Veckans tanklöshet (v. 35)
Om stora tankar kommer från hjärtat finns det en viss risk att huvudet får ta hand om de små tankarna.
(orig.: "Stora tankar kommer från hjärtat". Marquis de Vauvenargues: 1715–1747)
Försvinnanden
Det är i sanning ett märkligt skådespel som pågår bakom pannloben, under huden. Och jag tänker inte i första hand på alla ryckiga filmsekvenser som flimrar förbi tankestationen, inte ens på alla dessa till synes lösryckta bilder som – svartvita, urblekta eller i fyrfärg – likt skrämda fåglar på flykt fladdrar förbi näthinnan. Nej, jag tänker på alla minnen som jag inte förstår att sakna, allt det där jag glömt men som jag rimligtvis en gång upplevt, sett, känt och rört vid och som av någon anledning nu saknas i bildarkivet. Var finns de bilderna idag, kan jag någonsin minnas det jag en gång glömt?
Torgny Lindgren, gycklande och vänligt retsam, svarar åt en förväntansfull och uppfordrande förläggare att han inga minnen har. "Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt." Och en lite annan vinkling på försvinnandets gåta tangerar Bo Carpelan i novellen Stormen: "Vår lärarinna i matematik – en liten senig kvinna som föreföll att ha svalt ett frågetecken och alltid undrade vart punkten hade tagit vägen ... ". Marcel Proust drev som bekant de bortglömda minnena till sin spets. När han tog en bit av madeleinekakan doppad i lindblomstéet förflyttades han omedelbart i tid och rum, insidan blev utsida och världen uppstod på nytt, bildrik och känsloladdad.
Exemplen är legio. Det är som om årens tyngd i ena ändan av livets gungbräda skulle skjuta mig, där jag dinglar med benen i den andra ändan, högt upp i höjden och jag får ett allt större behov att se vad som döljer sig i dimman där långt borta. För även om jag går framåt, ibland både stel och stapplande, är också jag på spaning efter den tid som flytt, även min morgondag söker på något sätt sina bortglömda motiv i gårdagens suddiga speglar. Men hur löser jag upp de dunkla motiven – med en andedräkt uppvärmd av Liptons citruste, industriellt förpackat i en behändig liten papperspåse?
Den ofrivilliga glömskan är ett helvete, en tragedi. Men ibland kommer minnen, troligen himlasända, nästan springande mot mig. Eller egentligen är det inte minnen, i alla fall inte de bilder och berättelser som handlar om släktingar som levt och dött före jag föddes. Men kanske minnen i den bemärkelsen att jag minns vad någon berättat om någon som idag befinner bortom tid och rum. Minnet av ett minne, vibrationer på och under huden. Eller kanske känningar av små vulkanutbrott djupt nere i det genfyllda DNA-massivet. I alla fall handlar det om nånting som är både där och då och här och nu samtidigt. Försvinnande nära.
Fot(n)o(t): Bilden tog jag för en vecka sen i Söderkulla, Sibbo. Och mina försvunna, släktfokuserade minnen har jag nyligen gett ut i bokform – UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA. Se reklam lite längre ner i blåggen.
