Veckans ordskred (v. 28)
Redlöst rakryggad, ruskigt renhårig, råbarkat rättfram – rabalderredaktörens rockabillyryckiga rojalistrapporter retar rutinerat rosenrasande rangsjuka rumpnissar, reglerar rikstäckande radiosändningars relativa renommé, riskerar rundnätt röstberättigads reflexartade revanchreaktioner.
Röster
Många röster talar, din är som vatten, din är som regn, när det faller genom natten. Diktade Karin Boye i samlingen "De sju dödssynderna" (1941). Vems är rösten? Guds? En älskades? Kanske bådas?
Många röster talar. I TV, radio, sociala medier, på gator och torg, i skogar och på berg, på restauranger och begravningsbyråer. Överallt röster, högljudda, informerande, uppgivna, tröstande, hårda, kalla, varma, skrämmande. Utmejslade röster alla lyssnar till, och ljudmattor ingen kan undvika. Men nästan överallt röster – lockande, pockande, irriterande, motbjudande, livsfarliga. Livgivande.
Tonfallet avslöjar en del av budskapet: Är rösten förankrad i solarplexus eller kläms den fram med milt våld genom struphuvudet? Går röst och ord hand i hand, eller är rösten en täckmantel, en auditiv skenmanöver? Vad avslöjar rösten, vad döljer den? En svag röst kan ha ett starkt budskap, en kraftfull stämma kan klinga falskt.
Många hör röster som inte andra hör. Finns de på riktigt – de inre rösterna? Många tvivlar, skyller på sjukdom. Men också jag hör röster som andra kanske inte hör. Är jag då sjuk? Och ännu märkligare: min hörsel har blivit sämre men jag hör hela tiden lite mera. Är det tystnaden som talar? Vad talar tystnaden i så fall, vad säger silentium?
Gud talade till Moses genom en buske. Jag sitter i buskaget och fotograferar småkryp men hör ingenting annat än ett lätt vindprassel. Är det Guds röst? Kan någon översätta detta kryptiska språk till begriplig finlandssvenska? Eller kanske Gud talar i bilder, väver in sina ord i mina tankemönster? Kanske det finns en röst på båda sidor om huden – en som hörs med öronen och en som hörs med ... huden? Men öronen är ju inbäddade i hud, och av hud är alla sinnen formade – hur och var lappar röst och kropp i och över varandra? Behärskar jag överhuvudtaget mitt eget kroppsspråk, bemästrar jag benens grammatik och skulderbladens satsdelar? Är min kropp enspråkig eller mångspråkig?
Kanske rösten inte bara är ljudvågor och kemi. Kanske röster, liksom själar, lever kvar i tidlösheten, i minnets ljudisolerade korridorer. Eller kanske röster kan framkallas, som fotografier i ett mörkrum i ett röstlaboratorium! Frammana en röst på en timme eller få tillbaka pengarna! Köp tre röster, betala för två! Nu kan du uppväcka och upptäcka morfars mormors röst för en spottstyver och munhuggas med henne i realtid!
Vems röster lyssnar jag på, vem ger jag min röst åt? Många röster talar. Genom dem alla hör jag bara din som ett nattregn falla.
Foto: Talande tystnad. Alicante, Spanien.
Kryp
SPANA World Tea Party, som firas idag, handlar bland annat om att samla in pengar till sjuka och skadade djur genom att arrangera ett te-party. Nå, det ska jag kanske inte alldeles konkret göra men nog dricka lite extra mycket kallt grönt te och meditera lite över detta med djurvärldens minst kryp. För om det är någonting som högsommaren är full av så är det kryp av alla de slag. Jag spanar efter dem med linsen framför ögat och fascineras av alla dessa färger och former. Men jag har ingen aning om vad de heter, än mindre vad de säger. Enligt "världens nästfrämste entomolog" Malte Lindeman (svenska komikern Hasse Alfredsson) talar de så lågt och därför är det vanligaste ordet bland dessa småkryp då självfallet "VA?"
Min inställning till krypen är tudelad. De är intressanta och till och med fascinerande så länge de håller sig på ett visst avstånd från min kropp men så fort de blir alltför närgångna retirerar jag förskräckt. Något lite har min inställning förändrats till dessa djurvärldens minsta sedan jag läst Dave Goulsons bok Galen i insekter. Den engelska biologiprofessorn köpte en smått nerfallen gård i Frankrike just för att han där skulle ha bättre möjligheter att studera det liv som ögat knappat kan uppfatta. Och de är många, insekterna: Av de idag ungefär 1,5 miljoner kända växt- och djurarterna på jorden är 1,2 miljoner leddjur, av vilka en miljon är insekter och av dessa är 800.000 skalbaggar, flugor, fjärilar och getingar.
