Veckans (j)ordskred (v. 22)
Det här är förvisso ingen Bergspredikan men de som skor sig på andras bekostad och vandrar i grusfyllda sandaler, och jag tänker bland annat på stenålderns stenrika som hade fjäll i ansiktet och ädelsten i stället för tandsten i trynet, använder ofta sandbanken som en bergsäker penninginrättning för att sedan, ett stenkast därifrån, helt bekymmersfritt förlusta sig i Hällebergets berg- och dalbana och samtidigt dansa bergssprängartango med grusade förhoppningar i ena handen och en stenhård sandwich i den andra!
Det skulle väl inte ens en lysten och gisten kristen i rännsten med gallsten göra väl, va ...?
Bergosäkert
Det är International Everest Day idag (29.5.) med anledning av det är 69 år sedan sherpan Tenzing Norgay (1914–1986) och nyzeeländaren Edmund Hillary (1919–2008) som de första människorna besteg Mount Everest (ca. 8 850 m över havet). Låtom oss alltså fira alla dessa modiga män och kvinnor som bestigit, och fortsätter att betvinga, livets olika berg.
Om man frånser de psykologiska stup jag med hjärtat i halsgropen har passerat är Grossglockner i Österrike det högsta berg jag, med buss, åkt upp till. Toppen mäter 3 798 meter ö h men så högt kommer man naturligtvis inte med motorfordon, men nog alldeles tillräckligt högt. På ca 3000 meters höjd finns ett minnesmärke över Kaiser Franz Joseph som, troligen vandrande, besökte berget 1856. Härifrån är utsikten minst sagt spektakulär – klarblå himmel, vita snövidder där långt borta, och en känsla av att människan är en liten puttefnask i de här sammanhangen. I de branta grässtupen tittar murmeldjur fram, rultar fram på respektfullt avstånd. Lustiga typer.
Mer eller mindre ansträngande "bestigningar" har jag utfört även i andra delar av Österrike, och i södra Mexico och på Madeira och kanske även någon annanstans, men då i rimligt branta backar, helst inte mycket mera än tusen meter upp mot rymden. Helst ser jag på berg nerifrån och låter mig imponeras. Om somliga ständigt är bergsäkra så är jag närmast kroniskt bergosäker. Dock inte på Andberget (se längst nere i blåggen).
Foton: Grossglockner i Österrike på ca 3000 meters höjd. | Telfs, nära Innsbruck, på lagom höjd med berg i sikte. | Och nederst: Neitvuori, nära St Michel, på behändiga 184 meters höjd. Stentufft!
Veckans foton
ANDBERGET
Solen går upp bakom vårt hus där uppe på Andberget. Med sina hisnande 17 meter ovanför havsytan är det förvisso inte ett så stort berg och det är en liten bit upp till Everests blåsiga och syrefattiga vyer, men ändå kan vi som huserar här överst tycka ibland att vi nått toppen. I alla fall är det inte många som uppnår samma nivåer här i environgerna. Här överst på en liten isolerad plätt av berget – ca 60 x 60 meter – rör sig hundar och hussar, skolelever och ungdomar, kaniner och harar, igelkott, småvessla och möss. Till och med en och annan räv har jag fotograferat här. Och tippor förstås; mest kråkor, några skator, sparvar, talgoxar och blåmesar, tofsvipa, stenskvätt, rödstjärt, och ibland; större hackspett, hornuggla och sparvhök. Sommartid seglar även Hubert Häger över bergskrönet, men dock bara över och förbi.
Det låter som en imponerande djurpark, och det är det. Med betoning en djurpark. Ja, djurpark och djurpark ... i så fall med betoning på park. Eller kanske jag borde tala om en bergsäng. Med betoning på äng. Men nu är det ett berg där under så äng är väl inte heller det rätta ordet. En liten kulle? Jarl Kulle? (Ursäkta, det var en liten, fullkomligt spontan och trivial ordlekarvits, det ska inte upprepas, ursäkta ...). En bergskulle? Ett naturreservat? Ett smaskigt russin i den stora naturkakan?
