25 september
Hela dagen lever vi som lätta lyckoväsen / men när dimman över gräsen sagt: försvinn / går vi andlöst slutna till ditt rum, det månbegjutna / och jag stannar hos dig tills du somnat in.
KARIN MANDELSTAM (1908–1982), finlandssvensk författare, poet och översättare. Slutraderna ur Drömd serenad, tonsatt av Barbara Helsingius
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Dream Day, World Deaf Day, World Pharmacist Day, World Rivers Day, International Ataxia Awareness Day Sverige Äpplets dag Tyskland Tag der Zahngesundheit USA Math Storytelling Day, National Comic Book Day, National Daughter's Day, National Gold Star Mother's Day, National Open the Magic Day
Notera även Veckans konstaterande (v. 39) och småsucka över Veckans drömska foto längst nere i blåggen!
Nästa blågg: 2.10!
Ode till en nästan bortglömd verklighet
Ibland blir det lite komiskt. När jag slår upp ordet ”drömmar” på nätet trillar en massa recept på småkakor fram på skärmen. Många kakor är förvisso drömgoda men somliga är tydligen så fantastiskt goda att det fått namnet Drömmar. De få gånger jag bakar blir resultatet oftast nånting som närmast kunde kallas Mardrömmar: platta sega saker som inte ska vara platta och absolut inte sega. När jag nu tänker på drömmar så tänker jag alltså inte på småbröd utan på den vanligen nattetid aktiva filmapparat som projicerar sina dramer under pannloben när kroppen sover.
Idag på världsdagen för drömmar – World Dream Day – slår jag ett slag för den drömska verkligheten. Och jag tar stöd i den franska psykoanalytikern Didier Anzieu (1923–1999) som med mina mycket förenklade ordparader förklarar drömmens väsen ungefär så här: Drömmen fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen fungerar också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder – stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.
Nästan alla människor drömmer, även om minnet av drömmen kan fallera. De enda som inte drömmer är spädbarn och psykotiska personer och det förklaras med att de inte kan skilja på vaka och sömn. Drömmens centrala uppgift är, enligt Anzieu, att dagligen återuppbygga det psykiska höljet. Att drömma är följaktligen oerhört viktigt med tanke på vår mentala hälsa.
Det här får mig att reflektera över samspelet mellan yta och innehåll. Kroppens spänst och styrka upprätthålls med fysiska aktiviteter men själ och ande söker i första hand sina näringskedjor under huden. Det måste rimligtvis innebära, bland annat, att mina medvetna fantasier och dagliga tankeströmmar på något förunderligt sätt beblandar sig med nattens drömbilder och kanske återuppstår som mer eller mindre medvetna insikter som hjärta och hjärna sedan fortsätter att processa – en gudomlig rundgång.
Och jag tänker: Gud talar visserligen ständigt till mig men kanske det bara är i drömmen som vi småsnackar så där riktigt otvunget – ja, det låter nästan som en lovsång (och här kommer dagens smått ansträngda ordlek) – som man ofta gör vid ett bord med drömgoda småkakor och varma drycker – Te Deum.
Mustang på lit de parade blogg
LIT DE PARADE
Världen följde senaste vecka med en kunglig begravning av sällan förr sedda proportioner, ett lika värdigt som känslosamt adjö. Den mänskliga rangordningen bestämmer att några få döda placeras på lavetter, de flesta andra går hädan i tysthet och utan några som helst hedersbetygelser. När Mustang, en av terrassens sporadiska invånare, en dag hittades livlös och stel kunde jag inte låta bli att för en kort stund minnas de små glädjeögonblick han bjudit på genom att bestyrsamt rusa omkring på terrassen i kvällningen på jakt efter något att äta. Jag placerade honom varsamt i ett avocadoskal och lät honom ligga Lit de parade en stund på terrassbordet innan jag förpassade honom till sällare jaktmarker. Men ingen dröm varar för evigt. Bara drömmen om ett evigt liv.
Veckans foto(n)
BAKVÄNT
I samma andetag som jag hyllar höstens färgpalett så slår jag ett slag för motsatsen. Det torde ha framkommit med solklar lyskraft att jag är en vän inte bara av svartvita foton, men också av svart humor och mörka tankar (eller väldigt ljusa). Pigmentfria bilder, och dito filmer, stämmer nämligen själen i ett slags lyssnarläge; ögon tenderar att blicka inåt, öron hör röster under huden. Och nånting liknande är det med den svarta humorn; skrattet bullrar liksom under ytan men utmynnar aldrig i pyroklastiska utbrott eller tårdränta ögonblick. Och vad beträffar de mörka tankarna så uppvägs de av en smågalen fantasivärld som ibland tillför skriftställaren diverse litterära kryckor och språkliga plåsterlappar. Dessutom: På en mörk botten framträder även små ljusglimtar och bleka färgspår med en viss självsäkerhet.