Djur "pratar", eller för något slags dialog, men riktigt hur det går till känner jag inte till. Eva Meijer är filosof och språkforskare och har bland annat skrivit boken Djurens språk. De sista två meningarna ger en vink om var skon klämmer. "För att djurs språk ska få vara språk behöver inte djuren lära sig något, det är vi som måste ändra vår syn på dem. De har talat hela tiden." Ok, jag förstår att de talar, men jag hör inte vad det talar.
Så kanske det helt enkelt handlar om volym, att jag måste skruva upp hörapparaten för att uppfatta detta lågmälda mumlande och viskande. Vad ska då mina örontrumpeter få sig serverade? Det skulle inte förvåna mig om jag bortom alla VA? och TÄH? skulle kunna uppfatta en och annan kritisk kommentar av typen: Hör du han där med det där svarta röret framför de där linsförsedda ögongloberna verkar inte riktigt klok. Jag har försökt lyssna på vad han säger men det är inte någon ordning på vare sig ord eller meningar. Ibland är det si och ibland är det så. Ofta är det BLÅgg. Eller BLÅtt. Vad då BLÅtt? BLÅTT en dag, ett ögonblick ... ? Och ibland hör jag alldeles tydligt hur han fnissar åt sina egna lustigheter. Eller gnuggar händerna åt sin listigheter ... allt mycket ansträngt och vridet. Suck ... Och HAN ska tala om kryp! Själv kryper han till korset stup i kvarten, varför vete fåglarna (men de berättar inte). Nää, tacka vet jag att få vara ett kryp, att få bevara mina insikter om insekter utan att ständigt be om ursäkter. Eller VA säger du? Är du för övrigt färdig där i din ända snart? Å andra sidan ... inte har jag bråttom nånstans. Vi har det bra här, nu när vi äntligen kommit på grön kvist.
8 juli
För att komma underfund med vad djur vill räcker det inte att studera dem. Vi måste börja samtala med dem. Samtal med djur kräver en radikal förändring av tänkandet om människors och djurs hierarkier, men detta kan också ske i själva samtalet eftersom människor börjar betrakta djur på ett annat sätt.
– Eva Meijer (f. 1980), filosof, författare och språkforskare med betoning på dialogen mellan människa och djur. Aktiv även som musiker och performanceartist. Citat ur boken Djurens språk. Det hemliga samtalet i naturens värld (2020).
TEMADAGAR Internationellt SPANA's World Tea Party Finland Matematiikkapäivä, Ole jälleen lapsi -päivä Tyskland Tag der Videospiele USA Freezer Pop Day, Chocolate with Almonds Day, Ice Cream Sundae Day, Video Game Day, Be a Kid Again Day, Math 2.0 Day, Scud Day
VECKA 27: Notera även Veckans (m)ordspråk, Veckans foto och Veckans (allvarliga) humoresk längst nere i blåggen!
5 juli
Det blir aldrig fel när jag målar. Då kan jag bara göra om det. Hela mitt arbete är en process. Den tar aldrig slut. Är jag inte nöjd med något så kan jag ta upp det senare och göra om. Det är därför jag inte gillar att ha ramar. Då blir det så slutgiltigt.
– Lars Lerin (f. 1954), svensk konstnär, författare och fotograf. Känd för sina fantastiska akvarellmålningar. Citat ur tidningen Land 21.11.2015.
TEMADAGAR Finland Bikinipäivä, Lyijytäytekynäpäivä USA Apple Turnover Day, Graham Cracker Day, National Hawaii Day, Workholics Day, Bikini Day, Mechanical Pencil Day
TEMAVECKA USA Great British Pea Week
TEMAMÅNADER (juli) Internationellt World Watercolor Month, Group B Strep Support (GBSS) Awareness Month, Sarcoma Awareness Month USA Plastic Free July, Bank Account Bonus Month, Picnic Month, Cell Phone Courtesy Month, Independent Retailer Month, Horseradish Month, Ice Cream Month
Nationaldagar Cap Verde, Isle of Man, Venezuela
VECKA 27: Notera även Veckans (m)ordspråk, Veckans (akvarell)foto och Veckans (allvarliga) humoresk längst nere i blåggen!
