Puzzel
Nej, det ska inte handla om puzzelspel med si och så många bitar. Eller kanske lite, inledningsvis. Det var nämligen så att jag häromdan i samband med att jag var med om att tömma en bostad efter en flyttning, fick se några puzzelspel. Ja, egentligen många puzzelspel; först ett tiotal inne i sina originalförpackningar i en garderob, lite senare i källaren där två packlådor var fyllda med med mängder av plastpåsar som alla innehöll ett visst pussels innehåll. Det här var snudd på världsrekord i puzzel tyckte jag, och fick något religiöst i blicken.
Idag vill man åtminstone i Tyskland fira Internationaler Puzzletag (i USA är man mera moderat och talar om National Puzzle Day). Och det får mig att tänka på det pussel som jag själv håller på att lägga, dag ut och dag in. Livet är en massa småbitar som ständigt ska placeras på lämpligt ställe, ibland anar jag det stora motivet men oftare fokuserar jag på ett delmoment, och dagligen uppgår jag i detaljer. Det traditionella puzzlet har ett givet antal bitar men mitt livspuzzel har en tendens att fortsätta spotta ut nya små kompletteringar i, som det verkar, en hel evighet. Och inte finns det några exakt formade bitar heller. Tvärtom tvingas jag under dagens lopp att själv fila och fixa de små stumparna och styckena för att motivet åtminstone till vissa marginella delar ska träda fram. Kanske mosaik är ett bättre ord; någonting som inte är så mekaniskt lika till formen som puzzelbitar men som jag ändå försöker anpassa till varandra, skärva för skärva.
Så här håller jag, kanske vi alla, på – plockar, pillar, puzzlar, i hopp om att en bild, ett motiv och en mening ska träda fram. "Meningen med livet är att finna ett liv med mening", sade FNs generalsekreterare Dag Hammarskjöld lite kryptiskt. Jag har ibland tagit det där alldeles ordagrant; att skriva, att formulera meningar, beskriva sammanhang, skapa mentala bilder med ords hjälp. Rättare sagt: Skriftställa, färglägga. Men också fånga pixlar med digitalkameran, bit för bit.
Livets puzzelbitar är oändligt många, kanske alltför många. Och så är också formerna och färgerna – outtömliga. Ändå kan jag inte riktigt sluta upp att röra om i högen, leka och experimentera. Länge håller jag på i ett hörn men så vill jag pröva nånting annat och förflyttar mig inåt, ut mot en annan sida, neråt, tilllbaka uppåt. Och det är som om bilden bara skulle växa och växa ju fler bitar som placeras vid varandra. Puzzelspelets utskurna figurer är räknade, livspuzzlets flagor och fragment är outsinliga. Ändå ska också de läggas, sorteras, fogas samman.
Till slut är bilden så stor att den bara kan uppfattas från himmels höjd.
Foto: Vy över de äldre stadsdelarna i Valencia, Spanien.
29 januari
Hemska tanke, vilken skräck! Tänk om någon bit är väck!
– Noor Al Huda Alewi, på Internet om puzzel
Internationellt Internationaler Puzzle-Tag Temadagar i Tyskland Tag des Griesgram, Tag des Blindhundens, Tag der Luftpolsterfolie Temadagar i USA National Puzzle Day, National Corn Chip Day, National Big Wig Day
NU, VECKA 5: Notera gärna också Veckans (m)ordspråk, foto och humoresk längst ner i blåggen! Där byts insikterna och utsikterna varje måndag.
Veckans foto
Nu kommer jag förstås att överösas av kritiska kommentarer och pretentiösa påståenden och kan redan se framför mig rubrikerna i skandalpressen. Vasabladet skriver: Snuskhummer smygfotograferar sanslöst stiligt solbrända sjöjungfruar! ÅU deklamerar: Testlös turist tillbakavisar tvärsäkert territorial terrorism! och Hufvudstadsbladet fyller förstås hela första sidan (efter pärmens bilannons, givetvis) med feta groteska stiltyper: VISSA VINDÖGDA VATTENSKOTERFÖRARE VANDALISERAR VARJE VACKERT VECKOSLUT VINDSTILLA VATTENLEDER VARFÖR VANLIGT VÄDERTAGNA VARNINGSSKYLTAR VORE VANSINNIGT VÄLKOMMET VID VIKENS VACKRASTE VADSTÄLLEN!
