Veckans djuriska foto(n)
Mänskliga djur och djuriska människor
Det finns kanske djur (små kryp?) som torterar sina djuriska kolleger men grundregeln är väl ändå att djur dödar för att få föda. Men i den mänskliga vokabulären associeras "djuriskt" till något primitivt och driftsbetonat som kulturvarelser av homo sapiens kaliber naturligtvis inte ägnar sig åt. Idag på Internationella solidaritetsdagen för tortyroffer påminns vi att djur inte huserar en lika kraftfull potentiell ondska som människan. Vi projicerar mänskliga drag på djur men anar bara diffust våra "djuriska" (i bemärkelsen destruktiva) drag i oss själva. Hela denna djur-metafor haltar alltså betänkligt.
Djur är djur och människor är ... ibland riktigt mänskliga. Men de djupfilosofiska tankegångarna får denna gång stå tillbaka till förmån för några färska bildavtryck från Etseri djurpark där pandorna Lumi och Pyry målmedvetet och ihärdigt knastrade på bambukvistar. Jag är förstås lite fundersam beträffande meningen med detta ständiga vegeterande men i pandornas värld är det troligen en paradisisk tillvaro att få gnaga på torra kvistar. Det närmaste jag kommer detta envetna bambutuggande är mitt eget mumsande på egentillverkade, chokladsmakande havrekakor. Ah!!
Men där fanns ju också andra charmtroll och ögonfägnande varelser. Till exempel den röda lilla pandan som långsamt och eftertänksamt, steg för steg, kom ner från sin utsiktsplats och lite nyfiket kikade mig i kameralinsen. Mera svårfångad var guldfasanen som i skumrasket i sin bur inte visade några samarbetsplaner med fotografen där utanför. Men tippans imponerande färgprakt ingöt tålamod i bildskaparen och till slut kunde jag fånga den i fokus. Vau!
Det är med kluvna känslor jag besöker alla dessa djurparker. Men just den här zoologiska inrättningen bjuder på generösa utrymmen åt sina invånare och det finns knappast något att klaga till den delen. Och mig inspirerar i synnerhet de exotiska djurarterna till större visuell uppmärksamhet på hemmaplan. Just idag är jag lite besviken över att jag inte lyckades fånga på bild någon av de blåmesungar som, tydligen tidigt i morse, lämnade sitt bo i taket på inre terrassen. Men en kusin till dem satt på stenplattan strax utanför konstcentret Pekilo i Mänttä på torsdag eftermiddag. Och den lät sig, högljutt pipande, fotograferas på ett par meters avstånd. Ingen guldfasan precis men nog gullig som fasen.
Veckans V-vrövel (v. 26)
Vissa vindögda vattenskoterförare vandaliserar varje vackert veckoslut vindstilla vattenleder varför vanliga vädertagna/vedertagna varningsskyltar vore vansinnigt välkomna vid vikens vackraste vadställen.
26 juni
Jag förstår alltså ondska som något konkret. Det handlar om förnedring, våld, sexuella övergrepp, mord, tortyr – onda handlingar som ifrågasätter människans värde, som förstör mänskligt liv, som förhindrar möjligheten att leva ett drägligt liv.
Ann Heberlein (f. 1970), teologie doktor i etik, författare. Citat ur boken En liten bok om ondska (Bonniers 2010)
TEMADAGAR Internationell solidaritetsdag för tortyroffer, Internationella dagen mot missbruk av och olaglig handel med narkotika Finland Tredje söndagen efter pingst Sverige Chokladpuddingens dag USA Descendants' Day, Beauticians's Day, Canoe Day, Log Cabin day, National Chocolate Pudding Day, Tropical Coctails Day, National Barcode Day, National Coconut Day
TEMAVECKOR USA Lightning Safety Awareness Week, National Boys & Girls Club Week
Nationaldag Madagaskar
Notera också Veckans V-fokuserade vrövel och Veckans djuriska foton längst nere i blåggen!
Midsommarmomentum
Jag hakar lätt upp mig på ord, vilket vanligtvis är roligt därför att: Utan ord – ingen tanke, ingen tanke – inget liv. Ungefär så. Vad jag alltså menar är att orden kommer först, sedan tanken. Jovisst, ibland har jag en tanke som jag bokstav för bokstav skriver ner men oftast öppnar sig innehållet först när jag skrivit ner några ord och meningar. Eller uttryckt på ett annat sätt: Meningsskrivandet är ett obegripligt sätt att skapa mening, att begripa det jag tidigare inte begripit, ord för ord.
