Den sommartid som bara fortsätter och fortsätter
I natt hände det. Rättare sagt klockan 04.00. Då upphörde sommartiden att gälla. Sommaren själv hade visserligen tonat ut långt tidigare, redan i september, kanske i augusti. Nu följde också tiden efter, lite motvilligt kan jag tänka mig. Men vad är det riktigt som händer? Det ligger något ödesmättat och dramatiskt över detta visarvridande framåt och bakåt, som om en timme hit eller dit skulle förpassa mig antingen i säckmörker eller lyfta upp mig i catwalkens strålkastarsken. Jag tror jag ogillar båda platserna med ungefär samma intensitet och skärpa; den ena klaustrofobisk, den andra ytligt exponerande. Jag är inte gjord för dylika svårhanterliga ytterligheter, jag föredrar ljus i lagom mängd.
Nu är det här med ”normal tid” och ”sommartid” givetvis en fråga i första hand för EU och därför har jag för avsikt att kontakta min hantlangare i Strasbourg med ett radikalt förslag: I stället för att helt slopa sommartiden föreslår jag att EU i stället inför ytterligare tre tider; hösttid, vintertid och vårtid. Och att fördelningen mellan årstiderna skulle vara följande: sommartid april–september, hösttid oktober–november, vintertid december–januari och vårtid februari–mars. Klockslagen kan man kanske diskutera men pointen skulle vara att respektive års-tid skulle erbjuda maximalt antal ljusa timmar på dygnet, också när det annars är beckmörkt. Hur det ska gå till får våra klockkloka folkvalda representanter på bästa sätt räkna ut, de är ju så mycket ”visare” än jag.
Nå, jag måste erkänna att det här är ett dåligt förslag och jag undrar hur Gud riktigt har tänkt sig det här med klockslag och årstider. Månne det inte ligger en poäng i att vi här på nordligaste delen av klotet ska lära oss att leva i tidvis skymning och till och med mörker. Det var visst den engelska matematikprofessorn och evangelisten John Lennox som konstaterade att han tror på en kompensationernas Gud: Det goda vi går miste om i jordelivet kompenseras med ett överflöd i evigheten. Men hur det här med ljus och mörker riktigt ska fördela sig är en gåta för mig. Jag menar; en kompensation innebär rimligtvis då att de som fått för mycket jordiskt ljus ska placeras i en mörkare del av evigheten? Råder det natt även i Paradiset? Jag trodde att där handlade det bara om liv och lust, inte om snark och suck. Medge att det låter lite konstigt.
Så jag tror att jag föredrar ett alldeles vanligt jordiskt kyligt vintermörker, mer eller mindre klockstyrt, framom ett helvetiskt varmt ljusbad som varar i all oändlighet.
(Texten publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg)
Fotona är tagna på Mallorca för ett par veckor sen. Bilden nertill knäppte Vive.
30 oktober
Sommar. En sommar är alltid exceptionell, vare sig det är varmt eller kallt, torrt eller fuktigt.
Gustave Flaubert (1821–1880), fransk romanförfattare, en av grundarna till naturalismen. Känd bland annat för böckerna Madame Bovary, Hjärtats fostran och novellsamlingen Tre berättelser.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Dennis Ritchie-Day Finland Sommartiden slutar Tyskland Nacht des Unfugs, Nacht des verfluchten Kühlschranks USA Sugar Addiction Awareness Day, Visit a Cemetery Day, Checklist Day, Haunted Refrigerator Night, Mischief Night, National Text Your Ex Day, Create a Great Funeral Day, Buy a Doughnut Day, National Publicist Day
Notera också Veckans sommarsanning och Veckans bokmässafoton längst nere i blåggen! Och den aktuella bokannonsen! NÄSTA INLÄGG tis. 1.11.
Veckans foto(n)
Höstens mässa & Bokens sommar
Idag är det sista chansen att besöka årets Helsingfors bokmässa. Sen viker sig hösten för vintern och någon vår är knappast i sikte ännu på länge. Men i mässvärmen kan man förvisso känna av sommaren, den som försvann med klockan tidigt i morse. Och finns det nånting som upphäver tidens bojor och klockans strupgrepp så är det just Boken. Inpressad mellan hårda eller mjuka pärmar levs här paradoxalt nog ett alldeles levande liv, ett tidlöst liv. Eller rättare sagt en alldeles speciell tid – tiden under huden.