Veckans foto
VÄGVIS
En äldre läsare frågade: Varifrån får du allt? / Vadå, undrade jag. Får vadå? / Ja, allt det där du skriver, fortsatte han, varifrån kommer idéerna, ämnena – jag skulle aldrig kunna hitta på något sånt. / Det undrar jag också, varje gång, svarade jag. / Nu förstår jag inte ...? / Ja, alltså, jag vet faktiskt inte riktigt varifrån orden kommer. / Jag tänkte mera på innehållet – hur, när, varför ...? / Ja, åtminstone är det inte så att jag skulle ha en lång historia nånstans i bakhuvudet som mer eller mindre med våld vill bli utskriven. / Men det finns idéer? I huvudet? / Njaaa ... i själva verket är det ganska tomt faktiskt. I huvudet. / Tomt ...!? / Ja, när jag ska börja skriva, när jag sätter mig ner vid skrivbordet, vid datorn. Då är det väldigt tomt i huvudet. / Varje gång? / Nästan. Ja, varje gång. Det är därför jag måste skriva. / För att det är tomt i huvudet? / Ja, ungefär så. / Men ... men, jag förstår inte ... / Nej, det är just det, jag förstår inte heller. Det är därför jag skriver. / Men du kan väl inte skriva om du inte förstår, om du inte har några idéer? Om det är tomt i huvudet? / Det är jag också rädd för – att jag inte ska kunna skriva, alltså. / Du är rädd att skriva och ändå skriver du varje dag? / Ja, kanske inte riktigt så: jag är mest rädd att mitt tomma huvud är tomt på riktigt. Jag är inte rädd att skriva. / Men just sa du ... / Ja, jag uttryckte mig lite otydligt, jag medger, men du har rätt; tomheten och rädslan hör ihop. / Men jag ser ingen rädsla i dina texter? / Tur är väl det! Men du ser kanske lite tomhet ...? / Nå, närmast tvärtom – du använder många ord, långa meningar, krångliga tankar. / Det är ju inte bra om texten är svår ... / Svår och svår ... texten är inte svår, men .... / Men, vaddå? Innehållet? / Njaa, kanske inte svårt, men ... ja, lite svårt ibland. / Jag tror du har alldeles rätt i det. Och då tror jag att det beror på den där rädslan. / Hur menar du? / Jo, det är alltså ungefär så här: För att möta den där tomhetskänslan måste jag först mota alla tvivel i grind. Jag måste liksom bara tro att tomheten egentligen bara är en chimär, en hägring över tankelandskapet . Och det lite paradoxala är att den där oskrivna berättelsen, som består av ord och meningar, blir synlig först när jag börjar använda ord. Och meningar. / Den fanns inte förut? Inte ens i ditt huvud? / Nej, den fanns inte där – framförallt inte där! Och jag har många, många gånger funderat hur det kommer sig att något som inte finns i huvudet ändå, alldeles ordagrant, blir synligt på skärmen. / Så svaret på din skapargåta är: DATORN! / Ha ha! Den var bra! Ja faktiskt, lite rätt har du. Jag skulle ha väldigt svårt att skriva långa texter för hand, men knapprandet på tangentbordet är lite som att köra på autobahn i Tyskland – fri hastighet. / Det låter farligt ... / Jo, du har rätt igen. Men det handlar nog inte om hastighet, mera om fri sikt och landskap som skiftar. / Så ditt huvud är alltså inte så tomt när texten äntligen börjar rulla? / Hmmm ... kanske jag skulle uttrycka det så här – med autobahn-metaforen i bakhuvudet: Orden och meningarna är ratten men själva drivkraften, motorn är hjärtat. Jag skriver med hjärtat men styr ordföljden med hjärnan. / Ett samspel där alltså, som föraren och bilen? / Ja, absolut, ett samspel. / ... och du har aldrig haft punktering (hihihiiii ....)! / Jo, både punktering och fått böter för fortkörning. / Och felparkeringar ...? / I synnerhet felparkeringar. Många! Jag säger som min mamma sa om sig själv en gång på sin ålders höst: Jag skulle nog säkert lära mig att köra bil – om det inte vore för den där trafiken! / Ja, man kan bli rädd av mindre. / Just det. Som sagt; det är därför jag skriver. För att på något sätt navigera fram på den livsväg som liksom kommer emot mig hela tiden. / Kommer det en väg emot dig ...? / Ja, javisst. Jag trodde jag hade förklarat det redan en gång: En väg blir synlig när jag använder ord och meningar. / Och den vägen leder vart ...? / Ibland är det faktiskt bara en liten stig, eller en bullrande kullerstensgata, väldigt sällan en autobahn. Men vart den leder vet jag först när jag skrivit färdigt. / När har du skrivit färdigt? / Nu har jag skrivit färdigt.
Foto: På en gård i närheten av vår airbnb-lokal i österrikiska Dornbirn stod detta smått rostade bilvrak och väckte de förbipasserandes nyfikenhet. Detta skedde i augusti 2017.
30 augusti
Minnet är det enda vi har att lita till i fråga om det förgångna, sade nu förläggaren. – Ja, sade jag. Det är en aning förargligt.
– Torgny Lindgren (1938–2017), svensk författare, ledamot av Svenska Akademien. Citatet ur boken Minnen.