Söndagen den 26 juni uppmärksammar FN Internationella solidaritetsdagen för tortyroffer men stående mitt i midsommarens fagraste landskap har jag all möda i världen att länka samman ögats blomstrande motiv och de våldshandlingar som min fantasi också är kapabel till. Jag vill självfallet hellre betrakta solupplysta ståndare och pistiller i macrolinsen än bli påmind om de mörka skuggor som själen också kan reflektera. Mycket ont har jag tänkt, sagt och gjort i mitt liv, ändå tror jag mig i grunden vara en rättskaffens man. Hur går det ihop, hur ska jag begripa denna kluvenhet, detta dubbelspel?
Paradoxalt nog kan midsommarens liv och lust, som ett slags kontrast, påminna mig om att det finns många verkligheter inbäddade i mig, egenskaper och karaktärsdrag som är allt annat än fagra och beundransvärda. I själva verket handlar mycket av mitt skapande – skrivandet, fotograferandet, pianoklinkandet – om att eftersträva något slags balans och harmoni i det som annars lätt kunde leda till både leda och destruktiva handlingar. Sålunda dämpas en potentiell dårskap med smågalen humor, mörka framtidsvisioner tempereras med ljusflödande digitala avtryck, och meningslösheten, världens och min, tyglas med ett ordflöde där avigsidans mörka trådar helt säkert kan anas i de till synes lättsamma formuleringarna.
Men det har jag så småningom förstått; det är inte JAG som skapar, jag är bara ett verktyg. Nej, inte "bara" – även jag är ett verktyg, även jag är en medskapare i tid och rum. Jag som så lätt noterar och hakar upp mig på de egna misstagen och felstegen har lite svårt ibland att tro att Gud kan klämma fram ljus och omtanke och skratt och glädje även ur en dyster själ. Midsommaren påminner om att det inte bara är möjligt, men nödvändigt – midsommaren som meningsskapande motvikt till mycken mänsklig misär.
Några veckor reste sig terrassens tulpaner höga och stolta mellan äppelträdet och cypressen men så, kort före midsommar kroknade skönheterna en efter en. I ett slags sista kollektiv bugning och nertryckta även av byiga vindar, gav de mig ett sista farväl. "Av jord är du kommen ...", Men bilderna lever kvar, nästan i en hel evighet.
19 juni
Dagdrivarna var självupptagna och besatta av ett behov av kallelse, liv, sundhet, tro och styrka; men flanörens blick kan faktiskt också vara utåtvänd, nyfiken, intresserad av omvärlden och engagerad av andra människors fysionomi och möjliga livsöden, hur desillusionerad och krisfylld denna blick än är.
– Massimo Ciaravolo (f. 1964), professor i nordisk litteratur vid universitet i Venedig, översättare från svenska till italienska (bl.a. August Strindberg, Herman Bang och Hjalmar Söderberg). Citat ur boken Finlands svenska litteratur (SLS/red. Michel Ekman).
TEMADAGAR Internationellt WORLD SAUNTERING DAY / INTERNATIONELLA FLANERARDAGEN, International Day for the Elimination of Sexual Violence in Conflict, World Martini Day, World Sickle Cell Day Sverige De vilda blommornas dag, Frisörens dag Tyskland Tag des Cholesterins, Digitaltag Storbritannien Father's Day USA Father's Day, Juneteenth, Husband Caregiver Day, Family Awareness Day, Garfield the Cat Day, National Pets in Film Day, National Turkey Lovers's Day, National FreeBSD Day, National Watch Day
OBS! Notera också Veckans vrövel och Veckans (samba)foton med vidhängande flanörsfunderingar längst ner i blåggen!
Klara! Färdiga! Flanera!
Mer eller mindre instängd i min håla under lång tid blev behovet av rörelse så småningom allt mera akut; jag måste få röra på mig, min karga kropp kräver kläm och kurs, krut och kraft! Men nu när restriktioner och psykologiska barriärer mer eller mindre har raserats står jag visserligen på egna ben men har förlorat något av drivkraften och riktningen. En stor del av dagen tassar jag sålunda omkring i lokalen i väntan på inspiration, traskar ut på terrassen för att kolla blomsterläget och vankar stundom på bergsängen bland trefaldighetsblomster och liljekonvaljer på jakt efter liv och mening.
Men mitt gående är slående segt och helt stegmätarbefriat. I den bemärkelsen är jag en arvinge till den flanerargeneration som befolkade de europeiska storstädernas parker och esplanader för hundra år sedan. Min lite håglösa och obestämda framfart gör dock mera sken av dagdriveri, men jag ogillar begreppet som pes ... jag menar coronan; jag vill definitivt inte driva med dagen, i alla fall inte viljelöst och vingligt som ett frö i försommarvinden. Då är det bra mycket roligare att driva med sig själv.
