex kusiner men skriver här i stället om pappas två kusiner. Mammas släkt sträcker sig långt tillbaka i tiden och är åtminstone delvis väl dokumenterad, men pappas genetiska bakgrund är för mig höljt i ett saligt dis. Och mitt minne av pappas kusiner kan väl närmast kategoriseras som kuriosa.
Det här är min kunskap om den Lindholmska släkten i ett nötskal: Farfarsfar Gabriel Amandus var född i Ingå 1840 och gifte sig 1866 med Ulrika Amalia, f. Grönberg i Sjundeå. Paret fick fem barn: Gabriel Alexander (1867, min farfar), Matilda Ulrika (1870), Emil Amandus (1872), Hugo Wilhelm (1875) och Elin Amalia (1879).
Hugo Wilhelm gifte sig 1901 med Edit Maria Adolfina, f. Schadvoin (1869). Det är hon som sitter här i soffan med sina söner Bertil Hugo (1902-1984) till höger, och Harry Wilhelm (1905-1972) – pappas kusiner alltså. Jag har ett svagt, närmast dimmigt minne av dessa två lågmälda, och som jag uppfattade dem, smått exentriska gentlemän. Båda hade ett förflutet som nitiska tjänstemän vid Statens järnvägar och var väl mer eller mindre pensionerade när de i slutet på 1960-talet någon enstaka gång besökte mitt föräldrahem. Sparsamhet var en dygd och som fria ungkarlar kunde de ganska mödolöst ägna sig åt sina passioner, som t.ex. att samla på silverskålar och gamla kameror. Plikttroget och troligen mycket kärleksfullt tog de samtidigt hand om sin delvis rullstolsbundna mamma men i övrigt förblev deras liv, åtminstone för mig, höljt i dunkel.
När så järnvägsbokhållaren Bertil avlider 1984 – Harry hade dött många år tidigare, likaså min pappa – donerar han sin och broderns tillgångar – bl.a. två aktielägenheter i Helsingfors och en i Ekenäs – till Svenska Litteratursällskapet. Av boupptäckningshandlingarna framgår bland annat att det på olika bankkonton finns 1.114 dollar, 1.790 svenska kronor, 100 danska kronor, 170 tyska mark och 230 mexikanska pesos (!). Banktillgodohavandena uppgår till sammanlagt 314.762,05 mark och värdepappren till 218.480 mark. Värdet på diverse guld och smycken samt silverföremål (36 dessertskedar, 24 matskedar, 12 gafflar etc.) blir 9.520 mark. Pianot (av märket Görs & Kallman) samt stol och notställ noteras till ett värde av 500 mark. Av det stora kameraintresset kvarstår endast fyra exemplar – Petri, Kodak och två Zeiss Ikon – värde 400 mk. Boets sammanlagda behållning uppgår till 554.536,67 mk. I SLS förteckningar har Bertil Lindholms fond fått numret 592.
Trots ett avlägset släktskap ärvde jag inte en enda peso. Inte ens en dammig kamera.
24 juli
Ödet väljer våra släktingar, vi väljer våra vänner.
– Honoré de Balzac (1799–1850), fransk författare
Cousines Days / Alla kusiners dag, Tag der Schichtarbeiter (Tyskland), Pioneer Day (USA), National Tequila Day (USA), National Thermal Engineer Day (USA)
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i bloggen.
23 juli
Kvinnor har bara en enda uppgift i sport, nämligen att kröna vinnaren med segerkransen.
– Charles Pierre Frédy de Coubertin (1863–1937), fransk baron, idrottsledare, författare, tidningsutgivare och skapare av de moderna olympiska spelen
Den inhiberade olympiadens dag, Varmkorvens dag (Sverige), Gorgeous Grandma Day (USA), National Vanilla Ice Cream Day (USA), National Refreshment Day (USA)
Nationaldag Egypten
22 juli
Gunga i en hammock, gunga av och an, och bara vara kära i varann.
– Gösta Rybrant (1904–1967), svensk violinist, journalist, översättare, kåsör och sångtextförfattare
National Hammock Day / Tag der Hängematte / Gunga i en hammock-dagen, National Penuche Fudge Day (USA), National Hot Dog Day (USA), Approximativa pi-dagen (Sverige)
21 juli
After a full belly all is poetry.
– Frank McCourt (1930–2009), irländsk-amerikansk pedagog och författare, mottagare av Pulitzer Prize 1997
National Junk Food Day / Tag des Junkfood / Skräpmatsdagen, National Be Someone Day (USA)
Se även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i bloggen!
Veckans foto
Underbart är kort och härlighet varar sämst – är det visdomsord som i första hand är kontaminerade av negativa tankar och enbart reflekteras från illusionslösa psyken? Troligen. Det är som om katastroftankar och undergångsstämningar på något märkligt sätt gärna och mycket enkelt gräver ner sig även i min bräckliga kropp. Evert Taube skriver i en fri tolkning av en Shakespeare-sonett:
Man föds till dagens ljus, man krälar ut / mot mognad ålders vida himlarund – strax går dess sol i moln, dess glans dör ut. Vad Tiden ger, han tar i samma stund.