TEMADAGAR Internationellt International Day of the Victims of Enforced Disappearence / Internationella dagen för offren för påtvingade försvinnanden, International Whale Shark Day / Internationella valhaj-dagen Finland Rantapäivä USA Motorist Consideration Monday, Toasted Marshmallow Day, Grief Awareness Day, Beach Day, Frankenstein Day, Slinky Day
Konstitutionsdag Turks- och Caicosöarna
VECKA 35 Notera även Veckans tanklöshet, Veckans foto och Veckans humoresk längst nere i blåggen! NÄSTA BLÅGGINLÄGG: torsdagen den 2 september
Hundsnack
Även om jag med skärpa och emfas i första hand hyllar uttrycket Människans bästa vän är huden kan jag utan större ansträngning gå med på att tillägga ett litet n och fortfarande lika helhjärtat även heja på den nu pälsomslutna devisen. Och det i all synnerhet som jag i senaste Språktidningen (6/2021) får veta att hundar är mycket mer språkbegåvade än man tidigare kanske trott. Världen är ju som bekant helt bakvänd nuförtiden: människor skäller på varandra i tid och otid men hundarna, ja de uttrycker sig mera nyanserat än så. Vi hade redan tidigare hört, och sett, border collien Chaser som lärde sig orden på över tusen föremål. Ja, han kunde till och med i viss mån kombinera ord, till exempel hämta en viss leksak och lägga den på en annan leksak. Tusen ord – det är inte illa det! Voff, säger jag till det!
Språktidningen berättar nu också om Bunny, en blandning av old english sheepdog och pudel – en charmknutte av högsta rang. Med hjälp av ett knappbord, med förinspelade ord, på golvet framför sig diskuterar matte med Bunny dagligen. Dock inte under regniga dagar för då är Bunny inte riktigt på talhumör. Och det låter ju rimligt: Vem blir inte lite dämpad när höstvinden piskar på fönstren och regnet står som spön i backen! Själv vill jag då helst bara sjunka ner i min egen skrivarvärld och med ord och meningar söka meningen med allt detta mer eller mindre obegripliga och olustiga. Men annars pratar jag gärna lite dittan och dattan med den som vill.
Och det gör också Bunny med sin matte Alexis – frågar, svarar, kommenterar. Eller talar och talar ... Federico Rossano vid The Comparative cognition lab vid University of California San Diego säger att Bunny egentligen inte talar, hon testar, hon kombinerar några enstaka ord och ljud, ungefär som ett tvåårigt människobarn. Enligt artikeln har ett 18 månaders barn ett förråd på ungefär 50 ord, Bunny behärskar drygt 70 ord på sitt tangentbord: knappar med ord och ljud för jag och du och ut och sedan och i eftermiddag, men också känslor som ilska och kärlek och uppskattning. Och platser och aktiviteter och annat smått och gott. Bunnys kommunikationskompetens är imponerande.
Men det är alltså inte bara människan som kan lära hunden "tala". Framförallt lär hunden människan något alldeles fundamentalt och nödvändigt, nånting som tycks vara svårt oss människor emellan: en känslomässig dialog, ett språk som båda kan växa i.
Fotnot: Språktidningen utkommer med 8 nummer i året och ges ut av förlaget Vetenskapsmedia i Sverige AB. Artikeln som hänvisas till är skriven av frilansjournalisten Cecilia Christner Riad. Fotografiet av den lite försiktiga valpen är tagen på en hundutställning i Kabelfabriken i Helsingfors 2017. På Youtube hittar man många roliga inslag med Bunny och hennes språkinlärning.
26 augusti
Varför blir man fylld av glädje när man ser en hund bete sig som en hund?
– Jonathan Safran Foer (f. 1977), amerikansk författare, vegetarian och klimataktivist
TEMADAGAR Finland Östersjödagen, Vessapaperipäivä, Luo oma onnesi -päivä, Burgeripäivä Sverige Alla hundars dag, Polisens dag, Jämställdhetsdagen USA Dog Day, Thoughtful Thursday, Namibia Day, Congressional Startup Day, Cherry Popsicle Day, Got Checked Day, WebMistress Day, Women's Equality Day, Burger Day
TEMAVECKOR USA National Composites Week, Be Kind to Humankind Week
FLAGGDAG Samernas flaggdag
VECKA 34 Notera även Veckans citatförvrängning, Veckans foto och Veckans allvarliga humoresk längst nere i blåggen! NÄSTA BLÅGG-INLÄGG: 30.8.