Det handlar om perspektiv och tolkning. Redan ordet Mässa pekar i två olika riktningar; marknad och gudstjänst. För arrangörerna är bokmässan förvisso en vinstsökande expo men för författarna och publiken handlar det mest om alternativa verkligheter. Nobelpristagaren Orhan Pamuk skriver om vad som händer när vi läser en roman, men det kan säkert också till valda delar appliceras på det mesta vi inmundigar i litterär form: det är någonting vi känner men som vi kanske har glömt bort. Författaren fyller alltså våra tankeluckor, skapar nya mentala nätverk kring vilka läsaren kan bygga upp sina egna inre bilder. Eller med Pamuks ord: Påverkade av en sådan optimism kan vi både förstå och njuta av analogiernas precision, fantasins och berättandets kraft, satsers uppbyggnad och prosans musikaliska och lyriska kvaliteter.
Men före vi kommer till denna magiska värld ska vi vandra mellan bokdiskar och travar av litteratur i de flesta former. Varje bok har dessutom sin egen inkörsport, sin egen pärmlockelse, ibland anspråkslöst utformad men idag inte sällan grafiskt och visuellt så konstnärligt elegant framställd att ögonen omedelbart börjar lystra och hjärtat banka. Lägg därtill papperskvaliteter som smeker fingertopparna och mattlamineringar som tillåter både handfasta och upprepade hanteringar, och vi talar om läsupplevelser som aktiverar de flesta sinnena. Men här lurar förstås också en fara: inte ens den vackrast bok (undantag den rent visuella boken) garanterar att innehållet i övrigt håller måttet. Och nånting liknande, fast bakvänt, kan det också vara med den anspråkslöst utformade pärmen; den kanske omsluter en text som får lyskraft och, bokstavligen, mening först i själva läsögonblicket. Sinnlighetens lockelser och villospår.
Mycket kan bombas sönder, förstöras och förvridas, det har vi sett och hört alldeles för mycket det senaste året. Och ju större de yttre hotbilderna växer till sig desto viktigare framstår den inre världen. Styrkan i fantasins bilder går inte att överskatta – det är i vår mentala trädgård vi befinner oss även när kroppen är ute på vift. Och den trädgården kan inhysa hur många bokblomster som helst. Ju fler desto bättre, faktiskt.
Fotona är från Helsingfors bokmässa som alltså avslutas idag. Vinjettbilden är från Fiskehamnsscenen där Marcus Rosenlund, Katja Bargum och Lars Sund diskuterade om Djuren under pandemin. Ordet leddes av Pekka Heino.
President Halonen utsåg Fredsposten till årets kulturtidskrift. T.v. chefredaktör Christian Lång, t.h. Laura Lodenius, verksamhetsledare för Fredsförbundet.
Patrick Eriksson från Visans Vänner i Helsingfors höjde en skål för arkitektkollegan Bosse Österberg och den nyutkomna bok han redigerat om den mångsidiga visartisten, karikatyrtecknaren och konstnären. "Minne, jag har tappat mitt minne. Är jag svensk eller finne ..."
Ralf Andtbacka, förlaget Ellips grundare och prisbelönt författare, i intensivt samtal med en mässgäst.
Sofia Parland är färsk segrare i Svenska Modersmålslärarföreningens kolumntävling Argh? "Skribenten uppvisar prov på en sällsynt avancerad stilistisk talang som närmast kan kategoriseras som unik" står det bl.a. i juryns utlåtande. Det gladde mig att hon gillade både formatet, den grafiska utformningen och innehållet i Mao's lilla blåa. Sällan får en 74-årig pensionär uppmuntran av en tonårig gymnasielev! Tack!
På Blåbärslandsscenen sammanstrålade Ann-Luise Bertell och Ulrika Hansson i ett samtal om Hemlängtan som leddes av Micaela Röman.
Anna-Lena Palomäki administrerade en utställningsmonter som inhyste bl.a. förlagen Scriptum och Ellips men också erbjöd utrymme åt många egenutgivare, bl.a. åt mig. Förutom Mao's lilla blåa har jag sammanställt bloggtexter och -foton i boken Har min mening något liv? Dessutom visade jag upp senaste års bok Under huden är jag många och Ordskred.
Näst sista ordet fick som vanligt Jens Berg och Jenny Sylvin som redde ut det här med vilka ord och uttryck som vi finlandssvenskar ogillar mer eller mindre. Och publiken fick vara med om att bua mer eller mindre högt medan Jens höll koll på decibeltalen.
... buuuu ... och fniss ... och hög stämning på bokmässan.
Veckans sommarsanning (v. 44)
Sena solsommarscener: Många människor är största delen av tiden helt bakom flötet och ålar sig svettiga på stranden även när de är hungriga och i preventivt syfte borde smörja sin panna från Fiskars.
23 oktober
En forskare i sitt laboratorium är inte bara en tekniker: Han är också ett barn som konfronterar naturfenomen som imponerar på honom som om de var sagor.
