Veckans foto

Dr Barck under barken

Bellmandagen firas varje år den 26 juli och i synnerhet på Djurgården i Stockholm. Kulturellt medveten som han är har också Dr Barck i Hertonäs gårds park förberett sig för högtidsdagen riktigt noga, förvisso inte med luta och sång men nog med en färgstark ansiktsmask och gyckelmakarens obegripliga griller fastnitade strax under barken. Redan på långt håll noterar jag den koloristiska överdriften – en sorglig clowns krampaktiga utstyrsel. Och när jag närmar mig trallar jag därför uppfordrande:

Tjänare Mollberg, hur är det fatt? Var är din harpa, var är din hatt? Ack hur din läpp är kluven och stor! Var har du varit? Svara min bror!

Dr Barck sneglar lite söttsurt åt mitt håll men ruskar sedan frenetiskt på löven och stammar på träds vis:

– B ... b ... bb ... bbb ... bbbbb ... bbbbb ... bästa brrr ... brrrrrr ... broooder! I da ... daaa.. I dag firar jag en sssst ... sssssst ... stor man, en riktig artist.

Men Carl Michael var väl ändå ingen clown, tänker jag spontant. En färgstark trubadur, javisst, och spexmakare – och då nästan alltid på eget initiativ. Men annars ganska dyster faktiskt. Trumpen. Kritpipsrökande. Inåtsvängd. – Dr Barck läser mina tankar, som träd ju gör.

– Sååå, är ... det ock ... ock ... också med oss träd, grönsk ... grönsk ... grönskande på ytan men vedfyllda under barken. 

Dystra in i roten? Tänker jag då.

– Nej, nej, nej! Vedfyllda, sa jag. Vet du vad ved är? Ved ger värme, ved kan förvandlas till plankor, ved kan bygga hus. 

Ska jag alltså förstå ditt resonemang som så att Bellmans lutsång och lustiga parader på något sätt bara är en annan sida av hans rännstensrumlande?

– Inte "bara", men ja, ungefär så.

Men, men ... hur kan då två så motsatta sidor gå ihop, passa in i varandra, finnas i samma kropp?

– Dddd ... dddddd ... dddddddd .... ddddddet är just det de inte kan! Men de måste!

Förlåt nu men ... nu förstår jag ingenting alls. Vad då måste, vad då inte kan?

– Men vad är du för en träskalle? (Och nu stammar Dr Barck inte alls): Det som är under huden och det som är på huden hör ihop – det borde väl du som människa förstå! Ibland är huden en spegel, ibland är den ett gungbräde. Ja alltså ... spegel, det förstår du, va' – yta och innanmäte speglar varandra? Och gungbräde ... ja, när det är riktigt dystert inombords försöker ytan dra åt andra hållet för att liksom hålla balansen. Ibland lyckas det, ibland går det helt åt skogen. För träd går nästan allt åt skogen. Vi kräver ständig balans mellan det som finns under barken och det som är utanpå. Jag behöver ingen clownmask. Att jag idag har styrt upp mig med lite färgstark fernissa är bara för att jag vill att du ska förstå att mask är mask och ved är ved. I själva verket känner jag mig lite löjlig i den här målningen. Och det gjorde kanske Bellman också. Men som människa kunde han krumbukta och förställa sig, gyckla och paradera. Han vände ut och in på sig själv, blev både applåderad och utskrattad, förlöjligad och complimenterad. Ni har det inte lätt, ni människor! Kanske borde ni lära er nånting  av oss träd som blomstrar och vissnar utan större åthävor. Har du för övrigt tänkt på att Bellmans luta var byggd av trä? Och har du tänkt på att det bara är människor som använder mask – för att skydda något skört under huden, för att förställa sig? Nej, nu hoppas jag det kommer en störtsky som tvättar bort min täckmantel. Men sjung gärna lite mera Bellman för mig, du som kan.

Rättvisa värld, nu frågar jag sist: Led jag ej orätt? – Mollberg, jo visst. Lider jag ej oskyldigt? Gutår! Harpan är sönder och näsan är sår.