Veckans citatförvrängning (v. 34)
Dockans makt, och maktmänniskans vanmakt
(orig.: "Det oförlösta hos en maktmänniska. Och omvänt: den förlöstes makt". Dag Hammarskjöld i Vägmärken)
23 augusti
Narkissos böjde sig över källan – bunden vid den enda människa i vars blick han vågat eller fått försjunka.
– Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld (1905–1961), svensk nationalekonom, jurist, ämbetsman, diplomat och författare. FN:s generalsekreterare 1953–1961.
TEMADAGAR Internationellt International Day for the Remembrance of the Slave Trade and its Abolition (UN, UNESCO) / Internationella dagen till minne av slaveriet och dess avskaffande, European Day of Remembrance for Victims of Stalinism and Nazism / Black Ribbon Day / Europeiska dagen till minnet av offren för stalinism, nazism och andra totalitära regimer Finland Mätäkuu loppuu, Ennakkoveron eräpäivä, Halaa rakastasi -päivä, Narsissipäivä Sverige Köttbullens dag USA Cheap Flight Day, Ride The Wind Day, Sponge Cake Day, Cuban Sandwich Day, Valentio Day, Daffodil Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt National Fishing Month Storbritannien National Road Victim Month USA National Immunization Awareness Month
VECKA 34: Notera även Veckans citatförvrängning, Veckans foto och Veckans allvarliga humoresk längst nere i blåggen!
Årsringar
Ja, så heter ett av de största och och mest okända museer jag besökt i detta land – skogsmuseet Lusto i Punkaharju. Inklämt mellan rullstensåsarna och dolt bakom träd (!) och buskar (!) är det knappast en kulturbyggnad man bara snubblar på sådär i förbifarten. Snubblar och snubblar för den delen ... Den yttre volymen är lika imponerande som det välfyllda innanbetet. Några siffror anger överdrifterna: 15.000 föremål (inklusive ett stort antal enorma skogsbruksmaskiner och ett flygplan), 500.000 (!) fotografier och negativ, 2000 film- och videoinspelningar, 15.000 publikationer. Bland annat. Man kan bli andfådd av mindre. Min, träbockens, kunskap om skog och virke är i stort sett lika med noll. I gymnasiets första klass på sent 60-tal lärde jag mig av svenskaläraren Linko att man för Guds (eller kanske det för någon annans) skull i sina uppsatser inte skulle använda det redan då slitna uttrycket Finlands gröna guld. Och senare när jag har stöpt om vedertagen folkvisdom har skogsrelaterade ingredienser inte undgått mina raljerande formuleringar av typen: En fågel i handen hjälper föga när allt går åt skogen. Eller; Och så var det skogsarbetaren som inte fattade ett barr av sitt grenrika stamträd. Och det är väl det närmaste jag har haft med skog att göra – stamträden. Men de är förvisso av lite annat slag än vanliga träd även om de båda har årsringarna ("lusto") som gemensam nämnare.
Väl innanför skogsmuseets portar och väggar öppnar sig åtminstone delvis en överraskande syn. En och annan skogsmaskin har kanske flimrat förbi mina närsynta ögon, både i verkligheten och på någon gammal journalfilm redan på 50-talet, och kanske jag till och med såg den klassiska finska filmen Kaksi vanhaa tukkijätkää nån gång i min svartvita barndom. Men skog i övrigt ... inte mycket, nästan ingenting alls faktiskt. Bara en diffus, magpirrande oro att tappa bort sig bland stammar och obefintliga stigar när jag mot förmodan hamnat långt borta från asfaltens fotnära trygghet – skog är nämligen ingenting för mig. Trodde jag. Tills jag steg in i Lusto. Nu VET jag att skogen inte är mitt revir men kan å andra sidan se på skogen med lite andra ögon. Som nu t.ex. denna konstnärligt utformade häst här upptill – en elegant skapelse i stål och näver av Jenni Tieaho. Snyggt! Tilltalande och fantasieggande på ett helt annat sätt är fotoutställningen om dessa skogens tysta män som för bara några decennier sedan delvis levde sina svettiga och arbetsfyllda dagar långt från all ära och redlighet. I en av dessa provisoriskt hopsnickrade övernattningskojor noterar man en sovande gestalt där borta i hörnet. De långsamma, regelbundna snarkningarna bidrar till den kusligt realistiska stämningen; skogen, människan och det krassa livet i ett nötskal. Men så kom maskinerna och allt ändrades med fart. Mer eller mindre monstruösa attiraljer och apparater fyller en av de stora salarna, samtidigt som man uppe på rampen kan ägna sig åt allt från tändsticksindustrins eldfängda faser till den grafiska utformningen av lite annorlunda varningsskyltar (obekanta i stadsmiljö), begrunda oändliga mängder verktyg eller helt enkelt förundras över hur mycket skogsbruket och skogsindustrin har påverkat alla finländares liv. Om gårdagens museer ibland var bedövande tråkiga och sövande är dagens museer ofta rena rama inspirationssprutan, ett vaccin mot negativa tankar och en fallerande framtidsvision. Med kulturhistoria i ryggsäcken ska morgondagen upptäckas.