Marie Salomea Sklodowska Curie (1867–1934), polsk och fransknaturaliserad fysiker och kemist. Nobelpriset i fysik 1903, Nobelpriset i kemi 1911.
TEMADAGAR Internationellt Internationella mol-dagen, Internationella snöleoparddagen, Earth Creation Day Tyskland Tag des Werbers USA National iPod Day, National Bosyton Cream Pie Day, National Mole Day, National TV Talk Show Host Day, Swallows Depart From San Juan Capistrano Day, National Mother-in-Law Day, Event Organizers Day
Längst nere i blåggen: Veckans diagnos och Veckans foton (från Mallorca). NÄSTA BLOGGINLÄGG SÖN. 30.10. handlar om sommartid och höstbokmässa!
Veckans foto(n)
Mallorca per bil
Även om jag rest i Europa en hel del har jag aldrig tidigare besökt Mallorca. Men nu skedde det. För knappt två veckor sen bar det av söderut, till varma plager och festande turister. Trodde jag. Och visst fanns det sandstränder nästan hur långa som helst, och turister var det gott om, mest tyskar tyckte jag mig höra. Och med undantag för första dagens åskmuller och ösregn var det precis lagom varmt; 25–26 grader. Men i övrigt stämde inte mina fantasibilder om medelhavsöns beach boys och brunbrända snärtor med den verklighet som vi mötte. Jo, ett och annat maskulint muskelpaket kunde man förvisso notera, och många av de lättklädda strandnymferna var både slanka och eleganta men där tog de sedan slut, fördomarna. Det vimlade av mer eller mindre hurtiga pensionärer som, kanske liksom vi, lite grann ville förlänga den varmare årstiden. Trots gulnande löv och brunbränd mark var det sommar i själen.
Vi hade hyrt bil för hela veckan och i den satte vi oss redan utanför flygfältet. Och sen var det kört; jag hade ingen aning om hur många motor- och andra vägar denna bergiga ö kunde härbergera (–berg! ...era ...). Sandstränder i all ära men det är vägarna som leder nån vart. Och även om farten ibland var olovligt hög och kallsvetten blänkte på pannan var det ändå detta asfaltrullande och sandvägsbullrande som förde oss ut till den mallrocanska verkligheten, eller åtminstone till en del av den. På en vecka avverkades 750 kilometer och ändå såg vi "bara" en del av syd, nordväst och nordost av ön. Branta stup och hårnålsslingriga vägar med mängder av cyklister på hårdträning dämpade vår fart, och tur var väl det. Bortom "takana" uppenbarade sig nämligen överraskande vyer, liv och rörelse vi inte hade väntat oss men som turistkartorna lockade med och aviserade.
Vad vi inte heller hade väntat oss var att bli bestulna. På en utsiktsplats några hundra meter över havet stannade vi för att hälsa på en getabock som vi just passerat. Ett par-tre bilar stod parkerade och två människor syntes till. Frid och fröjd och tystnad rådde. När vi fem minuter senare återvände till bilen var Vives plånbok tömd på alla sedlar (men bank- och andra kort var kvar) och hennes fina fågelkikare var borta. I hastigheten hade jag, dumt nog, inte ens tänkt på att låsa bildörrarna. Det hela var helt professionellt skött och vi märkte missödet först vid nästa anhalt. Min moka (som man säger på högfinlandssvenska).
Men i övrigt var det nästan bara kul med alla kilometrar på denna torrbrända medelhavsö. En vecka här i oktober är bra höstmedicin för en nordisk dystergök med tendens till tungsinne när mörkret lägrar sig över det hemtama landskapet. Hemma bra, borta bäst. Åtminstone ibland.
Veckans diagnos (v. 43)
Och så var det konstnären som på internationella mol-dagen konstaterade att "mitt huvudverk är min huvudvärk"
Konstant kemi
Många temadagar är alldeles självklara och självlysande medan andra är mer eller mindre kryptiska och tolkningsbara. Till den sistnämnda kategorin hör dagens temadag: Internationella moldagen, även kallad Mole Day.
Moldagen firas i första hand av kemister och det sker dessutom idag ganska exakt mellan kl 06.02 och 18:02 vilket har att göra med något som kallas Avogadros tal (som är ca 6,02*10^23 och alltså är en sk fysikalisk konstant ”som anger antalet atomer eller molekyler i en mol av en substans”), allt detta enligt Wikipedia. Amadeo Avogadro (1776–1856) postulerade, fortfarande enligt Wikipedia, att ”alla gaser vid samma temperatur, tryck och volym innehåller samma antal molekyler.” Avodadros konstant handlar alltså om antalet molekyler i en mol, och det är det som kemisterna världen över idag uppmärksammar.