Fot(n)o(t): Dr Barck står i Hertonäs gårds park. Varje gång jag passerar slänger vi några kommentarer åt varandra, ofta influerade av det aktuella vädret. Men ibland har Dr Barck funderat på saker och ting, som om han hade något speciellt på hjärtat – nej, jag menar barken. Fotot är manipulerat i Photoshop Elements. Bellmancitaten är ur första och sista versen i Fredmans epistel nr 45, även titulerad: Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika ett slags ad notitiam, att Mollberg led oskyldigt på krogen Rostock.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

Barnen i mig

Nej, det är inte ett tryckfel. Rubriken ska alltså uppfattas som om jag faktist är med barn. Ja, jag är förvisso gravid med historier om barn, speciellt släktens barn anno dazumal. Min grocess – som man sade förr – har pågått i många år och alldeles speciellt de tre-fyra senaste åren. Det börjar minsann vara dags att framföda det som vuxit i tankens mörker. Idag handlar det om en ny skapelses allra första andetag. Allt är färdigt fixat, nerskrivet, ombrutet, till och med tryckt. Nu ska boken leva sitt eget liv.

I många år har jag hört röster. Det är inte så märkligt, det gör troligen de flesta författare. Nå, i och för sig kallar jag mig inte för författare utan för skriftställare vilket är något mindre pretentiöst. Nästan allt jag hittills producerat som skriftställare – framförallt ett antal kulturhistoriska översikter av föreningar och organisationer – har strikt hållit sig till fakta. Men länge har jag känt en dragning till det fiktiva, eller rättare sagt till gränsen mellan sanning och fiktion. Utan jämförelser i övrigt men när jag läste Amos Oz' gripande och insiktsfulla bok En berättelse om mörker och ljus förstod jag att det förvisso finns sanningar och Sanningar. För cirka femton år sedan gjorde jag ett tafatt försök att vika in på forskarbanan men insåg lyckligtvis i tid att min vänstra hjärnhalva inte räcker till för så avancerade ekvationer. När sedan varken vetenskaplig text eller skönlitterärt skrivande sitter riktigt bekvämt har jag fått söka mig fram på egen hand. Och det har betytt ett slags tredje väg, en mix av fakta OCH fiktion. Och där är jag nu.

Det här är grundtanken: Att jag, vi alla, har en liten filmprojektor inbyggd under pannloben och att det där på själens vita duk ständigt snurrar en rad kortfilmer, ibland helt oberoende av vad som sker så att säga här i den yttre världen. Inte sällan läcker det inre ljuset ut ur kroppsmörkret men kanske det ändå är vanligare att dagens sol och måne lyser upp ett gårdagsdunkel som pulserar under huden. Minnen och sinnen tvinnar sina meningsskapande trådar runt varandra i ett ständigt försök att skapa begripliga mönster och motiv – gårdagens röster och rörelser vill förvisso föra en dialog med det liv jag lever här och ju. Och det är snart ganska uppenbart att jag och många andra före mig delar samma livsscen även om tiderna skiljer oss åt. Under min hud är vi förvisso många men ju mer jag lever mig in i den inre biografens händelseförlopp är det troligen rättare att säga: Under huden är JAG många.

Och det är också namnet på boken: Under huden är jag många. Släktberättelser, anekdoter, en massa gamla fotografier, små snuttar av släktutredningar, böcker och tidningsklipp – allt detta och lite till sammanblandat i min ordkvarn har resulterat i sexton "kortfilmer" som återspeglas under pannloben. Jag är inte bara pensionär, jag är också ett barn, och i min åldersfyllda kropp huserar en massa andra barn, små varelser som växer upp och som lever sina liv på duken i min enmansbiograf. Rollprestationerna varierar förstås men den allt överskuggande frågan är i alla fall: var går gränsen mellan fantasi och verklighet? Eller finns det ingen tydlig gräns? Och vem är det som sist och slutligen spelar huvudrollen? Har JAG nån roll i detta tidsspel eller är jag "bara" manusförfattare, regissör, scenograf och koreograf? Åtminstone är jag en statist. Och kanske också en överflödig filmkritiker – under huden är jag många.