Veckans (akvarell)foto
Språkspeglingar
De – fiskebåtarna i Ponta Delgadas hamn på Azorerna – småguppar där i den atlantiska kvällningen, beredda att ge sig ut på nattligt fiske på det nästan oändliga havet. Ännu förtöjda köl vid köl, och beundrande varandras färgstarka vattenspeglingar, är det som om de förde ett lågmält samtal på sin alldeles speciella båtdialekt, ett språk fyllt av fantasieggande ord och uttryck: Påsen, Tunneln, Hugget, Svepet – redan trålens delar anger rytmen och stämningen. Men det blir snabbt mera komplicerat än så: Trålbord och Partrålning låter ännu nästan begripligt men sen förvandlas tungomålet till rena rama rotvälskan: Pelagiska midvattenstrålar, pelagiska bottentrålar, Demersala bottentrålar, Bottentrålar för icke-pelagiska fiskar – båtskroven ältar sig i sitt fackspråk väl medvetna om den förvirring de sprider bland oss gapande turister här på landbacken.
Och så är det överallt: Jag omges av en massa språk som jag inte fattar, ord och uttryck passerar min nästan helt idiomresistenta hjärna som när sommarens ljumma vindar viner runt husknuten. Just nu är naturen som mest högljudd, blomsterspråken bokstavligen florerar och i ett smått förtvivlat försök att fånga dag(g)en hastar jag omkring bland buskar och träd med kameran i högsta hugg. Orm har jag inte stött på men själv slingrar jag mig så gott det går i språkrabatterna för det är inte bara billigt, det är faktiskt alldeles gratis att röra sig i dessa tungomålsträngda trakter. Och även om jag sällan fattar ett barr kan jag efteråt åtminstone meditera över de motiv som linsen fångat och kroppen snuddat vid.
Min värsta mardröm: att inte ha ett språk för det som döljer sig under huden. En dag kanske mitt språk vissnar, orden torkar och faller ner från sina medvetandekvistar. Om och när så sker, vill jag minnas fiskebåtarna i Ponta Delgadas tysta solnedgång och än en gång uppleva deras fängslande vaggsång: påsen, tunneln, hugget, svepet, och vila i denna färgbestänkta obegriplighet. Jag kanske inte kan tala flytande men jag hoppas jag kan lyssna. Flytande.
Foto: Fiskebåtar i huvudstaden Ponta Delgada på Azorernas huvudö Sao Miguel. Fotografiet är manipulerat i Photoshop Elements.
Aquarelle
Det är ingen större konst att bli överväldigad av universums oändlighet, av sommarens klarblåa skyar och molntågens tuffande framfart. Men en tallrik havregrynsgröt med konserverade mandarinklyftor, färska blåbär och hallon inbäddade i en slurk blåbärssoppa – och allt detta överstrött med havrekexsmulor – ligger inte långt efter på förunderlighetsskalan. Tillvarons större och något mindre upplevelser flyter ibland samman som färgerna på en vattenfärgsmålning så här i högsommarens ljusstarka dagar och det är bara att tacka och ta emot.
Tack, alltså. Vetskapen om tillvarons flyktighet framtvingar dock nya försvarsmekanismer. Kanske den frånglidande tiden mera ska betraktas och upplevas just som en akvarellmålning där lager på lager liksom lyser igenom varandra, skapar djup inte bara för ögats blick men också öppnar scenografier in i en dunkel tankevärld. Jag som länge betraktat mig själv som en produkt av hudhinnor, genetiska och fantiserade, upptäcker att det är något liknande med akvarellmålningar: färger flyter fritt, förändras och fördjupas, former förvanskas. Det som inledningsvis såg ut att gestalta ett visst specifikt motiv skiftar nu i betydelsenyanser där de sammanblandade färgpigmenten snabbt triggar fantasin.
Nu i juli, när vi celebrerar World Watercolor Month, inser jag förvisso min vattenfärgmålningsoförmåga. Men jag äger lyckligtvis ett par konstnärliga kryckor, ett dataprogram som förvandlar mina tidvis triviala fotografier, även dagens grötbild, till något som med god fantasi nästan kunde kallas en aquarelle. För visst är det smått märkligt att det som är småsuddigt och diffust i kanterna så målmedvetet aktiverar sinnesapparaten – hela detta hudpaket som ytligt sett är en kropp men i verkligheten är en framrusande tidskapsel på väg mot evigheten. Det ramlösa och till synes improviserade är tillvarons signum och så är det också för kamerans digitala pixlar och framförallt för oss själar på livets färgfyllda pilgrimsvandring – vardagens minnesbilder flyter samman som i en aquarelle.