Nå, ingen av dessa reaktioner är relevant i sammanhanget och bevisar bara att en galloperande fantasi ställer till med mycken oreda i kropp och själ. Nej, min högst sakliga och genomstänkta avsikt är att här helt enkelt och simpelt påminna om att man inte bara ska gå dit näsan pekar men samtidigt också ha ögonen öppna bakåt. Somliga, som till exempel jag och andra svårt paranoida typer, har nämligen inbyggda ögon även mellan skulderbladen (det är troligen därför vi är så skuldbelagda, men det är en annan sak ...) och vi kan följaktligen blicka både framåt och bakåt samtidigt.
Det här medför dock vissa logistiska utmaningar av vilka den främsta och viktigaste är; var och hur placera ryggens glasögon? För även om blicken bakåt på äldre dar tenderar att skärpas och skruvas till tillkommer tyvärr också diverse starraktiga, eller rättare sagt stirraktiga tendenser: Bakperspektivet tenderar att överbetonas på bekostnad av den till synes frånglidande framsidan. Och det är precis så det är med denna bild: Merparten av blåggbläddrarna har troligen redan belagt undertecknad med diverse mindre smickrande diagnoser medan jag själv helt oskyldigt och naivt, i dessa coronatider, bara velat se bakåt på tider då jag fick resa helt munskyddsfri ute i världen. Som hit till exempel, när jag flög till de hortensiablomstrande och ananas-fyllda Azorerna i Atlanten, till de skummande bränningarna på huvudön Sao Miguels norra sida och där, alldeles liksom i miss-tag råkade se dessa oskyldiga najader. Så är det och ämbar blir det inte. Och tro för all del inget annat!
Skrock(a)
Fnitter, flin och flabb, garv och gnägg, smil och skrock och skratt – ja det är ingen hejd på glädjens gutturala glissandon när kontrollen släpper och psyket tar strupgrepp på kroppen. Ett gott skratt förlänger kanske livet men ett rått spratt förtränger detsamma. Små små justeringar i rättstavningen och bilden vänds på nolltid bakfram och där solsken nyss rådde drar åskmolnen i stället fram.
Idag uppmärksammas Belly Laugh Day i USA och det tycker jag att vi också kan göra i Finland. Och det betyder troligen att jag ska fästa uppmärksamheten på de skratt som tar sats nere i magen, mullrar upp längs struphuvudet och till slut erupterar i ett ljudligt bräkande. Men finkänslig som jag är är jag inte riktigt säker på vilken mera exakt form av skratt jag ska exekvera. Det handlar definitivt inte om fniss men kanske om flabb, eventuellt om gnägg. Eller kanske den bästa definitionen skulle vara det där godmodiga skrockandet som jultomten presenterar i en viss Disneyfilm på julaftonen – HO HO HAH HAH HAAA …
Ja, idag ska vi alla skrocka, med början djupt nere i magbottnen. Men när jag nu gör ett trevande första försök känns det inte riktigt spontant, någonting hindrar munterheten från att komma igång och accelerera. Kan det möjligen bero på det där sista a:et? Att skrocka utan a innebär ju en snabb förflyttelse från ett ljust och lättsamt landskap till en tillvaro belamrad med troll och väsen och vidskepelse. På något sätt hänger de två begreppsvärldarna tydligen samman – det ljusa och det mörka, det påtagliga och det fördolda.