Om man inte vill bestiga berget i gammal god Everest-stil kan man ta trapporna i sydost från parkområdet nedanför. Då måste man kliva 48 trappsteg för att nå toppen på knoppen. När jag vill briljera brukar jag småjogga upp för trapporna två, tre, ibland fem gånger – mer än så orkar jag inte briljera. Enklaste sättet att nå Andbergets topp är att medelst hjulförsett fordon rulla upp för Andbergsgatan i nordost, kliva av och vandra trettio meter under grentunga träd och den vägen träda in i Paradiset.
Berg är berg bara betraktade ur lågt perspektiv. Skjuter man upp en drone med kamera och knäpper några bilder från fyrtio meters höjd ser man knappt röken av ett berg – allt är bara jämn, platt mark med lite träd och buskar utslängda hit och dit. Men vetskapen att detta verkligen är ett berg gör det jämnbördigt med Everest. Och det firar jag idag i all anspråkslöshet tillsammans med Tenzing och Edmund, oss bergsbestigare emellan.
Drone-foto: Lucas Lindholm
29 maj
Du behöver inte klättra för att ta reda på om ett berg är högt.
– Paulo Coelho (f. 1947), brasiliansk författare
TEMADAGAR International Everest Day, International Day of UN Peacekeepers Sverige Mors Dag, Veterandagen Tyskland Tag der Büroklammer, Lerne-wie-Kompostieren-geht-Tag Storbritannien National Biscuit Day USA National 529 Day, National Coq Au Vin Day, National Paperclip Day, Learn About Composting Day, National Biscuit Day, End of the Middle Ages Day, Neighbour Day, Indianapolis 500
OBS! Kolla också läget där nere i blåggen; Veckans (j)ordskred, och Veckans foto med vidhängande stengolvsfilosofi.
22 maj
Det är ganska märkligt att folk kan göra vad som helst för sina barn förutom att lämna dem en planet att leva på.
– Dave Goulson (f. 1965) biologiprofessor, humleexpert
TEMADAGAR Internationellt International Day of Biological Diversity, International Being You Day, World Paloma Day, World Goth Day Sverige Picknickens dag Tyskland Tag des Schwimmeisters USA National Buy a Musical Instrument Day, National Craft Distellery Day, National Maritime Day, National Solitaire Day, National Vanilla Pudding Day, Sherlock Holmes Day, Bitcoin Pizza Day, Harvey Milk Day
Självständighetsdag Jemen
OBSERVERA också Veckans ordskred och Veckans foton längst nere i bloggen!
Veckans ordskred (v. 21)
Den som är dummare än tåget har inte bara spårat ur (ja, ni vet det där som även den berömda "klockdetektiven" sysslade med) men troligen också gett sken av att det är han som är ljuset i tunneln.
I själva verket
Idag söndagen den 22 maj firar vi Internationella dagen för biologisk mångfald. Och då läggs fokus på allt från osynliga pyttesmå organismer hela vägen upp till mastodonta träd och 170 ton tunga blåvalar. Anpassning och variation, mångfald mellan arter och ekosystem – hela detta naturens jättepuzzel som Gud en gång lagt håller människan självupptaget och många gånger systematiskt på att bryta ner. De senaste klimatrapporterna är dyster läsning och ytterligare ett bevis på att det är något grundläggande fel i människans uppfattning om sig själv och sin omvärld. När biologisk mångfald och mänsklig enfald frontalkrockar har vi kommit till vägs ände.
Och jag hakar speciellt upp mig på denna enfald, självfallet inte i bemärkelsen bristande intelligens men som ett uttryck för ett självcentrerat, självbelåtet och självbespeglande beteende. Det är nästan en ödets ironi att det bara är ett futtigt v som skiljer själv från själ. Eller kanske det egentligen är en gudomlig fingervisning om hur sammansvetsade en osynlig andlig dimension och en tung mänsklig kropp sist och slutligen är.