Veckans foto
DOCKMAKT
Det här är en eloge, en hyllning, till fantasin och lekfullheten, till livet om du så vill, och ett motdrag till den grötmyndiga, självupptagna och framförallt offentlighetssökande narcissistens ständigt återkommande upprop om uppmärksamhet. I motsats till maktmänniskans stela mask är dockans nakna anlete en spegelbild av helt andra världar och värderingar, även om det ibland kan finnas likheter. Eller som etnologen Bo Lönnqvist uttrycker det i sin bok Dockskåpets hemlighet: "Dockan kanske är ett medium att förverkliga fantasier, drifter och lustar som inte mera går att leva ut på något annat sätt: projektioner av kärlek, önskan, illusioner, spänning och nöje, men även skräck, ångest, tomhet."
Bakom dockans stela ansiktet döljer sig oceaner av liv, under maktmänniskans högdragna och känslokalla fysionomi lurar självgodhet och självförhärligande, insiktsfullt beskriven i H C Andersens saga om Kejsarens nya kläder. Det var som bekant bara de dumma och odugliga som inte såg det exklusiva tyget som de två bedragarna låtsades väva. Och ingen ville förstås erkänna att hen var dum, inte ens äldsta ministern som kejsaren skickade till verkstaden för att spana in det aktuella läget. "Å, det är förtjusande, alldeles utsökt, sa den gamla ministern och tittade genom sina glasögon, ett sådant mönster och sådana färger". Och så gick alla, både folket och betjänterna, på denna lögn. Ja, alla noterade förstås att kejsarens nya kläder var en illusion, en regelrätt synvilla, men man hurrade och applåderade och komplimenterade för man var ju lite rädd för kejsaren, trodde kanske att om man inte såg den där fina dräkten avslöjades man som både dum och okunnig. Så man spelade för säkerhets skull med i spektaklet. Tills den där lilla gossen med all sin troskyldighet och naiva uppriktighet helt spontant utropade: "Men han har ju ingenting på sig!".
Detta kom jag att tänka på när jag häromveckan besökte stadsmuseet i Nyslott, granne med mera kända Olofsborg. Här i ett generöst utrymme av det nyrenoverade museet får man se en del av Käpy Tarus omfattande docksamling – de äldsta dockorna är från slutet av 1790-talet och de nyaste från 2000-talet. Sammanlagt ingår 1500 dockor och lika många leksaker i samlingen vilket betyder att bara en del finns utställda samtidigt. Av någon anledning fastnade jag speciellt för den orangehåriga, Barbra Streisand-liknande gestalten i sin låda; ful-snygg, smått ledsen, undrande. Och jag betraktade alla de där andra figurerna, tätt hopträngda bredvid varandra i montrarna, och tänkte på hur mycket känslor som här varit invävda. Nästan hela livets upplevelsevärld var representerad, barnets spegelbilder och förväntningar samlade på ett och samma ställe. Hur många samtal hade inte dessa tysta ansikten deltagit i, hur många hemligheter hade inte dessa öron uppsnappat! Och då slog det mig: Det är ju detta som den olyckliga maktmänniskan med sitt stela anlete har gått miste om! Han har aldrig, allra minst som barn, fått möta ett annat ansikte som talar och lyssnar. Stela dockor väcker liv i barnet men den som saknat den dialogen stelnar själv, först på ytan, sedan också under huden, till slut ända ner i djupaste själen.
Dockans makt. Och maktmänniskans vanmakt.