Veckans foto
Vad rör sig i hundens huvud? Troligen mera än vad vi människor riktigt förstår. Den nederländska filosofen Eva Meijer (f. 1980) berättar i boken Djurens språk (Weyler förlag, Stockholm 2020) om bordercollien Chaser som efter tre års träning kunde namnet på 1022 föremål. "Hon kan inte bara hämta dem på uppmaning utan också dela in dem i kategorier, placera bollar tillsammans med bollar och dockor tillsammans med dockor." Chaser har inte bara ett större ordförråd än ett treårigt barn, "... hon kan också dra slutsatser – när hon får höra ett nytt ord hittar hon det föremål som det hör ihop med i en hög av föremål eftersom namnet skiljer sig från dem hon redan känner till." Många hundar förstår uppmaningar i stil med "hämta bollen" eller "kom hit", men Chaser förstår också enkel grammatik. "När hon uppmanas att ta med leoparden till giraffen gör hon det också." Chasers ägare John Pilley tror att det beror på att hon är en boardercollie som är avlad att vakta får och därmed tränad att vara vaksam både på människan och fåren.
Filosofen Wittgenstein talade om att när vi lär oss ett språkspel lär vi oss att uttrycka det som är dunkelt. Men, som Eva Meijer noterar, det betyder inte att människa och djur förstår ord eller begrepp på exakt samma sätt. Människan använder framförallt ögonen för att orientera sig, men hunden använder nosen – människan ser bilder, hunden känner dofter. Och med hjälp av sitt språkspel kan de två kommunicera.
Och jag undrar: Om hunden (varierar mellan olika raser) kan känna mellan tusen och en miljon fler lukter och dofter än människan så måste dess huvud vara bra mycket mera förfinat än min arma skalle och näsa som i bästa fall kan känna skillnad på stekt lök och stekt strömming (och som jag av olika orsaker aldrig skulle äta). När jag är tom på tankar och idéer vimlar det kanske av doftbilder och luktillustrationer i den där halvsovande jycken ovan där han ligger på en varm vitkalkad mur i en gränd högt uppe i branterna i gamla stadsdelen Albaycin i Granada. Han kanske inte alls är led och trött, han kanske bara mediterar med hjälp av sitt uppgraderade hundiga doftspråk.
26 november
Gör det till en vana att berätta för folk att du är tacksam, att uttrycka din uppskattning, genuint och utan förväntan om någonting i gengäld.
– Ralph S. Marston Jr. – mannen bakom The Daily Motivator
Temadagar i USA Thanksgiving Day, National Cake Day, Day of Mourning, Turkey-free Thanksgiving, A Blue Christmas (26.11–31.12)
Notera gärna också Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längst ner i blåggen!
Kalkontack
Med USA i spetsen firas idag Thanksgiving Day lite här och där på jordklotet, kanske mest där. Familjer reser land och rike kors och tvärs för att slutligen i storfamiljens sköte sjunka ner bland pösiga soffor och sprakande brasor i den genetiska gemenskapens allomfattande trygghet, milslångt från vardagens små och lite större utmaningar. En gång om året föranstaltas denna kollektiva tacksamhetsritual, en gång om året är ordningen garanterad, en gång om året uttrycks en samfälld glädje i att tillhöra en trygg, inre krets helt befriad från konflikter och konkurrens. En gång om året samlas hela släkten kring kalkonsteken.
En lätt överdrift? Troligen, men icke desto mindre ett samfällt mål, en gemensam önskan: Vem vill inte höra till en varm och kärleksfull familjegemenskap? Men går den att uppleva någon annanstans än i sentimentala amerikanska filmer, finns den på riktigt eller bara i våra minnen och drömmar? Jag har hört om den i mer eller mindre trovärdiga släktberättelser från början av 1900-talet, och jag har själv snuddat vid den i tonåren, i de ljuva och nyskapande kulturåren i mitten av 1960-talet – snuddat men knappast omslutits av den. Och tidvis, om ock i lite annan form, även upplevt den som ung familjefar.
Nostalgin har förvisso djupa rötter men mycket mer än skenbilder kan den dock inte reflektera. Det gnistrar liksom till när yttre och inre bilder snuddar vid varandra, kanske som en påminnelse om att verkligheterna är många och att det, trots coronahinder och andra ensamheter, ändå någonstans existerar en familjegemenskap av amerikanska dimensioner som även jag hör till. Det finns förvisso mycket att vara tacksam för men ibland måste otacksamma jag tänka efter en stund för att komma på det. Men närhet och familjär gemenskap är färskvara som utan reservation ska avnjutas i nuet. Och det gör man tydligen bäst i sällskap med en knaperstekt kalkon.
Kalkonen är fotad på en djurmässa i Helsingfors för några år sedan. Bilden är försiktigt manipulerad i Photoshop.
Veckans foto
Det handlar om den utmanande balansgången mellan att vara och att göra: Hur mycket vara, och när göra? I coronatider skulle jag kanske vilja göra mera än jag gör men det finns ju hinder nästan överallt. Och inte är det lätt att heller bara vara – ja, i själva verket är det nästan ännu svårare. När tiden tynger och tillvaron trilskas uppstår därmed ett slags vakuum i kropp och själ. Ändå känner jag igen tillståndet om ock i något lindrigare version för i själva verket är varje dag för mig en utmaning, en kamp mellan vara och göra.