Den kraftiga fixeringen vid det hårda skalet ser jag kanske bäst hos den narcissistiska personen som nästan helt lever på hudens yta. Mången gång intelligent och verbal, men svårt upptagen av sin egen värdighet, är han en effektiv propp i samhällsmaskineriet på alla plan, högt som lågt. Paradoxalt nog anser personen i fråga att förhållandet de facto är det motsatta, att han ( i allmänhet är det han) kan och vet allt av betydelse. Och det är åtminstone delvis därför vi befinner oss i detta kritiska läge på vår planet; där självupptagna och andefattiga människor har spelutrymme uppstår ofelbart ofattbar oreda.
Själv är jag bara lite lagom upptagen av mig själv, bara så mycket att jag känner min litenhet inte bara in på kroppen men rakt in i själen. Men det slår mig med blixtens styrka att de som är så självupptagna egentligen helt saknar självkänsla, ja i själva verket saknar de många gånger känslor överhuvudtaget, åtminstone varma sådana. Och om det är något ett kallt samhällsklimat kräver så är det människor med värme och omtanke. Och konstigt nog är det samma människor som, med lite is i hatten och magen, ska svalka denna allt varmare jord. I motsats till narcissistens ensidiga repertoar, som leder käpp rätt åt kalhygget, måste jag, vi alla, lägga hela paketet – kropp, själ och ande – i blöt. Biologisk mångfald kräver självfallet även mänsklig mångfald, inte bara kropp. Enbart kropp är enfald.
Nej, själv är inte bäste dräng, själv är i själva verket sämste dräng.
Foton: Sothönan med sin nykläckta färgstarka unge är fotad vid Poroviken i Hertonäs strand. Bärfisarna plåtade jag förra midsommaren i Nådendal (viktig geografisk information ?), den goda och charmiga lemuren är avbildad på Skansen i Stockholm, och bilden på kvinnan med den miljövänliga huvudbonaden knäppte jag i Helsingfors i samband med ett stort publikt evenemang.
Veckans foton
Färgstark mångfald
... men på samma sätt följer äfven af det absolutas karakter att vara allt hvad som är, att, om mångfalden är, det då också är denna och icke allenast mångfald utan mångfalden. Då skulle det absoluta vara både enheten och mångfalden. Det kan ej vara detta delvis, så att det till en del vore enhet och till en annan del mångfald och tilläfventyrs till en annan del något tredje; ty i sådant fall skulle alltid en enhet och mångfald falla utom enheten och mångfalden, hvilket är omöjligt. Då blir alltså hela det absoluta enheten och hela det absoluta mångfalden, hvadan det absoluta samt enheten och mångfalden helt och hållet sammanfalla till ett och icke ens kunna betraktas såsom olika sidor af ett och samma, alldenstund redan detta blefve en enhet och mångfald utom den ursprungliga ... (Undersökningar om Enhet och Mångfald, Projekt Runeberg, 1863. Blåggarens markeringar i texten).
JAG LIDER VISSERLIGEN av ett visst selektivt hjärnsläpp men jag är dock inte född bakom en hiss (riktigt säker är jag faktiskt inte men tror att sådana inte fanns på Eira sjukhus i slutet av 1940-talet). Möjligen är jag tappad bakom en vagn (men i så fall har det förblivit en väl dold familjehemlighet) och som sommarbarn i Sibbo skärgård på 1950-talet var jag ofta bakom flötet, men dock; hur korkad får man vara innan champagneflaskan exploderar? Är det nån som fattar vad som ovan oreras? Är det ens svenska? Skulle det inte vara Internationella dagen för biodiversitet idag skulle jag väl förbigå denna rotvälska med en axelryckning. Men det är så typiskt – just när jag idag ska uppmärksamma biologisk mångfald snavar jag alltså i stället på denna snåriga ordkarusell och vet inte riktigt hur jag ska vända hjärnan – höger-om, eller vänster-om?