Detta med att gå och röra på sig i olika riktningar är en hel vetenskap. Min sakta lunk i förortsenvirongerna kompletteras sålunda med ett återkommande strosande och spankulerande, släntrande och strögande i huvudstadens park- och torgfyllda city i hopp om att där möta andra sökande på sina motsvarande livsvandringar.
Och jag upptäcker många invandrare men knappast några utvandrare, och mest bara vanliga vardagsvandrare. Om de går i ljus och sanning, eller i sitt eget mörker, kan jag knappast avgöra. På parkernas sandgångar är det också lite tveksamt i vems fotspår jag ska gå. Hur var det till exempel med Jesus – vilken sandalstorlek hade han, hur långa steg tog han, vilka avtryck ska jag alltså söka efter? För det var ju det han gjorde; vandrade – knappast flanerade men vandrade – gick omkring, talade, lyssnade och väntar nu att jag ska gå i hans fotspår. Han som inte bara visar väg, men som är Vägen.
I dag på INTERNATIONELLA FLANERARDAGEN knallar jag längs esplanader och kajer, och med kameran hängande på axeln ger jag åtminstone sken av att inte bara fånga dagen men också vara en pilgrim på väg mot mål som hägrar. Det kallar jag framsteg.
Foto: Flanerare i Amsterdam.
Veckans foto(n)
Flanörsfunderingar
Motsatsen till att lite passivt och flegmatiskt flanera och strosa på stan (flanören är i allra högsta grad en urban varelse) måste ju ändå vara en sambaparad inför stor publik! Och den gick av stapeln för en dryg vecka sen på Senatstorget. Mitt i detta soldränkta, färgstarka folkmyller tänkte jag, lite paradoxalt nog kanske, på min skriftställarkollega för hundra år sen, Ture Janson (1886–1954), han som bland annat skrev Boken om Helsingfors (1926). Trycket är givetvis svartvitt och de små fotografierna gråsuddiga och mången gång felbelysta men texten lyser och blänker och skimrar.
I läsarens fantasi målar ordkonstnären små akvareller av en stad i förvandling, och det hela artar sig till en, bokstavligen, nästan systematisk genomgång av det centrala Helsingfors. Efter en inledande blick på staden från ovan ("den bevingade kärran") landar skribenten på vattnen utanför Sveaborg och tar sig med motorbåt till Salutorget. Och härifrån flanerar han sedan förbi Kejsarinnans sten – förmiddagsmyllret över Salutorget har en sydländsk glans; från raden av försäljningsstånd lyser det av blommor och grönsaker, av saftiga filéer och präktiga, uppskurna laxar – spårvagnar skramlar, den stora och stadiga poliskonstapeln med sina vita handskar dirigerar trafiken i hörnet av Norra esplanaden och Unionsgatan och vaktparaden passerar taktfast till tonerna av Vasa marsch. Och så breddar Janson ytterligare perspektivet: Till sin arkitektoniska kärna förblir Helsingfors genom alla tider Engels stad. Han var en tysk arkitekt som kom från Petersburg och diktade åt oss Senatstorget. Härmed fick den gryende staden sin monumentalitet och sin historiska signatur. Engel reste fasaderna vid torget, vad mer, det är som om han välvt själva valvet där över och gett luften dess egnaste ton som luften i Finlands huvudstad.
Jag gissar att Ture Janson hade betraktat HELSINKI SAMBA CARNAVAL med samma skarpa blick och milda ironi som han upplevde huvudstaden i början av 1900-talet. Det fanns en kluvenhet i hans person och väsen; ett drag av sorg och utanförskap i kombination med en läggning åt det extroverta, eller som litteraturforskaren Arne Toftegaard Pedersen uttrycker det: "Därtill kommer att Janson med sin Oscar Wilde-look kunde framstå som en posör. Kärnan i sin personlighet höljde han i dunkel" (Biografiskt lexikon för Finland). Jag är ganska säker på att Janson skulle ha inspirerats till snitsiga formuleringar även om dagens sambaspektakel.
Huvudstadsscenografin är ungefär den samma kring Senatstorget i dag hundra år senare. Men folkmyllret, och inte minst turistströmmarna, bidrar till upplevelsen av en stad som inte bara är influerad av rysk folklore och tysk arkitektur, men nu allt mera också återspeglar kulturyttringar som länge varit välkända i varmare länder. Det är inte bara försäljningen av cabrioletbilar som drar nytta av den höjda temperaturen, även den heta sydamerikanska sambadansen lämpar sig allt bättre också i vårt nordiska sommarklimat. Den helsingforsfödda, lite avsigkomna och inåtvända flanören, får därmed ständigt utmana sin utanförskapskänsla i ett landskap som pulserar och vibrerar.
