Ins(i/e)kt

Varje dag, nästan, sitter jag och klinkar på mitt el-piano som jag för tre år sen fick som födelsedagspresent av släktingar och vänner. Det bästa i den här kråksången är kombinationen hörlurar & flygelljudet – en upplevelse som knappast ligger många millimeter från vad konsertpubliken kan få höra ur en Steinway & Sons trakterad av Yuja Wang, en av dagens absoluta världstoppartister med en fullkomligt ofattbar teknik och konstnärlig briljans (den extravaganta klädseln och utstrålningen icke att förglömma). Nå, det måste väl erkännas att jag kanske, kanske inte riktigt når upp till samma nivå vad gäller tekniken. (Och det där med utseende och klädsel kan vi förbigå med en tyst minut). Men annars ... Det är smått ofattbart att ljudet i mitt piano är digitalt producerat och att jag med de vadderade stora hörlurarna på huvudknoppen åtminstone lite grann kan föreställa mig hur jag som konsertpianist kunde låta om jag skulle vara en aningen ... jag menar mycket ... astronomiskt mycket skickligare. Jag – en  amatörtangentklinkare.

Men nu skall det här inte i första hand handla om teknisk briljans eller kvinnlig estradtoalett, men mera om varifrån musiken, tonerna, och för den delen också konstnärens bilder, målningar och ord, egentligen kommer. Jag menar: De flesta människor lär sig skriva ganska tidigt i livet men bara en bråkdel av befolkningen blir kompetenta författare. De flesta kan kludda med färger men det är få förunnat att forma visuella motiv på en duk eller ett papper så att det vid en auktion inbringar en miljon euro. Och en väldig massa människor har i unga år lärt sig blåsa Blinka blinka lilla stjärna där på en blockflöjt men en mikrobisk procent lever som uppburna stjärnor på konsertestraderna. Vad är denna skaparförmåga som bara en liten lycklig minoritet tycks behärska? Är det enbart en genetiskt betingad egenskap, handlar det "bara" om målmedvetenhet, tuff träning och lyckliga stjärnor och rätta ögonblick?

Jag skippar alla möjliga och omöjliga förklaringar, många helt säkert också vetenskapligt bevisade, och hoppar direkt till vad Albert Einstein en gång sa om vad som krävs för framgångsrik forskning och vetenskap: 1% inspiration, 99 % transpiration. Här ligger säkert en av de större sanningarna inbäddad: amatören skapar för stunden och så länge det känns meningsfullt och trevligt. Proffset, däremot, låter sig utsättas både för tekniska utmaningar och ensamt övande och andra mentala motstånd timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, för att få "tystnaden att tala" som någon kinesisk filosof vis(s)t har uttryckt det. Det konstnärligt högklassiga ligger tydligen gömt både bakom lager av tekniskt kunnande och något slags intuitivt specialkunnande som får anden att sucka av trängtan och stöna av välbehag. Ja, handlar kreativt skapande egentligen, förutom om teori och teknik, minst lika mycket om kroppens samspel med själsliga talanger och andliga gåvor? Men i så fall; vad fanns först – hönan eller ägget?

Frågan har ältats i all oändlighet, och så har även jag. Därför kan jag här och nu presentera en alldeles egen hemsnickrad hypotes i ämnet Kreativitetens ursprung och innersta kärna: Det är alltså så här (amatören talar) – lyssna nu noga: Människan är en tredelad Matrjosjka-docka; ytterst har vi som bekant den lite klumpiga kroppen, i den finns en böjlig och formbar själ inbäddad, och där längst inne i den sitter i sin tur en pytteliten ande som ugglar och längtar så förtvivlat mycket ut. Människans stora problem är att hon har så tjock hud och knappast alls är medveten om sina inneboende känslor, för att nu inte tala om den nästan genomskinliga anden. Och det är just det hon inte gör – talar med sin ande. Men – och här har vi själva utmaningen – skulle hon börja föra en lite mera närgången och intensiv dialog med sitt innersta väsen skulle hon strax börja föras vida omkring med vingars styrka och gudomlig dådkraft. Några lyckliga – bland annat konstnärerna – har upptäckt detta i oss alla inneboende glidmedel som får själen att gnistra och kroppen att lysa. Och det är lika bra att medge det med en gång: Om jag inte svänger ut och in på mina matrjosjka-egenskaper förblir jag i värsta fall bara ett stelt skal, en hårdhudad narcissist, en odräglig besserwisser. Ett kryp.