Men citatet är dock hämtat ur Projekt Runeberg på nätet, och eftersom jag just passerade skaldens staty i Esplanadparken och medelst fotografisk apparatur förevigade vårens färgstarka blomster kring Vårt land, måste jag med händer och tänder också försöka hitta en koppling, eller åtminstone bygga en åsnebrygga, mellan bild och text. Under tiden, medan jag tänker hur denna cirkuskonst ska gestaltas, kan jag inflika att i den där vita byggnaden till vänster i bakgrunden (nedre bilden) rumsterade min pappa åren 1937-1961, först som kontorschef sedan som VD. Då, på den gamla goda tiden, hette restaurangen Royal och hörde till huvudstadens finare (eleganta servitriser, vita dukar, bakelser och glass och jordgubbar och George de Godzinsky vid flygeln). Bakom väggen ligger Svenska Teatern och eftersom pappa också fungerade som teaterns revisor fick han fribiljetter som en frikostig ersättning. En del av dem kom även mig till godo vilket betydde att jag stup i kvarten å ena sidan matades med Wienerschnitzel i restaurangen och med lite mera lättsmält kulturföda (Nalle Puh bl.a.) under teatersalongens änglaprydda kupol å andra sidan. Värre barndom kan man ha. (Parentesen slut).
Men Runeberg, enheten och mångfalden ... hmmmm ... nää, i min enhetliga enfald och blåggbetonade dagboksmångfald måste jag erkänna att vad gäller just ordet mångfald och mig så föreligger det ett visst samröre i så måtto att mångfalden av enfaldiga ord som trängs innanför pannloben har en märklig tendens att liksom bara halka ner på tangentbordet i små klumpar, lite så där som Sven Dufvas motståndare, påträngande och smått närgånget. Och där på den lilla bron, på väg till Evigheten, ska väl också de sista orden nedtecknas, och av nekrologskribenterna sammanfattas ungefär så här: Ty visst var tanken, mente man, hos Mao knapp till mått. Ett dåligt huvud hade han, men eftermälet, det var blått.
VECKANS FOTON är tagna i Esplanadparken där den runda planen runt Runebergsstatyn beläggs med ny fin sand. En småkylig men solstark morgon får omgivningens blomsterrabatter att prunka och pråla.
ögonBLICK
Sedan 2010 har jag årligen gjort en fotografisk översikt – rubricerad ögonBLICK – av det gångna årets händelser, smått och ännu mindre, stort och ännu större. Mellan pärmarna har jag samlat en salig röra av visuella element som flimrat förbi kameralinsen; stadens människor och liv på landsbygden, barnens familjer och speciellt barnbarnens intryck och uttryck, små kryp och nästan vilda djur på Andberget, utfärder i environgerna, ängar och vägar och vyer och landskap, konst och konserter, och årstidernas växlingar. Och mycket annat. Året 2021 fångades i exakt 475 fotografier på 96 sidor i formatet 300 x 300 mm.
Och min fråga till mig själv blir: Varför just dessa bilder av 10.000 möjliga? Vad säger insnöade lastbåtar och mastodonta skrotlager om mina visuella prioriteringar, varför alla dessa närbilder på terrassens sloknande tulpaner och fönsterkrockade fåglar? Och dimmiga stränder och hus i förfall och graffiti på väggar som knappt står upprätta – är det psyket som speglar sig i något som känns hemtamt och välbekant? Ja, jag undrar ibland vad jag med de digitala verktygen riktigt har ställt till med. Visst, i årsboken finns också alldeles normala bilder på alldeles normala människor, arkitektoniska skapelser med estetiska företräden, vackra blommor i macroformat och tillrättalagda motiv i hemmiljö. För att inte tala om alla dessa snabba turistbilder som bara måste knäppas. Men så uppenbarar sig där alltså också dessa motiv som väcker frågor, förbryllar och förvånar.
Så vad är då ett fotografi? Ja, det är väl ganska självklart att fotografiet speglar nånting av det som döljer sig i själen. Till en del handlar mitt fotograferande helt självklart om visuella smekningar, om lust och gamman. Men ofta också om ett mer eller mindre omedvetet sökande efter ett dolt svar, eller åtminstone efter en kommentar, en förklaring. Det är inte så att jag först ser och sedan fotograferar, perspektivet är ofta det motsatta; först kommer utsikten, sedan infinner sig, i bästa fall, insikten.