Skulle inte korvspad vara grumligt skulle jag säga att det här med kemi är alldeles klart och tydligt och framförallt fullkomligt begripligt. Kemi är nämligen min grej, känslokemi i allmänhet och rädslan för ett kärnvapenkrig i synnerhet. Alla dessa kryptiska siffer- och teckenkombinationer aktiverar nämligen min skrynkliga hjärna men troligen på ett helt annat sätt än vad som sker under kemistens skallben. Och apropå hotet om kärnvapenkrig – en aktuell figuration: E=mc2. E betyder alltså energi, m står för massa och c2 är ljushastigheten i kvadrat. Man behöver inte vara ett ljushuvud för att förstå att ljusets hastighet i kvadrat helt säkert snuddar vid risken för fortkörning och mer eller mindre total katastrof. Och sånt leder rimligtvis till bot och ett mol-oket känsloläge, en dag i mol(l).
Ja, det är krystat och krångligt och svårbegripligt det här med kemi. Eller så inte. Vad jag plötsligt kom att tänka på är nämligen att denna kemiska cocktail som kallas känslor självklart även är inblandad i alla positiva upplevelser som hjärnan processar och kroppen producerar. Förälskelse, till exempel, är krasst uttryckt ett pyroklastiskt utbrott av kemiska signalsubstanser och dopaminströmmar som flödar längs kroppsvulkanen. Testosteron och östrogen står som spön i backen när kärleksfulla par likt Chagall-figurer flyger fram på de rosenröda mol-nen samtidigt som all världens kemister taktfast applåderar Avogadros konstant.
Den största kemisten av dem alla skakar frågande och förtvivlat på huvudet åt den kemiska soppa som vi människor värmt upp här i hans teckenfyllda skapelse. Men hans frånvaro är allt annat än konstant och hans röst förblir aldrig mol-tyst.
Foto: Graffitin är fotograferad för en knapp vecka sen i Palma på Mallorca. Mera Mallorca-motiv längst nere i blåggen i samband med Veckans Foton!
9 oktober
De finländska herrgårdarnas matkultur upptar emellertid i denna dag alla ovannämndas dimensioner: födan som naturbunden resurs, maten som gedigen teknisk kunskap, måltiden som ett starkt tids- och rumsbundet kulturellt system och anrättningarna som symboler för minnet, stilmedvetenheten och den raffinerade konsten. Däri ligger herrgårdsmatens särprägel.
BO LÖNNQVIST (f. 1941), finlandssvensk etnolog, professor emeritus. Citat ur boken Bord – Duka Dig! Herrgårdsmat i Finland. Utg. av Finlands svenska Marthaförbund 1993.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Post Day / Världspostunionens dag, PANDAS/PANS Awareness Day, International Beer and Pizza Day Finland Finlandssvenska matkulturdagen Sverige Minnesdag för avskaffandet av Sveriges transatlantiska slavhandel, Tacksägelsedagen Tyskland Brandschutztag, Stell-dich-deinen-Ängsten-Tag USA Pastor/Clergy/Ministry Appreciation Day, Curious Events Day, National Sneakers Day, Migratory Bird Day, Moldy Cheese Day, National Leif Erikson Day, National Pro-Life Cupcake Day, Fire Prevention Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA National Economic Education Month, Adopt a Shelter Dog Month, Bat Appreciation Month, Breast Cancer Awareness Month, Caffeine Addection Recovery Month
Självständighetsdag Uganda (från Storbritannien 1962)
OBS! Se och läs även längst nere i blåggen: Veckans fruktade sanning och Veckans foto. Nästa blågginlägg: sön. 23.10.
Veckans foto
DUVORNAS VÄLGÖRARE
Men så finns det också de som själva knappast har det särskilt fett ställt men ändå, eller kanske just därför, månar om de ännu mer hjälpbehövande. Den här smått tilltufsade gentlemannen, som jag noterade nära kulturhuset Pompidour i Paris, bar på en säck torra kringlor som han, gissar jag, hämtade från något bageri i närheten. I hörnet av torget spred han sedan ut innehållet till hundratals duvors flaxande förnöjsamhet. Någon enstaka verbal glirning ekade mellan folkmassorna men han såg ut att inte bry sig. Kanske det här var hans självpåtagna dagliga goda gärning, hans aktuella livsuppgift, vad vet jag? Men situationen har fastnat i mitt minne som en liten sten i skon, och jag hör en inre röst anklagande utbrista: hur ofta för du mat åt dem som har det sämre ställt än du själv? Om jag frånser det smått hälsovådliga i att mata duvor i stadens centrum ger jag ändå en eloge åt Duvmannen för hans goda avsikters skull. Att tänka gott är bra, att göra gott är bättre.