Jag får ständigt – dagligen och stundligen – påminna mig själv att ingenting kan tas för givet, att allt är avhängigt något större, något ogripbart men ändå alldeles verkligt, att det alltid finns minst två perspektiv – ett här och nu, och ett här och sen. Här och nu är härligheten begränsad till sekunder och minuter, ibland till timmar och dagar, i ytterst sällsynta fall till veckor och månader. Glass är ett bra exempel: Den härligheten varar högst fem minuter, ett kexrån ungefär lika länge. Men ibland inträffar det fantastiska: För flickan i Florens med den nya vårkappan varar saligheten troligen en hel evighet eftersom tiden knappast existerar i hennes värld. Tiden – den snåla jäkeln! – kommer senare, med ålder och vardagsslit, att riva upp dagen i timmar och minuter och sekunder och göra slarvsylta av både glass och livets övriga goda. Ju mera tid jag bär på och kan räkna, desto sällsammare och kortare blir njutningarna. Är det rättvist? Är det rimligt? Är det nödvändigt? Någonstans inser jag ett feltänk men det är så dags när glasstanden ilar och laktosmagen reagerar. Shakespeare, Taube och jag är, trots betänkligheterna, begränsningarna och restriktionerna dock överens om en sak:
Och likväl skall min sång i sekler än / trots Tidens grymhet, prisa Skapelsen.
20 juli
Där det finns liv, finns det hopp.
– ordspråk
World Jump Day / Internationella hoppa alla på samma gång-dagen, World Chess Day / Internationella schackdagen, Space Exploration Day / Rymdforskningsdagen, Tag des hässlichen Trucks (Tyskland), National Moon Day (USA), National Lollipop Day, National Get Out of the Dog House Day (USA), Simborgarmärkets dag (Sverige)
Se även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i bloggen
Vändpunkt
Sommaren har en vecka, som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändrar sig på några dagar allt.
Skriver Hans Ruin i boken Rummet med de fyra fönstren (W&W, Stockholm 1966). Vi är där nu, vi är faktiskt redan på andra sidan sommaren. Alla dessa ljusa dagar och nätter jag såg fram mot när coronavåren mörklade både utsikt och insikt – de kom till slut, om ock inte så ljusa och lätta som jag hade hoppats, inte så problemfria och skapande jag kanske hade önskat. Någonting hade skett i djupet av min existens, ett orosfrö av okänd art invaderat min kropp. Ja, just det – även min kropp: Min rörlighet i rummet hade plötsligt avtagit, förhindrats, till och med förbjudits. Jag var fast även om jag kunde röra mig, jag var både utesluten och innesluten samtidigt. Jag levde visserligen, men nästan som i en dröm, i slow motion.
Jag klamrar mig gärna fast vid det förutsägbara, det planerade, det trygga. Och jag skriver en melodi till Alf Henriksons dikt Nyåret, den som börjar:
Säg icke att framtidens dis ligger tätt, och att icke du vet vad den bringar. I maj skall det komma en gök på ödesmättade vingar. I juni skall smultronen blomma på nytt, i juli skall gullmåran dofta. Sålunda ser du tydligt och klart att framtiden känner du ofta.
Göken kom och smultronen blommade, och till och med gullmåran doftade. Men över allt, och i allt, hade insmugit sig ett stänk av osäkerhet, oro, olust. En upplevelse av förgänglighet och tidens obarmhärtiga framfart suddade synen, kröp in under huden. Det som förefallit ljust och placerat i framkant var i själva verket redan passé. Nej, jag kände inte till framtiden. Och redan nu vänder sig sommaren kring sin axel.
Det är också Hans Ruins erfarenhet; att sommar och liv smälter samman, speglar varandra som himmel och hav:
Över blanka fjärdar har båten från staden plöjt väg hit ut. Som en lödderblomma av klorofyll flöt vår gröna ö på det sakta strömmande vattnet.
Också han befinner sig i två världar – en i nuet och en i det förgångna. Här på Härligö i den västnyländska skärgården ligger paradiset, det alldeles konkreta, men här har också bilden formats om den sinnesmättade vardag och det okomplicerade liv som nu utgör en nästan fysisk del av hans åldrande kropp. Två verkligheter stretar åt olika håll trots att utsikten genom de fyra fönstren är den samma som förr, trots att allt är så välbekant och förutsägbart.
Och nu ligger jag i ljusa sommarnätter och överraskar mig med att inte längre tänka på vad som skall komma utan på vad som varit.
Och i tankarna går han till berget där på holmen en sen kväll och minns glasklart att pappan som "... alltsedan sin studenttid älskat att dväljas i den tyska spekulationens öde rymder" – och det dessutom med ett abstrakt och livsfrämmande tal – plötsligt ändrade fokus och röst:
– Är det inte underligt, utbrast han, att människan har en stjärnhimmel över sig och ändå går upp i idel erbarmlighet! Tänk om hon i stället för rymden hade ett vanligt tak över sig, och Vår Herre plötsligt fattades av den dåraktiga lusten att visa oss världarna och med en rörelse av armen strök bort taket, då skulle vi dö av intryckets mäktighet. Men för att Han stundligen låter oss blicka in i oändligheten, anar vi den inte mera.
Och den luttrade livsfilosofen Hans Ruin tillägger:
Då tyckte jag med ens att det var han som med en rörelse av armen strök bort ett tak mellan mig och oändligheten, och jag upplevde den absoluta väldigheten i stjärnvärlden såsom aldrig förr eller senare. Det var en utsikt, som ingen horisont stängde.
Är det någonting av detta magiska, översinnliga, som också jag ständigt söker och mycket sällan finner: En utsikt som förvandlas till en insikt. Eller som bildskapare: Fotografiet som kunde lysa upp kroppens dunkel. Och någon lycklig enstaka gång sammanfaller faktiskt bilderna – minnets, sinnets och nuets. På något oförklarligt sätt ringlar sig nämligen årstidernas upprepningar runt livets levda år, och när så sensommarljusets långa skuggor breder ut sig över mark och park talar de sitt tysta språk framförallt till kroppar som redan saktar farten, som av lust och tvång blickar in och ut genom själens alla fönster. Nu har sommaren, och livet, vänt sig kring sin axel och det är bara att konstatera faktum. Kanske inte ett sorgligt faktum, kanske inte ens ett definitivt faktum. Men ett faktum.