Människan är inte bara ett hus, människan är också en bildmaskin laddad med ett oändligt antal potentiella gudomliga motiv. Och med den visionen för ögonen framstår fotograferingen i en lite annan dager; det är kanske inte alls trivialt eller oskyldigt att knäppa bilder. Fotografering med gudslinsen påskruvad är i själva verket jämförbart med bön – en dialog mellan yta och innehåll, ett samtal mellan fotograf och den som ständigt levererar nya motiv.
Och då kan även ett brutalt fult rivningshus blotta konstnärliga fingeravtryck.
Fot(n)o(t): Denna text publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg. Och bilderna – ja, de är tagna för några dagar sen i Hertonäs där stadsdelen växer så det knakar i skyskraporna.
Veckans familj
Så här på Internationella familjedagen (en vecka efter morsdag där jag redan snuddade vid temat) återkommer jag till den familj, som utöver min barndomsfamilj och min egen familj, har betytt mest för mina mer eller mindre konstnärliga utflykter i ord och bild. Sonja (f. Gerasimov i Irkutsk, Sibirien) och Karl Emil Ståhlberg (min mormorsfar) gifte sig hösten 1896 och fick så småningom sju barn. Från sitt första äktenskap med Aurora "Rori" (f. Lindgren), min mormorsmor, hade Kalle redan fyra barn – det yngsta, Elsa, blev så småningom min mormor. Det är hon som står i bakre raden till höger om sin storebror Armas och sina äldre systrar Sirkka och Ragni.
Den här mixen av "egna barn och andras" var både konfliktfylld och kreativ. Många av barnen dansade balett, sjöng och spelade piano, andra sysslade med idrott, skyddskårer och landets försvar. Någon enstaka var lugn och sansad, de flesta var aktiva och utåtriktade. Någon visade redan som barn en mörkare sida (trots ljust hår och troskyldig blick) och avslutade sitt liv i vuxen ålder med ett pistolskott i hjärtat. I vanliga fall höll sig familjedramat inom hanterliga gränser men ibland spårade man ordentligt ut.
Till det dynamiska, för att inte säga turbulenta, familjelivet bidrog självfallet också den krisfyllda samhällsutvecklingen vid sekelskiftet 1900 och speciellt de två första decennierna. Så här i ett hundraårigt bakåtperspektiv är en ytlig jämförelse nästan oundviklig. Då handlade det om ett storfurstendöme som ville frigöra sig från Ryssland, och gjorde det. Idag tar det självständiga Finland nästa självständiga steg och ställer sig under NATOs bombsäkra paraply – mentalt ytterligare ett stort kliv bort från Rysslands intressessfär. Men där den Ståhlbergska storfamiljen för drygt hundra år sedan utgjorde både ett slags slagfält där personligheter ibland ganska häftigt drabbade samman men minst lika ofta fungerade som en arena för inte alls oävet konstnärligt samarbete, har det gått betydligt lugnare och mera sansat till i de familjekonstellationer jag varit involverad i. Om det sedan är bra eller mindre bra må vara osagt men visst ligger det ofta ett förföriskt, rent av romantiskt, skimmer över många av de liv som levdes i förrgår.
Om allt detta bara är en produkt av mina bristande insikter och kunskaper, eller eventuellt äger en viss objektiv riktighet, det har jag utforskat i boken Under huden är jag många. Det handlar alltså om mina intryck, min bild och mina fantasier, och hur de fäst sig i min tankevärld. Men alltsammans tar sats och får fart av personligt överförda berättelser och dokumenterade fakta vilket ger dessa sexton kortfilmer en viss stadga och ryggrad. Ja, det handlar om filmer, eller åtminstone om rörliga bilder som exponeras på den vita duken under pannloben. Alltså: Varmt välkommen till min familjebiograf, nästan barnförbjuden men absolut vuxentillåten!