Språket har en märklig förmåga att med små små justeringar måla om det inre bilderna på bråkdelen av en sekund. Och är det inte så också i den sinnliga världen. Ibland lösgör sig någon bortom tidens och rummets begränsningar och stiger ordagrant rakt in i nuet, osynlig men närvarande. Jag har själv – ja, inte bara jag, men också många andra med mig – upplevt detta märkliga och inte alls muntra fenomen i den i övrigt fina författargården Abrams i Vörå som jag en gång huserade i. Två verkligheter flöt in i varandra och skrattet lyste med sin frånvaro. Skrock, sade mången och skakade menande på huvudet.
Jag föredrar att skrocka men ordet fastnar lätt i halsen. Det måste bero på det där sista a:et.
Fotot: Clown med två huvudlösa kumpaner i Granada, Spanien.
24 januari
Man borde hellre röra två muskler för att skratta i stället för tretton för att rynka pannan och visa tänderna.
– Jacques (Tatischeff) Tati (1907–1982), fransk komiker, skådespelare och filmregissör
Internationellt Welttag der herzhaften Lachens Temadagar i USA Belly Laugh Day, Beer Can Appreciation Day, National Compliment Day, National Peanut Butter Day, Talk Like A Grizzled Prospector Day Temadagar i Tyskland Tag der Komplimente, Tages der Gymnastik Temadag i Sverige Frufridagen
Veckans (m)ordspråk och Veckans foto (med därtill hörande humanistisk humoresk) byts varje måndag. Och nu är det vecka 4, sista veckan i januari och jag drömmer om resor långt bort. Se längst nere i blåggen!
20 januari
Acceptans berör, enligt mitt sätt att se, något fundamentalt, existentiellt och överlevnadsmässigt.
– Anna Kåver (f. 1952), leg. psykolog, leg. psykoterapeut och handledare i KBT, i boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans.
Internationellt International Day of Acceptance Temadag i Sverige Lösenordsbytardagen Temadagar i Tyskland Tag der Akzeptanz, Ehrentag der Pinguine Temadagar i USA National Buttercrunch Day, National Cheese Lover's Day, National Disc Jockey Day, Penguin Awareness Day, Camcorder Day, Museum Selfie Day
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längst nere i blåggen!
Acceptans
Pandemin har lagt en tung våt matta över tillvaron. Och med tillvaron menar jag inte bara det synliga landskapet men ännu mera den osynliga verkligheten, mitt känsloliv, mina visioner och fantasier. Det är svårt att sätta tummen på smärtpunkten eftersom den är undanglidande och inte alls som värken i vänster axel som visserligen tonar fram och bort som ett fyrljus men också är lätt att lokalisera även när obehaget är nästan obefintligt. Annat är det med pandemispöket. Som alla andra spöken syns det sällan men är i allra högsta grad ändå närvarande.
Men låt mig denna gång också fokusera på kroppens piruetter – de är väl ändå ganska förutsägbara och uppenbara? Jo, förstås, till en viss gräns men också där sker förändringar och förskjutningar som jag egentligen inte alls skulle vilja kännas vid, eller ens tycker att jag har något ansvar för. Som en atomdriven isbrytare plöjer min skuldfyllda varelse genom livets frusna vatten, ofta ganska smärtfritt faktiskt, men ju längre resan varar desto mer uppstår komplikationer, isblocken tornar upp sig, farten saktar. Att backa är uteslutet, och nya rutter är osannolika också om de kanske inte är helt obefintliga.
Vare sig utmaningarna är påtagliga och fysiska eller känslomässiga och nästan abstrakta, så står jag inför ett dilemma: Vad kan och vad skall jag åtgärda, och när och hur skall jag bara acceptera faktum och helt enkelt sluta kämpa emot? Det sistnämnda är troligen det svåraste eftersom det snuddar vi något som verkar vara slutgiltigt och oåterkalleligt. Och ändå står vi alla där någongång, där i den klaustrofobiska återvändsgränden. Det kan vara en definitiv diagnos, en skilsmässa, en konkurs, ett fysiskt handikapp, ja nästan vad som helst som snuddar vid en katastrof. Ibland kan jag kanske börja om på nytt men lika ofta måste jag acceptera situationen, retirera, lägga ner stridsyxan och på något sätt "gilla läget", vilket å andra sidan låter både omöjligt och grymt.