"När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt."

FOT(N)O(T): Idag på INTERNATIONELLA KONSTNÄRSDAGEN och VÄRLDSOPERADAGEN vill jag uppmuntra till introspektion och andlig styrketräning. Annars kan det gå som i Kafkas roman Förvandlingen; den tredelade människan (kropp-själ-ande) omvandlas, nästan obemärkt, till en tredelad insekt (huvud-mellankropp-bakkropp). Steget är i värsta fall kortare än man tror och det behövs bara ett par enkla röntgenglasögon för att upptäcka dessa kryp som ofta döljer sig bakom makt och självupptagenhet och ett omättligt behov att synas och hyllas ( a la kejsarens nya kläder). Men kryp avslöjas enkelt: de kan varken gråta bitterligen eller skratta hejdlöst och hjärtligt. Kryp är skal. | Fotot ät taget i Hertonäs gårds park en varm sommardag för några år sedan.

by Magnus Lindholm

Slipshöst

Så är det dags igen: I dag (18.10) firar vi Kravattens världsdag. Eller som man säger i Kroatien; Svjetski dan kravate. Det är nämligen i Kroatien, i Zagreb som slipsen/kravatten sedan 1997 har sitt europeiska högsäte, närmare bestämt i Academia Cravatica. AC är en icke vinstbringande institution som helt enkelt värnar om kravatten som ett kroatiskt och europeiskt kulturarv. Och det var runt amfiteatern i Pula (sjätte störst i världen) som världens största slips någonsin placerats. Amfiteatern runda form är ju i själva verket som en jättehals och runt denna hals virades en grannröd slips med knuten hängande ut på en sida och själva slipsen nerflytande över de närmaste kvarteren. Det gick 120 km sytråd att skapa detta enorma tygstycke som var 808 meter långt och 25 meter brett. Enbart slipsknuten var 21 meter hög och 9 meter djup. Hela schapiskan vägde blygsamma 450 kg.

Då är mina slipsar, ett femtiotal, betydligt mindre och mer lätthanterliga. Problemet är bara det att min pensionärstillvaro knappast kräver sidenhalsdukar runt halsen. I själva verket använder jag slips högst två-tre gånger under årets gång. Och de seriefigurdekorerade kravatterna som på 1990-talet var högsta mode, och som jag fortfarande drar på munnen åt, är definitivt lite udda idag. Och även om de flesta av mina kravatter är av fint siden känns de urbota uråldriga. Kanske det är bredden, kanske färgsättningen – jag vet inte riktigt, men någonting fallerar, stämmer inte. Men när jag häromdan besökte en outlet-försäljning i huvudstadens centrum och där fann korgar innehållande tre slipsar för tio euro, och riktigt eleganta sidenskapelser för tio euro styck, gjorde jag ändå inte slag i saken. Min slipssäsong är troligen för evigt passé, och kanske den är det även för många (andra) äldre gentlemän; kravatttvång (tre t:n ...) är det knappast mera någonstans.

Och lite synd är det. För en elegant slips runt en stilig skjortkrage drar blickarna till sig. Men det gör det å andra sidan också när slipsbäraren inte behärskar knuttekniken och tygslamsan vinglar och dinglar runt en lindrigt fräsch krage. Det har vi sett alldeles för mycket av i det offentliga rummet så till delen kanske det är lika så bra att slipsbruket minskar. Och vad gör jag då av mina obrukbara kravatter? Kremerar dem? Nej, jag tror jag ska skapa en kravattinstallation av något slag, infälld i en glaslåda, som ett slags genomskinlig kista. Jag vill ju ändå tro att mina slipsar en dag ska uppstå igen. Tillsammans med mig.

FOTNOT På Wikipedia kan man läsa om kravatten: "En kravatt är en manshalsduk. Ordet används också för andra accessoarer, bland annat slipsar och långa halsdukar, och även för motsvarande plagg för kvinnor. Ordet kravatt kommer från franskan och är bildat av nationalbeteckningen kroat. Kroaterna anses vara de som introducerade kravatten, ursprungligen syftade ordet på "kroatisk ryttarhalsduk". Det kroatiska ordet för slips är kravata."

by Magnus Lindholm