Eftersom världen i det stora hela är full av färger så framstår de svartvita motiven som smått overkliga. Men det är de ju förstås inte. De bara speglar sig inåt, kanske mot en gårdag, eller ett minne, nånting ursprungligt. Det låter kanske lite bakvänt. Och det är det.
Foton: Fisken som biter sig själv i stjärten såg jag i saluhallen Las Atarazanas i Malaga. / Gräsanden som putsade sig satt vid en damm i Hertonäs gårds park. / Och påfågeln som exponerade sin eleganta baksida kunde egentligen vara fotad i vilken djurpark som helst men den här stoltserade i Zürich Zoo.
15 september
Du vet, Eva, det blir så att jag med dig talar om all stor glädje, all vånda, alla funderingar – det finns ingen annan jag kan tala med så, som med dig. Jag lägger väl ingen tyngd över dig – nej? Jag tror, jag vet, att ditt lyssnande ständigt, vad jag än talar om med dig, är som en vänskapens omfamning.
– TOVE JANSSON (1914–2001), finlandssvensk författare, illustratör, konstnär och Muminskapare. Citat ur brev till vännen Eva Konikoff som under andra världskriget flytt(at) till Amerika.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt International Day of Listening, Internationaler Tag der Demokratie, Europäischer Prostata-Tag, World Afro Day, International Dot Day, Greenpeace Day, Google.com Day, World Lymphoma Awareness Day, Yom Kippur Tyskland Tag der Bildungsfreiheit, Tag der Software-Freiheit USA National Cheese Toast Day, National Felt Hat Day, National Linguine Day, National Online Learning Day, National Tackle Kids Cancer Day, National Crème de Menthe Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA Sourdough September, National Italian Cheese Month, National Preparedness Month, Polycystic Ovarian Syndrome Awareness Month, Hispanic Heritage Month
Självständighetsdagar Costa Rica, El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua (– alla dessa från Spanien 1821)
Se även Veckans trösterika sentens och Veckans svartvita fotografier längst nere i bloggen. NÄSTA INLÄGG: söndagen den 25 september!
Veckans trösterika sentens (v. 37)
Först fäller man en tår (tåRRRR ...), sen lite hår, men mycket ska man höra innan öronen faller av.
Brev till okänd vän
Den har presenterat sig nu. Hösten. I morse skar solen en ljusstråle rakt genom lövverket framför mina fönster och lyste upp en liten yta av det glödande trädet med sina brandgula och blodröda blad. Allt annat var mörkt och konturlöst, också berget. Ja, i synnerhet berget. När allt annat förflyktar och passerar står åtminstone berget på sin plats. Och det gjorde det väl också i morse. Men på något sätt skymd av en årstid som gjorde sina egna små inledande piruetter gled det liksom åt sidan. När mörkret ökar och kylan stiger tar berget på sig rollen som statist.
Det är något liknande med mig. Du kanske visste det redan förut men jag är djupt misstrogen mot huvudrollsinnehavare. Alla kategorier. Eller kanske inte alla ... men ... nå, du vet ungefär vad jag menar ... Och det samma gäller så att säga också i andra riktningen; jag ställer mig betänksam till många gråa skuggor som undviker ljuset, som oroligt rör sig i skymningen, som bittert klagar och kritiserar. Birollsinnehavare och affischnamn har ibland mycket gemensamt – de är ständigt uppfyllda av sig själva; den ena högljutt exponerande, den andra lågljutt teaterviskande. Är inte det samma sak? Egentligen?
Jag vill vara ett berg. En stenkoloss som ändrar skepnad allt efter årstidernas invaderingar, som har vett att försjunka i meditation ibland men vid behov kan uppstå stenrik och stark. Jag har fått nog av all denna högljudda kakafoni, denna ordmassaker och menings-löshet som tenderar att formligen kväva mig. Det måste finnas en motmedicin, ett skydd, ett alternativ. En väg framåt i andra riktningen. Jag vill stämma mina örontrumpeter med samma iver som jag tonar ner stämbanden några tonsteg. Från sommarens kvitter och kvirr är steget nu väldigt kort – och det är jag glad för – till långsamma tysta steg över mossa och regnvåta lövmattor. Sommarens oljud, och hösten o-ljud.
Nu är det tid att lyssna, dags att sjunka ner, att kasta masken. Men jag behöver din hjälp, vi måste vara två. Visst jag kan lyssna till tystnaden men nu vill jag höra din röst, reagera på ditt tonfall. Tonfall ... Nej, kanske det i stället är en ton som stiger, en övertonsfylld stämma som sakta smeker huden och behagfullt tränger ner i benstommen. Jag hör ju inte bara med öronen, hela min kropp lyssnar på dina ord och meningar. Ungefär som det här berget utanför mitt fönster när det talar med årstiderna – diskret men uppmärksamt, tyst och självklart.