Som skriftställare startar jag arbetsmorgonen med en nollställd hjärna och en massa inlåsta ord och meningar som råmar där någonstans i mörka stall och bås. Och varje dag skramlar jag med nycklarna till det smårostiga tankelåset, vrider och vänder, sliter och drar. Och jag suckar och stönar – jag har ju gjort det här hundra, tusen, gånger förut – varför ska det alltid vara så svårt att börja! Just i de ögonblicken hotar meningslösheten hela min tillvaro, det mesta känns tomt och traggligt, trist och ... alldeles ordagrant meningslöst. För det är ju med meningar, med ord och formuleringar som inte bara texten tar gestalt men hela mitt inre jag. Utan formulerade meningar är tillvaron även bildlikt sagt meningslös.
Men när sedan text och tanke långsamt börjar hitta varandra och tar stöd i varandra, ja, då öppnar sig både de inre och yttre landskapen, dimmor lättar, ljus strömmar in och själen värms långsamt upp. Efter ytterligare en stunds trixande med ord och formuleringar, verb och adverb, känns det nästan som att stå på fast mark, och även om målet knappast hägrar i fjärran är ändå riktningen given. Och då kan det vara dags att pausa för en kort stund, att bara vara. Men först då.
Foto: Hamnen i huvudstaden Ponta Delgada på ön Sao Miguel, Azorerna.
20 november
Käraste älskade älsklingen! Jag vill lära känna dig bättre. Jag vill förstå dig. Jag vill veta allt om dig. Vilket föredrar du? Torrfodret eller hundmaten på burk?
– Hunden Snobben skriver brev på sin hundkojas tak i serietecknaren Charles Monroe Schulz' (1922–2000) berättelser om Snobben och hans vänner
Internationellt Internationella barndagen (FN), Industrialiseringsdagen för Afrika (FN), Minnesdagen för transpersoner Temadagar i USA Futures Teachers of America Day, Peanut Butter Fudge Day, Absurdity Day Temadag i Tyskland Deutscher Lebertag
Vecka 48: Notera gärna även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längst ner i blåggen!
Barnsligt
"Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land" skaldade Bebbe Wolgers och besjöngs av Olle Adolphson i början av 1960-talet. Och visst är barndomen ett främmande land på många sätt och vis och som dessutom försvinner i fjärran ju äldre jag blir. Idag på Universal Children's Day / Internationella barndagen påminns jag som fyrfaldig distansfarfar inte bara om tidens (o)barmhärtiga flykt men också om en verklighet och en tid som jag diffust men alldeles hudnära kan känna igen. Min egen barndom och barnbarnens har självfallet föga gemensamt på det yttre planet men där långt under hjärnbarken och hudsvålen slår pulsarna åtminstone tidvis i samma takt. För det här är ju allas öde och välsignelse: Att kroppen livet igenom omsluter den lilla människa man en gång varit. Att huden skrynklats och sinnet skärpts efterhand är förstås inte alltid enbart positivt. Och speciellt i dessa maskomslutna veckor och månader tillkommer nya hinder, uppstår nya tankeblockader som en följd av besudlade kontaktytor och regeringsinitierade reseförbud. Vare sig jag vill det eller inte har jag snart tomtar på loftet.
När blicken utåt försämras blottställs mitt inre barns behov och beskaffenhet ännu tydligare, perspektiven förskjuts och förändras: Kanske det inte är barnet i mig som bor i ett främmande land men mitt vuxna jag som tappat bort sig (mig) i en sanslös, besinningslös och nästan meningslös tillvaro som tycks sakna både vett och vilja, rim och reson? När min kropp reagerar som en känslig barometer – inte bara på kommande lågtryck men också på de mentala oväder som exponeras i massmedia och i gatubilden – är det som en återspegling av något jag upplevt förut, i en annan tid, i ett annat sammanhang. Det finns en dialog över tid och rum i min egen varelse som dagligen, och ganska brutalt, delvis färgläggs och tonsätts på nytt. Men vem bestämmer över de motiven och de tonarterna – en kylig och beräknande vänster hjärnhalva eller en nyfiken, nytänkande och modig andra halva? Jag tror, och hoppas, att det är barnet där uppe till höger som fixar det. Speciellt det sårade barnet, det som vet att "... detta land är ett regn och en pöl". Bevare mig från att bli en vuxen som förbiser mitt inre barn, som förnekar min sårbarhet, som förtränger min barndom. Må jag bli en senior som, trots allt, kan vara känslig, impulsiv och skapande. Ja, lite barnslig helt enkelt.
Vinjettfotot: Dansteatern Hurjaruuth på en föreställning i Kabelfabriken, Helsingfors i november 2016 (tror jag det var).
Veckans foto
Artighet är en dygd, även bland svanar. De här putslustiga typerna bugade sig i stoftet för varandra, som man gjorde, och fortfarande kanske gör, för kungligheter. Ett sofistikerat beteende kräver mjuka kroppsdelar och en underdånig attityd, åtminstone för stunden, och då gäller det att träna bena lite grann, och nacke, hals och rygg. Och när man nu en gång har fått upp farten kan man ju passa på att putsa dun och fjädrar samtidigt. Sen är det bara att bege sig ut på Svansjön som en gång prinsessan Odette och Prinsen i den berömda baletten. Men först alltså några hövliga bugningar.