Så är det just nu med pandemipiruetten; jag måste acceptera att smittospridningen i många månader, kanske mer än ett år framåt, kommer att vara en realitet. Och jag måste acceptera att åtminstone mitt fysiska revir krymper, jag måste acceptera att kroppen inte alla gånger hänger med, att den tidvis bråkar och konstlas – kanske i något långsammare takt om jag regelbundet rör på mig, skottar snö ibland och går i trappor, men dock. Och jag måste acceptera att minnet sviktar något lite ibland (lite ... ibland ...), att motivationen varierar och att känslolivet troligen är mer ingärdat än jag alla gånger riktigt fattar. Och allt detta trots att jag dagligen från kl. 09.01 sitter, eller står, vid mitt skrivbord, svarvar texter, fixar foton, tänker och läser och där emellan lite mellanmålsäter. Och gör så i stort sett fram till kl. 16.02. då jag börjar fundera på middagsförberedelser och det yttre livets triviala realiteter.
Allt detta försöker jag acceptera; att livet runt mig och i mig ständigt förskjuts och förändras. Och att det inte finns något vaccin mot pandemioro och framtidsbävan. Men också acceptera att jag fortfarande har lust att söka meningen med det till synes meningslösa. För mig som skriftställare handlar det ordagrant om att skapa meningssammanhang genom att skriva konkreta meningar. Och det är sannerligen ett trolleri jag försöker acceptera och vara tacksam för; att livets mening åtminstone till vissa delar uppstår av ord och meningar som jag själv kan fabricera och frambringa. En återvändsgränd kan i bästa fall lysa upp i färg och form.
Fotnot: The International Day of Acceptance vill fästa uppmärksamheten på handikappades starka sidor och lust att, trots sitt handikapp, göra skillnad, visa hängivenhet, vara jämlika, dela uppskattning och förståelse. Anne Hopkins (1984–2009), grundare av 3E Love har uttryckt det så här: "3E Love is more than living disabled but is simply about living. Everyone has the freedom to live their life. We challenge you to do what you love, because you'll meet some amazing people along the way, and that, our friends, is how you'll enjoy this ride that 3E Love calls, life.
Veckans foto
Vad är ett i utan prick? Jo, det är en karl utan hatt.
Hatt ska det vara. Inte mössa, gubbkeps, basker, pipo eller något annat liknande trivialt. Nej, nu är det hatt som gäller. Och inte vilken störthjälm som helst utan en riktig HATT – knallhatt, cylinder, Stetson, Borsalino, Fedora, Panama – you name it. Ja, inte nu på vintern förstås, men så där överlag, resten av året, som en övertydlig stilmarkering som signalerar: Här kommer en riktigt KARL! En karl utan hatt är ju som bekant ... som ... "en kyss utan mustasch", "... ägg utan salt", "... kaffe utan tobak", "... en blomma utan doft", "... ett språk utan ord", och så vidare, och så vidare. Ja, du förstår pointen.
Men nu är det ju inte riktigt så här i praktiken, i det verkliga livet alltså. Och det är ju väldigt, väldigt tråkigt, beklämmande minst sagt. När jag i den kalla coronavintern inte har något annat vettigt att syssla med sitter jag här och funderar på hur jag – när det är så dags – riktigt ska klä mig. Jag menar – här inne kan jag lunsa omkring i slitna sammetsbyxor och gröna T-skjortor (Grönt Te – det var alltså vitsen ...) men en så hjälplös utstyrsel fungerar ju inte utomhus. Med mitt dåliga självförtroende i bagaget finns det troligen ingen annan lösning än att skaffa sig en hatt, för enligt all samlad historisk erfarenhet förvandlas jag då vips till en karl. Eller åtminstone till ett maskformigt bihang till en huvudbonad. Eller en prick på i:et. Och till och med det skulle vara bättre än upplevelsen av den gråtrista dystergök jag allt oftare konfronteras med i badrumsspegeln.
Konstaterar en hattlös hattifnatt.