Fot(n)o(t): De tre små tjejerna är systrarna Jernström – Inga, Marianne (min mamma) och Lisa. Fotot torde vara taget 1924 i Vasa. Bilden – liksom alla bilder i boken – är manipulerade i dataprogrammet Photoshop Elements. Boken UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA kan köpas på nätet: www.opusliberum.com

by Magnus Lindholm

Veckans foto

Gårdagsröster i dag

Vad är sant och vad är relevant?

Jag är visserligen en halvaktiv medlem i föreningen Helsingfors Släktforskare r.f. men någon regelrätt släktforskare är jag definitivt inte. Möjligen kunde man kalla mig en regelvidrig släktfuskare. Jag finner nämligen en stor lust och tillfredsställelse i att fundera på tider som gått och att fantisera om alla dessa genetiskt programmerade gestalter som passerat mitt yviga släktträd, eller åtminstone smått nyfiket reflektera över några av dem; vad tänkte de, hur uttryckte de sig, hur såg deras vardag ut, vad drömde de om, hur passade de in i sin tid och sin kultursfär?

Men riktigt ute och seglar på sju famnars vatten är jag inte. Historiska och biografiska fakta är förvisso viktiga ledtrådar och riktmärken när jag regisserar mina små skådespel men, som den israeliska författaren och samhällsdebattören Amos Oz (1939–2018) har uttryckt det: ibland hotas sanningen av fakta. Finns det alltså en risk att en väldig massa kunskapsstoff kan kväva sanningen? Ja, åtminstone kan informationsmängden stocka till tanken och blockera fantasiflödet. Det måste alltså råda något slags balans mellan hjärna och hjärta också när blicken vänds bakåt, inåt. Människan i allmänhet och släktingen i synnerhet  är i första hand en berättelse, en meningsskapande, ordfylld varelse som återuppstår i mina sinnens verkstad varje gång jag tänker på henne.

Som små kortfilmer flimrar en mängd släkthistorier på pannlobens vita duk nästan dygnet runt. Men vem är producenten bakom detta vidlyftiga företag? Det kan väl inte vara jag? Och vem har skrivit manuset, vem regisserar? Koreografi och scenografi – vems signum bär de? Och skådespelarna – dem har jag väl inte valt ut, de fanns ju före mig! Förvirringen är tidvis förståelig när släktbiografen rullar igång eftersom allt försiggår i min kropp, under min hud. Gener och memer blandas samman, gårdag och morgondag glider ut och in i detta ständiga nu som tidvis pulserar hett och hetsigt, ibland svalt och segt. Och mitt i detta sammelsurium av intryck och uttryck är jag både åskådare, filmduk och statist – ett uppdrag som både lockar och förfärar.

Vi har den alla – en filmprojektor inbyggd under pannloben. Där pågår ständigt en lång rad förevisningar i de mest skilda ämnen och stilar: dokumentärer, krigsfilmer, äventyr, komedier, farser, romantik – ibland allt i en enda salig röra, ibland i nästan renodlade former. Den inre biografen  – en tidsmaskin och själsspegel, en röstrik – ibland också tröstrik – samlingsplats för många under huden.

Foto: Sonja Gerasimovs och Karl Emil Ståhlbergs familj 1903. Kalles första hustru Aurora (f. Lindgren, min mormorsmor) dog i barnsäng 1896 och med henne hade han barnen (i bakre raden): Ragni (1890), Sirkka (1889), Elsa (1896, min mormor) och Armas (1892). I äktenskapet med Sonja föddes så småningom sju barn, här framträder de fyra äldsta: Kirsti (1901), Leonie (1897), Lennart (1899) och Ebba (1903). Min bok UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA – 16 kortfilmer under pannloben,  utkommer inom kort. Mera information under juli månad här på blåggen.

by Magnus Lindholm