Av tystnad och frid knappt en susning.
Helsinki Samba Carnaval arrangerades i år 6–12 juni. Bilderna är från paraden lördagen den 11 juni.
Veckans vrövel (v. 25)
När man går över ån efter vatten gör man klokt i att nogsamt balansera på slak lina och inte dra benen efter sig för annars går det snabbt utför och i värsta fall rakt åt skogen, eller, om man är tjuvrökare, helt åt pipan, vilket å andra sidan alla gånger är att föredra framom att gå bakom någon annans rygg genom märg och ben.
Veckans stadgeenliga vrövel (v. 24)
Och så var det ett smått ostadigt rullande stadsbud som från sin cykelverkstad begav sig åstad till huvudstaden för att stadfästa att han skulle stadga sig och samtidigt få stadigvarande bostad men i stadskärnan blev han antastad av en högröstad, allergitestad och barbröstad bastard belagd med kvarstad som svartlistad och brottsbelastad smutskastade honom å det grövsta tills budet rödlistad och rosmarinrostad om kinderna återvände från det han nu kallade värkstaden.
HELSINGFORS
En stor del (33 år) av mitt vuxna liv var jag bosatt i Österbotten, i första hand i Vasa men kortare perioder också i Solf och Vörå. För de tiderna, och de erfarenheterna, är jag oändligt tacksam. Utan den geografiska och mentala dimensionen – som i första hand innefattade äktenskap, barn och arbetskarriär – skulle mitt liv troligen inte vara mycket att hurra för. Men nu har jag ett gediget kulturkapital inlagt i tankebanken, ett kapital som ständigt växer med ränta.
Med detta sagt är det ändå helt klart att jag i första hand är huvudstadsbo, ja inte bara så där allmänt vitt och brett utan centrumhuvudstadsbo med betoning på barndomens Skatudden, ett par års prepubertalt mellanspel i Brunnsparken och tonårstidens Tölö. Mycket mera centralt än så kan det knappast bli. På femtio- och sextiotalet var allt på gångavstånd, möjligen på spårvagnsavstånd. Bil var det aldrig tal om, möjligen taxi ... nej, knappast ens det.
... När höstens dimmor vältrar in från hamnen, och drar sin svepning om ditt Salutorg, när höstens mörker sluter dig i famnen, och natten stiger över Sveaborg ...
... ja, då trampade jag iväg till Kronohagens folkskola, eller tassade mellan järnvägsspåren på Salutorget hem från Norsen, förbi Sveaborgsfärjan, nedanför Uspenskij, förbi Runda parken (i dag Tove Janssons park), insöp kaffelukten från Pauligs rosteri, snuddade vid Muminmammans barndomshem på Lotsgatan 4. Allt detta, och mycket mycket mer, gjorde jag nästan helt omedveten om den värld och de människor som befolkade denna del av staden, detta mitt världscentrum. Helsingfors växte så det knakade men det märktes inte mycket i den här ändan av huvudstaden. Staden kändes stor men min värld var liten.
Idag är staden ännu mycket större, mångkulturell och i många avseenden en internationell knutpunkt, av det gråtrista 50-talet knappt ett spår. Sedan tio år tillbaka bor jag på Andberget i Hertonäs strand, en stadsdel med ungefär 10.000 invånare som nybyggs med fart. Futtiga sju kilometer från citycity kan man här, tidvis och bitvis, ännu andas skogsluft och framförallt känna havsbrisarna fläkta. Och nästan ana Skatudden. Och nästan se Sveaborg bakom Turholmsbukten. Och i siktigt väder faktiskt SE Brunnsparkens vallar.
Då tränger ändå andra minnen fram: Av barnens lek i gröna parkgångskrökar, av purpursol på vita frostdagsrökar, av måsars skratt kring torgets fiskmadam.
Idag upptäcker jag nya sidor av min barndomsstad tillsammans med min sambo, även hon helsingforsare av födsel och ohejdad vana (men helt opåverkad av Ostrobotnia). Bilande, ibland cyklande, runt omkring i environgerna och med kameran ständigt klickande, vidgas stadshorisonten och färglägger bilden av en stad som vid det här laget har fäst sig djupt in i själen. Den 12 juni, på Helsingfors-dagen, lyssnar jag med en liten klump i halsen på Maynie Sirén när hon sjunger Einar Englunds tonsättning av Bez Zilliacus dikt Visan om Helsingfors – en sannskyldig pärla i den finlandssvenska visskatten.