Välkommen tystnad. Välkommen mörker. Välkommen okände vän.
Veckans foto(n)
FOXTROT dansar med stjärnorna
Att han heter Foxtrot beror alltså på att han så mjukt gungande och lunkande dansar fram på Andberget. En tidig morgon för några dagar sen dök han upp från ingenstans. Ledsagad av ett par högljudda skator styrde han kosan rakt mot sovrumsfönstret. Med teleobjektivet monterat på kameran kastade jag mig tyst och försiktigt ut från terrassen och noterade att han nu bökade i vildrosrabatterna på bergsknallen femton meter ifrån mig. Jag stannade upp, satte mig ner på huk med kameran beredd och väntade. Då noterade han mig, tittade nyfiket och lugnt, spanade åt sidorna men började sen långsamt trippa rakt fram mot mig. Så satte han sig på rumpan och putsade hastigt pälsen, steg upp igen och närmade sig meter för meter. På tre-fyra meters avstånd tvekade han, tittade mig rakt i fotolinsen, och gick sedan långsamt i sidled några meter mot terrassporten. Där stannade han upp igen, svängde på huvudet och plirade med solen i ögonen en sista gång som om han sagt, nästan vädjande; ... sååå, du kommer inte att ge mig något att äta ...? Och så drog han sig bort mot den skuggigare norra sidan av berget och försvann lugnt sidstäppande ner bakom träd och buskage.
Och jag tänkte; hade han kanske dansat här på berget hela natten med stjärnorna och nu tog ett sista varv på parketten innan han skulle ta sig en välbehövlig vilopaus? Han var kanske hungrig efter allt flygande och flängande och kanske hade Andbergets sork- och musutbud tillfälligt sinat och att han nu bara tiggde efter lite snacks? Det får jag aldrig veta, inte heller var han bor och huserar. Men jag blir lika glad varje gång vi träffas – och det sker högst en eller två gånger per år, vanligen just på sensommaren eller hösten. Så ibland dansar även jag med stjärnor – den här gången blev det en Foxtrot.
Läslust, livslust
Vad skapar mening i tillvaron, vad får min oroliga själ att inte bara tillfälligt lugna ner sig men också nyfiket vädra morgonluft? Ja, inte är det tv-tittandet även om det någon enstaka gång flimrar något vettigt också där förbi. Betydligt mera humörstriggande är radions utbud men också på den fronten åstadkommer ett mekaniskt påslag av ljudmattan i värsta fall bara en smått bedövande tidstjuvseffekt. Passivt tittande och lyssnande kan förvisso nollställa hjärna och hjärta och fungera som tillfälliga hållplatser, men för att snudda vid verkligheten under huden måste blick och öron och alla andra sinnen självfallet vändas inåt. Det är här läsningen kommer in i bilden.
Lite på samma sätt som det ständigt pågående programflödet i TV och radio lätt kan dränka vem som helst, finns det en risk att också bokens bokstavsparader och meningsmängder drar luften ur läsaren och i värsta fall stryper all blodtillförsel mellan hjärnans hemisfärer. Allt från ett obegripligt språk, en främmande kulturell kontext och svårtolkade och kryptiska tankegångar, till ett innehåll och en berättelse som helt enkelt inte väcker någon genklang i det inre, inte projicerar några vettiga och tolkningsbara bilder på inre sidan av pannloben – motstånden kan vara många och svårgripbara.
Jag har visserligen en välfylld bokhylla men mitt intresse för läsandet har alldeles speciellt närts av mitt eget skriftställande. När huvudet är tomt och det ekar i meningskorridorerna frågar jag mig vad det hela egentligen handlar om. Och så småningom har följande förklaring långsamt tonat fram, som fotografiet i det gammaldags framkallningsbadet: Jag skriver för att locka fram de motiv som annars skulle förbli svarta. Eller kanske vita. Först kommer orden och meningarna, sedan bilden och insikten. Just så bakvänt är det. Och kanske läsandet handlar lite om samma sak; att framkalla inre bilder som på något plan är en del av mig själv men som blir synliga först när jag slukar bokens, eller tidningens, ord. Det är som om själstapeten skulle vara impregnerad med något slags framkallningsvätska som aktiveras av ord och meningar och sen på något obegripligt sätt bildsätter mitt inre landskap. Jag kan inte tänka mig någon annan förklaring än att det är en gudomlig gåva försedd med änglastämpel – ett slags gratistitt i evighetsspegeln.
Idag på Internationella läskunnighetsdagen vill jag lyfta fram just den här aspekten av läsandets fröjder: Bokens mening som lockar fram livsmening.
Foton: Mannen med dagstidningen fångade jag på en gata i centrala Florens. Och flickan som bläddrar i boken är fotograferad på Helsingfors Bokmässa.